Igår satt jag och några kompis ute och drack ett glas vin. Vi började prata om skillnaderna mellan Sverige och Australien. Och de är ju väldigt många. Men det vi alla kände var att hemma sker allt per automatik, man är fast i ekorrhjulet och vet exakt hur allt fungerar och hur allt kommer vara/bli. Här i Australien lever man vecka för vecka. Man lär sig att leva i nuet och inte i framtiden hela tiden. Enda gången man tänker framåt är om man måste planera något lite "större". Typ som en resa eller om man ska flytta. Man vet aldrig hur veckan därpå kommer att se ut eller hur ens liv kommer se ut. Och det är lite så med dagarna också, man tar dag för dag. Exakt som de kommer. Och man lär sig väldigt mycket av det och lär sig att tänka på ett annat sätt. Och man lär sig att njuta av livet på ett annat sätt. Man gör lite som man vill, när man vill och hur man vill. Det är jäkligt soft. Vill man gå ner till stranden och sola, då gör man det. Vill man gå till vattnet och surfa, då gör man det. Vill man gå en promenad längst klipporna, då gör man det. Vill man åka in till stan, då gör man det. Vill man möta upp några och hänga, vilken tid det än är på dygnet här, då gör man det. Och här är det så himla osvenskt, alla hänger med alla, även om man inte känner varandra sedan innan. Främmande människor kommer fram och pratar med en hela tiden. Man får nya vänner hela tiden.
Vill man gå och jobba, då gör man det. Vill man inte jobba, då gör man inte det. Vill man åka och shoppa, då gör man det. Ingenting är omöjligt eller svårt här.
Och jag behövde verkligen det här, att lära mig leva i nuet och njuta av livet, dag för dag. För jag var så sjukligt stressad innan jag åkte hit, över allt. Över livet, över framtiden.

Idag har det även varit 40 grader varmt här, helt galet. Går typ inte att vara inomhus ens. Ikväll landar även min mamma och min syster här så jag ska åka till flygplatsen om 20 minuter och möta upp dem. Har längtat ihjäl mig!!!

  • 160 readers

Likes

Comments

Tydligen gick mitt gymkort ut idag, märkte jag. När jag kom till gymmet och inte blev insläppt. Aja som tur är så finns det lite utegym här och där längst stränderna. Men idag, istället för gymmet, så bestämde jag mig för att gå den berömda coastal walk som jag hört så mycket om. Jag började alltså vid bondi beach. Så är det en väg man går typ längst vattnet. Jag gick förbi 3 stränder tills jag kom till min slutpunkt. Jag började som sagt vid bondi beach, gick förbi tamarama beach, bronte beach och coogee beach. Kan ha gått förbi någon till som jag inte vet namnet på. Det tog ungefär 1.5 timme för mig att gå den sträckan. Egentligen tar det cirka en timme men det började spöregna. Såklart. Enda gången jag får för mig att gå ut och gå långt. Men innan det började regna så gick jag förbi mååånga otroligt vackra platser!

Den där gravplatsen var helt magisk. Det var bara gamla gravar också. Det var en sån häftig känsla över hela den platsen som bara måste upplevas med egna ögon för att man ska förstå! Ska garanterat tillbaka dit imorgon igen.

  • 353 readers

Likes

Comments

Hej allihopa! Nu var det ju typ en månad sen jag skrev här sist. Och faktum är att jag åkte hem till Stockholm över julen. Var hemma mellan den 13-28e december. Och då kände jag bara att jag absolut inte orkade blogga. Det var redan så mycket grejer jag skulle hinna med. Och jag ville hinna njuta lite också såklart!

Den flygresan tog 40 timmar. Var rätt död när pappa kom och hämtade mig på Arlanda, helt förvirrad var jag och min kropp. Var så sjukt jetlaggad den första veckan. Hur som helst, sen åkte vi hem till mamma där det bjöds på svensk tacos! Kände typ att jag var i himlen. Dagen efter tog pappa med mig till il pirata så jag kunde få köpa den där pizzan med oxfilé och bearnaisesås som jag tjatat om.

