Egentligen känner jag mig inte i rätt sinnesstämning för att skriva om detta. Jag skriver bara om sexuella övergrepp och dylikt när jag är i rätt mode för det. Men jag ska försöka ändå. För att det här är så pass viktigt att upplysa folk om. För hur många har någonsin hört talas om frozen fright tidigare?
Jag hade inte det när jag blev utsatt för våldtäkt första gången. Vilket var en av anledningarna till att jag la skulden på mig själv. Vilket många gör. Jag förstod inte varför jag inte gjorde mer motstånd. Varför jag inte kämpade mer. Jag förstod inte varför jag bara låg där och lät det ske. Varför slogs jag inte? Varför sparkades jag inte? Petade honom i ögonen, knäa honom mellan benen, nöp honom, vad som helst. Jag bara låg där, utan att kunna röra mig. Varför var jag oförmögen till att agera? Trots att jag inte ville att det skulle fortsätta.

Jag visste inte då att detta är hjärnans egna överlevnadsinstinkt när man utsätts för en stressad situation eller ett trauma. Det är alltså vetenskapligt bevisat att hjärnan fungerar såhär, att det är en försvarsmekanism vi har. Det är alltså en reflex som sker automatiskt och snabbt, när hjärnan upptäcker fara, som gör att vi inte kan röra oss. Och här spelar vår kognitiva förmåga och kunskap väldigt lite roll eftersom att kroppen endast är inställd på att överleva situationen. Studier visar även på att 7 av 10 kvinnor som utsatts för våldtäkt ska ha upplevt att dem blivit som förlamade. Detta är alltså mycket vanligare än vad man kan tro.

I tillexempel militären är detta ett välkänt "fenomen" och man har förstått innebörden utav detta. Man vet att extrem rädsla förlamar och att det enda de har att förlita sig på i sådana situationer är reflexer och vanor. Så därför arbetar man väldigt mycket inom militären med just detta. När soldaterna sedan hamnar i just dessa stadier utav rädsla, när det enda som kvarstår är reflexer och vanor, så har de övat in vanor som fortfarande gör det möjligt för dem att agera trots den förlamande rädslan.

Eller som när en håller på drunkna. Man kan lätt tro att en person som drunknar ska skrika på hjälp och vifta med armarna. Att man ska se och höra när en person är påväg att drunkna. Vilket är fel. Oftast sker det väldigt stillsamt. För man fokuserar på att andas och att hålla sig ovanför vatten ytan. Och inte en enda läkare skulle efteråt fråga en varför man inte gjorde mer motstånd. För alla experter känner till detta. Att det är detta som sker i ens hjärna. Det är endast vid sexual brott som man blir ifrågasatt.

Men vilka inövade vanor har vi kvinnor att använda oss utav vid sexuella övergrepp? Den förlamande rädslan förekommer lika mycket vid överfallsvåldtäkter där offret inte känner gärningsmannen som det gör ifall man blir utsatt av någon man känner eller i sömnen.
Det förlamande känslan har att göra med att en annan människa förgriper sig på din kropp och inte med hur mycket fysiskt våld/hot om våld som utförs.
Väldigt viktigt att poängtera. Då många verkar leva kvar i bilden om att en våldtäkt endast är en våldtäkt om offret utsätts för fysiskt våld så som exempelvis slag.

En kvinna kan tillexempel som motstånd mot oönskade sexuella närmanden säga saker som "jag har pojkvän", "jag har mens", "jag är lesbisk". Man kan ha som vana att ha pyjamas på sig när man ska sova, eller vända sig med ryggen emot. Men alldeles för ofta så ignoreras lätt dessa motstånd.
Men jag samtidigt tro att dessa motstånd i många fall även fungerar. För att vi människor kan kommunicera (och förhoppningsvis respektera). Hur ofta säger man egentligen nej rakt ut? Om en person frågar om vi ska ses så säger vi sällan "nej jag vill inte träffa dig". Vi säger istället saker som "jag kan tyvärr inte idag" eller "jag har redan lovat X att vi skulle ses idag" tillexempel. Eller kommer på någon annan liknande ursäkt som gör att vi inte kan. Och dessa fraser skulle jag sägs fungerar i de allra flesta fall, mottagaren förstår att det inte finns något intresse. Samma sak borde gälla vid sexuella närmanden.

Och ju mer pressad en människa känner sig, ju svårare får han eller hon att säga nej. Samma sak som med grupptryck? Man trycker på och får en person att känna sig pressad, som gör att personen i fråga kan få svårt att säga nej till någonting, trots att han eller hon egentligen inte vill.
Och speciellt om det är en person som har makt över dig och som ber dig att göra saker.


Det jag vill förmedla med detta inlägg är att frozen fright är en överlevnadsreflex. Vi styr inte själva över det. Det är kroppens alla funktioner som stängs av och endast fokuserar på att överleva. Man blir förlamad av rädsla. Och det är en normal reaktion när man utsätts för ett trauma. Ingenting ett offer ska behöva hållas ansvarig för i rätten, för att kroppen har fokuserat på att överleva.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

  • 99 Readers

Likes

Comments

Jag kunde inte sova igår. Efter jag hade publicerat det där inlägget. Det tog mig över två timmar att skriva det. Ändå var det massa stavfel överallt och två stycken som tydligen inte ens kom med. Skyller på min jävla iPad som lever sitt eget liv.

Hur som helst, igår skrev jag väldigt övergripande hur mina dagar kunde se ut. Jag ville måla upp det så mycket som möjligt utan att det skulle bli för långt. Men så att man ändå förstod hur det var. På ett ungefär.
Nu tänkte jag mer berätta vad som hände inuti mig under dessa år, rent psykiskt. Jag tycker att det här är jätte viktigt att prata om. Jag skriver inte det här för att jag vill kasta skit på honom eller något liknande. Skulle vi träffa på varandra idag så skulle vi hälsa och kanske kallprata lite, utan problem. Men jag vet att det finns så många andra som befinner sig i såna här relationer utan att faktiskt veta vad det är som försiggår. Man blir blind. Man blir rent ut sagt hjärntvättad. Och man ser det oftast inte själv när man är mitt i det.

För det första så finns det en anledning till varför en person beter sig på det där sättet. Och det är för att de själva mår dåligt. Det sitter djupt inne hos personen. Och det är viktigt att komma ihåg det, att problemet ligger hos den andra personen och inte hos en själv. Det är inte du som är problemet.

Dessa människor har oftast ett sjukligt kontrollbehov och svartsjuka. Men det märks ju självklart inte i början. För då skulle man ju aldrig bli kär i personen från första början. I början är det nästan alltid bra och personen är charmig och underbar. Det är en gemensam nämnare för dessa relationer. Underbart i början. Och successivt under en tid bryts man ner. Och det kan ske långsamt så att man inte riktigt hinner reflektera över det. Eller att man vill och hoppas att det snart blir bättre. För man är ju kär. Eller så är man som mig, kär och redan väldigt skör sen innan. Hela mitt liv var upp och ned så han blev ju min enda trygghet och min enda stadiga punkt. Och jag visste ju att han mådde dåligt sen innan och jag ville hjälpa honom. Han sa ofta att jag var den enda han mådde bra med och som kunde hjälpa honom, vilket fick mig att känna mig viktig och speciell för honom.

När vi först träffades så var jag en glad och livlig tjej med många vänner. Och jag hade nästan mer killkompisar än tjejkompisar och blev alltid bjuden på fester. Jag hade gått ut nian några månader tidigare med bra betyg och många MVG:n i mitt betygsdokument. Jag var 16 år och hade precis börjat gymnasiet och njöt av livet. När vi gjorde slut hade jag inga vänner kvar, en mycket sämre relation med både mig själv och min familj. Jag blev aldrig bjuden på fester längre. Jag hade ingen livslust kvar och jag kunde sitta i flera timmar och bara stirra ut i tomma intet utan att faktiskt känna någonting alls. Jag skolkade hela tiden och när jag väl var i skolan kunde jag aldrig fokusera och bröt ihop hela tiden. Mina betyg sjönk sakta men säkert. Och jag brydde mig inte ens.
Jag kände mig ensammast i världen. Jag kände mig osynlig och mitt liv hade ingen mening. Jag hade tappat all kämparglöd jag innan hade haft inom mig. Och jag slutade under dessa år med både konståkningen och dansen som var en stor passion i mitt liv. Ingenting kändes roligt längre.

