Bilden är tagen på Tabarca Island

Adrenalin, serotonin, endorfiner och resterande härliga kemikalier är just nu på topp hos mig. För några timmar sedan bokade jag en resa till Torrevieja, för andra gången i år. Jag var där under en veckas tid i juli också och blev helt kär. Min mamma och låtsaspappa har en lägenhet där nere, som är anledningen till att jag hittade just Torrevieja. Jag är så glad och så lättad, för jag ska flyga ensam och bo ensam den här gången. Hahahh fattar ni?? Egentid i självaste Spanien??

Jag bokade 7 nätter på Hotel Fontana Plaza, för det verkar så fint där och ligger centralt (ca 10 minuter från stranden). Förra gången jag var i Torrevieja så gick jag förbi det här hotellet och fick en känsla av att 'här vill jag bo någon gång' och snart ska jag äntligen få göra det. Ser verkligen fram emot det här!

Min mamma kommer också vara där och med sig har hon min låtsaspappa och hans föräldrar. Det var på grund av hans föräldrar som jag bestämde mig för att åka jag också, för att ta vara på att få umgås med dem även där. De vet dock inte att jag ska dit, så det blir en överraskning för dem när vi väl ses.

Tanken av att jag kommer ha ett hotellrum helt för mig själv, att vara utomlands och bara ha mig själv att bero på, att vara långt ifrån vardagen på egen hand, att kunna sprida ut mig i det där rummet utan att tänka på att ta hänsyn till andras grejer, att sitta med endast mina egna tankar och äta frukost, bara lyssna på min musik, att kunna stanna 250 gånger för att fotografera utan att jag stannar någon annan... fyfaan vad jag längtar!!

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Under en dålig period på nästan en månad har jag äntligen börjat gå till gymmet igen. I måndags körde jag en timme, och sedan en timme i onsdags. Efter måndagspasset fick jag huvudvärk och mådde inte alls bra, men mådde något bättre efter onsdagspasset. Dock inga endorfiner, jag kände mig fortfarande bara deppad. Ikväll körde jag 2,5 timmes blandad styrka och kondition på crosstrainern. Älskar att först köra 1 timmes cardio och sedan byta till 'hill plus' i en timme. Sista halvtimmen sprang jag på löpbandet. Jag älskar när energin bara flödar och på hemvägen känna hur endorfinerna sprakar i skallen. Vore det inte för att jag blev helt galet hungrig hade jag nog stannat längre.

För att gå tillbaka till träningen på riktigt (köra 6 dagar i veckan, som förut) och verkligen peppa mig själv så beställde jag hem lite grejer från http://www.lifebutiken.se

Det ska bli spännande att pröva PWO och L-Glutamin, vilket jag inte prövat förr eller knappt visste fanns. Det här ser jag verkligen fram emot. Jag känner mig på väldigt bra humör just nu och är mig själv evigt tacksam att jag tog mig till gymmet. Jag vet ju att jag mår bäst av att träna, att om jag bara tar mig dit så är det inte så jävla krångligt som det verkar när jag sitter på min säng och skulle kunna somna sittandes. Har hittat mycket ny musik och bara det gör ju halva jobbet. "Stop wishing, start doing"

Likes

Comments

Den 5e november kom snön till Stockholm, det började på kvällen och jag satt med en vän på Jensens Bofhouse på Vasagatan/Mäster Samuelsgatan. Vi gick igenom drinkmenyn, vilket inte var någon särskild hit men vi hade trevligt trots det. Jag var den av oss som blev fullast, eftersom jag inte dricker så ofta så är jag ganska lättpåverkad och jag kände snabbt av det där ruset av glädje som alkohol kan ha en förmåga att ge om man är på den glada sidan av humöret. Snön bara drev ner, som om någon strödde glitter över staden och jag kände ännu ett rus av att se snön rusa ner från himlen. "Det här är precis vad jag behöver se" tänkte jag, då det just i den stunden var så jävla vackert.

Dagen efter fortsatte det att snöa. Det blåste och det var svinkallt. Jag ville bara komma hem, lägga mig i sängen och gå i ide för de kommande typ 6 månaderna. Det var som om hela världen plötsligt låg över mina axlar, tio ton kall jävla snö och det kändes inte alls lika vackert längre. Vart kom den här ångesten ifrån? Cirka en månad senare vet jag fortfarande inte. Jag kan bara gissa att det är en vinterdepression. Jag har lidit av depression förr, i långa perioder. Men den här smällen kom så plötsligt. Det har liksom inte hänt något speciellt heller som kan ha triggat igång min ångest. För ångest har jag i stort sett alltid, mer eller mindre. Jag frågade min vän när hen åkte hem till Frankrike om hen tagit min själ med sig härifrån. Jag kände mig hjärndöd.. tom.. så fruktansvärt jävla ledsen.

Jag har ofrivilligt vänt på dygnet totalt under den här tiden. Nätterna har bestått av ångest, tårar, frågor om saker som har hänt och som jag aldrig kommer att få svar på, oro, tankar om det som varit, det som är nu och det som ska eller kan hända i framtiden. Hur? Varför? När? Vart? Vem är jag? Vem vill jag vara? Hjärnan matar på med allt mellan himmel och jord och jag kan inte få stopp på den. Det fräter. Hela kroppen värker. Jag saknar den jag minst borde sakna och jag känner mig så jävla ensam trots att jag har vänner och familj som jag vet älskar mig. När jag ser mig själv i spegeln kan jag bara tänka att jag är ful, tjock, äcklig och värdelös. Att jag slösar bort mitt liv genom att inte göra det jag verkligen vill göra.