Sen hade jag en jäkla massa ärenden att hinna med, var och testade mig på barnmorskemottagningen eftersom jag inte tidigare orkat ta tag i det efter våldtäkten i Bali. Kändes tryggare och bättre att göra det hemma när jag ändå visste att jag skulle åka hem. Så det var en av de första grejerna jag gjorde när jag kom hem och fixade nytt svenskt bankkort och gick till tandläkaren och ringde ett samtal till SöS mottagning för våldtagna kvinnor. Det var väl egentligen de fyra sakerna som fanns med på min prioriteringslista över saker som måste hinnas med i Sverige innan jag åkte igen. Och det var så skönt när det väl var gjort!

På lördagen skulle jag överraska en av mina närmsta vänner på hennes födelsedag, när de var och käkade middag i stan. Det blev såååå lyckat! ❤️

Hur som helst, hann hänga lite med tjejerna, med familjen, på gymmet, allt sånt som jag har saknat. Även med killen som jag varit så fruktansvärt arg på under hela sommaren och hösten. Kände att det var dags att träffas en gång och få ett ordentligt avslut på det som en gång har varit, utan att någon är arg och skriker på varandra eller något liknande.
Han har väl gått vidare för länge sen men för mig däremot så har det varit svårare. Men nu är det lidandet äntligen över. För det är det enda jag gjort under hela 2016. Lidit. Och det känns som en befrielse, en tyngd som försvunnit från min kropp. Men samtidigt på något sätt så kan jag inte låta bli att blame'a honom för den jag blivit. Det är ju självklart inte endast hans fel, jag har blivit sårad av så otroligt många under mitt liv. Och alltid har det varit de personer som stått mig närmast. Det är då det gör så jävla ont. Men hans svek var det som än så länge har känts mest och värst. Så nu sitter jag här igen på andra sidan jorden och undrar hur det blev såhär? Hur blev jag såhär känslokall? Och hur blev jag ett rovdjur? (Skämt åsido 😂 men lite så). Jag är alltid på jakt efter nya killar och tänker i mitt huvud "undra om han där är lätt att utnyttja?". Iallafall här borta. Har inte varit hemma länge nog för att veta om jag skulle bete mig likadant i Stockholm. Jag struntar i killars känslor. Jag struntar i om ni blir sårade när jag inte håller mina löften. Eller inte svarar dagarna efter. Jag struntar i om du faller för mina meningslösa ord och sedan blir ledsen när du inser att jag inte menade något av det, utan bara sa det för att jag utnyttjade dig. Innerst inne vet jag väl att jag inte vill vara en sån här person. Men jag tror att jag behöver det just nu. Och missförstå mig inte, jag är ingen elak bitch. Jag är alltid trevlig och snäll och kanske lite väl flörtig ibland. Men det är något som jag har blivit, på senaste tiden. Flörtig alltså. Och det är kul! Men jag kan inte vara såhär känslokall föralltid, det vet jag. Men jag antar att jag har blivit likadan som han som sårade mig. På samma sätt som han blev av hon som sårade honom. Osv osv osv. Det är som en ond cirkel. Man måste vara snäll. Och framför allt respektfull gentemot andra. Men just nu är jag trött på att bry mig om alla andra hela tiden. Så nu bryr jag mig bara om mig själv. Och vad jag vill.
Men är det inte lite konstigt att när man väl var 110 jävla procent redo att gå in i ett förhållande då är det tydligen bara sex som gäller. Och sedan när jag bara vill ha sex och ha kul så börjar killarna tjata om dejting och förhållande?! Give me a break. Aja, det här är jubara mina förvirrade tankar just nu som jag bara skriver ner rakt upp och ned.

