Nu mina vänner har jag faktiskt bakat den där veganska chokladpajen! Har inte smakat den än då den ska vara i kylskåpet över natten men den luktar sååå gott och smeten smakade också sååå gott! Längtar efter att få äta den imorgon! Kommer även lägga upp receptet här om någon annan vill prova 😊 väldigt enkel att göra faktiskt.

Men fram tills dess tänkte jag bjuda på fem saker ni kanske inte visste om mig (för jag är ju så jäkla intressant).

1. Jag är sämst på matte.
Helt seriöst, jag är verkligen sämst. Kan typ inte ens hela multiplikationstabellen. Eller jo, om jag får tänka efter ett tag. Jag har varit dålig på matte hela mitt liv och det var alltid mitt hat-ämne i skolan för jag förstod aldrig och kände mig alltid så dum och efterbliven. När jag var yngre gick jag i matte-skola på sommaren för att kunna plugga upp ett Godkänt. I gymnasiet gav lärarna dock upp och sa åt mig att inte ens försöka utan bara se till att få ett IG (icke godkänt) då det faktiskt var ett betyg också. Och det var bättre det än 'betygsunderlag saknas'. 😂 Så på nationella i gymnasiet sa dem åt mig att skiva fel svar med flit. Det kan jag väl göra, tänkte jag då. Sen visade det sig att jag hade skrivit rätt svar på en fråga, läraren var inte nöjd med mitt resultat men jag var as lycklig! Hade ju faktiskt ett rätt, fast jag inte ens försökte 😎

2. Hade grova aggressions problem som barn.
Ja, alltså riktigt grova. Det gick liksom inte att trösta mig, ingenting kunde lugna ned mig. Det bara svartnade för ögonen på mig och sen exploderade jag. Det blev bättre med åldern men det var jätte kämpigt och den mesta ilskan gick tyvärr ut över min syster. Och jag minns att det var som en brinnande eld inom mig som jag liksom inte kunde stoppa, jag bara tappade kontrollen och sen gjorde och sa jag dumma saker mot/till henne. Hon har fått ta många smällar från mig och mina föräldrar har fått kämpa en hel del med mig med. Och sen fick jag alltid skuldkänslor efteråt och blev ledsen. För jag ville ju inte vara sådär, men jag kunde inte kontrollera det. Det kan jag fortfarande inte ibland men det är i stort sätt bara min familj som får se den sidan av mig. Frågar man mina vänner så skulle majoriteten säga att dem inte ens kan föreställa sig mig så arg. Har väl funnits vissa enstaka tillfällen då jag tappat det. När jag sedan som 17-18 åring blev diagnostiserad med ADHD så föll ju bitarna på plats. Jag är en lugn person 8/10 gånger men jag kan ha ett hett temperament under vissa omständigheter. Och då kommer den där brinnande elden igen och sen exploderar jag bara.

3. En gång i tiden gick jag under namnet "Agnes - the trouble maker".
Haha alltså herregud 😂 Det var under min "Göta-tid" när jag hängde på Göta källare mycket under 2014. Jag är inte en person som gillar att skapa drama eller dra till mig för mycket uppmärksamhet men på något konstigt sätt så var det alltid drama runt omkring mig då, på den tiden. Hela 2014 var bara ett enda stort drama. Allt skulle tydligen vara så himla dramatiskt 😂 Nu i efterhand kan man ju skratta åt det men satan i gatan vad jobbigt och energi krävande det var då. Det roliga var ju att jag inte ens gjorde något speciell, men allt drama var ändå alltid runt mig som en jävla magnet.

4. Det värsta jag vet är dömande människor.
Det är faktiskt en av få saker som kan få mig sådär "nu-tappar-jag-kontrollen"-arg. Jag hatar när folk som inte vet någonting om mig eller mitt liv - dömer mig (därför gör jag inte det mot andra). Typ genom min instagram. Så många gånger jag fått höra att killar sagt att jag är en slampa utifrån min instagram. Och så vet dem ingenting om mig eller mitt sexliv. 😴 Har fortfarande inte kommit upp i tvåsiffrigt ens så nej, tycker inte direkt att jag är så slampig. Önskar fan att jag var a little bit more of a slut. 😌 men deep down så är jag en "förhållande-typ" och föredrar att hålla mig till en och samma kille, egentligen. Men man måste ju ha lite kul också.

