Header

Hejhej! Just nu sitter jag och pluggar lite efter en ganska lugn dag. Men det är skönt faktiskt, det behövs efter några full dagar. Både i lördags, söndags och igår spelade jag matcher. I lördags vann vi med 9-2, i söndags vann vi med 3-2 men igår förlorade vi tyvärr med 0-6, vilket var extra tråkigt då det var Hörby, som jag absolut inte ville förlora mot, som vi spelade mot. Om jag ska säga hur min personliga insats var måste jag säga att iaf i de två sista matcherna /A- och U-lagsmatch), det kändes verkligen som att det kunde gått bra, och det hoppas jag det gör snart! Får väl bara träna och hålla igång så blir det väl förhoppningsvis bättre =)

En annan tråkig sak är att min cykel blev stulen i måndags :( Jag hade låst den och skulle bara in i min lägenhet för att hämta lite saker, men när jag kom ut 20 minuter senare var den borta! Då hade någon förmodligen lyft bort den, alltså usch fattar inte ens hur någon kan göra så :( Så nu får jag köpa en ny cykel som inte känns så bra.

Ja alls känns lite sådär halvtaskigt just nu, men det är väl bara att göra den bästa av situationen eller något... Aja nu ska jag inte klaga mer här, men vi hörs! 

(Detta inlägget skulle ha publicerats i onsdags men de va nåt fel då så lägger utbud nu ist haha)

Likes

Comments

De flesta har säkert hört ordspråket "What doesn't kills you makes you stronger (det som inte dödar dig gör dig strarkare)". Men stämmer verkligen detta? Det är det detta inlägget kommer handla om.

På mina 16 år har jag varit med om mycket, både roligt och inte lika kul. Det tuffa i mitt liv har mestadels hänt den senaste tiden. Ja det är nästan så att jag bara vill ta bort eller göra om de senaste åren med den kunskapen jag har nu. Men sedan tänker jag att jag om det bara blir det minsta som det var skulle jag inte klara det. Inte igen.

Jag tänker inte berätta om allt som har hänt i mitt liv, det orkar jag inte och helt ärligt angår det bara mig. Men för att få er att förstå lite kan jag säga att det innehållit saker som mobbning, utfrysning, ätstörningar, självmordsbenägenhet, ångest, socialen, polisen, medicin, extrem

t starka känslor, tvångstankar och depression.

Och vad är min erfarenhet av allt detta? Ärligt talat så är det mesta bara som ett stort svart hål när jag tittar tillbaks, jag vill inte minnas. Men förutom det svarta otydliga finns det saker som jag minns alltför väl. De lyser upp mitt minne, och jag kan inte glömma dem även fast jag så gärna vill.

Visst, jag har klarat mig förbi den förhoppningsvis sämsta tiden i mitt liv. Men till vilket pris? Till att jag konstant ska vara rädd för framtiden? Att jag inte ska kunna se en polisbil eller polis utan att rycka till och få hindra mig själv från att börja skaka? Till att jag känner att jag inte har en enda person som jag till fullo kan prata med? Till att jag inte kan vara ensam utan att få ångest? Till att jag inte kan gå till skolan utan att få ont i magen? Till att jag regelbundet ska få hemska flashbacks som jag inte kan göra något åt? Till att jag konstant känner att det är något fel på mig?

När jag gick igenom det jag gick igenom klarade jag det. Men jag skulle aldrig, ALDRIG klara allt igen. För tre år sedan kämpade jag för varje liten småsak, jag trodde på att allt skulle fixa sig bara jag gav 100% för det. Jag gav inte upp även om det såg mörkt ut. Jag kommer ihåg att varje fotbollsträning, varje skolag, varje dag var värd att kämpa för till max. Nu ger jag bara upp såfort något blir för stort/läskigt/hemskt. Jag känner inte mig längre som den där snälla, okunniga lilla tjejen som brydde sig så himla mycket.

Om jag ska (som man alltid gör i skolan på uppsatser) dra en slutsats av detta lite flummiga inlägg: är det är dåtiden förändar dig. Alla val, situationer, all lycka och all sorg förändrar dig. Mycket. Och jag skulle såå gärna vilja säga att allt jag gått igenom bara har gjort mig till en starkare bättre och mer självständig person. Men jag vet samtidigt att det inte är sant, inte helt i alla fall.

Tiden sedan sjuan och uppåt har visst gjort mig mer självständig, mer förstående och snällare men den har samditidigt sänkt mitt självförtroende, gjort att jag inte bryr mig lika mycket (vilket iof kan vara både negativt och positivt) och gjort mig sjukt mer osäker och misstänksam än förut.

Så man kan säga att jag inte helt håller med ordspråket "What doesn´t kills you makes you stronger". Jag vill lära mig av det som hänt mig, men samtidigt gå vidare, men jag vet inte hur jag ska göra det. Dåtiden är en så stor del av mitt liv, och jag vet inte hur jag ska kunnna släppa den, eller iaf släppa det som plågar mig.

Vad tycker ni, förändrar dåtiden dig till en bättre eller sämre person? Eller tycker ni som mig, att den både gör gott och ont? Har ni några tips för att kunna "släppa" dåtiden?

De flesta har säkert hört ordspråket "What doesn't kills you makes you stronger (det som inte dödar dig gör dig strarkare)". Men stämmer verkligen detta? Det är det detta inlägget kommer handla om.