Håller för övrigt även på att sluta röka, helt. Det har gått 3 dagar än så länge och jag är så jävla röksugen just nu. Så det blir att jag småäter hela tiden. Har lite av mitt svenska godis kvar som jag går och tar av hela tiden. 🙊 kommer antagligen gå upp i vikt, som sist när jag slutade för några år sedan. Men det får vara värt det, går ju ändå ned dem sen eftersom jag tränar regelbundet. Men det här är verkligen svårare än jag trodde! Detta betyder även att jag inte kan dricka alkohol på ett tag nu, för jag vet att jag blir SÅ RÖKSUGEN så fort jag bara dricker liiiite alkohol. So wish me good luck!


Sjukt oklart inlägg btw, precis som i mitt huvud. ✌️

  • 355 readers

Likes

Comments

Dessa går på repeat hos mig. Låtarna är så nice att lyssna på när man ligger på stranden eller ute och går en promenad i solen. Love it ☀️

Nu är jag påväg till jobbet, börjar 16 och slutar 02.30. Samma sak imorgon. Wish me luck...
Men sen är jag ledig ett tag efter denna helg. Så skönt!

  • 942 readers

Likes

Comments

Jag har funderat på att komma tillbaka till Sverige om några månader och hälsa på. Och en sak som är säker är att det inte är samma Agnes som åkte som kommer tillbaka. Så mycket som hänt de senaste månaderna. Jag hade en jäkligt tuff start och ibland känns det fortfarande jobbigt, den där våldtäkten i Bali. Men jag kommer tillbaka så mycket starkare och så mycket bättre. Det är en bättre version av mig som kommer tillbaka. När jag väl gör det. Men jag var tvungen att gå igenom ett helvete, en ren mardröm för att kunna bli den versionen av mig själv. Men nu är det värsta över och nu kan jag helt ärligt säga att jag endast njuter av mitt liv här borta.

Varje dag går jag runt i 30 graders värme, med solbrända ben och solblekt hår. Varje dag är jag ute och promenerar, åker till gymmet. Dejtar, bara det faktumet att jag tillåtit mig själv att dejta är ju ett stort jävla steg. Sen är ju vissa killar mer normala än andra... 🙄 Jag älskar mitt jobb och mina kollegor (även fast jag vill slå ner alla fulla, odrägliga människor emellanåt), jag har fått vänner här som jag vet kommer vara vänner för livet. Jag har tillåtit mig själv att känna lite extra för en viss person, även fast jag är livrädd för det. Och nej, jag är inte kär, inte ens förälskad. Men intresserad. Och det är också ett stort steg för mig. Annars avvisar jag alltid alla efter första dejten eller slutar svara. 😅
Att jag bor 4 minuter ifrån stranden... Alltså åh mitt liv här! ❤️❤️❤️❤️🙌🏽🙌🏽🙌🏽🙌🏽
Sedan har det även mer eller mindre redan löst sig för mig med farmjobb. Planerar att göra farmjobb i februari. Man måste göra farmjobb i tre månader för att kunna ansöka om ett andra års visum. För det tänker jag göra. Jag tänker stanna här ett år till. Och komma hem under sommaren innan jag reser tillbaka igen. Det finns ingenting för mig i Sverige (förutom mina nära och kära då men förutom det så finns det ingen anledning för mig att stanna i Sverige).

Gud, jag kan inte förklara det. Men jag känner mig helt ny. Som en helt ny, förbättrad människa. Med ett lugnare sinne och hjärta. Fast fortfarande samma wild-and-crazy personlighet, den kommer jag nog inte ifrån, det är ju liksom så jag är. Lite all over the place och lite för mycket ibland. Och jag älskar det. Jag älskar mig.