Jag minns en gång, när jag träffade en av mina gamla killkompisar som jag kände innan jag och den här killen blev tillsammans. Jag minns exakt vad han sa till mig. Han frågade mig hur jag mådde och jag sa bara att det var rätt mycket nu. Men jag berättade inte mer än så. Han kollade mig i ögonen och sa "du vet när vi lärde känna varandra sommaren 2009? Jag tror jag nästan var lite förälskad i dig då. Hela du bara sprudlade av liv, du var verkligen en glädjespridare som man ville ha runt omkring sig. Det var alltid något med dina ögon, du hade en speciell glöd i ögonen på den tiden. Men den finns inte kvar längre. Den där glöden. Nu är dina ögon bara helt tomma. Det är sorgligt."

Och det var första gången på flera år som jag kände någonting. Jag blev ledsen. Jag blev ledsen av tanken på den personen jag en gång hade varit men inte längre var. Det blev så påtagligt på något sätt. Vad de här åren hade gjort med mig. Och att andra såg det också. Jag var inte den personen jag ville vara.

I början var det mest att han kunde bli riktigt svartsjuk. Men jag tänkte inte så mycket på det. Eftersom det var mitt första förhållande och jag hade ingenting annat att jämföra med. Idag är jag allergisk mot svartsjuka. Och märker jag tendenser till svartsjuka eller kontrollbehov så vänder jag på klacken och drar på en gång.
Ju längre tiden gick ju mer lyckades han vända mig och mina vänner emot varandra. Och tillslut hade jag inga vänner alls kvar pga att han var så manipulativ. Jag umgicks bara med honom och hans vänner. Och jag hann aldrig ens märka att det hände. Helt plötsligt stod jag bara där utan vänner. Jag hade två stycken i min klass som jag umgicks mycket med i skolan och lite utanför. Men han blev alltid arg då.

I början försökte jag prata med många om vad som hände och om saker han sa och gjorde mot mig. Och alla sa samma sak. Gör slut med honom. Lämna honom.
Problemet är bara att det inte är så lätt att bara lämna en sån person. Eller att bara göra slut. Det är som att säga till en drogmissbrukare att bara sluta med droger. Det är väl inte så svårt?
Men när man väl redan sitter fast i skiten så är det jävligt svårt.
Så tillslut slutade jag berätta för folk. För jag kände att ingen förstod mig. Och jag började tro att jag kanske överreagerade, för om jag nu mådde så dåligt så kunde jag ju bara göra slut. Det var ju det alla sa. Ändå gjorde jag inte det.

De första 2-2.5 åren vek jag mig totalt för honom. Så fort han började anklaga mig för saker eller så fort något dåligt hände så bad jag alltid automatiskt om ursäkt. Även om jag inte hade gjort någonting. Det blev som en försvarsmekanism. Att be om ursäkt för att han skulle lugna sig och jag skulle slippa mer problem. Jag tog på mig skulden för allt. Hade han varit med om en bilolycka pga att han hade druckit så hade han säkert på något vis fått det att vara mitt fel och jag hade bett om ursäkt, även fast jag inte ens var på plats. (Detta har alltså inte hänt utan det är endast ett exempel)
En gång var jag och mina tjejkompisar ute med honom och hans killkompisar. Killarna stod i baren och vi tjejer skulle gå och hitta en sittplats. Den enda platsen som var ledig vid ett stort bord där det redan satt tre andra killar. Men det fanns gott om plats över. Vi frågade om vi fick sitta där och slog oss ned.
Killarna kommer tillbaka och min pojkvän ger mig en arg blick. Han viskar sen till mig att jag ska fan inte sitta bredvid någon kille. Så han tog min plats istället så fick jag stå upp. Det enda jag kunde få fram var "nej...förlåt".

Han försökte också väldigt ofta att vända mig emot min egna mamma och kallade henne för det ena och det andra. Att hon var en galen feministkärring som hatade män. Att han inte gillade henne och att han inte tyckte jag skulle bo hos henne. Dessa var det enda gångerna då jag orkade ta fighten mot honom, för ingen jävel säger ett ont ord om min mamma som gjort ALLT för mig under hela min uppväxt och mitt liv. Och dessa åsikter hade han endast för att han visste att jag hade berättat för min mamma om honom. Han visste att hon visste. Han visste också att min mamma inte ville att hennes dotter skulle vara med honom. Därför blev hon ett hot mot honom.

Efter ca 2.5-3 års tid så började jag ledsna mer och mer. Jag mådde dåligt men någonting hade förändrats inom mig. Det fanns en ilska där som inte hade funnits tidigare. Innan var jag ständigt ledsen och rädd. Nu var jag förbannad och trött. Trött på att bli behandlad som skit och förbannad för att han aldrig förstod eller lyssnade. Jag försökte prata med honom så många gånger. Dagen efter berättade jag alltid exakt vad han hade sagt eller gjort när han var onykter. Men han förnekade det alltid och sa alltid att nej, det där har inte hänt. Härskartekniker kallas detta för.
Och jag sa alltid att jo, det hände och jag var rädd för dig. Du måste sluta nu. Men han slutade aldrig. Och jag var trött på att alltid ta emot all skit.
Han hade ett alkohol och drogmissbruk och även aggressionsproblem. Och de aggressionerna tog han ut på mig.
Tillslut började jag kämpa emot. Dagen kom då jag vågade sätta ned foten och ifrågasätta allt han sa eller gjorde. Det förvärrade dock allting men det kändes bättre inuti mig. Bråken eskalerade och blev mer och mer våldsamma. Det sista halvåret vet jag inte hur många gånger vi bråkade. Och då menar jag inte bråk som att vi blev sura på varandra över ett litet missförstånd.
Jag hade försökt göra slut med honom så många gånger och sa åt honom att jag inte mådde bra med honom. Men han kunde inte se det. Han mådde bra med mig och det var allt som betydde något för honom. Men i mitt huvud så hade jag redan gjort slut med honom flera månader innan vi faktiskt bröt upp. Jag hade inga känslor kvar och jag förklarade detta för honom men han kunde nog inte förstå det då. Vi gjorde slut i slutet av januari 2014.
På julafton 2013 stod vi ute på en väg, mitt i en korsning och slogs. Jag nykter och han hade halsat en flaska sprit två timmar innan. Trots att han hade lovat att inte dricka så mycket. Det är många olika orsaker och aspekter som ledde fram till detta scenario men det är för mycket detaljer man måste veta för att förstå. Och hela den händelsen orkar jag inte skriva. Men vi satte oss i hans nya bil som han hade fått i julklapp, påväg hem. Jag, förbannad, över allt. Allt som hade hänt under den kvällen och hans beteende. Han får för sig att han ska hoppa på mig när jag kör och försöka ta nyckeln och kasta ut mig ur bilen. Så att han skulle kunna köra själv till vänsterhaninge och efterfesta. Efter att ha halsat en HEL flaska sprit, minst. Och möjligen tagit andra substanser också. Jag skrek i hans ansikte, en centimeter från hans ansikte. Att han var helt jävla dum i huvudet.
Det hela slutade med att vi stod ute på gatan och slogs. Och jag sa att om han inte backar så ringer jag hans mamma och berättar allt. Då fick han panik och blev ännu argare. Någonstans mitt i allt lyckas jag ringa hans syster och skrek att hon skulle komma fort (vi hade bara hunnit 100 meter ifrån hans kompis fest där hon var). Och att jag inte hade någon kontroll över situationen längre. Hans syster fick komma springandes och sära på oss. Risken finns att vi hade slagit ihjäl varandra annars, utan överdrift.
Efter ca en timme sitter vi i bilen återigen påväg hem. Och jag gråter samtidigt som jag kör.
Jag säger till honom att det känns helt sjukt att den enda människan jag någonsin slagit av ilska är min egna pojkvän och att det inte ska vara såhär. Och att jag mår dåligt över det här.
Hans enda svar är "äh, nu vet jag iallafall att du kan slåss, ifall någon kille skulle kladda på dig någon gång, då vet jag att du kan få in ett par bra slag. Jag är faktiskt stolt".
Ännu ett hån, ännu ett förminskande. Han förstod aldrig. Det var som att försöka kommunicera med en vägg. Han var så inne i sig själv att han aldrig kunde se från ett annat perspektiv.

