Depression, Panikångest, Psykisk ohälsa, vårdcentralen

Igår hade jag en av de sjukaste läkarbesök jag någonsin varit på.

Jag har i många år slussats runt inom vården, träffat flera olika psykologer och läkare, testat olika mediciner. Ingen riktig långvarig hjälp, utan mest tillfällig stabilitet för att orka vardagen.

Nu är det ca 1,5 år sen jag träffade min senaste psykolog och själv avslutade min medicinering (utan nedtrappning i samråd med läkare. Vilket man egentligen inte ska göra och detta är ingenting jag vill uppmuntra till. Är bara ärlig). Anledningen var egentligen inte att jag ville sluta, utan för att jag helt enkelt inte hade råd med medicin och läkarbesök i min dåvarande situation.

Mitt mående sen dess har varit upp och ner, ibland kommer rejäla dippar och livet känns extra svårt. Men sen i höstas har jag känt att det inte längre fungerar. Jag behöver hjälp. Jag har dock väldigt svårt att be om hjälp och känner mig väldigt sällan hörd när jag är i kontakt med vården. Men jag fick nog och ringde vårdcentralen.

Först och främst ringde jag och valde alternativet "boka tid", alltså ej akuttid. När jag sen blev uppringd och förklarade vad jag söker hjälp för, sa de att de inte kunde hjälpa mig. Vill jag ha en tid får jag ringa och boka en akuttid, men just idag var alla tider slut så jag fick återkomma en annan dag. Jaha?!
Det gick några dagar och sen ringde jag igen. Denna gång valde jag alternativet "akuttid" som de i receptionen alltså bett mig att göra. När de ringer upp och jag förklarar mitt ärende blir jag ifrågasatt angående varför jag valt alternativet akuttid och att jag minsann kunde valt det andra alternativet (dvs. det jag valde förra gången jag ringde).
Efter mycket om och men lyckades jag boka en tid.. om två dagar. Jaja, det var i alla fall en tid och jag tänkte minsann inte klaga.

När dagen var inne kände jag hur paniken och ångesten smet åt i bröstkorgen, jag var rädd för att gå dit. Men samtidigt kände jag att om jag ska må bättre måste jag gå. Så jag gick.

När jag kom in på hennes rum, satte hon sig ner och tittade på mig med en rätt uppgiven min. "Jaha, hur kan jag hjälpa dig?"

Hur ska man ens börja ett sånt här samtal? Det är ju inte som att peka på foten och säga aj.
Men jag försökte. Berättade som det var att jag sen tidigare har en diagnos, men att jag varit utanför vård och medicin under en period nu. Men att vardagen inte längre fungerar och jag vill ha hjälp.
"Jaha, hur då?"
Jag vill gärna starta upp en samtalskontakt och eventuell medicinering för att göra mig mer stabil, jag orkar inte med dessa dippar.
"Okej? Det du säger nu är ju ingenting jag kan hjälpa dig med på den stund vi har tillsammans nu".
Nej det här är ju inget sådant besök.. Jag vill ju ha en långsiktig kontakt och har inte ni den möjligheten här kanske du kan skriva en remiss någonstans dit jag kan vända mig?
"Nä, jag känner ju inte dig så jag skulle inte kunna skriva så mycket och det skulle förmodligen bli ett avslag".
Jaha, okej. Du kan inte titta i min journal om vi inte har tid att prata nu?
"Men vet du. Det har jag inte tid med. Vi har några minuter kvar, vad vill du göra?"
Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Hände det här på riktigt? Jag försökte vara ännu tydligare och berättade att när jag bokade tiden varit väldigt tydlig med att jag ville få hjälp och behövde någon att prata med om mitt mående...
"Ja men här kan man inte komma och vilja saker.. Vi har faktiskt väldigt mycket att göra. Varje dag kommer det in folk som säger hur svårt det är att få en tid. Nu har du en tid".

Jag kände mig så liten, så fruktansvärt förminskad. Jag lämnade rummet med tårar i ögonen och ett telefonnummer till psykakuten ifall mitt mående skulle försämras, eller om jag fick suicidtankar.

Tack vården. För att du ställer upp och hjälper till att förebygga. Nej, det måste gå så långt att man är nära på att förblöda innan man får hjälp hos er.


Likes

Comments

BUP, Psykisk ohälsa, Panikångest, Depression

Jag ville inte gå. Vägrade. Hade inget val.

BUP var ju ett rent skämt.
Min första kontakt där hade dubbelnamn. Ena delen av hennes namn var mitt tilltalsnamn. Ändå kom hon aldrig ihåg vad jag hette när jag var där. Jag vet inte hur många olika namn hon kallade mig för.
Det fanns inte en chans att jag skulle våga prata, men när jag väl fick ur mig några ord så lyssnade hon inte.
Hon tittade ut genom fönstret, petade sina nagelband och när hon väl kom på att jag faktiskt pratat, bad hon mig att upprepa. Hon kom aldrig ihåg saker jag tagit upp tidigare, utan fick på ett sätt "presentera" om allt vid varje besök.

Jag vågade tillslut säga ifrån och fick en ny kontakt. En man. Läskigt!
Men han lyssnade faktiskt. Han kom ihåg mitt namn (höga krav man hade va?) och lyssnade faktiskt på vad jag sa.
Kan inte riktigt säga att han hjälpte mig i mitt mående. Men han fick mig att för första gången känna mig hörd och att mina åsikter och ord faktiskt också betyder något.

Kontakten på BUP blev rätt kortvarig och jag kan inte direkt påstå att den ändrade mitt liv på något sätt.


Likes

Comments