  • 965 readers

Likes

Comments

Nu är jag på väg hem från ännu en dejt. Vad i helvete? 😂 Det är lite kul för alla de här killarna känner sig så himla speciella. Och tror att jag känner något speciellt för just dem... HAHA! Och frågar mig alltid "när ses vi igen?"
Aldrig. Jag utnyttjar er bara för att få gratis mat. För min biljett till Dubai var så jävla dyr, haha!
Nej men helt ärligt så är det lite så. Och jag måste säga att det känns bra. Efter att ha blivit utnyttjad hela mitt liv.
Fast självklart är det inte enbart därför. Jag hade aldrig gått ut med dessa människor om jag tyckte att de var dickheads allihopa. De är ju trevliga och roliga. Men jag vill ingenting med dem. Och om det är någon som jag fått upp ögonen lite extra för så är det min tinder-dejt. Herregud, han var amazing. Men vill fortfarande inte ha något förhållande eller liknande. Jag vill bara träffa nya människor. That's all. Och medan jag var på min dejt ikväll så satt jag och smsade med min tinder dejt och planerade att ses efter min dejt. Det är så fel på så många sätt. Eller är det? I mean, fuck, you've gotta live a little, right?
Och jag har ju faktiskt gjort klart för de flesta av de här killarna att jag inte är ute efter något seriöst. Så jag anser mig själv ha ett rent samvete. Sen så träffar jag de här killarna som vänner. Vi går ut och käkar middag, dricker lite drinkar och har trevligt. That's all. Förutom min tinder dejt då.. Men sen vad de ser det som, that's not my problem. 💁

Anyways, imorgon ska jag ut på middag igen. Men denna gången med Ricky och Andrew. Så då vet jag for sure att det bara är som vänner. Vi kallar det till och med för en familje middag för vi känns som en familj. Herregud vad jag har saknat dom två! Har inte träffat dem på cirka 6 veckor så det ska bli riktigt trevligt faktiskt :)

  • 1062 readers

Likes

Comments

Jag har vuxit upp med epilepsi och spenderat mycket tid på sjukhuset. Jag fick mitt första anfall när jag var tre år. Jag hade mitt sista riktiga anfall när jag var tolv år. Men jag kan fortfarande känna av det lite grann ibland.

Jag kunde alltid känna innan jag fick ett anfall. För mig var det inte så att jag ramlade ihop och skakade. Jag tappade talförmågan helt, började dregla, var okontaktbar och mina händer skakade väldigt mycket. Vilket de gör än idag. Jag är alltid lite skakig på händerna. Jag skulle tillexempel aldrig kunna jobba som tatuerare eller med fransförlängningar haha!
I och med att jag alltid kände innan ett anfall var på väg så sprang jag alltid till mamma eller pappa när jag var mindre och sa bara "anfall,anfall" och sedan kunde jag inte säga mer. Men då visste de ju iallafall vad det var som hände. Och om jag inte fick mina åtta timmars sömn så blev anfallen värre. Sömnen var viktig för mig och min sjukdom. Jag hade två olika mediciner som jag åt varje morgon och kväll och även sprutor för mer akuta situationer.
Jag minns att min mormor alltid var så stolt över mig och varje gång jag skulle ta mina mediciner så gav hon mig så mycket beröm och sa att jag måste vara den starkaste lilla ungen som fanns. Gud vad jag saknar henne.

Mina mediciner gjorde att jag blev väldigt trött och gick ned mycket i vikt. Jag var ett väldigt trött, smalt och sjukt barn ett tag. Men ändå ganska glad. Jag visste ju ingenting annat.
Detta resulterade dock i att jag inte hade mycket vänner de första åren i skolan. Eller snarare ingen. Alla andra barnen tyckte att jag var konstig och såg konstig ut. Och jag hade alltid min mamma med mig i skolan. Och då och då kom min mamma och pratade inför klassen om min sjukdom så att de skulle förstå.
Och de förstod nog att det var något fel på mig men inte mer än så. Vi var liksom 6-7 år. Så de bidrog nog också med att de tyckte att jag var så himla konstig och inte ville leka med mig.

