Header
View tracker

Herregud. Hur visar man en persons betydelse i sitt eget hjärta? Hur mycket ljudet av deras skratt värmer? Hur deras närvaro får en att sväva för att sedan landa tryggt på jorden igen? Hur visar man en sådan stark kärlek? Hur visar man något som inte går att ta på?

Genom åren ger man diverse gåvor som man kan finna. Det blir en mer krävande utmaning för varje år som går. Tillslut så gör man det på rutin, bara för saken och tankens skull. Den äkta kärleken förnimmas, tycker jag. Den här gången tänker jag inte låta mig själv komma undan så lätt, HON betyder så mycket mer. Jag vet att den största uppskattningen inte går att ta på. Det är inget ting. Den smyger fram när ni tillsammans förlänger livet. När ni upptäcker att det finns ett ogenomtränglig kemi mellan er. Jag är så glad att vi fann varandra, du och jag. Tack. Jag är så stolt. Du ger mig en sådan inspiration till livet. Dina ambitioner fyller mig med en vilja att hitta rätt i livet. KG, du gör så mycket för mig utan att ens behöva lyfta ett finger. Bara för att du är den du är. Min fantastiska vapendragare. Min morot i livet. Tack för att du låter mig stå vid din sida. Du är en expert på att ge kärlek, och du har gjort mig beroende av din. I mitt huvud cirkulerar våra framtidsplaner, jag blir exalterad i hela kroppen. Det här är så bra. Vi två är så bra. Tack för att jag får älska dig som min bästa vän. Jag vill upptäcka världen med dig.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

​Hitta någon som du kan ventilera med. Diskutera om livets alla gåtor, någon som förstår, någon som tar dig ut i universum. Tillåt dig inte att fastna i något annat på vägen, det är inte du och det vet du. Finn någon med det rätta tänket för att nå tillfredsställelse och ro. Nu, hitta tillbaka till den stadiga grunden och låt inte dig själv tappa fotfästet. En svacka, det kan sanktioneras, kanske behövligt efter två månader med ständigt nya betungande influenser. Men nu är tiden inne, det är dags att vända blad, återigen. Välkomna nästa steg med storm, fyll hela din kropp med tankar som svävar uppåt. Det är dags att bli lyrisk igen. 

Likes

Comments

View tracker

2016.

Vi står inför den sista dagen på år 2015. Ett år där vardagen har förändrats totalt. De trygga rutinerna har rubbats, vi har lärt oss att hantera och skapa en ny vardag i vuxenanda. Du och jag tillsammans. Här står vi i ett blåsigt Göteborg, med smällare och folksorl tätt inpå öronen. Vi grep tag i friheten, och framförallt möjligheten, för nu kan vi, att bege oss långt bort från Tranås. Vårt kära hem. Vi flyr från den hets att svepa sig dyngrak, för att stå i ett iskallt centrum, där det pågår en intern tävling om vem som hinner krama flest ansikten. Man tar sig friheten att omfamna och önska gott nytt till de som i den ordinära vardagen inte ens får ett hej i förbiseende och i ögonvrån ser du någon kissa under den sex meters långa granen. Varje år, samma visa. Men vi flydde och vi levde. Tack bästis.

Likes

Comments

Här har ni ett ypperligt exemplar på skönhet. Ser ni vad naturligt vacker hon är? Trots att hon vände huvudet helt ovetandes om att jag satt där, redo att klicka, trots att hon är alldeles dyblöt och håret i total ruffs. Det finaste är att hon är lika vacker på insidan. Där har hon redan besegrat all världens skönhet. Den ni, sådana människor är svåra att finna nu för tiden.