5. Jag har en sjukt bra intuitions förmåga.
Yes, jag kan känna på mig saker och dem stämmer oftast. Det är inte så att jag är synsk eller något utan det är bara en känsla i kroppen. Tex om någon ljuger för mig, då känner jag det på mig på en gång. Eller så kan jag ha en dålig känsla angående någonting, tex "om jag går dit så kommer något dåligt att hända" och varenda gång så har det, mycket riktigt, hänt något dåligt. Kan även läsa av folk ganska bra och känna på mig om en människa är genuin och ärlig och vill mig väl eller inte. Förutom när jag är väldigt full, då är denna "förmåga" totalt raderad och jag blir istället väldigt blåögd och naiv och tror att alla har samma goda hjärta som jag har, vilket man fått äta upp ett par gånger.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

  • 239 readers

Likes

Comments

Idag gick jag som varenda morgon upp kl 05.15. Imorse var det till och med frost ute när jag åkte till jobbet 😩 det trodde ni aldrig va? Frost i Australien. Folk tror typ inte att det kan vara kallt här, av någon konstig anledning. Men JO det kan det och det är det! Men nästa månad är det ju vinter här så det är väl inte så konstigt.

Idag har jag suttit ute i solen (på dagen när solen är framme så är det ändå varmt och man kan fortfarande få en bränna) med min kokosolje-hårinpackning. Har suttit ute och läst en bok som heter "the power of now" som Ricky lånade ut till mig. Den handlar jätte mycket om mindset och hur man kan ändra sitt tankesätt och sitt liv, typ.

Sen har jag även lagat honungs-marinerad lax med pinjenötter. Så ska hoppa in i duschen nu och skölja ur oljan ur mitt hår och sedan koka lite quinoa till min lax. 👍
Sedan bär det av till jobbet igen. Efter nästa vecka så har jag varit här i 6 veckor, vilket betyder att hälften av tiden har gått. Så efter nästa vecka kommer det kännas sååå jäkla skönt! För då är det verkligen mindre än halva tiden kvar!

  • 304 readers

Likes

Comments

Skulle egentligen ha lagt upp ett recept på en vegansk chokladfudge idag men såg sen att jag hade glömt köpa vaniljpulver/vaniljsocker. 😴 Så det får bli någon annan gång!

Istället kan jag visa er vad jag precis klickade hem! Nämligen dessa go bitar. Så jag har lite nice kläder inför den svenska sommaren!

Hur snygga är dem inte? Älskar båda!
När jag får min nästa lön ska jag bog även klicka hem en supersnygg byxdress. Älskar byxdressar, kan aldrig få nog av dem!

  • 403 readers

Likes

Comments

Har precis kommit hem från jobbet nu. Det var sååå kallt imorse! Endast 6 grader ute och det är inte ens vinter här än. Och tro mig, 6 grader i Australien ÄR kallt. Skillnaden är att hemma i Sverige kan man iallafall bli varm, även om det är minus grader hemma. Vi har värme i husen, värmegolv, isolering och allt vad det är. Det finns det inte här. Det var samma sak när jag kom hit i September. Landade i Australien den 1
september och det var sviiiiiiin kallt.
Sover med alla mina kläder på och dubbla tjocktröjor, halsduk och tjocka, stickade sockor. Jag föredrar att ha så lite kläder som möjligt på mig när jag ska sova. Så jag hade inte varit så påklädd om jag absolut inte behövde. 😜

Anyway, började ju jobbet kl 06. Mötte ett par andra bilar på vägen dit och vet ni? Jag börjar faktiskt bli van med vänstertrafiken nu. Jag kollar alltid åt rätt håll på en gång och håller rätt i korsningar osv osv. Sånt som jag trodde skulle vara skit svårt. Skulle nog dock inte kunna klara av att köra bil inne i en storstad 😂 men här ute på landet och "byn" så går det ju bra!

