Psykisk Ohälsa

Saknad.
Det är en känsla som har varit med mig så länge jag kan minnas. En känsla av ensamhet har följt mig genom hela livet. Som ett hål i själen.

Det finns så mycket saker som jag ännu inte hunnit bearbeta. Grejer som jag inte kommer ihåg.
Men som ändå finns där, djupt inuti.
Jag har börjat få tillbaka minnesbilder av olika trauman jag varit med om som barn. Att skriva om det hjälper mig väldigt mycket, har alltid varit så mycket lättare att skriva om mina känslor. Inte lika lätt att prata om dom. Så idag ska jag skriva om när jag först började förstå vad jag varit med om.

Det var i samband med flytten tillbaka till Sverige som jag började känna mig extremt ledsen. Jag har ju nästan alltid varit ledsen men inte tänkt så mycket på det innan, om ni förstår.
Har alltid varit omgiven av kaos men jag tror att Norge-Sverigekaoset var det som var droppen. Det blev för mycket för mitt 10 åriga jag.
Det är fortfarande väldigt svårt för mig att förstå hur det kunde bli så fel alltihop. Ingenting sköttes liksom bra, jag kände mig så himla vilse.
Som om alla slet och drog i mig från olika håll, ännu en gång drogs jag ifrån min trygghet.
Jag menar jag var inte trygg i familjehemmet som jag bodde i men jag hade ändå hunnit skapa relationer och ett liv i Norge.
Jag hade några vänner som jag umgicks med ofta, några lärare jag tyckte om osv.
Det var väldigt jobbigt för mig att återigen förlora allt det där, även fast jag ville bort ifrån familjehemmet som jag var i.

Det enda jag ville då var att nån faktiskt satt sig ner och lyssnade på vad jag hade att säga, men jag kände aldrig att någon gjorde det. För oavsett vad jag sa så var det aldrig något som blev som jag önskade. Jag borde fått gå i riktig terapi redan då. Då kanske jag hade hunnit bearbeta några saker. Men eftersom att jag inte fick det så blev jag istället utåtagerande.
Jag tror det var en av anledningarna till att ingen tog mig på allvar. Jag var ju ett ”dampbarn”.
När jag har läst i mina journaler så ser jag att det inte var många som brydde sig om varför jag var arg, ingen som ville kolla upp roten till problemet liksom. Istället så blev jag skälld på, och straffad.
I alla hem jag bott i så har alla sagt samma sak.
”Vi klarar inte av Frejas utbrott längre.”
Och jag förstår att det var jobbigt för dom runt omkring mig också. Det säger jag ingenting om, men borde man inte engagera sig lite mer i varför problemet fanns där?

Det blev alltid påbörjat men aldrig färdigt. Möten som blev inställda, obesvarade samtal, ombokade tider. Allt för ofta.

När jag började komma in i tonåren så var jag så vilsen i mig själv, jag kände mig som 5 år men samtidigt så kände jag mig väldigt vuxen.
Jag tyckte att jag kunde klara mig själv istället, för det hade jag ju ändå gjort hela livet. Så jag slutade prata om mina känslor. Bara sådär. Jag höll allting inombords istället. Däremot så var jag fortfarande utåtagerande, men på ett annat sett.
Jag började göra destruktiva saker istället.
Först var det bara lite små grejer, jag minns en gång när jag och mina två kompisar målade nagellack på folks dörrar och plingade på för att sedan springs därifrån. Lite ”småbus”.
Sedan började jag utsätta mig själv för farliga saker. Som en gång där jag, även då med två andra, bestämde mig för att jag skulle åka ner för en brant backe i en trasig barnvagn. Jag åkte ner för den där backen flera gånger, tillslut åkte jag rakt in i huset som var precis i slutet av backen.
Gjorde inte illa mig allvarligt dock.

Jag brukade även klättra i träd, som många barn gör, men jag klättrade så högt upp att jag ibland inte kunde komma ner. Många gånger så ramlade jag ner och gjorde illa mig.
Jag hade nästan alltid en stukad arm eller fot.
”Klumpig” sa alla vuxna om mig. Om dom ändå förstod då vad jag faktiskt höll på med.