Likes

Comments

Vi åker genom Nairobi en sista gång, genom mörker och regn, mitt i natten. Fulla av nya erfarenheter. Jag sitter och försöker sortera diverse händelser och upplevelser i mitt huvud, jag sorterar så att jag kan återberätta dem på bästa sätt till alla där hemma. Till slut ger jag upp. Alla sitter knäpptysta i bilen, kanske tänker de som jag. Hinga, vår chaufför, visslar en sorgsen melodi. Och då inser jag att inga ord någonsin kommer att kunna bringa förståelse för vad vi varit med om. Människan är en unik varelse på många sätt, men här tar det stopp. Det är utöver våra funktioner. Berörd, det kan man bli, men det här är en verklighet en människa måste se med egna ögon för att förstå. Kanske är det just det som gör oss så mänskliga, liksom dödliga. För det är vi ju alla.

Likes

Comments

Söndag 20/3:

Vi spenderade vår helg på Osero Camp. Det är ett camp för turister som är uppbyggt av Hagströms safari och som jag tidigare nämt ligger det mitt ute i bushen i Mashuru. Den mest ultimata platsen man kan finna för både själslig och fysisk avslappning. Från fredag till söndag har vi bara stängt av allt och låtit tiden gå. Vår guide David tog med oss på morgonpromenader och kvällspromenader, vi gick rätt ut i bushen för att bara se och uppleva samtidigt som David berättade så mycket han hann med om kultur och natur. Under dagarna var det alldeles för varmt för att ens lyfta ett finger, det gick inte att vistas i solen en längre stund. Vi nöjde oss med att ligga inne i vårt gemensamma tält för att bara prata, läsa böcker, skriva och sova. Jag tror att det var precis vad vi behövde, ren och skär avslappning. Allt har gått i ett här nere så det har inte funnits mycket tid över till återhämtning. Vår "dörr" till tältet var ett gigantiskt myggnät, mycket bättre än ett fönster i den här hettan, och varje morgon fick vi slå upp ögonen till en fantastisk utsikt över savannen. Att ligga i min säng och blicka ut över naturen var min favoritsyssla under helgen. På kvällarna fick vi middag serverad och efteråt samlades vi runt lägerelden. Vid ekvatorn försvinner allt ljus vid solnedgången och på några få minuter blir det helt kolsvart, det ljus vi hade kom från elden och stjärnorna. Vi njöt av den gigantiska stjärnhimmeln, elden som värmde och naturens alla mystiska ljud. David berättade diverse historier om honom själv och masaikultur överlag. Under dagen hade han fixat varsin masaitandborste till oss, alltså en pinne och vi rengjorde munnen på djupet med den där pinnen, tänderna kändes extremt lena och vita efteråt. Dessutom tilldelades vi varsitt masainamn. Linnea - Nayeko; someone who is born in the morning. Johanna - Nasieko; somone who is active and a hard working person. Hanna - Nany Nado; a patient person who is very tall. Alicia - Nashipie; the name of happiness.

David avslutade kvällen med att berätta hur han träffade sin fru, det var fint. Genom äkta förälskelse lyckades han efter många om och men att få henne till sin, men det tog några år innan de gifte sig och skaffade barn. Det är dock något som är tabubelagt inom kulturen - att unga personer har ett förhållande en längre tid innan de gifter sig - positivt nog förekommer det mer och mer inom den yngre generationen men det är ändå ingenting de skyltar med inför familj eller omgivning. Att trotsa normer är stark och David förklarade kärlekssituationen med ett par väl valda ord som la sig på minnet;

"In the masaiway we say - love is like a coff, and you just can´t hide a coff".

En eftermiddagspromenad. David tog med oss till flodbädden, när det regnar fylls alltså hela bädden med vatten och det bildas en stor flod. Vid enstaka tillfällen har vattnet tagit sig så långt upp som till missionsstationen som ligger cirka en halv kilometer från där vi står på bilderna. Helt ofattbart. Varje onsdag är det en stor marknad i Mashurutown, det är den dagen i veckan som folket i området samlas för att köpa och sälja sina varor. Efter regn, när floden är fylld, skapar det problem för personer som inte kan simma, de kan alltså inte ta sig till marknaden. En fördel för simkunniga, de kan tjäna en hel del på att hjälpa till att forsla över varor och djur. Trädkvistarna som syns på bilden längst ner till höger är sådana som Simba och Nala faller genom i Lejonkungen.