Nu har jag precis ätit brunch och fått igång en brasa (äntligen!!). Och det är så nice att dricka kaffe igen! Första gången jag dricker kaffe på minst 4 månader.

Såkallade "crumpets" med aprikos marmelad på. Det är som plättar typ, fast menade att vara mer som bröd. Svårt att förklara. Men dem är faktiskt sjukt goda! Ska ta reda på recept så jag kan göra egna.

Gröt med blåbär och jordnötssmör (hade glömt hur gott jordnötssmör är!).

  • 405 readers

Likes

Comments

Har några grejer som jag vill hissa lite denna vecka.

1. De här veganska schampot och balsamet. Mitt hår älskar dem. Och jag börjar mer och mer bli ett fan av veganska saker och maträtter.

2. Dessa. Dadlar och kokos. ALLTSÅ DRÖMMEN. Underbart goda. Och ett lite nyttigare snack när man är sugen på något sött.

3. Banan pannkakor. Har ätit dem i 2 år nu. Fortfarande inte tröttnat. Det enda du behöver är två ägg och en banan och blanda ihop det. Så lätt, så snabbt, så gott. Hemma i Sverige brukar jag ha på kvarg och tex jordgubbar, blåbär eller mango. 👌

  • 484 readers

Likes

Comments

Jag vill bara börja med att säga att stooort tack till alla de som hört av sig till mig efter det personliga inlägget jag skrev! Verkligen, tack! Era ord värmer mycket här borta i min ensamhet. Men det besvärar mig också hur många andra det är där ute som varit utsatt för samma eller liknande.

På våren 2014 beslutade jag mig äntligen för att vinna över mina demoner och face'a det jag så länge hade hållit inom mig. Jag började gå i en gruppterapi för kvinnor som varit utsatta för sexuellt våld. Det var det bästa valet jag någonsin gjort. Det var inte förrän då som jag äntligen kände att jag kunde få ett avslut och sluta fred med mig själv.
I samma veva så bestämde jag mig även för att börja skriva öppet om det, om själva händelsen men även om mina framsteg i och med gruppterapin och lite överlag om vad vi gjorde under de timmarna, varje tisdag kväll.

Det var läskigt i början. För jag hade ingen som helst aning om vilken respons det skulle få. För innan hade jag ju fått ta så mycket skit av folk i min närhet. Det var ju anledningen till varför jag slutade prata om det från första början, för ingen trodde mig. Ingen lyssnade.
Jag var beredd på att få ta skit denna gången också, fyra år senare. För åren hade gått, jag var äldre och satt på mycket mer kunskap nu om just sexualbrott än vad jag hade gjort för fyra år sedan. Och helt ärligt så brydde jag mig bara inte om vad folk skulle tycka eller tänka.

Den responsen som jag fick var otrolig. Det var allt annat än skit. Ju mer jag skrev om det, ju mer folk skrev till mig och tackade mig. Både tjejer och killar. Många tjejer skrev till mig och öppnade upp sig för mig och berättade vad de själva varit med om. Den känslan är ganska mäktig faktiskt. Att jag och mina simpla texter (men som alltid var skrivna från hjärtat) fick främmande människor att vilja öppna upp sig för just mig av alla och prata om vad de varit med om för första gången någonsin. Jag har haft mycket kontakt med olika tjejer. Försökt peppa dem och pratat med dem. Och jag har haft tjejer som skrivit till mig och tackat mig från djupet av sina hjärtan för att jag är så öppen med just det här ämnet. Jag har stöttat och peppat tjejer till att själva börja prata öppet om deras erfarenheter. Och sedan har dem skrivit till mig efteråt och tackat mig för det. Ett inlägg jag skrev för några månader sen så var det faktiskt bara killar som skrev till mig. Jag hade ca 20 meddelanden från olika killar som endast hade skrivit långa, stöttande texter till mig. Genuint snälla och fina texter. Och jag blev så glad, just för att det bara var killar. Och inte en enda av dem använde sig någonsin utav meningen "men inte alla killar är så, inte alla killar våldtar" eller "alla män är inte våldtäktsmän". Såna meningar som man, som offer för en våldtäkt, faktiskt är jävligt trött på att höra.