Sista månaden innan jag gjorde slut så la jag mycket fokus på att bygga upp mina relationer igen. Jag började träffa mer vänner. Antagligen för att jag någonstans hade slutat bry mig om hans åsikter. Hans ord tog inte längre på mig. Jag var redan så förstörd som jag kunde bli.
Jag fick tillbaka många vänner som jag inte hade pratat med på flera år. Han som hade nämt det om glöden i mina ögon bland annat. Han blev ett stort stöd för mig under den tiden. Och jag minns att han verkligen tog emot mig med öppna armar och sa att han hoppades att jag skulle inse det här själv någon gång. Jag jobbade mycket med att få tillbaka mina vänner för jag visste att jag skulle behöva dom efter vi hade gjort slut.

Lång tid efter det tog slut så kunde jag höra hans röst i huvudet när jag kollade mig i spegeln. Fan vad äcklig du är. Du är så jävla värdelös. Du ska vara glad om någon någonsin kommer tycka om dig efter mig. Du tror du är så jävla speciell men det är du inte. Jaha, du vill sjunga? Ja tjena, du har inte vad som krävs för att bli något. Fattar du inte det själv? Varför tror du att du är så mycket bättre än alla andra? Att du skulle vara något märkvärdigt? Så jävla snygg är du inte. Du ljuger om att du blivit våldtagen för att du vill ha uppmärksamhet. Du är så jävla tråkig att ha sex med, mitt ex var mycket bättre. Du vågar knappt göra någonting (konstigt när ens enda erfarenhet av sex är en våldtäkt som nästan kostade mig livet). Fan vad jag skulle vilja knulla din syrra, men tyvärr hamnade jag ju med den sämre av systrarna Zielfeldt. Du är så ful när du gråter. Ingen tycker synd om dig iallafall. Du är en äcklig hora som bara knullar runt och ljuger.
Ja, listan kan göras lång. Dessa meningar levde jag med i mitt huvud varenda dag. Under flera års tid. Och ibland då och då, kan jag höra någon utav de där meningarna igen. Fast nu för tiden är det inte hans röst jag hör utan min egen.

Jag har jobbat sååååååå jävla hårt med att älska mig själv. Att bygga upp mig själv igen från grunden. Och fan vad svårt det är. Man har ingen aning om hur det är att vara i en sån här relation förrän man faktiskt hamnar i den själv. Och det kan gå läskigt snabbt. Och du hinner knappt förstå vad som hände. Det som räddade mig var att jag någonstans, djupt, djupt inom mig hela tiden visste att jag förtjänade bättre. Att allt som hände inte var okej. Att han gjorde fel och inte jag. Jag insåg också med tiden att det fanns ingenting jag kunde göra för att han skulle lita på mig eller för att det skulle bli bättre. För det satt alltid hos honom själv. Jag kunde inte rädda honom. Han var den enda som kunde rädda sig själv. Och detsamma gällde mig. Jag insåg det med tiden. Så då tog jag ett val och räddade mig själv innan det var för sent.

Ta aldrig era relationer med vänner och familj för givet. Håll dom alltid nära. Det är dom som kommer finnas där sen när allting skiter sig.


  • 241 Readers

Likes

Comments

Jag har nu lev med psykisk ohälsa sen mars 2010. Och jag har brutits ner och rest mig upp och brutits ner och rest mig upp och brutits ner och rest mig upp över tusen gånger om vid det här laget. Och jag har förlorat så många nära och kära under tidens gång. Men har också många som stått stadigt kvar vid min sida i både oväder och solsken. Och för er är jag så tacksam!

I mitt jobb som säljare så krävs det verkligen mycket självförtroende och att man vågar trampa folk på tårna och inte ta ett nej i första hand. Och där har jag ett problem. För under min ungdom så har jag "lärt" mig att ingen lyssnar på mig. Alla gånger mina nej inte har lyssnats på och alla gånger människor har brutit ner mitt psyke gör sig så påtagligt i mitt yrke. Jag vet att jag måste gå in i en roll men det är svårt när man har så många spärrar. Det är inget fel på mitt självförtroende över lag. Jag är säker i mig själv. Men det här med att köra över folk är svårt för mig. För jag har alltid varit den som blivit överkörd. Jag är den som aldrig blivit lyssnad på eller respekterad. Därför har jag svårt att göra samma sak mot andra, även om det inte handlar om samma saker och situationer.

Jag är en analytisk person och rannsakar mig själv och andra väldigt ofta. Jag vill alltid förstå mig och andra. Varför en reagerar på ett visst sätt i situationer. Och det har varit till en fördel, både för mig själv och andra. Det har lett till att jag orkat mig igenom situationer, just för att jag förstår. För att jag förstår varför saker har skett, varför jag mår som jag mår och varför jag agerat på ett visst sätt. Men också för att jag förstått andra mycket bättre. Är en person på ett visst sätt så analyserar jag alltid varför denna person gjort eller sagt så. Det finns alltid en bakomliggande orsak. Vilket gör att jag aldrig drar förhastade slutsatser. Och inte dömmer folk eller mig själv.

I flera år levde jag med en människa som ständigt tryckte ner mig. Som ständigt förminskade mig och förödmjukade mig. Så fort jag grät (vilket jag gärna inte gör framför folk då jag vuxit upp med en tro om att jag alltid ska vara stark och att man inte är det om man gråter och är ledsen) efter att jag hade blivit våldtagen så sa denna person alltid åt mig att sluta gråta. För jag var så ful när jag grät. Och jag hade ingenting att vara ledsen över. Han ville inte heller att jag skulle prata om detta, inte med någon. Inte ens gå i samtalsterapi. Men det gjorde jag ändå. Men jag visste att efter varje gång jag hade varit hos psykologen så skulle han fråga mig vad vi hade pratat om. Och då var jag tvungen att hitta på en lögn. För annars blev han arg, om han visste att jag hade pratat med en psykolog om våldtäkten.
Varje gång jag var utomlands, både med min familj eller med personen i fråga så skulle han avsluta vår relation. För att jag var en hora. Jag förlorade min oskuld genom våldtäkten och efter det var jag endast med en person. Och det var denna person. Ändå var jag en äcklig hora och fitta.
När jag var i Grekland med min mamma och syster så sa han att jag var tvungen att smsa honom varenda gång jag gick utanför hotellet. Varje dag ville han ha minst två presentationer skickade till sig hur hela mina dagar hade sett ut och hur många killar jag hade pratat med. Jag fick inte ens ligga i närheten av någon kille på stranden. Även fast han inte ens var där. Han ringde mig mitt i natten och gjorde slut för att han tyckte jag var en hora som knullade massa greker. Jag var 17 och var på semester med min mamma och 14 åriga syster.

Varje dag kollade han igenom min telefon i smyg, när han trodde att jag inte skulle märka. Om jag sa nej så utpressade han mig och sa att i så fall var det ett bevis på att jag var otrogen. Vilket jag aldrig var. Jag ville bara ha lite privatliv. En gång kollade han igenom min telefon och såg att en kille hade skrivit hej till mig på Facebook i februari 2009. Han och jag kände inte ens varandra då och jag hade inte svarat. Ändå fick jag en utskällning och han sa att jag borde ha berättat detta för honom och att han inte gillar när jag underhåller saker för honom. Och att det var av just såna här saker som han inte kunde lita på mig. Under årens gång så eskalerade allting mer och mer.
Hade jag smink på mig så var det för att jag ville ha andra killars uppmärksamhet. För jag visste ju att han tyckte bäst om mig utan smink. Men ibland ville jag kunna kolla mig i spegeln och känna mig lite fin.
Hade jag något annat än mjukiskläder på mig så var det för att jag ville att andra killar skulle kolla på min kropp. För att jag ville visa upp mig. Om jag ville sova hemma mer än en gång i veckan så var det för att jag skulle vara otrogen. Inte för att jag saknade mitt hem och min familj.