Sedan testade jag att röka, jag minns hur vi snodde halvrökta cigg från min kompis pappa.
Sen började jag att snatta från bensinstationen, tills dom kom på mig och dom ringde mina fosterföräldrar. Då fick vi komma in på möte på kontoret, där vi fick se videofilmen från den dagen. Dock så snattade jag inte i just den videon, men min kompis gjorde det.
Jag fick inte komma tillbaka dit igen.

Jag slutade inte sno grejer, började bara sno från andra affärer och sånt. Spelade ingen roll vad jag tog, bara själva grejen med att jag tog någonting som jag inte fick göra. Jag gillade känslan som jag fick, typ en kick. Adrenalin.

Sen kom den dagen då jag skadade mig själv medvetet. Jag satt på ett berg nära där jag bodde, det låg glas på marken. Så jag tog upp en glasbit och kollade på den. Jag vet inte varför jag testade att dra den mot min arm, men det gjorde jag.
Det gjorde inte ont som jag trodde att det skulle göra. Det var en konstig känsla, det sved men samtidigt så gjorde den mig lugn. Först blev det ju inga sår, bara rispor. Sen prövade jag igen fast med lite mer kraft, sen såg jag blodet. Då var det kört, det var början på ett rent helvete.
Om jag då visste att jag nu idag, 7 år senare, skulle ha så stora problem med just detta så skulle jag kanske inte gjort det.

Ja, jag gjorde allt jag kunde för att att skada mig själv. La mig i tjock snö i bara T-shirt och mjukisbyxor, låg där i två timmar. Tänkte att jag skulle ta mitt liv genom att förfrysa, tröttnade dock efter två timmar så jag gick in igen. Min kropp började bli blå på vissa ställen. Jag tyckte det var spännande.

Ja som ni ser så gjorde jag ganska mycket olika saker, och jag förstår att det kan se ut som att jag bara var en bråkig unge. Jag kan på ett sätt förstå varför mina kompisars föräldrar förbjöd sina barn att umgås med mig. Dom var ju bara rädda för att deras barn skulle råka illa ut. Men jag tycker ändå att det inte var rätt gjort. Jag förlorade alla mina vänner för att jag mådde dåligt.

Jag slutade med att gå ut, satt bara inne vid min dator hela dagarna. Spelade ett spel, Gosupermodel. Just det spelet blev en stor del av mitt liv, jag skaffade vänner där. Folk som var som jag, som jag kunde ventilera mina tankar med.
Även där träffade jag min nuvarande bästavän, men skriver om det nån annan gång.

Fortsatte dock att skada mig själv, men jag visade det inte längre. Det var det enda jag tänkte på hela tiden. Jag skadade mig själv flera gånger varje dag på olika sätt. Det blev aldrig tillräckligt.
Såren blev djupare, brännskadorna blev fler, blåmärkena blev större. Jag sov nästan ingenting.
Sedan slutade jag äta. Tankar om att jag var fet och äcklig dök upp. ”Jag måste vara smal.”
I 4 år så var det enda jag tänkte på: mat och rakblad. Jag satt uppe hela natten och googlade på ”bli smal fort”, ”är jag tjock” räknande ut mitt BMI m.m.
Det var ju självklart inte hälsosamt överhuvudtaget. Men jag tänkte inte på det.
Så jag utvecklade en ätstörning. Det varierade mellan att svälta mig själv och att hetsäta för att sedan kräkas. Och jag skämdes. Jag sa aldrig någonting till min kurator om det. Tänkte att jag inte var smal nog för att ha en ätstörning.
Än idag kan jag fortfarande få tillbaka sånna tankar, men jag hanterar dom.
Jag bryr mig inte längre om hur min kropp ser ut, tycker inte längre att jag är ”tjock”.

Jag ville ha bekräftelse. Känna mig bra nog.
Jag la upp mycket på min Facebook, la ut bilder som jag kanske önskar att jag inte hade gjort. Va tillsammans med olika killar hela tiden. Tänkte mycket på mitt utseende, men även detta pratar jag om i ett annat inlägg.

Jag ska nog avsluta inlägget här, det blev lite längre än vad jag trodde det skulle bli. Men jag ska nog skriva mer om det här nån annan gång.
Jag tror att jag i nästa inlägg ska berätta lite mer när jag var fast i ett destruktivt förhållande, nästan 4 år av mitt liv tog han.

