Jag visste redan innan att detta skulle ske, trotts det bygger jag undermedvetet upp ett hopp samt en gädje över att det äntligen ska bli skillnad.
Jag tror att det är så iallafall, det måste väl vara så? Varför känner jag annars den besvikelse och ensamhet? Alltså att jag på något sätt ändå går runt och hoppas.

Jag kommer inte ens på någonting mer att skriva, antar därav att det räcker här. När orden tar slut gör så också skrivandet.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

God kväll.
Jag tänkte att jag lätt och smidigt skulle kunna skriva av mig här, skriva vad jag känner och hur jag mår. Det brukar göra mig gott, att skriva alltså.

Jag är nästintill expert på att "skriva av" mig ångesten och nedstämdheten.

Kasta ner alla mina känslor och allt mitt grubblande i en text

. Dock går det inte att sätta ord på känslan jag har just nu. Jag känner mig bara, ja jag vet inte riktigt. Men det känns ledsamt.


Har alltid skrivit i mitt blåa block när jag varit ledsen. Men då tankarna oftast kommer när jag lagt mig i sängen med min son har jag svårt att skriva.
Hmh precis, jag har en son och borde egentligen inte känna någon ångest alls. Han är det bästa som finns.

Känns oavsett bättre nu. Kommit på andra tankar under skrivandes gång, vilket är hela iden med att skriva

Likes

Comments