View tracker

eee jag har börjat med att banta/livsstil, om man ska kalla det så. På måndag är det 2 veckor jag har hållt på med det.
Jag skulle inte kalla det livsstil för det inget jag vill leva med o tänka på vad jag ska äta o ej äta. Just nu vill jag bara gå ner till mina kg som jag hade innan barnen o få det o stanna där om det är möjligt.
Äter inget känns det som 😢.
Äter ej bröd, pasta, ris, potatis och inget socker 😨.
Det jobbigaste är nog att låta bli choklad. Två fredagar i rad nu så har jag varit så sugen på choklad att jag hade gjort vad som helst o äta nåt sött överhuvudtaget. Och tro mig har hållt choklad i handen för att öppna o skita i det hela.
Men nej tog vatten o frågade mig själv om det skulle vara värt det.
Att låta bli sött i min värld är nog det tuffast jag får stå ut med, men är så stolt över mig själv. Jag kan inte förklara det riktigt  👏👏

Det har gett resultat ✌👏👏👍

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Vi var på ikea nu i veckan, och det är ett måste o äta där 😉. vi sätter oss vid ett bord där det finns lekplats så Albin kunde leka för han äter inte samma som vi. Jag gillar inte att han sitter o tittar på även om han inte vill ha.
Hur som helt så går han in där o leker helt själv, då kommer en liten pojke max 2 år o vill leka o ta på Albin ( i mina ögon så ville han vara nära Albin) vilket Albin absolut inte vill. Albin har inget emot att barn leker eller tar för sig, men när dem kommer för nära o bara ska titta på, ja då får han panik o vill att man ska ta han.
Jag vill jo inte ta bort han alltid från allt när jag vet att han I egentligen vill vara där. Så jag sätter mig bredvid han o typ blockerar barnet från han men nej då går pojken på andra sidan o försöker ta i Albin. Jag försökte verkligen o visa att Albin ville leka för själv men mer för hans mamma. Det som störde mig va att hans mamma inte reagerade alls på det. Hon tappade bort barnet ena stunden. 😡😧.
Det som jag undrar är om alla låter sina barn vara så andra ska ta hand om dem så fort dem är någonstans bland folk 😩

Likes

Comments

View tracker

20.01.2014

Albin va 16 månader, två månader hade gått efter min brors olycka.
Jag började jobba 6 tim/dag för att Albin inte skulle vara så länge på förskolan. Jag hämtade honom den dagen kl 13.00 och där fick jag reda på att han inte hade ätit nåt, så jag kör raka vägen till macdonalds och köper happy meal. han åt hälften av det.
Jag började med maten till familjen o då började Albin att gnälla så jag gjorde en flaska o la han på soffan med en kudde så jag kunde fortsätta med maten, men nej då kommer han i i köket med flaskan o kudden 😊.
han har aldrig gillat att vara själv. konstigt nog så går han ut ur köket med sin flaska.
Detta handlar max om en minut så hör jag honom som att han behöver hjälp. Springer ut ur köket och ser han inne i badrummet. Där är han o försöker spotta ut kaustiksoda. JA, han hade fått i sig det (mycket). Han hade väl lagt ifrån sig sin nappflaska och tagit ur skåpet den farliga. Hur? Det hade jag också velat veta. Det ska vara barnsäkert med dem locken, inte denna tydligen.
Sprang som en galning runt lägenheten för att hitta telefonen, i den moment kändes det som evigheter att hitta den.
Ringde 112 och gav bara uppgifter! La på för att ringa min man.
Sa att han bara måste komma hem. Albin började spy och blöda från munnen. fick inte stopp på det.
Ambulansen kom snabbare än jag kunna föreställa mig. Vi sätter oss in i bilen och min man ringer, säger åt honom att han ska åka upp till akuten (Drottning Silvias Barnsjukhus).
Pappa (E) kom dit före oss, färden till sjukhuset tog evigheter.
När vi kommer fram så ser E Albin och svimmar av.
Vi fick åka upp till BIVA (barninstesiven) Under tiden som vi väntar på att höra nåt om han, går massa tankar genom.
Tre timmar efter det, (kändes mer som tre dagar) så kommer dem med Albin på en säng med massa slangar kopplade till han.
Får inte gå in direkt utan måste vänta tills dem har förberett han där han ska uppvaktas.
E tror det värsta, att det är slutet.
När vi väl kommer in så vågade vi inte röra han eller sängen överhuvudtaget. Rädd att det ska göra ont.
Varken jag eller min man har känt oss så hopplösa än dem 3 veckorna på BIVA.
När systrarna skulle hälsa på så blev det så jobbigt, speciellt för Ajla. Hon sprang ut och brast ut i tårar. Gick för att trösta henne. Hon började med:
-varför han
-han är så fin
-han är så snäll
-jag älskar han
-han är så liten, förtjänar inte detta
-han kommer inte dö?
Självklart säger jag Nej, alla slangar som är kopplade till han, hjälper honom att att bli bra. Själv visste jag inte hur det skulle gå.
Ingen visste. det va det som va det jobbiga.
Under tiden som vi va där så hörde folk av sig som man inte hade en tanke på att dem skulle höra av sig.
Vänner som vi räknade med var väl inte så himla vänner som man trodde.