Men tack för att du tagit dig tid att läsa, om du nu gjort det! 😛 Ha det bra.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

För det finns någonting som jag helst inte visar någon. Det där mörka och onda som skaver i bröstkorgen. Den där vidriga rösten i huvudet som berättar för mig hur värdelös jag är. Som säger till mig att jag inte hör hemma här. Den där äckliga ångesten varje dag.
Den ger mig en känsla som inte går att beskriva, den får mig att riva sönder min hud för att det känns som att jag kommer kvävas annars.

Men det spelar ingen roll hur mycket jag river och klöser eller hur mycket jag skär bort för det är aldrig tillräckligt. ”Ångestmonstret” är aldrig nöjd.
Den kommer aldrig bli nöjd.

Jag vet att jag har människor som bryr sig om mig. Jag vet att jag inte är värdelös. Jag vet även att jag inte är en dålig människa men jag kan ändå aldrig få bort den där känslan av att aldrig vara tillräcklig. Det finns så mycket som jag skulle vilja göra. Så mycket jag skulle önska jag hade gjort, men jag kan inte.

Jag valde inte att bli sjuk. Jag önskar att jag inte var det, men det är såhär mitt liv ser ut och jag tänker inte sitta och lyssna på när människor ska berätta för mig hur jag ska leva mitt liv.
Jag tänker inte sitta och ta dom kommentarer jag får varje vecka, och jag tänker inte förklara för er ännu en gång varför jag inte kan göra vissa saker.
För ni kommer inte förstå.

Varje dag så hör jag hur ”lätt” det är att göra helt vanliga saker t.ex att ha ett jobb.
Får hela tiden höra att ”det är bara o göra”.
Och sen den där extremt dryga kommentaren jag hör allt för ofta, ”sluta skyll ifrån dig.”
Jag har aldrig någonsin skyllt ifrån mig, det enda jag gör är att förklara för dig om min sjukdom.
För oavsett vad du tycker så är det precis vad det är, en SJUKDOM. En hjärna kan också gå sönder, den kan också bli sjuk.
Jag förstår inte varför vissa människor tror att det är omöjligt? Varför skulle hjärnan va det enda på kroppen som inte kan skadas?

För ni förstår väl ändå att det inte är normalt att ständigt vara rädd. Alltid vara spänd, alltid vara beredd på att fly. Alltid kolla vart närmaste utgång är. Alltid tänka ut vad som kan hända.
Jag vet inte hur många gånger jag har sagt det här. Men jag kommer säga det om & om igen tills ni förstår att ingen väljer att vara psykiskt sjuk.

För det är inte bara psykiskt, efter ett tag så blir det också fysiskt. För kroppen orkar inte mer, den stänger sakta men säkert av.
Huvudvärk, magproblem och ryggont är liksom vardagsmat för oss. Hjärtklappningar, smärtor i leder och tandvärk.
Men inte ens när det börjar bli fysiskt så blir vi tagna på allvar. Inte ens när man bönar och ber om att nån ska hjälpa en. För man måste nästan vara död innan man kan få någon hjälp. För sent.
Psykisk sjukdom kan vara väldigt farligt.
Folk dör av psykisk ohälsa. Men det är “bara” i mitt huvud, eller hur?

Jag tänker inte känna skuld för att jag är psykisk sjuk. För det är inte mitt fel. Jag gör vad jag kan för att kämpa emot, allt för att bli frisk. Men jag kan inte förstöra mig själv mer för att jag gör saker som jag inte klarar av. Min hjärna behöver vila. Min kropp behöver återhämta sig.

Hej jag heter Freja Öhman Wikstedt och jag är psykiskt sjuk. Jag har varit sjuk i ca 8 år och kommer förmodligen att vara det i några år till. Jag kanske aldrig återhämtar mig. Det vet jag inte. Det vet du inte. Men mitt liv ser ut såhär.
Jag kommer aldrig sluta prata om det.

Mental illness awareness.

