View tracker

Det här är första delen av vad jag kommer att kategorisera som Min historia.

Allt började i trean. Jag gick på en ganska liten skola och jag hade bästa klassen nånsin. Jag var glad, skämtade och hade tre bästa kompisar. Vi var alltid tillsammans i och efter skolan. Vi umgicks med alla i klassen och vi var extremt tighta. Jag hade också min kusin som jag hade haft sen vi föddes. Hon är ett år yngre än mig men det märks inte. Vi var de två bästa kompisarna i världen och vi skulle aldrig svika varan. Vi var tillsammans varje dag.

Plötsligt hände det något. Två tjejer i parallellklassen blev helt plötsligt super populära. Killarna gillade dem,tjejerna gillade dom och lärarna tyckte om dom. Liten och dum som jag var jag avundsjuk på uppmärksamheten dem fick i skolan. Jag har alltid velat vara den som står i centrum och det hade jag i princip gjort fram tills då. Jag ville också vara populär. Jag menar, vad var det som gjorde dom så mycket bättre än mig? Jag vet inte varför men jag ville verkligen bli deras kompis för det ville ju alla. Eller? Hursomhelst försökte jag verkligen få deras uppmärksamhet. Jag närmade mig långsamt deras kompis nivå och det känndes bra. Vi blev kompisar. Bästa kompisar. Jag drogs bara längre och längre ifrån mina gamla vänneroch till slut var vi inte bästa kompisar längre.Men jag tänkte inte mer på det för jag hade ju nya kompisar. Bra kompisar. Snälla kompisar. 

Eller?

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Ny bikini från bikbok. Den är skit snygg men jag är osäker på om den kommer att behövas i detta kalla land.

Likes

Comments

View tracker

Jag har insett att det faktiskt inte är värt det. Jag har gått igenom så mycket som inte är värt att bara kasta bort. Ska mina tre månader på heldygnsvården, två månader på dagvården och ett år i öppenvården vara förgäves? Och visst, jag tycker att det är skit jobbigt i sociala situationer nu efter att jag isolerat mig från omvärlden så länge. Men det kommer ju inte att bli bättre för att jag går tillbaka in i sjukdomen och får börja om från ruta ett. Jag kan lika gärna fortsätta nu när jag har kommit en bit på vägen. Istället för att dra det säkra kortet och backa tillbaka. Jag hoppas att mina sociala rädslor löser sig snart.

Likes

Comments

​Nu sitter jag ensam hemma och äter mellanmål på hur lång tid som helst. Har också precis tränat vilket får mig att må så jäkla bra. Känner mig som det friskaste personen i världen när jag tränar. Det är som om jag aldrig har varit sjuk. 

Tränade dock bara i en halvtimma för det var det jag och mamma kom överens om. Men jag måste erkänna att jag skulle kunna hålla på hur länge som helst!

För övrig så tittar jag just nu på youtube och njuter av att vara ensam hemma. det känns som om jag inte har varit ensam hemma på typ tre år!

Likes

Comments

Jag vill bara att alla som har eller har haft en ätstörning ska tänka efter riktigt noga nu. Vad är det du vill uppnå med ditt liv? Vill du bli politiker? Vill du skapa fred på hela jorden? Vill du forska fram ett vaccin mot cancer? Vill du flytta hemifrån och skaffa familj? Vill du göra dina föräldrar stolta? Eller vill du leva ett isolerat liv på sjukhus med en djävulsk sjukdom som hindrar dig från allt du skulle kunna göra i ditt liv?

Vill du bli popstjärna? Bli det. Vill du bli president? Bli det.

För vad är det egentligen som hindrar dig? Jo, det är en ätstörning. En löjlig sjukdom som gör så att du har problem med någonting som är så basic som mat. Något som människor behöver för att kunna överleva. Och jag vet att det inte bara är att bli frisk på en dag. Det tar tid. Lång tid. Men finns det en början på tillfrisknandet så finns det också ett slut då man är helt frisk. Även om du inte tror mig så är det sant. Men vill du inte bli frisk så fine. Du får bestämma helt själv. Men då kommer du aldrig kunna bli det du alltid har velat. Man kan inte vara en astronaut, professionell idrottare eller veterinär om man har en ätstörning. Det går bara inte. Det kanske fungerar till en början men hela livet kommer att rasa ihop tillslut. Och vill du inte att det ska hända så försök iallafall att sträva mot det friska. Kan du inte göra det för dig själv så gör det för alla andra. Man vet ju inte om det är just du som i framtiden är det berömda hjärnkirurgen som byter hjärna på två personer för första gången i världshistorien. Du kan alltid gå tillbaka till sjukdomen om du inte gillar det friska livet. Testa iallafall.