På mina 16 år har jag varit med om mycket, både roligt och inte lika kul. Det tuffa i mitt liv har mestadels hänt den senaste tiden. Ja det är nästan så att jag bara vill ta bort eller göra om de senaste åren med den kunskapen jag har nu. Men sedan tänker jag att jag om det bara blir det minsta som det var skulle jag inte klara det. Inte igen.

Jag tänker inte berätta om allt som har hänt i mitt liv, det orkar jag inte och helt ärligt angår det bara mig. Men för att få er att förstå lite kan jag säga att det innehållt saker som mobbning, utfrysning, ätstörningar, självmordsbenägenhet, ångest, socialen, polisen, medicin, extremt starka känslor, tvångstankar och depression.

Och vad är min erfarenhet av allt detta? Ärligt talat så är det mesta bara som ett stort svart hål när jag tittar tillbaks, jag vill inte minnas. Men förutom det svarta otydliga finns det saker som jag minns alltför väl. De lyser upp mitt minne, och jag kan inte glömma dem även fast jag så gärna vill.

Visst, jag har klarat mig förbi den förhoppningsvis sämsta tiden i mitt liv. Men till vilket pris? Till att jag konstant ska vara rädd för framtiden? Att jag inte ska kunna se en polisbil eller polis utan att rycka till och få hindra mig själv från att börja skaka? Till att jag känner att jag inte har en enda person som jag till fullo kan prata med? Till att jag inte kan vara ensam utan att få ångest? Till att jag inte kan gå till skolan utan att få ont i magen? Till att jag regelbundet ska få hemska flashbacks som jag inte kan göra något åt? Till att jag konstant känner att det är något fel på mig?

När jag gick igenom det jag gick igenom klarade jag det. Men jag skulle aldrig, ALDRIG klara allt igen. För tre år sedan kämpade jag för varje liten småsak, jag trodde på att allt skulle fixa sig bara jag gav 100% för det. Jag gav inte upp även om det såg mörkt ut. Jag kommer ihåg att varje fotbollsträning, varje skolag, varje dag var värd att kämpa för till max. Nu ger jag bara upp såfort något blir för stort/läskigt/hemskt. Jag känner inte mig längre som den där snälla, okunniga lilla tjejen som brydde sig så himla mycket.

Om jag ska (som man alltid gör i skolan på uppsatser) dra en slutsats av detta lite flummiga inlägg: är det är dåtiden förändar dig. Alla val, situationer, all lycka och all sorg förändrar dig. Mycket. Och jag skulle såå gärna vilja säga att allt jag gått igenom bara har gjort mig till en starkare bättre och mer självständig person. Men jag vet samtidigt att det inte är sant, inte helt i alla fall.

Tiden sedan sjuan och uppåt har visst gjort mig mer självständig, mer förstående och snällare men den har samditidigt sänkt mitt självförtroende, gjort att jag inte bryr mig lika mycket (vilket iof kan vara både negativt och positivt) och gjort mig sjukt mer osäker och misstänksam än förut.

Så man kan säga att jag inte helt håller med ordspråket "Whar doesn´t kills you makes you stronger". Jag vill lära mig av det som hänt mig, men samtidigt gå vidare, men jag vet inte hur jag ska göra det. Dåtiden är en så stor del av mitt liv, och jag vet inte hur jag ska kunnna släppa den, eller iaf släppa det som plågar mig.

Vad tycker ni, förändrar dåtiden dig till en bättre eller sämre person? Eller tycker ni som mig, att den både gör gott och ont? Har ni några tips för att kunna "släppa" dåtiden?


Ja ni, då har jag rensat lite tankar på mitt första "deep-inlägg" här på bloggen. Har tänkt skriva många sådana här inlägg då jag tycker det blir för bacic och tråkigt att bara skriva om mitt liv, smink och träning typ haha. Kommer bla skriva om dåligt mående (varnar er som kan bli triggade innan inlägget) och femenism. Om ni har några andra ideer eller bara vill skriva något om inlägget får ni jättegärna kommentera! =)

Likes

Comments

Hej och välkomna till min nya blogg!

Haha vet knappt hur jag ska börja detta inlägget, men kan väl börja med att berätta vem jag är och så =)

Jag heter Aili Cherp och är 99a. På vardagarna går jag samhäll-fotboll på Polhemsskolan i Lund där jag äveäven bor ensam i en lägenhet (ganska coolt att bo själv när man bara är 16 tycker ni inte också det?) som jag lånar av min mormor. På helger bor jag på Bosjökloster slott utanför Höör med min familj som består av mig, mina föräldrar, min lillasyster, lillebror, vår hund Zintra, katt Tessie och massa andra djur. På fritiden älskar jag att spela fotboll, mysa med Tessie, umgås med kompisar, sova och ibland rida.

Jag har en sådär 5 bloggar innan denna haha, varav jag bloggade på en varje dag i nästan ett år. Så hoppas det blir så med denna bloggen med, ellerhur? ;-). Haha nemen det ska iaf bli kul att börja blogga igen. Jag kommer blogga lite om mitt ganska enformiga liv men också om fotboll, träning, lite skönhet och massa om mina tankar och åsikter. Siktar på att blogga sådär ett inlägg om dagen, och ni får gärna komma med förslag på vad jag ska blogga om. Så stanna gärna och läs! =)

(Btw valde nouw för att det verka som en bra bloggportal, men har lite problem med att sätta in header och välja rätt design haha. Så därför ser det lite sådär ut sålänge till jag kommit fram till hur man gör).

Här får ni en bild på mig! =) ​

Likes

Comments