En gång skulle jag träffa en av mina äldsta vänner hemma hos henne. Vi skulle bara hänga, som vanligt. När jag kom dit så visade det sig att hennes pojkvän var där också. Jag fick genast en klump i magen.
Denna kille satt och smsade mig under de timmarna jag var hos min vän och ville veta exakt allt vi gjorde och var vi var. När jag gick därifrån så ringde jag honom. Vi pratade om dagen och jag nämnde då att hennes pojkvän var där också. Jag fick mig en redig utskällning efter noter. Jag borde ju ha sagt det på en gång. Varför ljög jag för honom? Han ville ju veta på en gång om det var någon utav det motsatta könet i närheten av mig, jag visste ju det. Han sa att han inte ville fortsätta vara med mig och att jag kunde vara med alla andra killar nu istället.

En gång var jag och hans killkompisar hemma hos honom. Dom hade druckit. Inte jag. Aldrig jag. För jag fick inte. Eller jag fick väl, men det gjorde honom arg. Så jag lät alltid bli, för att slippa problem. Han var jättefull och jag stod med hans kompis och lagade mat. Vi var alla i köket och det var rätt sent. Han tappade ut asken med alla sockerbitar och sa på en gång "Agnes, städa upp det här.". Jag sa nej. Han säger okej, jag städar upp så kan du fortsätta knulla med mina kompisar som du hellre verkar vilja göra. För att jag stod bredvid hans kompis och lagade mat. Vi sätter oss ner vid bordet och ska äta. Han viskar i mitt öra att jag inte ska ha någon mat, jag ska följa med honom ut och ta ett snack. Klumpen i magen var där igen. Jag visste vad som väntade men jag sa återigen nej. Alla hans kompisar sitter vid matbordet med oss. Han tar ett grepp runt min nacke och trycker upp sin näve mot min kind och viskar att jag ska passa mig jävligt noga. Och att jag bara skulle våga ta en tugga av den där maten. Jag kollar upp mot de andra men alla kollar bort. Alla är medvetna om vad som händer och hur han var men alla låtsas som ingenting.

En gång blev han arg på mig för att jag hade stått och pratat med min bästa killkompis på en fest. Han tog undan mig i ett rum och tryckte in mig mot väggen. Hans ögon var svarta. Dom var alltid svarta när han var arg. Och jag var rädd. Jag var alltid rädd när hans ögon var svarta. Han höjde sin näve och slog den hårt in i väggen. En centimeter från mitt ansikte. Jag kunde känna luften från hans slag smeka min kind. Han sa att nästa gång, om jag inte skärper mig så kommer han inte träffa väggen. Och att jag skulle vara glad att han inte träffade ansiktet.
En annan gång blev han arg för att jag hade gått runt och pratat med folk på en hemmafest honom. Jag stod i köket och han utanför och rökte. Ensam. Han vinkade ut mig. Jag ville inte gå ut, jag visste att han var full och arg. Jag ville stanna inne bland alla andra för att vara så säker som möjligt. Men jag gick ut ändå. Han började skälla på mig och undrade vad fan jag höll på med. Och jag förstod aldrig vad han menade. Efter ett tag ryter jag ifrån och vi börjar bråka. Jag är på väg in igen när han sliter tag i min tröja och drar mig tillbaka. Jag försöker slita mig ur hans grepp och säger åt honom att sluta, att han beter sig dumt och att jag inte har gjort någonting. Hans ögon var svarta. Allting gick så fort och helt plötsligt står vi vid hans långa trappa upp till huset. Jag känner hur han tar tag om mina axlar och knuffar mig. Jag faller ner för trappan. Men i mitt fall så lyckas jag ta tag i hans tröja och drar med honom i fallet. Han faller längre än mig. Folk därinne hör det här och springer ut. En kille kommer fram och hjälper mig upp och undrar vad som hänt. Jag vänder mig om och han ligger kvar där och säger "jag vet inte asså, hon är helt galen". Jag skriker på honom att han är en jävla lögnare och ska hålla sig borta från mig. Jag springer in igen och låser in mig på toaletten med min kompis. Och där sitter jag och gråter hejdlöst. Medan han står och skriker och bankar på dörren där utanför. Och säger att jag ska öppna dörren nu, annars jävlar. Min kompis försöker lugna ner honom. Och jag minns att jag gråter helt hysteriskt och det enda jag kan få ur mig är att jag är rädd, jag är rädd för honom. Min kompis och hans syster lyckas eskortera mig in till hans systers rum medan två personer håller i honom för att han inte ska hoppa på mig. Jag har aldrig sett honom så arg förut, han var rabiat. Han ögon var kolsvarta och det flög saliv när han skrek på mig nedan dom höll i hans armar. Hans bankade på dörren, kastade sig mot dörren. Så att vi inte skulle lyckas hålla emot då det inte fanns något lås. Min kompis ringde sin bror och sa att han måste komma och hämta mig och att jag måste därifrån nu. Det här var en av de gångerna då jag faktiskt verkligen var rädd för mitt liv. Hennes brorsa kommer och hämtar mig och det var nu fyra personer som höll i honom för att jag skulle kunna passera honom genom hallen. Jag minns att han sa till mig att om jag går nu så är det slut mellan oss. Och jag minns att jag tänkte "äntligen". Sen gick jag.

Första julafton tillsammans så hade jag sparat pengar i nästan ett år för att ha råd med ett silver armband till honom. Där jag hade graverat in datumet vi blev tillsammans på. Det kostade 2500 kr. Jag var 17 år och hade inget jobb. Bara barnbidraget på 1050 kr. Två veckor senare blev han arg på mig för att jag sa att jag mådde dåligt över den här våldtäkten jag blivit utsatt för tidigare samma år. Han tog av sig armbandet och kastade det i mitt ansiktet och sa att det var den sämsta presenten han någonsin fått och att jag skulle dra därifrån.

När min pappa fyllde 50 år så hade han 50-årsfest. Han bad mig bjuda honom. Men jag ville inte det men jag ville heller inte berätta varför. Därför bjöd jag honom ändå och bad till Gud (fast jag inte ens är troende) att allting skulle gå bra och att han inte skulle dricka så mycket. Min bön besvarades inte. 

I slutet av kvällen när vi bara var 3-4 stycken kvar så sitter min pappa och han och pratar. Både fulla. Dom kommer in på känsliga ämnen, vilket jag redan hade förutspått skulle ske. Då min pappa visste om en del av allt som hade hänt. Detta var i slutet av vår relation.
Han reser sig upp och börjar hota min pappa och vifta med nävarna. Jag skämdes ögonen ur mig. Tillslut ställde han ett ultimatum. Att ta min pappas parti eller hans. Självklart valde jag min pappas parti, då han hade rätt i denna fråga och jag inte kan ljuga för min familj. Jag såg hur hans ögon svartnade. Han kände sig förrådd och bortvald. Jag säger till honom att vi bara ska gå hem och sova nu. Sedan går vi in i köket. Han knuffar till mig och undrar varför jag inte backade upp honom. Jag knuffar tillbaka och säger att han är en idiot. Han knuffar då till mig ännu hårdare så att jag bokstavligen talat flyger in i kylskåpet och sedan ramlar ner på golvet. Jag reser mig upp och knuffar honom hela vägen ut till hallen samtidigt som jag skriker åt honom att gå ut ur mitt fucking hus och aldrig komma tillbaka. Vi står nu ute på verandan och bråket har eskalerat ännu mer. Han knuffar in i väggen så jag slår i huvudet. Sedan tar han ett hårt grepp om min hals och lyfter upp mig så att jag knappt når ner med tårna. Jag försöker få bort hans händer från min hals. Han kollar mig i ögonen och säger att jag är den värsta personen han någonsin har träffat. Att jag är äcklig, psykiskt störd och inte värd ett skit. I samma stund öppnar min faster ytterdörren och kommer ut och kollar allvarligt på oss. Han släpper i samma sekund som han hör dörren öppnas. Jag faller ner i gråt. Han kramar om mig som om han försöker trösta mig. Min faster frågar vad fan det är som försiggår. Han kramar mig och säger "nej ingenting, hon är ledsen bara, tror hon druckit lite för mycket" och klappar mig på huvudet. Jag hade inte druckit någonting den kvällen. Och jag vågade inte säga någonting heller. Min faster sa "passa dig jävligt noga nu" till honom och sen åkte jag med honom hem och vi gick och la oss som om ingenting hade hänt.