Här demonstrerar David hur man borstar tänderna som en masai.

När skymningen faller börjar korna att återvända hem, helt på egen hand utan mänsklig hjälp.

Vi fick besöka en relativt modern manyatta innan vi återvände till Osero Camp. Mamman höll på att koka te när vi anlände, vi välkomnades in och det var som att gå in i en kokhet bastu, lätt 45 graders värme . . . Och ja, hon hade en tjocktröja på sig.

Likes

Comments

Fredag 11/3:

"Fördelarna med att vara ung - är att man inte låter fakta skymma fantasin. Behåll barnasinnet"

Här kommer ett alternativ på hur en vanlig arbetsdag på missionsstationen kan se ut; Klockan 07:00 ringer klockan och det är dags att stiga upp för att äta frukost. Vanligtvis blir det havregrynsgröt eller yoghurt med flingor, mums. På fredagens schema stod det att vi skulle hjälpa till på Samaritan, barnhemmet, men vart hjälpen behövs varierar från dag till dag. Vid 08:30 smög jag, Linnea, Hanna och Johanna upp dit, den första kvarten hälsar vi och småpratar med personalen samtidigt som vi kramar om de barn som inte börjat skolan ännu. Varje dag bemöts vi av positiva röster, skratt och varma omfamningar. Schemat är uppdelat så att vi arbetar två och två, Hanna och Johanna hjälpte till köket medan jag och Linnea agerade städare. Vi börjar med att städa alla sovrummen, först sopar och bäddar vi alla sängar sedan moppar vi alla golven. Med tiden har vi tagit efter den afrikanska "städstilen", vi står med raka ben, rumpan upp i vädret, vikt som ett V och sopar med de afrikanska kvastarna. Det är sagt att det ska vara bra för hållningen så det är lika bra att ta efter. Mellan de olika arbetsuppgifterna passar vi på att gosa och busa med barnen så mycket vi kan. Klockan 10:30 är det dags för teabreak, då samlas all personal vid en stor uteplats för att dricka te och äta mackor tillsammans. Förmiddagens guldstund. Efter teabreak försvinner dagen, tiden går så fort. Innan lunch hjälper vi till i köket på barnhemmet, vi diskar, hackar grönsaker och kokar maten. Från 12:30 - 14:00 har vi lunch, vanligtvis äter vi något lätt och lägger oss direkt i solen för att slappa och läsa en bok. Eftersom att passa tider inte är första prioritet i det här landet har vi blivit lite lata och återvänder till arbetet när vi känner oss redo. Det är dock inga problem, vi har nu fått en översikt av stationens rutiner och att gå tillbaka till exempelvis barnhemmet klockan två gynnar sig inte för då är både personal och barn på en siesta. Runt halv tre, tre börjar alla vakna till och uppgifter finns. Då förbereder vi vanligtvis mat till kvällens middag eller stöttar mammorna med att ta hand om barnen. Vår arbetsdag slutar klockan 16:00 och samtidigt kommer de flesta äldre barnen hem från skolan, det resulterar i att vi blir kvar på barnhemmet fram till fem, sex för att det är så fantastiskt roligt att få umgås med dem alla. Kort och gott en enkel beskrivning av en dag på Samaritan.

Idag var det dessutom sista fredagen för Holavedseleverna, de åker hem till Sverige på söndag. Under deras vistelse här har de renoverat ett lekrum till barnen, och det skulle givetvis invigas. Det skedde med sång och dans i både kenyanskt och svenskt stuk, efteråt bjöd eleverna på glass och fruktsallad i stora mängder. Lyckat.