Jag minns en gång när jag var 6 år. Vi var några barn som satt vid ett bord och ritade. Det var såna där höga stolar som man satt på. Ingen lärare var där just då för hon hade gått en snabbis till personalrummet. Det enda jag minns är att någonting hände med mig men att jag inte hann säga något. Sen föll jag bara. Tydligen hade då en pojke i min klass hunnit fånga mig innan jag slog i marken och burit mig hela vägen till personalrummet (alltså hur gulligt?!?!) och sagt att det hände något med mig. Så de kunde ge mig mina sprutor. Sedan vaknade jag upp i en soffa och förstod ingenting.
Den sista gången jag gjorde ett EEG-test så kunde de inte se någon aktivitet i hjärnan (kommer inte ihåg alla termer men självklart var det aktivitet i hjärnan, var ju inte hjärndöd liksom men den aktiviteten som triggade igång epilepsin menar jag då) men de sa aldrig att den var borta. Bara att man inte kunde se något och att det var bra. Att den kanske hade vuxit bort. Då var jag 11 år. När jag var 12 fick jag mitt sista riktiga anfall och det var i klassrummet. Jag kunde inte prata, satt och dreglade och kunde inte hålla i min penna. Minns även att jag den gången såg konstiga syner. Men sen dess har det varit lugnt.
Däremot om jag har sovit dåligt en natt och sedan går ut och festar så kan jag ibland känna mig lite konstig. Jag får en speciell smak i munnen som jag alltid fick innan jag fick ett anfall. Jag minns den smaken så väl men har aldrig kunnat beskriva den. Jag känner också att det känns konstigt i mitt huvud, som att jag inte hinner registrera allt som händer runt omkring mig och jag blir yr och det känns som att jag ska svimma. Kan även börja skaka ganska mycket och det är svårt att hålla koll på benen. Om jag tillexempel skulle gå i en trappa när det händer så måste jag alltid hålla i mig. Detta händer när det är mycket blinkande ljus runt omkring mig. Då måste jag bara blunda eller gå därifrån till något lugnare ställe tills det lagt sig. Och vissa gånger kan det gå så pass långt att jag känner att jag har svårt att svara på tilltal.
Den här tiden av mitt liv känns som att det är så långt bort. Jag minns det knappt, samtidigt som jag minns väldigt mycket av det. Fast jag tänker inte ofta på det, att jag varit sjuk. Men jag tycker att jag är jävligt tuff. Jag är en jävligt tuff och stark tjej som varit utsatt för prövning efter prövning genom hela livet. Och klarat mig igenom varenda en.

  • 1117 readers

Likes

Comments

Jag har precis kommit hem från ännu en dejt. 😂 eller det är ju faktiskt en definitionsfråga. Jag tycker inte att det är en dejt men killen såg det nog som en dejt. Stelt. Fast ändå inte. Den här killen är en kollega till mig, en utav de som jag tycker lite extra mycket om. Jag älskar alla mina kollegor men han och jag har alltid lite extra roligt. Vi bara skrattar hela tiden på jobbet, man har aldrig en tråkig stund med honom!
Och det gällde även ikväll. Han tog med mig till en italiensk restaurang (han är från Italien) och jäääklar vad god mat vi åt! Helt galet! Sen satt vi bara och skrattade hela tiden. Har kramp i mina kinder nu för att jag har skrattat så mycket. Så underbar känsla! Var länge sen jag skrattade såhär mycket som jag gjort ikväll!
Han är en person som jag känner skulle kunna bli en av mina bästa vänner här borta. Men har hört att han gillar mig (på ett annat sätt än vad jag känner) och det kan ju bli lite knepigt...

Nu för tiden säger jag alltid till killarna innan att jag inte är ute efter något seriöst och att de inte ska ödsla tid på att komma mig nära för det kommer inte gå. Men nya vänskaper tar jag mer än gärna emot! 😊
Det är också en grej som har hänt med mig här borta - jag har blivit så mycket mer open minded och är inte alls rädd för att träffa nya personer oavsett om jag typ aldrig har pratat med dem tidigare. Man kan alltid lära sig något nytt av alla människor man möter. Hade det här varit hemma i Sverige så hade det här aldrig hänt för jag hade bara avvisat alla. Men här borta är mitt motto why not?