Sista gången jag försökte göra slut så hotade han med att han skulle ta livet av sig då. Så jag stannade kvar ett tag till. Jag var så jävla svag och nedbruten. Jag orkade inte ta mig ur och kände att ingen skulle någonsin kunna hjälpa mig ur den där destruktiva relationen. Så jag bestämde mig för att jag skulle ta mitt egna liv istället. Jag bestämde datum och plats och allting. Och jag kände en lättnad. Jag var 20 år och hade gett upp allting.
Jag vet att min mamma ringde kvinnofridsjouren och var förtvivlad över mig och min situation och vil,e ha hjälp. Det här var 1-2 veckor innan jag faktiskt lyckades göra slut. Sen sov jag hos mamma och väckte henne gråtandes varje natt och sa "nu är jag så nära på att vika mig för hans sms och gå tillbaka till honom. Snälla påminn mig varför jag inte gör det". Så fick hon sitta uppe med mig och påminna mig. För jag var så svag. Men någonstans inom mig visste jag hela tiden att det inte var jag som gjorde fel. Att ingenting utav det som hände var mitt fel. Efter jag avslutade vår relation så var mitt fokus bara att orks överleva dagen. Att orka ta mig igenom en dag i taget. Och försöka lära mig att älska mig själv igen. Och tiden efteråt var ju självklart svår för honom med. Han trodde ju att jag alltid skulle finnas där. Trots att jag hade sagt så många gånger att om du inte slutar med diverse saker och beteenden så kommer jag inte längre finnas där.
Så vände han på allt. Så att jag blev skurken i det hela och alla tyckte synd om honom och att jag var ett rövhål som kunde göra så mot honom. Men jag försökte att bara se förbi det och inte bry mig. Det räckte liksom med att han och jag visste sanningen.

Och det här är bara en liten del av allt som hände under de där fyra åren. Men jag orkar inte återberätta allt och gå in på när jag sett folk blivit slagna blodiga för att dom sagt hej till mig eller när jag satts i jobbiga situationer som att få en pistol riktad mot sin panna. Och se folk knarka ner sig totalt. Situationer som jag aldrig annars skulle hamnat i. Men nu blev min tonår såhär. Medan andra fokuserade på att få så bra betyg som möjligt så kämpade jag med att ens orka leva. Inte enbart pga det här. Men det känns orättvist. Jag var ute på krogen med mina vänner för första gången när jag var 21 år. Och då vågade jag knappt göra någonting. Vågade knappt dricka eller dansa eller prata med folk. För jag var så van att ha någon som bevakade minsta lilla rörelse jag gjorde.
Och det här har gett mig så många issues i livet. Inte minst med mig själv. Än idag kan jag ha svårt att tro att jag är värd någonting bra.
Det här är något som jag aldrig någonsin skrivit ut förut och jag känner mig lite nervös faktiskt. Men idag har varit en sån dag då jag tänkt mycket på det här.
Idag har vi inget otalt med varandra, det var trots allt snart fyra år sen vi gjorde slut. Men det tog lång tid för mig innan jag kunde förlåta och gå vidare helt.
Men idag mår jag bra och det hoppas jag att han också gör. Jag ville alltid hans bästa.

  • 265 Readers

Likes

Comments

Alltså jag har verkligen vänt upp och ned på hela mitt liv det senaste året. Först valde jag att flytta helt själv till Australien och det var det bästa valet jag gjort. Det fick mig verkligen att växa som person! Och jag lärde mig så mycket om mig själv. Och jag fick möjlighet att uppleva så många nya saker med så många nya personer. Jag lärde mig också att våga släppa min ångest och rädsla kring sex och kunna njuta av det istället (och levde loppan där borta, minst sagt och även det var något helt nytt för mig. Jag har annars alltid känt att sex och kärlek hör ihop enligt mig.) . När jag kom hem igen ett år senare så var jag hemma i en månad innan jag flyttade ifrån Stockholm igen och denna gång till Karlstad. Där jag inte heller kände någon. För att börja jobba med försäljning. Som jag heller aldrig gjort förut. Snacka om att kasta sig utanför sin comfort zone. I detta arbete har jag också lärt mig väldigt mycket om mig själv. Och jag trivs bättre och bättre i Karlstad för varje dag som går.

Jag var hemma i Stockholm i helgen o det känns ju fortfarande som hemma med tanke på att det är där jag bott och vuxit upp under hela mitt liv. Men samtidigt längtade jag efter min lägenhet i Karlstad. För det här är ju mitt hem nu. Jag kände mig verkligen som en gäst nu, i det huset jag vuxit upp i. Och det var en konstig känsla men ändå en bra känsla. Jag har ju längtat efter det här så länge och jag har ju inte riktigt bott hemma sen augusti förra året. Och i Stockholm är det näst intill omöjligt att skaffa eget boende om man inte vill betala 10-15 tusen i månaden för en etta på 25 kvadrat. Därför bestämde jag mig för att leta mig bort från huvudstan. Och för att jag får en kick av nya utmaningar och att testa på nya saker och platser.
Och på tal om nya utmaningar så väntar jag på svar som kommer denna vecka angående en sak som verkligen kommer bli en ny utmaning och upplevelse som jag drömt om i flera år nu! Håll tummarna för mig!

För övrigt så var jag även i Italien under helgen. Det var min systers present till mig och min mamma från i somras. Vi fyller nämligen år dagarna efter varandra. När jag fick denna present så var jag ute på landsbygden i Australien och mjölkade kor och gick upp 05 varenda morgonen för att mjölka. Känns helt sjuk nu i efterhand. Saknar det lite faktiskt.

  • 478 Readers

Likes

Comments

Personligt

Denna vecka var det ett år sen jag var på Bali. Denna vecka var det ett år sen jag blev våldtagen, misshandlad, inlåst och nästan mördad.
Och det tog emot väldigt mycket att skriva den där meningen. För det finns någonting, någonstans inuti mig som inte kan acceptera det. Som inte vill acceptera att det här har hänt mig. Jag har levt ett år i förnekelse och alltid tänkt att äsch, jag klarar det här. Jag klarar mig alltid. Men helt ärligt, vem klarar egentligen någonting sånt? Vem klarar att gå igenom en sån upplevelse helt själv? Vem klarar det utan att må dåligt? För det är precis det jag gjort. Gått runt i ett år och tryckt undan allting. Väldigt naivt gjort. För jag har varit här förut, jag vet att det inte blir bättre för att man stänger av. Det blir snarare värre.
Men så gjorde jag iallafall, antagligen som en försvarsmekanism. Att mitt undermedvetna försökte rädda mig. För jag hade nog inte orkat med mitt påfrestande liv i Australien, helt ensam, om de där minnena hade jagat mig. Eller om jag hade låtit mig själv må dåligt över det. Så var jag rädd att det skulle bli mitt fall. Så vad gör man då? Man låter bli att falla.
Men jag känner mig själv allt för väl, jag rannsakar mig själv minst 2-3 gånger i veckan. Jag vet hur jag fungerar.