Likes

Comments

Vardag

Smoothie, ljus, en varm filt och min underbara pojke. En bra fredag ❤️

Likes

Comments

Vardag

Marley är på bushumör nu hahah, redan ramlat ner från soffan fyra gånger. 😅
Han är extremt rolig, har ju aldrig tråkigt här hemma iallafall!
Som igår, då fick han gå ut på balkongen utan att jag höll i honom eftersom att det var varmt ute, han blev överlycklig och ville inte gå in. Så när jag tog in honom o stängde balkongen så fick han fnatt och sprang runt i vardagsrummet. Sen hoppade han upp på fönsterbrädan med full fart och rakt in i fönstret. 😅 Han trodde ju typ att han kunde flyga igenom ett stängt fönster? 🤔

Och han ska vara med överallt, iallafall när han är vaken. Stänger jag toan så mjauar han, går jag ut o röker så blir han helt förtvivlad för att han inte får följa med. Han ska vara med o städa och står nyfiket och tittar på.
Ja han är helt underbar helt enkelt, och så himla cool! ❤️

Likes

Comments

Vardag

Hej på er.

Just nu mår jag inte jättebra, börjar bli sjuk och har inte sovit bra på ett tag.
Det känns som att ingenting någonsin bara går bra och att varenda val jag gör är fel.
Det känns som om jag är helt ensam, jag vet inte vad jag ska göra eller vem jag ska prata med.
Jag vill så gärna fixa allt själv och jag har väldigt svårt att be om hjälp, men när jag väl ber om hjälp så tar det så himla lång tid och det är så krångligt.

Soc lovade mig att jag skulle få boendestöd, men jag har inte hört någonting från dom. Jag har försökt kontakta dom men får inget svar.

Kommer hoppa av skolan igen för att jag har ingen ork eller motivation till att plugga, kan liksom inte få in någonting i huvudet. Dessutom avbröt skolan min kurs igår...
Ska försöka få tag i min läkare så att jag kan få ett läkarutlåtande o bli sjukskriven igen. Det känns väldigt tungt men jag klarar inte av varken jobb eller skola just nu eftersom att jag mår som jag mår just nu. Ångesten är extrem varje dag.

Men jag är glad över att jag hämtade Marley, även om det kan bli svårt så vet jag att det är meningen att han ska vara här hos mig. Första gången jag såg honom så kände jag bara hur mycket jag älskade honom och att vi liksom är menade för varandra.

Jag vill bara så gärna att det blir bra nån gång..

Likes

Comments

Vardag

Är så himla trött just nu, skulle kunna somna direkt men har en runda kvar o gå med Vilya så kan inte sova riktigt än😅
Marley har tvärdäckat i soffan, att hitta på bus hela natten gör en tydligen väldigt trött. 😉

Jag har nyss druckit blåbärsmoothie och kollar på Rick and Morty! Så ska väl bara chilla tills jag ska gå till vovven igen.

Likes

Comments

Vardag

Godmorgon på er'

Igår hämtade jag äntligen min lilla Marley!😍
Han hade åkt riktigt långt igår, enda från Riga! Så det var en väldigt trött men nyfiken kille som jag tog med mig hem igår!
Han sov nästan hela dagen igår så gissa vem som inte fick sova inatt? Han springer runt här o busar och pratar hela tiden. 😅 Han har väldigt mycket åsikter haha! 😅
Är sjukt trött men förhoppningsvis så sover han inatt! Snart ska jag gå och hämta Vilya, en hund som jag går ut med ibland, så idag ska jag ta hand om henne och jobba lite. Och självklart lära känna Marley mer! Han har redan lärt sig sitt namn iallafall.

Likes

Comments

Vardag, Allmänt

Igår fick jag äntligen hem mina kaktusar!
Dom är så himla fina verkligen och det kändes direkt mer hemtrevligt när det kom in lite växter i lägenheten!

Däremot så var inte postnord så försiktiga med paketen 😒 Så paketet var helt mosat och det var jord överallt, men fick bort det mesta iallafall!