Jag träffade två av mina vänner ifrån slutenvården för första gången, sedan jag blev utskriven, igår. Det var kul att se dem men samtidigt blev jag ledsen när jag hörde att de inte hade någon motivation till att bli friska. För det är ändå det viktigaste. Har men inte motivation så går det nog inte, tror jag illafall. Och jag kan stolt säga att jag har hittat en ny gnutta motivation i det här:

Vad är ditt mål med livet? Vad är meningen med ditt liv? Vad svaret än är på de frågorna så är jag säker på att det inte är att vara sjuk hela livet. Ingens liv går ut på att vara sjuk. Du har rätt till ett friskt liv.


Likes

Comments

​Hej! Oh gud det var längesedan! Just nu sitter jag på mitt rum och tittar ut över ett soligt Göteborg. Jag tänker på allt jag har varit med om sen jag skrev sist och WOW det är mycket! 

Sedan sist har jag varit inlagd på Östra sjukhusets Anorexi och Bulimi slutenvårdsavdelning i tre månader och jag har varit patient på dagvården i två. Nu är jag bara på sjukhuset en gång i veckan och pratar med min behandlare. Såhär fri från anorexin som jag är nu trodde jag aldrig att jag skulle bli. Även om jag har en lång väg kvar till det helt friska livet.

Jag tänkte att bloggen skulle få en liten makeover typ. Så från och med nu tänker jag starta en serie typ om hur min resa har varit. Ungefär som en dagbok i efterhand och jag får se hur det går. Funkar det inte så lägger jag ner och funkar det så fortsätter jag.

Jag tänkte börja och skriva om min bakgrund och samtidigt som jag skriver ska jag försöka lista ut varför mitt liv blev som det blev. 

Så ta på dig myskläder och hämta popcornen för det här kan bli en lång historia!

Likes

Comments

På avdelningen. Jag mår skitdåligt. Jag vill hem.
Just nu sitter jag på avdelningen och gör ingenting. Jag har inget att göra och jag vet inte vad jag vill göra. Nu känns det bara som om jag skulle klarat det här hemma nu när jag vet hur det går till här. Jag skulle kunna ha det såhär hemma också jag skulle klarat det. Jag vet det. Men nu är det ju försent. Om jag kan ska jag försöka få komma hem sen. Men det kommer inte att gå för nu är jag ju här. Personalen har sagt till mig att jag ska ge det en chans iallafall och stanna här i några dagar. Jag vill inte men det är säkert så det kommer att bli. Maten är god men jag har ju så sjukt tråkigt här. Jag blir mer deprimerad här än hemma. Jag vill bara hem...

Likes

Comments

Idag är det dags och jag är super spänd. Det ska bli super spännande att flytta in på avdelningen men det ska också bli lite sorgligt. Jag kommer ju att sakna mamma, pappa och bröderna jätte mycket. Men dom har sagt att dom kommer att komma och hälsa på så gott som varje dag eftersom att vi bor så nära sjukhuset.

Jag packade igår men det känns som om jag kommer att glömma allt jag behöver. Men om det blir så så kan mamma och pappa ta med sig det någon annan dag.

För övrigt så känns det lika dåligt som igår. Att det bara är ett misstag och att jag kommer att bli utskrattad när jag kommer dit. Men jag får vänta och se hur det faktiskt blir istället för att bara tro och anta hur det kommer att bli.

Hur blir det med bloggen då? Ja du, det vet jag inte. Jag tror att jag ska ta med mig datorn och så får vi se hur mycket jag skriver om jag nu skriver något. 

Hej då så länge!

Likes

Comments

Nu sitter jag och äter mitt sista kvällsmål hemma innan jag flyttar till avdelningen. Jag har sån sjuk ångest inför imorgon. För vad ska jag på sjukhuset och göra? Jag är inte tillräckligt sjuk för att bli inlagd? Jag kommer ju bara att ta någon annans plats. Någon som behöver den mer än jag.

Jag mår helt enkelt ur kasst. Det känns som om det enda jag kommer att göra imorgon är att skämma ut min familj och göra bort mig. Alla kommer att skratta åt mig och jag kommer att vara så dum så att jag inte ens förstår varför. Det känns bara helt fel att jag ska få den här hjälpen för att jag vill ha den. Jag skulle hellre gjort det för någon annans skull. Det känns som om alla andra bara tycker att jag överdriver och att jag är en mes som inte ens kan klara det här utan att kräva hjälp ifrån alla andra runt omkring mig.

Jag mår bara inte bra just nu...

Likes

Comments

​Idag blev det en omelett till lunch. Receptet är närings beräknat och jag har fått det från sjukhuset.

Nu sitter jag och äter mellanmål efter en tur med mamma ner på stan. Vi skulle köpa lite saker på yves-rocher men det blev lite jul pynt också. Skriver mer sen ha det!

Likes

Comments