Men ju längre tiden går, ju mer börjar jag släppa fram de där känslorna som egentligen finns där under någonstans. Under min betongvägg jag byggt upp. Och allt oftare kommer jag på mig själv att tänka på det här. Och att gråta över det. Och det är väl bra. Men samtidigt inte, för ibland känner jag bara att jag drunknar i all ångest det ger mig.
Och jag känner att jag inte kan prata med någon. För ingen förstår mig. Knappt jag själv förstår.
Ibland tänker jag för mig själv "herregud, tänk att jag var nära på att bli mördad" och ibland jag kan liksom inte riktigt inse allvaret i det. För det är en sån sjuk tanke som jag inte riktigt kan greppa. Jag kan inte riktigt förstå innebörden av det. Och ibland får jag minnesbilder från när han håller ett hårt tag om min hals med båda händerna och jag känner hur jag inte får någon luft. Jag känner hur min kropp paralyseras. Jag ville skrika, sparkas och slåss. Jag ville göra allt för att ta mig därifrån. Men istället känner jag hur min lilla kropp, under hans tunga, automatiskt börjar slappna av istället och hur det börjar svarta för ögonen. Och all den överlevnadsinstinkten som jag hade haft innan förbyttes till insikt. En insikt om att jag höll på att dö. Mitt liv höll på att slockna. En annan människa höll på att mörda mig. Och jag minns att jag kände mig ledsen. Jag blev ledsen för att jag aldrig skulle få se min familj igen. Och för att jag tänkte på hur mycket dom skulle få lida. Skulle dom någonsin få veta vad som hade hänt med mig? Skulle man någonsin hitta min kropp? Skulle dom alltid få leva i ovisshet och inte veta varför deras dotter/syster aldrig kom hem igen?
Jag minns hans leende, varenda gång han gjorde illa mig så log han. Varenda gång han slog mig eller varenda gång han ströp mig tills han kunde se paniken i mina ögon, så log han.
Det är jobbigt att skriva om för att jag känner mig förnedrad. Jag känner mig så jävla förnedrad. Och någonstans så finns väl den där skammen hos mig med, den där skammen alla som faller offer för sexualbrott får leva med. Även fast det är fel. Så finns den där någonstans. När alla andra utifrån börjar peka finger.
Samtidigt är jag så jävla förbannad att ilskan tar över skammen. Ilskan gentemot denna hemska människa är större än förnedringen han utsatte mig för.
Alltså det är helt sjukt det här som har hänt. Helt sjukt. Ju mer jag tänker på det, ju mindre förstår jag! Hur kan man ha ett sånt mörker inom sig? Hur kan man vara kapabel till att göra något sånt? Hur kan man vara så störd att man kan lura en person totalt? Att man aldrig vet vem det egentligen är man har framför sig. Detta, mina kära vänner. Är en stor del till mina trust issues jag har nu för tiden gentemot män. Att jag aldrig litar på någon. Det går inte att ta för givet att det är en schysst, reko kille man har framför sig.
Och att han sen vägrade släppa ut mig? Han lekte som en katt och råtta lek med mig. Sa att han skulle släppa ut mig och när han gjorde det så hade han alltid baktankar. Han släppte ut mig på hotell-området och sa att det bara var att gå hem. Men han visste att jag inte skulle hitta vägen ut från hotellet i den där labyrinten. Så han dök alltid upp någonstans och släpade mig antingen in på de offentliga toaletterna eller tillbaka till hans rum. Det fanns en hotell-vakt på området. Han såg när han släpade iväg mig och att jag skrek. Men han gjorde ingenting. Han bara stod och tittade på obekymrat.

Och att jag sedan, flera timmar senare, fick packa ihop mina saker och smita ut medan han sov. Då var det ljust ute så fick jag fråga någon på hotellet hur man kom ut till vägen. Så fick jag gå där mitt på gatan med rivmärken och blåmärken lite överallt. Jag kunde inte röra huvudet eller nacken på flera dagar. Klockan var runt 08 på morgonen. Alla kollade på mig. Jag har aldrig skämts så mycket i hela mitt liv. Jag var vilsen och visste inte var jag befann mig. Sen gick jag tillbaka till mitt hotell och satte mig i duschen och bara grät. Sen såg jag honom aldrig igen. Men jag vet att jag hade känt igen honom om jag hade sett honom.

Jag önskar ingen annan det här. Den psykiska misshandeln han utsatte mig för den natten, jag tror det är väldigt svårt för folk att sätta sig in i känslan av att veta att man dör. Och att man är helt själv på andra sidan jorden och ingen vet vart man är eller kan komma och hjälpa en. Jag struntar i slagen han utdelade eller att han våldtog mig så jag knappt kunde sitta på flera dagar och fick massa andra problem. Den psykiska delen är den som sitter kvar. Men det här är något mer än den första gången jag blev utsatt för sexuellt våld. Det här var mer. Det här var en vrede, som han njöt av att ta ut på mig. Det här var en riktigt sjuk människa som endast hade i avsikt att skada mig och se mig lida. Och mådde bra utav det. Och jag undrar om han någonsin hade tänkt släppa ut mig från hans rum.
Det här påverkar mig väldigt mycket, på senaste tiden, antagligen för att jag kommit i mer kontakt med mina känslor. Jag vet ju att jag kommer överleva det här också, det gör jag alltid. Men det har satt spår i mig och denna gång kanske det tar längre tid för mig att komma upp på benen igen. Och jag hoppas att alla i min närhet har förståelse för detta.
Detta är det enda sättet för mig att faktiskt få utlopp för mina tankar och känslor. Genom att skriva.
Jag gick tidigare från jobbet idag och satt i köket på jobbet och grät ett tag. Så jag är faktiskt redan hemma. Så nu tänkte jag gå och köpa choklad och kanske gråta lite mer. Så att jag kan gå tillbaka till jobbet imorgon och vara starkare och bättre! 💪

Likes

Comments

Nu är jag rätt trött på mina djupa inlägg. Det tar fan mycket på krafterna att skriva såna där böcker och rannsaka sig själv hela tiden 😅 fast det gör jag ju ofrivilligt ändå.

Men hur som helst, gjorde faktiskt en sjukt god middag idag som blev över förväntan. Och så enkel att göra. Jag hade tortellini fyllda med pesto och basilika. Till det stekte jag på champinjoner och bacon sedan blandade jag ned en pastasås med mascarpone och ruccolasås. Och sen var det klart. Tog sammanlagt typ 10 minuter. Och sjukt gott dom sagt! Vill man ha det vegetariskt så skippa bara bacon. Kanske tillsätta något annat istället som tex zucchini. Jag hade dille på zucchini under hela min tid i Australien. Hade det i all mat jag lagade, typ. 😂

Älskar för övrigt min ljusbricka! Köpte den på rusta och det är en spegel med guldiga kanter. ÄLSKAR DEN.

Hela helgen har jag hängt på gymmet och sedan i soffan. Kul liv. Det enda positiva med att inte ha några vänner är väl att det blir mindre fest och mer träning. Och att det är enklare att hålla sig till att äta rätt. För det är ju inte direkt så att jag kommer sätta mig på restauranger själv eller gå ut på krogen helt själv.

Aja nu måste jag hoppa in i duschen och skölja ur min ricinolja. Har ju börjat med det igen eftersom mitt hår började växa som ogräs när jag sist använde det. Och det behövs verkligen nu, hårförlängningarna förstörde verkligen mitt hår totalt 😬

  • 763 Readers

Likes

Comments

Jag har ju alltid haft sömnproblem. Jag blir/är liksom aldrig trött på nätterna/kvällarna. Alltså aldrig! Jag är trött hela dagarna istället men där efter 21 så börjar jag alltid piggna till. Det är sjukt irriterande. Och såhär har det varit sen jag var liten (läs bebis!!!).

Så nu sitter jag här med min mudmask på. För jag tänkte, att om jag ändå ska vara uppe så kan jag ju lika gärna passa på att ta hand om min hy lite. Min hy har verkligen blivit jätte dålig sen jag kom hem till Sverige. Men älskar den här lermasken för jag får så len och ren hy av den, plus att den endast är gjord på naturliga ämnen och tar bort döda hudceller bland annat. Har använt den regelbundet i 1.5 år och har inga planer på att sluta.