I ögonblicket mumsade lillskrutten på en halstablett, surt.

Bilder från en dag på Samaritan.

Många nöjda ansikten under invigningen.

Likes

Comments

Onsdag 9/3:

Två veckor i full fart. Det har varit svårt att finna tiden till att bara sitter ner och anteckna, men minnet fungerar. Vi är nyss hemkomna från en mini-semester på tre dagar, vi har fått uppleva ett stort äventyr i Masai Mara Game Camp. Måndag morgon, 06:30, for vi iväg från Ongata Rongai, Nairobi. En bilresa på sju timmar väntade, lyckligtvis kunde vi sova en del trots värmen och väglaget. Vi passerade många vackra och häpnadsväckande platser, första stoppet gjorde vi vid Great Rift Walley, där möttes vi av en fantastisk utsikt och pratglada försäljare. Den sista timmen i bilen var ungefär som att åka berg och dalbana, upp och ner ur sätet, huvudet flög fram och tillbaka och den röda sanden for in genom alla fönsterluckor. Vår chaufför var väldigt skicklig, han körde som en galning men desto fortare vi kom fram desto mindre förlorad tid för safari. Och som kenyanerna säger; "gott väglag lämnar inga spår efter sig".

Jag sov de två första timmarna av bilfärden, när jag återigen slog upp mina ögon blickade jag ut över detta. En aning chockad, men det hamnar i topplistan över de bästa sätten jag har vaknat på.

Väl framme i Masai Mara möttes vi av gröna slätter och täta moln. Efter en välbehövlig lunchbuffé begav vi oss ut på den första safarituren. Mellan 15:00 - 18:00 var vi ute och spejade efter djuren, och oj vilken tur vi hade. Redan första dagen lyckades vi se fyra av de djur som ingår i de omtalade "Big Five".

Nästan direkt stötte vi på giraffer, zebror och diverse fåglar. Vår chaufför hade verkligen öga för det här med safari och upptäckte det som knappt syntes mellan buskarna, mycket imponerande. Vi fick en stund på oss att fotografera de vackra girafferna, men eftersom de är så pass "vanliga" att se ville chauffören helst köra vidare så fort som möjligt, spänningen stegrade.

När vi lämnade girafferna bakom oss började rösterna i bilens com-radio att stegra och chauffören pratade allt fortare och högre. Nu var det något mer häpnadsväckande än giraffer runt hörnet. Vi körde mot en kulle där cirka fem, sex bilar hade samlats på en liten stig. Vi frågade ivrig vad det var som gömde sig i busken nedanför bilarna, men vi fick bara svaret; vänta och se, vänta och se. I ett litet buskage låg alltså två lejonhonor och en hane och käkade på en stor vattenbuffel. Högst oväntat. En av fem avbockad. Det var väldigt svårt att fånga en bra bild i och med att de låg bakom buskar och träd samt att det började att störtregna i samma sekund som vi kom fram. Till slut sänkte vi våra kameror och försökte fånga in stunden med våra egna ögon istället. Obeskrivligt.

Nästa stopp var den nästintill omöjliga noshörningen. Den passerade lugnt förbi bilen, dock svår att fånga på bild, jag fick bara på den stora baken, men fin var den. Två av fem avbockade.

Den första turen avslutades med en grupp elefanter och en buffel. Då var alltså fyra av fem avbockade, bara leoparden kvar.

Dag två gick vi upp med tuppen klockan 06:00, redan klockan 06:30 satt vi redo i bilen för den första morgonturen. Ganska snabbt stötte vi på tre lejon som gick och sträckte på sig i morgondiset. Vi misstänkte att det kunde vara samma lejon som vi sett äta dagen innan, eftersom det var inom samma område. Dock hann vi inte med mycket mer under morgonturen. När vi står och beundrar lejonen med tre andra safaribilar kommer det en fjärde som på något sätt råkar fastna i diket. Inte den mest bekväma situationen att hamna i när ett lejon går och stryker mot förardörren. Vi stannade kvar för att hjälpa till och med tiden smög lejonen ut i det höga gräset, de var fortfarande nära vägen men syntes svagt. Vi turister blev ombedda att hålla ett öga på lejonen medan chaufförerna gick ur bilarna för att hjälpa till att bogsera den bil som satt fast. Nervkittlande men fnissigt.