När jag skriver såna här super personliga inlägg om mina erfarenheter kring våldtäkt så är det (9 av 10 gånger) inte för att jag vill ha uppmärksamhet eller skriva av mig eller för medlidande. Det är för er skull. Det är för att jag faktiskt känner att jag gör en skillnad. Och om jag gör skillnad för andra så ger det även mig någonting tillbaka. Det känns bra. Men jag hade önskat att det inte var så otroligt många som gått eller går igenom samma sak som jag gjort och gör. Men det får mig också att känna att jag aldrig är ensam om det. Och jag hoppas att mina texter får er att inse att ni heller aldrig är ensamma. Vi är aldrig ensamma. Tyvärr.

  • 535 readers

Likes

Comments

Nu är jag tillbaka från mjölkandet. Är alltid helt utmattad när jag kommer hem på kvällarna. Nu är jag inne på min tredje vecka här borta. Och idag har jag även varit rökfri i två veckor. Det kanske inte låter så mycket men med tanke på hur mycket jag rökte veckorna innan jag åkte hit så är det fan bra. Jag tycker att det är grymt. Men så länge jag inte dricker alkohol eller är omringad av folk som röker så har jag väldig lätt för att låta bli. Och jag har varken druckit alkohol eller varit i närheten av folk som röker under dessa veckor.
Förra veckan tog jag cykeln in till stan och stod inne i en affär, utanför stod ett gäng killar och rökte. Och jag blev inte ens sugen. Antagligen för att jag bytt ut mitt röksug mot ett sötsug. Jag kan inte tänka på något annat än sötsaker och mat. Hela tiden. Och jag måste äta något hela tiden för att hålla suget i schack.

Och så var det även sist jag slutade röka (slutade röka mellan 2012-2014), då åt jag hela, hela tiden. Speciellt delicato bollar i skolcafeterian. Så på rasterna, istället för att gå ut och ta en cigg gick jag till caféterian och köpte en chokladboll istället! Hur bra? Började även träna thaiboxning i samma veva så det gjorde ju inte så mycket ändå.
Och här cyklar jag ju 2-3 mil varenda dag så då känns det mer okej. Hellre gå upp några kilon som man sen kan träna bort än att förstöra kroppen med gift. Egentligen borde det vara så självklart men det är så sjukt svårt när man väl är en rökare. Och speciellt för mig som använt ciggen som något destruktivt.

Men men, hur som helst! Igår flyttade det in en engelsk tjej här som ska bo här i två veckor. Så nu slipper jag komma hem på kvällarna till ett mörkt, tyst och ensamt hus ute i skogen. Nu har jag iallafall lite sällskap 😊
Och imorgon är det pay-day! Har en beställning på maaaaassa svenskt godis som jag ska skicka iväg då. Ska nog även ta mig till affären och köpa tacos. Är trött på min standard middag nu - gröt med soja mjölk och alldeles för mycket kanel.

  • 561 readers

Likes

Comments

Nu är det snart 7 månader sen jag blev våldtagen för andra gången. Och sen dess så har jag bara viftat bort det. Trängt undan det. Och det har gjort mig trött, utmattad och deprimerad. Men jag har inte haft något val här borta. Jag har inte haft någon att prata med. Och jag har fortfarande inte det. Jag går fortfarande runt med alla känslor och tankar inom mig. Har inte fått tillfälle att ventilera, att släppa ut det. Och jag vill ju heller aldrig vara en börda för någon annan. Bara för mig själv. Det är det jobbigaste med att vara jag - att aldrig kunna be om hjälp.
Och jag kan ju det här med att hålla allt inom sig och tränga undan det, det var ju det jag gjorde i 4-5 års tid. Tills det höll på att äta upp mig inifrån. Jag är ju rätt bra på det nu. Ingen märker ens att jag mår dåligt. Om jag inte väljer att visa det.
Men ibland, mer och mer ofta, så dyker minnesbilder upp i mitt huvud. Det kan vara när jag cyklar, så dyker en bild upp i mitt huvud från ingenstans. Det kan vara hans händer runt min hals. Det kan vara hans knytnäve i min mage eller mot mitt ansikte. Och då känns det som att jag tappar andan, igen.
Det kan vara när jag är ute och får för mig att köpa en burk Sprite (min favorit läsk) och i samma stund som jag tar i burken dyker det upp en bild från när han gav mig en Sprite efter han hade våldtagit mig. Samtidigt som han sa "här, du har förtjänat den. Du var ju inte den bästa jag haft men aja...". Tack. Jag förtjänade en Sprite. Vilket utbyte va? Våldta mig och misshandla mig och ge mig en Sprite sen efteråt som ett plåster på såren.