Likes

Comments

Vardag

Hej på er <3

Nu blir det ett känslosamt inlägg för mig, men som jag sagt förut så skriver jag bättre när jag inte mår så bra. Jag har kollat mycket på en serie, The Fosters, ja dom flesta har nog sett den haha. Om nån inte har sett den så kan jag iallafall berätta att den handlar om en tjej och en kille, som är syskon och som förlorat sin mamma. Båda blir slussade runt i olika fosterhem, dom flyttar väldigt ofta och har ingen trygghet alls runt omkring sig. Vill inte skriva mer ifall nån inte sett den haha!

Men den väcker väldigt mycket känslor och minnen för mig. Jag förstår precis vad dom går igenom, och jag vet hur jobbigt det är.

Under sommaren har jag tänkt väldigt mycket på min uppväxt.
Liksom jag ser andra familjer, eller ja normala familjer, överallt. Jag ser en mamma som skrattar med sin dotter, jag ser mina kompisar och hur deras familjer är. Ibland blir jag ledsen och undrar varför jag aldrig fick uppleva det där. Varför jag inte fick bo med mina syskon, varför vi aldrig gjort sånt som syskon gör, varför jag inte fick växa upp med dom. Jag förstår inte varför jag inte fick behålla min mamma och jag förstår inte varför min familj inte kunde vara som en familj ska vara.

Det är en känsla av ensamhet som jag ständigt bär med mig, ett tungt moln som dyker upp då och då. Jag antar att det alltid kommer kännas så. Som om nånting fattas.

Jag försöker verkligen att vara okej med det, men ibland så känns det som om jag drunknar i ensamhet, även fast jag egentligen inte är ensam.

Det enda jag ville ha var en familj, min familj och ingen annan. Men jag fick aldrig det. Jag fick aldrig ha ett hem. Ingen plats att vara trygg på, ingen som fanns där och visade att dom älskade mig.
Istället förlorade jag hela min familj ett tag. Först min mamma och sen splittrade dom på mig och mina syskon. Sen fick jag knappt träffa min pappa.

Under hela mitt liv så har jag undrat varför jag aldrig dög för någon, varför jag aldrig någonsin fått stanna på ett o samma ställe. Jag har alltid varit så rädd för att förlora allt jag har.
Jag har lärt mig att inte lita på vad folk säger till mig. Lärde mig att inte lita på någon.
Fick lära mig att inte öppna upp mig för nån, aldrig komma för nära.
För varje gång jag började känna mig trygg och börja älska någon så blev jag sårad.

Ibland så känns det som om jag har någon slags förbannelse över mig, eller att jag var en hemsk person i mitt tidigare liv. För jag kan inte förstå varför det är såhär, varför jag aldrig kommer veta hur det känns att ha en mamma att ringa. Varför min relation till min familj ser annorlunda ut än andras.

Jag är glad över att jag har mina syskon och min pappa idag. Men jag skulle önska att jag aldrig hade behövt veta hur det kändes att inte ha dom. En del av mig kommer alltid att vara borta, för min mamma kommer aldrig komma tillbaka. Och det är det som svider allra mest.
För jag hade verkligen behövt henne nu, vid min sida.
Liksom vafan jag är 18 år och jag har fått min första lägenhet, jag har börjat övningsköra och jag börjar bli vuxen. Och jag känner mig så himla vilse. Jag har ingen aning om vad jag ska göra.

Det är bara så himla orättvist och det gör ont.
Allting är himla svårt, men det blir väl bättre.

Men det känns väldigt tomt utan dig mamma, det kommer det alltid göra.
Även om jag inte alltid tänker på allt så känns det fortfarande, som ett skavsår som aldrig försvinner liksom. Jag saknar dig väldigt mycket.

Godnatt på er. (eller godmorgon)
Det känns bättre nu när jag skrivit av mig lite.


Bildresultat för I really miss my mom

Likes

Comments

Allmänt, Vardag

Tjena!
Just nu sitter jag på balkongen och väntar på att min syster och systerdotter ska komma förbi!
Har sprungit runt o städat lite, det är fortfarande kaos i lägenheten haha. Vet liksom inte vart jag ska lägga alla grejer? Så vardagsrummet är väl det enda rummet som faktiskt är rätt fint just nu haha!
Ska försöka ta tag i sovrummet också men ja det är så svårt o veta vart man ska lägga allt. 😅

Och imorgon ska jag på jobbintervju! Hoppas det går bra! :)

Likes

Comments