Under eftermiddagens åktur körde längre ut på de fina slätterna än föregående dag. Längst vägen fick vi se mycket nytt. Bland annat; babian, gasell, vårtsvin, hyena, afrikansk vildkatt, afrikansk örn, struts, räv, gnu, thompson, heartbeast, topigasell, dikdik, grantgasell, impala, buffel, vattenbuffel och dessutom en sekreterarfågel som ni ser på bild här ovanför till höger. Den kallas för sekreterarfågel på grund av att den ser ut som en pryd sekreterare när den går, fantastiskt roligt att se.

Oj vad vi fick se lejon och geparder. Underbart. Vår sista önskan var att få se en lejonunge och leoparden, tänk vilken lycka. I takt med att ett ordentlig oväder drog in över savannen, så ökade stämningen och vi fann det vi ville steg efter steg. Under åskans buller körde vi så att sanden yrde, regnet föll i omgångar och blixtar lyste upp himlen titt som tätt. Men vi var inte ledsna för det, åskan hettade upp stämningen och adrenalinet pumpade i oss alla. Här ser ni bilder på en gepard och dess unge, och en liten lejonfamilj. Lejonungen gömde sig bland buskarna men ÅH så söt den var.

Sist men inte minst, den gyllene leoparden. Fem av fem avbockade. Vår chaufför gjorde precis allt för att vi skulle få se den. Till en början hade han svårigheter med att förstå var de andra safaribilarna befann sig, de var nämligen redan på plats vid leoparden. Genom com-radion hörde vi frustrerade röster och vi förstod att något ut över det vanliga var återigen på gång. Plötsligt såg vi ett blinkade ljus långt framför oss på en liten kulle, där var de, men vi var på helt fel väg. Chauffören kämpade och kämpade men kunde verkligen inte hitta någon väg som riktade sig åt rätt håll, till slut struntade han i diverse regler och sneddade rätt över savannen. Där flög vi, över stockar, sten och meterhögt gräs, genom blixtar och dunder. Vi fick allt se den där leoparden och till och med kameran fick en liten skymt av den. Dessförinnan fick vi dessutom se en krokodil och en flock flodhästar. 

Struntar i den här bildkvalitén, killen som tog bilden var störtskön. Om vi nöjda med det här äventyret? Ja, tack och bock för allt. Det här är något vi förhoppningsvis aldrig kommer att glömma. På bilden ser ni ett gäng muzungus och våra två fantastiska guider i rött, och våra två knäppa chaufförer i vitt.

Under vår resa hemåt stannade vi på en bensinmack och fick då besök av ett tiotal kvinnliga masaier som försökte sälja diverse souvenirer till oss. Vår guide tipsade om att stänga fönstret för att slippa bemöta dem om vi ändå inte hade tänkt att köpa något, har de en gång börjat försöka sälja något ger de sig inte. Givetvis kunde Linnea inte hålla sig borta från dem och fick snabbt en flock runt sitt fönster. Men hon är expert på att prata bort själva försäljningen och frågar istället ut dem om deras liv, oj så mycket vi får reda på. Det är helt fantastiskt. Det slutade med att hon och Hanna fick varsitt gratis armband istället. Den andra bussen som Holavedseleverna satt i hade desto större problem, det stod cirka tio stycken utanför bussen som försökte häva sig in genom fönsterrutorna och kastade in sina smycken medan eleverna kastade ut pengar för att försöka få dem att gå därifrån. HAHA. Det såg ut som att hela bussen till slut skulle välta. Där satt jag, helt oberörd i och med att jag hade stängt min fönsterruta, och tittade glatt på kaoset mitt emot. Elevernas ansiktsuttryck var en blandning av panik, skratt och jag kunde allt antyda en liten början till att de skulle brista ut i gråt. Men efteråt var de oerhört nöjda med sina souvenirer, det var definitivt värt det. Tack alla inblandade för den här resan, jag är så oerhört nöjd.