Ibland när jag är vilsen och inte hittar så börjar jag tänka på när jag smet ut från hans hotellrum när han hade somnat och inte hittade ut från hotell området. Den paniken jag hade i kroppen då. Paniken om att han skulle hinna vakna och komma ut och hitta mig och släpa tillbaka mig. Igen. Han hade redan gjort det en gång. Hela den natten var som en mardröm och mitt enda mål var att ta mig därifrån levande. Hur ska jag någonsin kunna lita på en man igen efter mina erfarenheter? Hur ska jag någonsin kunna låta någon komma nära utan att vara rädd?

När folk tittar på mig med lite extra frågande blickar så får jag för några sekunder tillbaka den känslan när jag gick där på någon liten bakgata på Bali, vilsen och rädd. Förbannad och förnedrad. Jag får tillbaka känslan jag hade när jag gick där, med hans torkade sperma i mitt ansikte och kände hur folk kollade konstigt på mig. Jag kände mig äcklig. Jag kände mig skamsen. Och bara blotta tanken på att den var där i mitt ansikte fick mig att vilja spy. Jag ville skrika rakt ut och kasta och slå sönder allt jag såg runt omkring mig. Och i någon sekund just där och då så ville jag kasta mig själv ut i gatan mitt i den galna trafiken. Jag tänkte bara "inte igen. Inte igen. Jag vet inte om jag klarar det en gång till."

Och ibland flyger tanken förbi om hur nära han egentligen var att strypa och kväva mig till döds. Att jag var några sekunder ifrån döden. Hur han ströp mig tills jag svimmade. Hur jag kände att hela min kropp som var på helspänn automatiskt började slappna av, av sig själv. Utan att jag ville det. Samtidigt som jag desperat kippade efter luft. Och ändå har det varit så lätt att bara ignorera det och låtsas som att det inte hände. Och ibland får jag tanken om att det är det alla i min närhet gör också. För det är enklast. Inte fråga hur jag mår, inte ta upp det, inte prata om det. Bara vifta bort det, så kommer jag över det sen. Och ja, det gör jag väl så småningom. Men att bli så brutalt våldtagen och misshandlad på andra sidan jorden, helt ensam. Ja, det tär på en. Jag hade ingen. Och den enda människan som var där på plats, som hade kunnat göra något där och då. Den enda människan som hade kunnat finnas där för mig då, valde att vända mig ryggen. Han var en av mina bästa vänner. Men han valde att endast säga att jag skulle hålla mig borta från honom och hans liv och sedan åkte han iväg. Och där stod jag, som ett öppet, blödande sår och kände återigen att jag orkar inte det här en gång till. Då exakt samma sak hände första gången jag blev våldtagen. Historien upprepar sig.

Sen den dagen har jag känt mig tom och jag känner att jag inte riktigt bryr mig längre. Om någonting eller någon. Jag är bara avtrubbad. Min kropp och mitt huvud orkar liksom inte mer. Samtidigt som jag bara vill skrika rakt ut. Och gråta. Och slåss. Och bli omhållen. Och göra sönder saker. Och dränka mig själv i alkohol. Varje dagz Och ha någon som kan lugna mig. Och få mina tårar torkade. Få mig att tänka på något annat när jag känner panikattackerna komma smygandes. Men jag är själv, jag har bara mig själv här borta. Och mina tankar. Jag vill bli förstådd. I 7 år nu har jag känt att folk inte riktigt förstår mig. Och ibland inte ser mig. Ibland känner jag mig ensammast i världen även fast jag står i ett rum fullt av människor.
Jag hoppas att det inte alltid kommer vara såhär eller kännas såhär. Jag hoppas att jag kan hitta en bra psykolog när jag kommer hem som jag kan börja gå till. En psykolog som inte säger att det var mitt eget fel. Och att jag kan få en stor, varm kram av någon som inte vill mig illa. Vem som helst.