Hur som helst, jag sitter här och tänker. Och känner. Jag gör ju alltid det på kvällarna/nätterna. Det är som att hela jag sover/vilar på dagarna. Även mitt känsloliv. Jag är liksom i vilande tillstånd under dagtid. Men så fort det blir kväll då börjar jag tänka och känna. Då börjar jag leva. Typ. Och därför kan jag aldrig sova eller ens känna mig trött.

Jag känner att inte många förstår mig. Kanske inte ens en enda person. Ibland känner jag mig jätte konstig och annorlunda. Som att det inte spelar någon roll hur många gånger jag försöker förklara mig, för det är ändå ingen som förstår hur jag fungerar. Och kanske inte ens jag själv gör det. Jag får ofta höra att jag är "kall" och "svårt att komma åt" och "ingen känslomänniska". Alla dessa tre uttalanden gör mig frustrerad att höra. För jag vill bara skrika ut att det är helt fel. Det är så fel. Jag är motsatsen. Jag känner för mycket.
1. Jag är född i kräftans tecken. Det är det mest känslosamma stjärntecknet. Det mest emotionella. Föräldern. Modern. Beskyddaren. Och helt ärligt, nästan allt jag läst angående mitt stjärntecken stämmer in på mig till 99.9 procent.
2. Jag har adhd/add. Och för er som inte vet så mycket om det så ska jag berätta för er: det gör att jag känner mer. Mer än människor utan denna diagnos. Jag känner mer. Inte mindre. När jag är glad är jag överlycklig. När jag är ledsen är jag förkrossad och när jag är arg blir jag rasande. När jag blir sviken eller sårad så känns det som att hela världen ska gå under. Och jag kan inte stänga av det eller fokusera på annat, som andra kanske kan.
Allting ni känner, känner jag X 100. Och jag kan ofta inte kontrollera mina känslor. Och jag styrs av mina känslor. Mitt humör kan gå upp och ned 250 gånger under en dag. Och jag försöker såklart låta bli att det går ut över folk i min närhet. Men jag är även väldigt reserverad. Men det skulle jag nog mer säga har att göra med tidigare livserfarenheter och kanske lite med mitt stjärntecken också. Som sagt, kräftan. Hårt skal. Varför? För att skydda sitt sårbara inre såklart. Fatta vilket lätt byte kräftan skulle vara om den inte hade sitt skal. Den är ju helt mjuk där under.
Samma sak är det med mig. Jag är full av känslor, inuti så bara exploderar jag av olika känslor hela tiden. Och mina känslor är väldigt intensiva. Men jag är däremot väldigt mån om vem jag låter få tillgång till mina känslor. Jag är mån om vem jag väljer att släppa in och visa det här mjuka för. Det tar lång tid för mig att lita på folk. Och det tar tid för mig innan jag låter någon komma nära mig. Men har man tillräckligt med tålamod och låter mig ta den tid jag behöver så är det faktiskt så värt det. För jag är en känslomänniska. Jag är en kännande person och jag är en älskande person. När jag väl älskar någon, då slutar jag aldrig göra det. Oavsett relation, vänner, pojkvänner, familjemedlemmar. Och jag är väldigt sentimental, jag håller hårt i gamla minnen. När jag väl ser dig som en nära vän så kommer jag göra allt för dig. Och om jag någon gång gör dig ledsen så kan du vara 110 procent säker på att det aldrig var min mening. Och om jag väl blir kär i någon, ja då är det kört. Nej, skämt åsido. Men då kommer jag göra allt för att det ska fungera mellan oss. Och det spelar ingen roll om du sårar mig 59 gånger. Känner jag att det finns någonting där emellan oss så kommer jag kämpa för att det ska bli bra. Jag är inte den som vänder på klacken och ger upp vid minsta motgång. Inte ens vid en stor motgång. Och det är väl både bra och dåligt. Det tar mycket för mig för att jag ska bli kär i någon. Och då är det antagligen en person som jag har investerat mycket tid och energi i. Och för mig är det värdefullt. För jag gör inte det med alla. Och då är det sista jag vill att det ska rinna ut i sanden. Och jag kommer alltid att vara ärlig, även om det är jag som har gjort ett misstag och det hade varit så lätt för mig att hitta på en lögn och rädda mitt egna skinn. Så gör jag inte det. För jag vill inte vara något annat än ärlig gentemot de som står mig nära. Och jag är en väldigt trogen person i relationer och plikttrogen i jobbsammanhang. Är jag med dig så är jag med dig och jag kan ärligt säga att det finns inte en chans i världen att jag skulle vara otrogen. Det är bara så jag fungerar. Jag kommer vilja ge dig hela världen och jag kommer vilja göra allt för att se dig lycklig. Däremot är jag inte så affectionate (kommer inte på ordet på svenska 😅) med mina vänner. Jag älskar dem alla men jag har aldrig varit typen som känt ett behov av att visa det fysiskt med kramar och dylikt. Jag håller heller inte på med en massa kärleksförklaringar till mina vänner. Även om jag tycker att dem är bäst i världen och värdesätter dem väldigt högt. Men jag tror att dem vet det ändå. Skulle det vara minsta lilla så kommer jag alltid att vara där och lyssna och ge råd. Och till och med en kram när det behövs. Och det är antagligen därför vissa har fått för sig att jag inte är en känslomänniska. För att jag inte skriver kärleksdikter till alla jag lär känna.
Men däremot i en kärleksrelation, när jag är kär/känner en attraktion till någon (endast attraktion räcker dock inte, måste känna mig bekväm med personen ifråga) så är jag helt annorlunda. Då är jag väldigt klänging och kommer vilja ta på/vara nära den här personen hela tiden. Och då menar jag inte nödvändigtvis sexuellt. Utan jag kommer vilja ta dig i ansiktet (det är ett stooort tecken på att jag gillar dig 😂), jag kommer vilja peta på din näsa, klappa på dina kinder och massa andra liknande saker. Och så vill jag kramas hela tiden. Och jag kanske kommer ha svårt med att uttrycka mig i ord med vad jag känner men det är bara för att jag är rädd för att du inte ska känna samma sak (för att jag är så sårbara där under det där hårda skalet). Men jag kommer visa det på andra sätt. Och ger du mig någon typ av bekräftelse på att det är uppskattat så kommer jag börja uttrycka mina känslor verbalt också. Och jag kommer ge dig komplimanger och säga hur fin jag tycker att du är.

Men har man inte tålamod nog att ge mig den tiden jag behöver för att öppna upp mig så ja... Då är jag nog en observant, känslokall bitch. 😊💁

  • 771 Readers

Likes

Comments

Nu har årets paradise hotel dragit igång igen och det känns skönt att kunna kolla på det igen utan att behöva få hjärtat utslitet om och om igen. Men det får mig också att minnas hur jag kände och mådde vid den här tiden förra året. Vid den här tiden hade jag ju då flytt till Australien för att slippa deala med allt det där, för att kunna läka och distansera mig från den destruktiva relationen jag faktiskt hade. För jag visste att om jag stannade i Sverige, om jag inte gjorde något drastiskt, så skulle han och jag säkert fortsatt hålla på som vi gjorde. Och tillslut ta kål på varandra. Och så ska inte en relation vara.