Varför inte gå på dejt? Varför inte ha ett one night stand? Varför inte köpa en flaska rosé på en måndag? Varför inte ligga inne hela dagen och kolla på serier? Varför inte köpa 3 stycken chokladkakor? Varför inte ta en promenad i regnet? Varför inte träffa en främling och och dricka vin mitt i natten? Varför inte stanna uppe hela natten för se soluppgången?

  • 1140 readers

Likes

Comments

För ca två månader sen så skaffade jag och min vän tinder. Det var kul första veckan och sen var det inte roligt längre. Vi skaffade dock tinder (eller jag iallafall) för att kunna knyta nya kontakter här borta och träffa nytt folk, inte nödvändigtvis för att enbart träffa folk att ligga med.
Men jag har alltid haft lite fördomar mot tinder och folk som använder det. Vet inte varför. Antagligen för att det har pratats om som om det vore något töntigt och ett tecken på desperation. Vilket jag absolut inte håller med om!
Ja det finns rötägg på tinder precis som på alla andra sociala medier. Men det finns också riktigt trevliga prickar! Och är det inte asbra att om man bara vill ligga så kan man hitta likasinnade personer? Utan massa krångel och spel. Hur bra som helst ju!

Hur som helst, I veckan var jag på min första tinderdejt. 😂 Det kändes lite weird för sånt här brukar jag aldrig göra. Men han var alldeles för snygg för att jag skulle kunna säga nej. Så vi träffades, väldigt oplanerat, så gick vi hem till honom och drack vin på hans balkong. Han var sååå trevlig. En riktig gentleman och med en otrolig sångröst. 😍 Tydligen hade han varit med i x-factor också. Han var rolig och vi hade mycket att prata om även fast klockan var 03 på natten. Så jag måste säga att jag är nöjd med min första tinder-dejt haha! Har ju hört ett par sjuka historier om andras dejter från tinder...

Och idag skulle jag på boat party med personalen från mitt jobb, jag var så jäkla taggad!!! Har gått runt hela helgen och bara pratat om det. Och självklart så åker jag till fel hamn och missar båten. 😂😂😂😂😂 jag må har förändrats en del sen jag flyttade hit men min klumpighet blir jag däremot aldrig av med.
Så nu ska jag åka och träffa min snygga tinder dejt istället. Funkar väl det med 👍

Happy sunday, fellaaaas

  • 1195 readers

Likes

Comments

Det här kommer antagligen bli ett långt inlägg och lär väl behöva ladda mobilen minst två gånger under tiden jag skriver det här.

Först och främst kan jag börja med att säga att det inte direkt finns något sätt som fungerar för alla. Alla bearbetar vi saker på olika sätt. Och jag kommer endast prata utifrån mina egna erfarenheter och syn på saker och ting.
Eftersom jag tyvärr har fått erfara detta brott två gånger så har jag hunnit reflektera en del över det här. Och många har ställt mig frågan: hur går man egentligen vidare efter en sådan hemsk händelse?
Och oftast så svarar jag att jag inte vet.
Jag menar, det är en sån himla svår fråga. Hela livet förstörs ju. Du blir ärrad för livet. Det är så mycket som händer efter en att ha erfarit en sån händelse.
Jag personligen har fått klara mig mycket själv. Och valt att inte anmäla, vilket jag än idag är okej med. Åtminstone när det gäller mig själv. För jag vet att jag inte hade klarat av att sitta i en rättssal med denna människan och bli ifrågasatt ännu en gång. Och antagligen se honom gå fri då det står ord mot ord. Även fast det finns skador dokumenterade. Skador som jag inte skulle ha kunnat orsaka själv. Men jag skulle ändå råda alla till att anmäla. Och om inte för sin egna skull så för andras skull.
Jag blev ifrågasatt av i stort sett alla (som ni kan läsa i tidigare inlägg) och nästan ingen trodde på mig. Många sa att det var synd om honom. Att han aldrig någonsin skulle kunnat göra något sådant.
För mig tog de ca 5 år innan jag helt kände att jag hade accepterat det som hänt och bearbetat det klart. Men det kommer fortfarande alltid att finns med mig.

