Godmorgon!

Sitter nu i väntan på att få komma in och träffa min doktor, som är den doktor som har varit med mig sen hela livet tillbaka. Han är min trygghet, och de inte han kan lösa känns hopplöst.

Jag ligger fortfarande inlagd men antibiotika intravenöst, men hoppas att jag får komma hem idag. Det tär på krafterna att oroa sig, och även att ha en diffus smärta som inte blir bättre vad man än tar. Jag har urinvägsinfektion, eller det kan vara ännu värre. Sist jag fick behandling mot urinvägsinfektion hittade de 8st stora stenar som låg i min urinblåsa. Den smärtan var inte att leka med, och ingen trodde riktigt på mig heller. Det kändes hopplöst om något.

Besöket idag går nog mest ut på att prata, eventuellt kolla in i blåsan om de hittar något konstigt.
Vi får hoppas på det bästa!

På återseende 🌸

Likes

Comments

Hej!

Jag har en tanke om att börja blogga för att ha någonstans att skriva av mig, när hjärnan inte räcker till att hålla inne alla tankar längre.

Jag är 21år och jobbar som undersköterska på Akademiska. På en utav den mest omtaladade (tyngsta) avdelningen, ortopeden. Det har jag gjort sedan några månader tillbaka och trivs från dag till dag. Det är inget yrke jag vill fastna i då det är väldigt påfrestande för både kroppen och psyket.

Det låter ganska negativt, men jag älskar människor. Jag älskar att få prata och jag älskar folk som uppskattar mig och visar tacksamhet för att vi faktiskt sliter med kropp och själ för att räcka till. Dock räcker det oftast inte ändå.

Det jag vill komma till, är att jag själv har en sjukdom som är väldigt krävande. Kort och gott, upptar större delen av mitt liv, förtillfället. Jag har en neurogen blåsrubbning, som det kallas, och för att beskriva detta kort så har jag alltid fått höra att det är ett handikapp. Jag saknar nerver som styr impulser ifrån urinblåsan till hjärnan, vilket gör att mitt kisseri inte fungerar som för vem som helst.

Syftet med min blogg kommer dels att vara att berätta om min sjukdom, vad man faktiskt går igenom när man är sjuk i Sverige. Både hur det är att vara personal och patient, det är ju stor skillnad.
Men mest av allt ska jag bara försöka att finna ett intresse, att blogga. Och veta att jag har någonstans där jag kan dela med mig utav mina tankar, varesig folk läser eller inte så är det ett bevis för mig själv att man faktiskt inte kan hålla inne på hur mycket som helst.

Njut i vårsolen, jag hoppas att jag får lämna sjukhuset på eftermiddagen.

Likes

Comments