Likes

Comments

Torsdag 25/2:

Vår sista dag i Mashuru, på arbetande fot. Vi kommer att återvända hit minst en gång innan hemfärd till Sverige. Tur. Att få känna på en så här pass enkel livsstil har varit nyttigt. Bort från civilisationen. Funnit tid till att se det man vanligtvis blundar för. Insett att det industrialiserade samhället inte alltid gynnar. Vad blev det av med all den tiden som man skulle spara genom nya maskiner och rationella metoder? Jag ser vanligtvis bara stress. Här existerar det inte. Hälsosamt. Kanske inte det mest effektiva, men själsligt nödvändigt. Låt dagen vara en aning diffus. Glöm. Tänk inte. Man kan inte hindra bekymren från att komma, men man behöver inte sätta fram en stol åt dem att sitta på. Sätt dig ner en stund tills brådskan gått över. Livet handlar inte om hur mycket siffrorna på ditt konto stiger varje månad den tjugofemte. Att leva, det är något så simpelt som att gå ut på sin tomt i morgondimman, andas in frisk luft och dricka en kopp kaffe.

Vi slutförde vårt målningsprojekt. Jag är stolt. Det har faktiskt varit kämpigt, i värmen och med tidsbrist. Nu är ett garage, en sal för syskola och ett duschbås färdigställt. Vill göra om allt igen. SÅ roligt var det. Hela dagen strosade vi runt i målarkläder, oberörda över hur vi osade svett och lacknafta. Lagade en tidig middag men lät disken vänta. För ivriga. Planen var att kika på solnedgången från ett vattentorn. Vi hade otur med moln som skymde men mysfaktorn sjönk inte. Sex muzungus plus Peter satt högt där uppe och dinglade med fötterna, smaskade på Sveriges mest köpta bil och HobNobs. Att se skräcken i Johannas ögon var dock fnissigt. Jag har aldrig träffat någon som har en sådan extrem höjdskräck som hon. Från att inte ens kunna stå på andra pinnen av stegen och måla, så klättrade hon upp i tornet. För ett ögonblick trodde jag att det var ett skakandes asplöv som satt bredvid mig. Grym tjej. Innan det hann bli alldeles kolsvart, sprang vi bort till pojkarna på Mariahemmet för att lira lite fotboll. Återigen skrattanfall. Jag och Linnea attackerade Peter och klämde honom mellan oss när han körde ett egorace, hans kommentar efteråt var: "Ey, you made me a sandwich guys". Magen kved. Ett citat som får ära en plats i vår interna lista med roliga citat från Kenya. Mörkret vann och svetten rann. Väl åter i stugan var vattnet slut. Jobbigt för stunden men definitivt en kväll jag kommer att längta tillbaka till. Där satt vi, alla sex i sin egen sfär av så väl rinnande som torkat svett. Spelar en omgång av vår nya favorit Roomie. Mitt uppe i laddningen hör vi generatorn sakta falla och ge upp andan. Svart som sot överallt. På med pannlampan, tänd ljusen och åter till spel. Den natten sov vi som prinsessor.

Före och efterbilder på målningsprojekten.

Glada miner uppe i vattentornet.