Jag hade turen att ha en mamma som arbetat som kurator och då på en ungdomsmottagning. Hon är även väldigt påläst när det kommer till sexualbrott. Och hon förstod mer än mig vad det var som hände med mig och varför jag reagerade på olika sätt. Min mamma hjälpte mig mycket.
Jag tryckte undan allt i flera år och det bästa hade varit att ta tag i det på en gång men på grund utav vissa omständigheter under denna tiden så kunde jag inte det.

Jag började däremot väldigt tidigt att läsa på om just våldtäkter. Jag kunde sitta i timmar och bara läsa och läsa. Jag läste böcker, artiklar, noveller, googlade, ja allt möjligt. Jag ville ha mer förståelse och jag ville få bekräftelse på att jag inte var ensam. Och att alla dessa känslor och tankar som jag hade, att det var normalt. Min mamma gav mig en bok om tjejer som skrivit om våldtäkter. Jag läste den varje dag i flera månader. Och jag grät varje gång.
Att jag läste på så mycket har bara gynnat mig. När folk som saknar kunskap om detta ämne slänger ur sig korkade kommentarer så vet jag att jag inte längre behöver ta åt mig. För jag vet att de har fel. Och jag har fått en större förståelse för sexualbrott i allmänhet men även för mig själv.
En av de jobbigaste sakerna var att jag de första månaderna bara skrattade bort händelsen, skämtade om det som om det var det roligaste som någonsin hänt. Ja, det låter sjukt. Men det är så jag fungerar, jag skrattar bort saker. För det är så mycket enklare för mig än att gråta. Och känna efter. Men jag kunde aldrig förlåta mig själv för det sen. Jag kunde inte förstå varför jag gjorde så. Varför jag skrattade åt det. För det var inte kul. Efter att ha läst på så insåg jag att det inte alls var något fel på mig. Jag fick mer förståelse för mig själv, varför jag gjorde som jag gjorde och vad det var som hände inuti mig.
Jag vet också att efter en sån här händelse så blir man så svag. Så sårbar. För mig var det som att jag blev helt nollställd. Det var så lätt att påverka mig. Sa någon något positivt då trodde jag på det. Sa någon något negativt då ändrade jag mig och trodde på det istället. Jag var helt förvirrad och totalt förlorade mig själv och den jag hade varit innan.

När den värsta chocken hade lagt sig och det började sjunka in vad som hade hänt så försökte jag prata med folk i min närhet. Men alla avvisade mig. Jag försökte prata med min pojkvän men han blev bara arg och ilskan gick ut över mig (vilket gjorde mig rädd och att jag skämdes ännu mera och kände mig ännu mer värdelös), jag försökte prata med min lärare men han sa bara att det var mitt eget fel. Jag försökte prata med min psykolog men även hon sa att det var mitt eget fel. Jag försökte prata en annan psykolog men hon satt bara och grät hela tiden (medan jag satt där helt avtrubbad och kände ingenting). Jag försökte prata med min bästa vän, som hade följt med mig till sjukhuset den natten men hon sa bara att det var mitt eget fel och sen låg hon med den här killen och skulle prata med mig om hans stora kuk. De flesta andra vännerna förlorade jag eller så höll jag de på avstånd för att jag inte längre orkade få berättat för mig att jag ljög, fick skylla mig själv eller att det var mitt fel. Då var det helt enkelt bara enklare att inte prata om det. Så jag höll det för mig själv. I fem års tid. Samtidigt som jag planerade mitt självmord. Det är hemskt.
Men jag vet också att jag nog är en extremt stark person. Jag känner helt ärligt att jag skulle överleva vad som helst. På ett eller annat vis.