Nu mår jag lite bättre när jag fått skriva av mig. Dags för mig att åka och mjölka kossorna snart igen.

  • 565 readers

Likes

Comments

Tyvärr har jag inte kunnat lägga upp den där videon än på övningarna, för dagen efter så fläg jag av cykeln och rakt ut i bilvägen, ganska brutal smäll blev det. En spricka i hjälmen och ett ganska djupt köttsår på handen vilket gjort att jag inte kunnat stödja på den handen (vilket jag måste göra när jag gör övningarna). Men så fort den inte gör ont längre så ska jag spela in. Har även blivit sparkad av en ko på armen, vid armbågen/armvecket så nu är min arm jätte öm och kan inte ens ligga på den utan att det gör ont. Dem väger ju liksom 700 kilo, INTE kul att bli sparkad av en 700 kilos kossa.

För övrigt så saknar jag verkligen Sverige så mycket. Jag kan inte förklara, inte beskriva hur mycket saker jag saknar eller hur gärna jag vill åka hem! Tror nästan man måste vara borta så här länge och själv för att förstå den känslan jag har nu. Jag har liksom ingen här. Ingen.
Jag är isolerad i min ensamhet. Ibland ser jag en bil åka förbi långt borta när det är mörkt ute. Det är väl typ det närmsta jag kommer en annan människa.
Jag vill gå på bio och äta plockgodis. Jag vill skratta med mina vänner. Jag vill bli omkramad. Jag vill äta pappas grillade mat på våran uteplats. Jag vill äta en svensk pizza med bea sås (ja, igen!). Jag vill köpa kyckling med cashew nötter och äggnudlar på mango sushi & Thai i Huddinge centrum. Jag vill åka till Sats och köra ett svettigt jävla pass. Jag vill somna i den bekväma soffan hemma hos pappa. Jag vill fixa mig inför en utekväll och lyssna på musik och dricka ett glas samtidigt som jag bara känner mig snyggare och snyggare och mer och mer taggad. Jag vill känna mig fin, jag vill känna mig omringad av härliga människor, jag vill känna att jag kan köpa ett fint klädesplagg om jag vill. Jag vill känna att jag kan köpa den maten jag vill äta. Jag vill känna att jag nästa vecka och nästa månad vet vart jag ska bo. Jag vill vara hemma i maj, som är min favorit månad. Jag älskar maj. I Sverige. Jag vill fira min systers födelsedag, min mammas födelsedag. Jag vill laga födelsedagsmiddag till min mamma. Eller bjuda ut henne på middag. Jag vill fira midsommar och gå runt med en blomkrans i håret och bli lite för full och stanna uppe hela natten tills fåglarna börjar kvittra och mörkret skingra sig. Jag vill fira min födelsedag. Jag vill ha en ursäkt att samla hela tjejligan av njuta av varenda en av deras sällskap. Sen vill jag fuldansa hela natten och ta 1-2 för många shots och flörta med 1-2 för många killar.
Jag vill se fram emot business breifingen på onsdagar på Anglais. Och innan det går jag in på Zara och tittar på alla kläder jag vill köpa. Och föreställer mig massa snygga outfits i huvudet. Jag vill dansa mig igenom varenda sommarnatt i år, jag vill känna mig hög utan att vara hög. Jag vill spendera hela min sommar skrattandes och obrydd. Jag uppskattar varenda liten grej med och i Sverige så mycket mer nu. Vill bara åka hem och krama om alla som jag saknar. Idag har jag varit här i två veckor. Bara 10 veckor kvar.

  • 585 readers

Likes

Comments

Lyssnar alltid på dessa när jag är ute och cyklar! Älskar när det börjar bli sommar hemma i Sverige och massa ny musik börjar släppas.

Längtar tills jag sitter hemma i bubbelpoolen, och det är grönt överallt och varmt och soligt, med ett glas rosé i handen och musik på hög volym och bara njuter av livet! Längtaaaaar!

  • 655 readers

Likes

Comments