Längst vägen hem från Mashuru stötte vi på giraffer, zebror och gaseller, och i lördags besökte vi ett elefantbarnhem i Nairobi. Alla elefanter har räddats från det vilda på grund av att de blivit föräldralösa eller övergivna. Organisationen tar hand om elefanterna så länge de behöver modersmjölk som föda, vilket är cirka fyra-fem år, sedan jobbar de för att elefanterna ska kunna integrera och leva fritt tillsammans med de vilda flockarna.

Likes

Comments

Tisdag 23/2:

Det var första dagen jag kände en ordentlig hemlängtan. Dagen var lång. Jag gick mest runt och fantiserade över vad jag ska göra när jag kommer hem till Sverige. Krama käraste. Sovmorgon i min säng. Dricka svenskt kaffe. Gosa i en mysfaktor som bara min mamma kan åstadkomma. Äta pappas mat. Längtar. På schemat stod det målning och bakning med pojkarna på Mariahemmet. Fantastiskt roligt, men vi var rejält utmattade framåt kvällen. Jag ville hem och sova. Energimätaren stod på noll och likaså humöret. Det minst väntade händer, och jag fick uppleva något som jag ska spara bland mina guldminnen. Vår chaufför Peter frågade om vi ville göra honom sällskap till Osero Camp, cirka fem kilometer bort, han skulle hämta påfyllning till vårt matförråd. Osero är ett relativt nybyggt camp för turister, grundat av New Life Mission, belägrat mitt ute på savannen i Mashuru. Jag och Linnea hoppade in i bilen utan tvekan. Äntligen skulle jag få se det där magiska stället. Vi studsade fram genom Mashuru Town och ut på savannen. Men det var inte platsen, det var stunden och färden som skapade guldet.

Halv sju. Den magiska timmen. Det är ett ögonblick av frid, när molnen försvinner från himlen just före solnedgången. Jag virade ner rutan och kände den ljumna kvällsbrisen fånga tag i håret. Solen föll sakta bakom bergstopparna framför oss och det stilla lugnet kom i takt. Slätterna såg orörda ut, lika blottade som himlen. Vad fanns dolt bortom horisonten? Det var som att vi hade vår egna privata utsiktspunkt. Jag föreställde mig att vi var det enda levande på kilometers avstånd, bara vi tre och den röda sanden som yrde bakom bilen. Färgskiftningarna som reflekteras när ljuset sakta försvinner och mörkret faller över solen som en jättens skugga, det förfogade över livet i timmen. Illusioner är tillflyktsorter som inte ska tas från någon, det vore som att släcka ljuset på vandringen genom livet. För en stund, avstå från avvikelsen mellan illusion och verklighet. Människan behöver tid att drömma. Tid till att ta in det oändliga. Tid till att vara. Vi måste ta oss tid och stanna upp för att njuta av det som är vackert. Naturen målar tavlor åt oss med oändlig skönhet. Det är inte mycket som går upp mot naturupplevelser i Afrika. Vi drog skämt. Magen vek sig. Våra skratt ekade ut och jag hoppas att vinden fångade ljudvågorna, så att lyckan i dem fick sväva i ytterligare några sekunder. Det var inte vi som ägde plasten, men vi hade privilegiet att få ta del av den. Vi ägde stunden. Blickade ut. Andades in. Fångade. Bevarade. Djupt ner i magen. Det är de små stunderna som får det inre att vända. Att återigen känna trygghet. Att tro på det du gör. Bringar styrka. Oron lägger sig. Skräms bort av den fridfullhet som andas ner i djupet av dina lungor. Jag vill inte hem till Sverige.

Pojkarna på Mariahemmet. De flesta av dem är föräldralösa. De hade ett underbart engagemang i bakningen, gjorde precis allt själva och vi behövde bara stå bredvid och njuta av stunden. Det bästa var deras blickar och leenden när de fick slicka skålen ren. Att fånga in en bild på färden över savannen var inte lätt, den gör sig endast orättvis. Jag sparar den synen för mig själv, hihi.

Likes

Comments

  • Blogkeen
  • Nouw