Men ångesten håller fast mig. Genom att få mig att tänka de här sakerna om mig själv så sitter jag fastkedjad i ett liv jag inte är nöjd med. Jag ser bara svarta väggar. Svarta väggar där det står "du har inte tillräckligt med pengar för att göra det här" "du är inte unik nog" "allt du vill göra har någon redan gjort" Jag svävar i en bubbla gjord av negativ energi och jag är så långt inne i den att jag inte ser något annat än negativitet. Jag vill ut härifrån men hur fan ska jag ta mig ut? Jag har lyckats förr och jag ska lyckas igen, jag måste bara bryta den här förbannade barriären. Det är bara i mitt huvud det sitter. Det är alltså ut ur min egen hjärna jag måste ta mig. Jag måste våga tro på mig själv. Jag vill inte bli självmordsbenägen igen. Det är lika lätt att halka tillbaka i en ångestflaska som i en spritflaska. Alkoholen har jag lyckats sluta med, dricker bara när det är något speciellt och får aldrig längre för mig att köpa en flaska vin bara för att döva ångest. Jag kan, jag är bra, jag är unik. Alla är det, på sitt eget alldeles fantastiska sätt.

Den här bilden är tagen på Yankee Stadium, sommaren 2014. Den är helt oredigerad och en av de bästa bilder jag någonsin tagit. Jag brukar kolla på den ibland och tänka att "om himlen kan åstadkomma något så vackert, så kan jag också det" Vi är ju trots allt en del av himlen. En del av universum. Var och en av oss är på vårt sätt en färgstark personlighet, i alla möjliga färger.

Likes

Comments

Här kommer ett "recept" på något som är perfekt som hälsosamt godis, ett mellanmål eller som laddning inför eller efter ett träningspass.

Grunden är att mixa vatten, sötmandel, dadlar och kakao. Jag tar ungefär 1 dl vatten, 20 dadlar, mycket kakao (i love it) och ca 1,5 dl mandlar. Allt beror lite på vilken typ av konsistens du vill ha (men glöm inte att både mandlar och dadlar kräver en del vätska) och om du gillar mycket eller lite chokladsmak.

Själv brukar jag lägga till bland annat chiafrön, cashewnötter, vaniljpulver, kanel, kokos. Endast fantasin sätter gränser. Granola är också jättegott att ha till. Enjoy!


Likes

Comments

De finaste lurarna jag nånsin ägt

Likes

Comments

Idag vaknade jag först av väckarklockan vid 12, men stängde såklart av och somnade om. Sen vaknade jag igen vid 2 och fick bråttom då jag hade en del att göra innan jag skulle börja jobba klockan 17.


Jag klädde på mig det som låg närmast, samlade ihop några mynt till en yoghurt, tog mitt leg (för att hämta paket) och gick till Hemköp.


När jag hämtat ut paketen gick jag in i affären, tog min yoghurt och satte av mot kassan. I kassan stod en man före mig och diskuterade något, några siffror på en lapp, med kassören. Jag blev stressad efter ett tag och började lyssna lite smått vad de pratade om. Av det lilla jag hörde så uppfattade jag att mannens pengar inte räckte till och kassören fick lägga undan mjölken (som var en av fyra varor). Det knöt sig i hjärtat på mig, som det så ofta gör. "Det är klart att han ska ha mjölk" hörde jag mig själv säga och det slutade med att jag betalade mjölken. "Men det var mig en snäll flicka" sa mannen med barsk röst och plötsligt kändes det som om vi stod i en gammal lanthandel i Småland i början av 30-talet (tänk Barnen i Bullerbyn).


När jag kom ut från Hemköp ropade mannen och undrade om han kunde skjutsa mig nånstans, men jag bor cirkus 10 meter från Hemköp. "Tack ändå, ha det bra, vi ses!" ropade jag och gick hem. Väl hemma bröt jag ihop, och grät länge och mycket. Världen är så fruktansvärt orättvis. Många kan inte äta sig mätta varje dag, medan vissa äter sig till hälsoproblem och sedan klagar över det.


Vissa har allt man behöver för överlevnad (och lite till) men är lik förbannat inte nöjda, medan vissa knappt har nånting och jag kan tänka mig att många av dem är lika glada för det.


Kan du dela med dig av ditt, gör det. Jag delade med mig av det lilla jag hade, fast jag själv ligger rätt pyrt till ekonomiskt. Medmänsklighet före egoism.

Likes

Comments

Igår kände jag att det var dags för att börja kolla på en julkalender. Men eftersom jag sett mina favoriter (bland annat Mysteriet på Greveholm och Sunes Jul) så var det dags att hitta någon ny, som jag inte har sett så många gånger eller inte sett alls. Jag hittade 'En Decemberdröm' som är från 2005. Jag har inget minne av den här julkalendern trots att jag ändå var 13 år när den gick på tv. Fast jag kanske hade annat för mig då. I alla fall så är det en helt fantastisk serie. Den är precis som jag vill ha en julklander; otecknad, saker man kan relatera till, den tar upp verkliga problem på ett sagolikt sätt och, framför allt, jag skrattar åt något i varje avsnitt. Kan verkligen rekommendera den då den är så himla rolig och konstig och fin! Jag länkar ett avsnitt nedan, det jag hittills skrattat mest åt (speciellt gubben med tennisracket). Ha en fin kväll!


Likes

Comments