Efter 3 veckor fick vi flytta ner till Medicin avdelningen  (324).
Albin fick en track som han kunde andas via, sond via näsan för att äta.
Vi var på  324.an i ca 2 månader, det blev som ett hem.
Vi hade fått lära oss hur man byter track, då var det dags och byta avdelning vilket vi absolut inte ville. Vi kände dem på 324.an. Men nu skulle vi till kirurgavdelningen, vilket vi skulle gjort från första början. Vi var inte där länge i sträck men däremot ofta.

I mars fick vi åka hem för första gången sens 20.01.14 under dagen. Det kändes inte alls bra att åka hem, det var där allt hände.
Vi kom hem ändå, Albin gick genom alla rum för att se sig om. Det blev en bra upplevelse.
April var väl månaden då vi var mest hemma. Många operationer väntade oss/Albin att gå genom.
Hans matstrupe var påverkad 75%, luftstrupslock var en stor del borta, hans tunga blev som en boll, mycket av den försvann av medlet.
Han fick peg (sond) att äta via.
Läkaren trodde att det skulle ta tid tills han började äta via munnen. Det dröjde inte länge  😊.
Mycket av det dem sa, visade Albin motsatsen  (positivt).
Som föräldrar sökte vi tröst på alla håll. Ända trösten som har hjälpt hittills är och tänka att det kunde ha varit värre. Vi var så länge på sjukhuset där vi såg så mycket.

Nu är Albin 3 år och har fortfarande track och peg som han lever med.
I april detta år fick vi besked om att han ska bli av med sin track, vilket betyder att han kan andas utan den. Vi blev så glada över det, bara tänka att han kan leka med andra barn utan att ha oss ett steg bakom han. Rädslan att något barn kan dra ut hans track. Har aldrig hänt än så länge.
Nu är det september och vi väntar ännu på tid hos kirurg för att dem ska kolla hur det ser där inne i han. Och delvis att dem tar bort tracken.

Under läkningsprocess så krympte hans mun, som en bränskada. Han gick genom en operation för att öppna hans mun, misslyckades. Någon vecka (6 v) efter det blev det samma operation men på annorlunda sätt. Dem tog hud från hans huvud för att lägga in i hans mun, tungan, under tungan och gumspalt. Båda gångerna tog dem hud från hans huvud.
Första gången dem gjorde det, så varnade läkaren oss om att det kan se läskigt ut. Det var så hemskt att se han sån, svullen, blåmärken, bandage runt hela hans huvud.

Albin är i nuläge bra vad vi ser utifrån men hur det ser där inne vet vi inte ännu.
Man märker inte på direkten om att han har/är skadad, fören man ser tracken som är i halsen på han i nuläge.

Det jag har lärt mig under 1 1/2 år är att ha tålamod.

Likes

Comments

Jag får ett samtal från min brorsdotter sent på natten om att hennes pappa (min bror) hade omkommit i en olycka på jobbet.
massa tankar gick i mitt huvud, sprang ner till dem. poliser, skrik o sorg. Hemsk upplevelse.
Vet inte riktigt om jag hade förstått att min bror va borta.
Ringde till mina syskon för att berätta, eftersom det va mitt i natten så va det bara o berätta.
Men sen ska man berätta för föräldrarna, ingen lätt sätt att göra det på. Fruktansvärt!

Likes

Comments

Tiden gick, plötsligt blev Albin 1 år. Jag tänkte inte att jag skulle snart jobba o att han behövde förskole plats vilket jag inte hade ansökt om. ja det blev att göra i akut och då får man en plats som man absolut inte vill ha.
Hade inget val så var tvungen o ta det.
14 månader o min lilla bäbis ska vara ifrån mig 😢.
Pappa va tvungen att skola in han, jag kunde inte lämna han där 😂😥.

Likes

Comments

År 2010 fick jag jobb på en plast fabrik, då kunde jag planera vårt tredje barn 😆.
2012 kom vår efterlängtade son till världen Albin.
Jag har alltid älskat små barn (bäbisar) jag har aldrig upplevt att mina barn va jobbiga som små.
hur upplever ni era små småttingar?

Likes

Comments

Alissa
Vi fick andra dotter Alissa 2007. Som bäbis va hon perfekt, sov natten genom redan från första dagen hon kom till världen, o nöjd för det mesta under dagen. Men det blev så jobbigt att känna att man inte räckte till båda barnen samtidigt. Det tror jag många föräldrar går genom.
Vad tror ni?

Likes

Comments

Vi två
Jag och min man gifte oss 2005.03.05. År 2005 fick vi vår första dotter Ajla. Allt var så perfekt med henne. Hon var en sån bäbis som man bara kunde drömma om.
Blev gravid när Ajla va 5 månader, fick många olika reaktioner  om hur och varför så tidigt men fick missfall i vecka 13 😢. jobbigt? Ja!
Någon som har gått genom samma?

Ajla

Likes

Comments

Hej. mitt namn är Albina Demirović, mamma till tre barn o fru till en underbar man.
Ajla, 10 år  (gillar allt o alla så länge du inte visar motsatsen)
Alissa, 8 år  (hon är nog den nöjdaste person på jorden med allt)
Albin, 3 år  (är lite av varje, lugn, busig, glad, sur, försiktig o kärleksfull)

Vår resa började 2004.08 o det har varit som en dröm. Man har ibland velat bara vakna till o tro att det bara va en dålig dröm.

Likes

Comments

Hej.

J​ag vet inte var jag ska börja. Är nybörjare här.

Tänkte skriva mest om Albin till en börja, kommer bli mycket om hans systrar o familjen runt om också. Livet innan barnen med, ja livet allmänt!

Likes

Comments