finding a person to share you're life with is the easy part. loving them through the good and the fun feels like you've never done anything else. but loving them through the tough times, the heartache and everything that comes with it. finding someone worth telling your story too, your deepest secrets - your fears. That's the hard part. Because once you've told them, there's no going back - once they know, they will never stop knowing. Once you've let them all the way in, you're deepest fear is losing them. Because that's the heartache you can't handle, that's the fight you don't want to lose. 

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Såhär på sommarkvisten är det så mycket som händer så blir inte att man bloggar så mycket! Men det är väl positivt egentligen, det betyder ju ändå att man har ett liv. (xD)
Har vart en del med Julia den senaste tiden, både tränat och även bara umgåtts vilket har varit underbart! Annars har jag varit några gånger i Halmstad och träffat mina underbara töser, Sandie & Sarah - så kul att vi fått kontakt igen. 
I helgen har jag varit med Carro, vilket alltid är lika bäst! Har inte träffats på hela sommaren då vi jobbat om varandra så det var väl behövligt! Som ni ser har vi färgat håret på varandra, var även de en upplevelse haha :P Träffade Jessika en sväng med, följde med henne hem och träffade Miko och även nya familjemedlemen Baloo! 

Skolan börjar igen nästa vecka, är inte super taggad men ska försöka vila upp mig så mycket som möjligt veckan som är kvar! Blir att åka till Jesper imorgonkväll, då de kommer hem från England inatt! LÄNGTAR.

Likes

Comments

Det har varit en del den senaste tiden som gjort att man inte haft någon vidare lust till något annat än att enbart göra det man måste för att klara sig genom dagen. Jag är så jävla trött på allt just nu, har inte riktigt velat inse det själv - då man gärna ska vara på topp jämnt och göra alla till lags. Men det där fungerar ju inte, trots att jag försökt det där i flera år nu. Har verkligen kämpat röven av mig och trots det har jag blivit överkörd gång på gång. VAD ÄR DET JAG GÖR FEL? Vet inte hur många gånger jag själv ställt mig frågan. Är det ens någon som kan svara på den frågan? För det är så jävla orättvist. Vet inte hur många gånger jag gett hjärtat rakt ut för att enbart ha fått tillbaka det i tusen tals bitar. Är det vad jag är värd efter allt jag gjort för er? Alltså verkligen. Jag blir så fruktansvärt förbannad. Att man inte förtjänar mer alltså. Och att folk kan vara så otroligt kalla och elaka och förjävliga. Hur och när fan blev det så? Människligheten är fan något alldeles unikt och jag fattar inte hur det gått så långt som det gjort. Vad har hänt med ödmjukheten? Är den helt försvunnen? 

(ja, ursäkta mitt pladder men jag orkar inte mer.) 

Likes

Comments