Vändningen för mig kom när jag kom ur mitt förhållande jag hade då och min mamma frågade mig om jag nu var redo för att prova att gå i gruppterapi. Hon hade erbjudit mig den chansen tidigare men jag kände inte att jag kunde. Förrän då. Så jag sa ja. För jag ville verkligen inte må dåligt längre.
Den började i mars, om jag inte minns fel. Mars 2014. Jag ville starta ett nytt liv. Mitt uppbrott från mitt ex var ingen dans på rosor men det var det som behövdes göras för att jag skulle kunna ha en chans att kunna bearbeta den händelsen. Annars hade jag tagit mitt liv. Förr eller senare. Garanterat. Så jag tog de sista krafterna jag hade och gjorde det valet. Började ta upp kontakten med mina vänner igen som tog emot mig med öppna armar. Vilket jag är väldigt tacksam för! Sedan gick jag i gruppterapin.
Det var varje tisdagkväll i Kista. Gruppen kallades för "Noor". Det blev min räddning. Det pågick i 3 månader och jag längtade alltid efter tisdagarna. Vi var 5 stycken tjejer och det var väldigt nervöst i början. Vi satt alltid i en ring och åt mackor, drack te, berättade våra historier och fick olika uppgifter. Vi gjorde även olika tillitsövningar och även övningar där vi fick öva på hur vi skulle göra när vi kände en panikångest attack komma. Vi alla fem hade helt olika berättelser men våra känslor var desamma. Har aldrig känt en sån gemenskap som jag gjorde där. Och jäklar vad läskigt det var att blotta sig sådär för flera olika människor på samma gång. Att bara vända ut och in på sig själv. Och många tårar blev det under dessa tre månader. Men det behövdes. Jag kommer aldrig kunna tacka dessa personer tillräckligt för den tiden. Och ledarna var otroliga. Vilka kvinnor! Det var det här som blev min räddning. För mig gav det ingenting att sitta i terapi med endast en psykolog och bara prata om samma saker hela tiden. Men här fick vi verkligen gå in i oss själva helt och de var inte rädda för att ställa jobbiga frågor. Allt skulle upp. Allt man hållit inom sig, varenda liten detalj skulle upp till ytan. Och sedan skulle vi jobba med det. Jag minns att jag fick tillbaka minnen som jag hade förträngt i flera år. Och det var jävligt jobbigt. Men det behövdes. Dessa människor blev min räddning. Har fortfarande kvar boken där vi fick skriva ned allt.
Jag gick alltså i den här terapin fyra år efter att det hade hänt. Och det var inte förrän det som jag kände att jag kunde avsluta det kapitlet och stänga den boken.

Jag har accepterat att det har hänt, jag accepterar att jag mår dåligt ibland. Det händer inte ofta längre men när jag väl känner att jobbiga minnen och känslor börjar komma tillbaka så noterar jag att de finns där, accepterar dem och låter de sedan försvinna.
Men det har tagit år för mig att komma dit. Och vägen till dit jag är idag har inte varit lätt.

En av de viktigaste sakerna att komma till insikt med är att inte är ens eget fel. Aldrig. Oavsett omständigheterna och oavsett vem personen än är som gjort det här mot dig. Och den insikten är den svåraste att komma underfund med. För att må bättre och gå vidare så måste du själv vara redo för det. Du måste vara redo att kämpa för dig själv. Även i de stunder då ingen annan gör det. Du måste vilja må bättre. Ingen kommer göra den här resan åt dig. Det kanske tar år och då får det vara så. Men det är värt det. Det är den bästa investeringen du kan göra för dig själv. Och sedan kommer du se på livet och dig själv med helt andra ögon.
Och det är aldrig försent för det. Ingenting är omöjligt.

  • 1315 readers

Likes

Comments