Borde vara lyckligast i universum- ska snart flytta ihop med den bästa killen nånsin, fått mitt drömjobb och alla bitar faller på plats. Ändå lyckas du. Är det inte helt jävla otroligt, efter alla år som faktiskt gått? Jag trodde aldrig nånsin jag skulle se dig igen, inte mindre bredvid någon jag tycker om. Paniken jag drabbades av. Hela dagen idag har vart en enda dimma pga dig. En av mina lyckligaste dagar. En där jag faktiskt har något att visa för allt jag tagit mig igenom. Du har tagit så jävla många dagar och jag trodde ärligt jag var kvitt dig. Men tanken slog innan idag, kommer jag nånsin att bli det?..

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Vissa dagar är så jävla jobbiga. Vissa dagar kan kännas bra när man vaknar, kännas helt okej när man gör sig i ordning, fortsätta likadant medan man går till tåget för att ta sig till skolan. MEN sen helt plötsligt från ingenstans, kan en tanke slå en. Vilken jävla tanke som helst egentligen. Men just den här tanken vänder liksom upp och ner på allt. Allt man överkommit, allt man byggt upp - Precis just ALLT. Sen är resten av dagen helt enkelt bajs. Jag saknar dig. Jag saknar det jag hade förr, jag saknar den jag var innan allt hände. Och ja, mest av allt önskar jag att DU kände mig när jag var allt jag inte är idag. ​

Likes

Comments

Det är kvällar som dessa man får sig en tankeställare.. Att man ska ta till vara på varenda minut och sluta oroa sig över morgondagen eller små saker. Det är verkligen nuet som räknas, för man vet aldrig när sista gången man träffar någon är. 

****

Ibland har jag svårt att förstå att livet faktiskt ska ta slut nån gång. Jag vet vad döden är och jag har sett det på nära håll. Men jag har fortfarande svårt att inse att alla människor jag har i min omgivning, alla jag älskar - en dag inte kommer finnas mer och det är med alla människorna i mitt liv. Att jag en dag ska vandra jorden på egen hand. Hur ska det gå? Jag vet knappt var jag har mig själv hälften av tiden - Hur ska det gå när de inte längre finns? Överlever man verkligen det? Jag vet att man klarar av mycket i livet, jag har varit med om en del själv. Jag har överlevt mycket. Men överlever man ens tanken att man en dag ska vara utan sina föräldrar, att man aldrig mer kommer kunna nå dem eller be dem om råd. Överlever man utan sin allra bästa vän, som kan en utan och innan? Klarar man sig utan den som får ens hjärta att slå hårdare än någon annans? Döden blir så abrupt på något sätt, man finns och sen plötsligt gör man inte det längre. Sen är det meningen att de som är kvar bara ska fortsätta vidare utan en, leva med sorgen liksom. Och det, det är något jag har väldigt svårt med att förstå. Jag förstår inte riktigt innebörden, meningen med det hela ibland. Varför existerar vi om vi enbart ska förtvina? Jag förstår till viss del det här med att man ska lämna avtryck på någons liv, att man kanske till och med gör något stort som förändrar mångas liv till viss del. Men sen då? Vad händer sen?

'  L i v e   e a c h   d a y   a s   i f   i t ' s   y o u r  l a s t '

Likes

Comments

Att respektera sig själv kan väl inte vara en så svår grej att göra? Jag menar, det är ju bara att ta hand om sig själv och inse vad man förtjänar. Det är ju jätte enkelt. Eller ja, det borde vara simpelt i alla fall. När började det vara enklare att vara självdestruktiv än att ta hand om sig själv? När började det vara lättare att tycka att man var ful än fin? När började tankarna i huvudet förändras från goda till onda? Jag vet när jag slutade respektera mig själv. Jag vet exakt när, hur och varför. Men hur gör man för att bygga upp det igen? Det är liksom där skon klämmer. Kan kolla igenom min instagram som mesta dels består av olika träningskonton och tänka flera gånger om dagen: "Jag vill se ut som henne." Och det handlar inte bara om att se snygg ut. Det är väl mer mitt sätt att säga "fuck you" på. "Ja, du förstörde mitt liv men här är min revansch". På något sätt. Egentligen vill jag bara må bra hela tiden, dygnet runt. Jag vill känna mig nöjd över mig själv, både insida och ut.
​En sak vet jag i alla fall och det är att jag tänker inte gå ett år till utan att respektera mig själv. Genom att lära sig respektera sig själv, lär man sig samtidigt att älska sig själv. Det är något jag har haft väldigt svårt för. Men det får vara bra nu.​

Likes

Comments