Och jag längtar faktiskt så mycket till den dagen då jag får uppleva hur det känns med en normal, hälsosam relation där man får varandra att växa istället för att vissna.
Och jag är faktiskt så redo för kärleken nu. Det är absolut inget jag letar efter eller känner mig stressad att hitta i första bästa. Absolut inte. Snarare tvärtom. Jag trivs med mitt singelliv och att kunna göra vad jag vill, när jag vill, hur jag vill. Men om kärleken skulle dyka upp eller växa fram, då är jag redo.
Och nog för att jag gillar mitt fria singelliv och ensamheten men jag längtar även efter någon att sakna, någon att vara kär i, som man ser fram jättemycket emot att träffa även om man inte gör något speciellt. Jag längtar efter någon att få överösa med komplimanger och uppskattning. Jag saknar att ha en speciell person i livet som man vill anstränga sig lite extra för. Som man vill göra sig lite extra fin inför och den här känslan av att hela tiden vilja vara nära den personen. Ja, det saknar jag faktiskt. Nu har jag ändå sett mig själv som singel i över ett år och det året har varit jäkligt kul och fartfyllt och jag har verkligen njutit av att vara singel till fullo! Och det gör jag fortfarande, jag vill vara en fri själ. Jag gillar inte när folk ska försöka "tämja" mig och bestämma över mig. Jag gillar inte att ramas in. Jag är den mest lojala och pålitliga personen någonsin gentemot mina nära och kära och speciellt mina partners. Jag behöver inte tämjas. Det behöver inte sättas regler. Försöker någon bestämma över mig så kommer det istället få motsatt effekt på mig och jag kommer då antagligen att backa och dra mig undan istället. Mina tidigare förhållanden har fått mig att inse exakt vad det är jag vill ha ut av en relation och även vad jag inte vill ha. Märker jag av minsta lilla varningssignal av kontroll eller svartsjuka så tappar jag intresset. Jag vill hitta någon att vara fri tillsammans med. Inte någon som kommer sätta mig i en bur.
Dessvärre verkar det vara lättare sagt än gjort. Det har funnits några enstaka killar som lyckats med det omöjliga (under detta år som singel): att väcka ett intresse hos mig, som varat längre än en vecka då. Jag har blivit kär i typ allt och alla när jag var i Australien. Träffa en kille och så tyckte jag att jag var kär i honom. I en vecka. Sen träffade jag någon annan och blev kär i honom en vecka. Haha! Eller förälskad kanske man ska säga... Inte för att det var något jag någonsin visade utan det höll jag för mig själv. Ville ju inte att de skulle tro att jag var helt knäpp (även fast jag är det). Men det fanns två killar som lyckades hålla mitt intresse uppe.
Men det rinner liksom alltid ut i sanden på något vis. Eller så får jag ingen bekräftelse på att det finns ett intresse från deras sida och då tappar jag också intresset på en sekund. Det är också något jag lärt mig från tidigare relationer, att inte hålla på att kriga för någon som inte vill ha dig. Låt det vara bara. Det finns fler. Jag har varken tid eller ork längre att jaga efter folk och försöka få dem att gilla mig. Jag har spenderat 6 år åt att göra just det. Någon måtta får det vara liksom. Får jag inte den responsen jag vill ha, nej men fan vad tråkigt. Då går jag vidare, bye boy.
Och jag är också ganska framåt när jag fattat tycke för någon. Vilket jag tror många killar har svårt med, av olika anledningar. Jag har alltid varit den som varit först med att bekänna mina känslor när sådana situationer har uppstått. Det är alltid jag som tar steget och säger "såhär känner jag, hur känner du?".
Man "ska" ju vara lite svår och laid back. Men som jag sa, så har inte jag tid med det längre. Utan får jag ett intresse för någon då kommer jag visa det, på något sätt. Och jag kommer höra av mig till dig, även om du aldrig skriver först till mig. Jag kommer fråga säkert 2-3 gånger i veckan om vi ska ses. Även om du alltid säger nej. Jag kommer ge dig komplimanger, även om du aldrig ger mig några. Jag kommer skita i om du tycker att jag är för på, även om du inte säger det till mig.
Men tillslut så kommer jag tappa intresset. Och då är du liksom utsållad ur den lilla grupp av människor som jag tycker är värda att lägga min energi och tid på. Och jag kommer inte försöka något mer. Då går jag bara vidare med mitt liv, helt enkelt.

Sen har vi ju den här klassikern också. De som faktiskt vill ha mig, dem vill inte jag ha. Och de som jag vill ha, dem vill inte ha mig.
Skrattretande. Undrar om det är så hela livet? Varför måste det vara så svårt med relationer?

  • 801 Readers

Likes

Comments

99 procent av tiden så är jag en stark och självständig tjej som rent ut sagt skiter blanka fan i vad folk tänker och rycker om mig. Jag strutar i om jag skämmer ut mig och folk skrattar åt mig. Jag skiter ännu mer i om en kille tycker att jag hör av mig för ofta. Jag skiter i om folk skrattar åt mig bakom min rygg när jag är ute och fuldansar på krogen och om det låter jätte falskt när jag sjunger med i låtar. Det rör mig inte i ryggen om jag råkar ramla på offentliga platser bland massa folk. Jag bryr mig bara inte om folks tankar och åsikter om mig. För jag är ändå så pass säker i mig själv att jag faktiskt kan bjuda på allt det där.
Men ändå finns det 1 procent kvar där. Som finns kvar där från förr. Från barndomen och tidigare tonåren. Jag blev ganska dåligt behandlad i skolan av de andra barnen, redan på dagis. Jag var den "konstiga tjejen" som ingen riktigt ville kännas vid. Jag var hon med konstig frisyr som inte riktigt var som alla andra barnen (pga min epilepsi, som förvisso blev bättre med åren). Så hela min barndom har jag känt mig mer eller mindre utanför, hade inte särskilt mycket vänner förrän jag var runt 9-10 år, då hade jag några stycken. Men fram tills dess så älskade folk att jävlas med mig. Det var stolar som rycktes undan när jag skulle sätta mig, så att jag ramlade och alla skrattade. Det var lekar som burken och jag gick runt och letade medan alla andra, bakom min rygg, hade bestämt att ingen skulle gömma sig utan alla skulle gå hem. Så jag gick runt och letade i två timmar innan jag gav upp och gick hem. Det var alla möjliga saker som folk utmanade/hetsade mig att göra. Men det fanns alltid en baktanke och sedan såg någon alltid till att jag inte klarade av det och sedan blev utskrattad. Med andra ord - jag blev utskrattad och gjord till åtlöje ganska ofta under min barndom. Utav andra barn.

Och jag har aldrig reflekterat över detta förrän nu. Jag har alltid hatat lekar, alltid hatat när man ska prestera och andra ska bedöma en. Jag har sett till att aldrig vara med när kompisar åkt iväg och kört tex 5-kamp och liknande. Alltid hatat att riskera att göra något fel eller vara dålig på något. Men jag vet själv att jag inte har något dålig självförtroende nu, på äldre dagar. Men ändå sitter det där kvar. Att jag någonstans i mitt undermedvetna har kvar rädslan av att bli utskrattad. Känslan sitter kvar där. Även fast jag vet att det inte är så farligt, om det väl händer.

I fredags var jag på AW här i Karlstad och vi var på olearys och körde 3-kamp. Med kollegor jag knappt känner. Jag kan ärligt säga att jag var nervös i tre dagar innan. Inte inför själva AW:n men för 3-kampen. Jag var rädd för att jag skulle suga. Men egentligen, vem fan bryr sig då?! Vem bryr sig om jag var sämst på shuffle board och sköt för hårt hela tiden. Jag sög till och med på boxningsmaskinen och råkade ha sönder hela maskinen så den slutade fungera och inte gick att åtgärda. Och ja, alla skrattade. Åt mig. Och sen släppte vi det lika fort. Alla skrattade åt alla. Jag skrattade också. Och hade hur kul som helst. Det är ändå ingen som minns det på måndagen veckan efter.
Det är sjukt hur mycket saker och ting från barndomen kan påverka en och hur länge det faktiskt kan sitta kvar.
Kanske värt att tänka på, alla ni där ute som är eller har ett par elaka ungar.

  • 812 Readers

Likes

Comments

Idag har jag bara hängt i Rålis med min syster och hennes kompisar. Det var mysigt! Kommer nog att sakna Stockholm som bara den, det är ju trots allt min hemstad. Men jag får väl åka hit och hälsa på, är ju trots allt bara 2.5 timmar med tåg.

Har även hittat en lägenhet nu som jag kan flytta in i! Och det är endast 7 minuters gångväg till jobbet! Hur bra?!
Dock är den lägenheten endast ledig till 31 oktober men det är ju bättre än ingenting. Är ju två månader åtminstone. Och den här lägenheten är såååå himla fin! Och världens balkong också 🙌 Så nu känns det mycket bättre!

  • 1103 Readers

Likes

Comments