Alltså jag har verkligen vänt upp och ned på hela mitt liv det senaste året. Först valde jag att flytta helt själv till Australien och det var det bästa valet jag gjort. Det fick mig verkligen att växa som person! Och jag lärde mig så mycket om mig själv. Och jag fick möjlighet att uppleva så många nya saker med så många nya personer. Jag lärde mig också att våga släppa min ångest och rädsla kring sex och kunna njuta av det istället (och levde loppan där borta, minst sagt och även det var något helt nytt för mig. Jag har annars alltid känt att sex och kärlek hör ihop enligt mig.) . När jag kom hem igen ett år senare så var jag hemma i en månad innan jag flyttade ifrån Stockholm igen och denna gång till Karlstad. Där jag inte heller kände någon. För att börja jobba med försäljning. Som jag heller aldrig gjort förut. Snacka om att kasta sig utanför sin comfort zone. I detta arbete har jag också lärt mig väldigt mycket om mig själv. Och jag trivs bättre och bättre i Karlstad för varje dag som går.

Jag var hemma i Stockholm i helgen o det känns ju fortfarande som hemma med tanke på att det är där jag bott och vuxit upp under hela mitt liv. Men samtidigt längtade jag efter min lägenhet i Karlstad. För det här är ju mitt hem nu. Jag kände mig verkligen som en gäst nu, i det huset jag vuxit upp i. Och det var en konstig känsla men ändå en bra känsla. Jag har ju längtat efter det här så länge och jag har ju inte riktigt bott hemma sen augusti förra året. Och i Stockholm är det näst intill omöjligt att skaffa eget boende om man inte vill betala 10-15 tusen i månaden för en etta på 25 kvadrat. Därför bestämde jag mig för att leta mig bort från huvudstan. Och för att jag får en kick av nya utmaningar och att testa på nya saker och platser.
Och på tal om nya utmaningar så väntar jag på svar som kommer denna vecka angående en sak som verkligen kommer bli en ny utmaning och upplevelse som jag drömt om i flera år nu! Håll tummarna för mig!

För övrigt så var jag även i Italien under helgen. Det var min systers present till mig och min mamma från i somras. Vi fyller nämligen år dagarna efter varandra. När jag fick denna present så var jag ute på landsbygden i Australien och mjölkade kor och gick upp 05 varenda morgonen för att mjölka. Känns helt sjuk nu i efterhand. Saknar det lite faktiskt.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

  • 28 Readers

Likes

Comments

Personligt

Denna vecka var det ett år sen jag var på Bali. Denna vecka var det ett år sen jag blev våldtagen, misshandlad, inlåst och nästan mördad.
Och det tog emot väldigt mycket att skriva den där meningen. För det finns någonting, någonstans inuti mig som inte kan acceptera det. Som inte vill acceptera att det här har hänt mig. Jag har levt ett år i förnekelse och alltid tänkt att äsch, jag klarar det här. Jag klarar mig alltid. Men helt ärligt, vem klarar egentligen någonting sånt? Vem klarar att gå igenom en sån upplevelse helt själv? Vem klarar det utan att må dåligt? För det är precis det jag gjort. Gått runt i ett år och tryckt undan allting. Väldigt naivt gjort. För jag har varit här förut, jag vet att det inte blir bättre för att man stänger av. Det blir snarare värre.
Men så gjorde jag iallafall, antagligen som en försvarsmekanism. Att mitt undermedvetna försökte rädda mig. För jag hade nog inte orkat med mitt påfrestande liv i Australien, helt ensam, om de där minnena hade jagat mig. Eller om jag hade låtit mig själv må dåligt över det. Så var jag rädd att det skulle bli mitt fall. Så vad gör man då? Man låter bli att falla.
Men jag känner mig själv allt för väl, jag rannsakar mig själv minst 2-3 gånger i veckan. Jag vet hur jag fungerar.

Men ju längre tiden går, ju mer börjar jag släppa fram de där känslorna som egentligen finns där under någonstans. Under min betongvägg jag byggt upp. Och allt oftare kommer jag på mig själv att tänka på det här. Och att gråta över det. Och det är väl bra. Men samtidigt inte, för ibland känner jag bara att jag drunknar i all ångest det ger mig.
Och jag känner att jag inte kan prata med någon. För ingen förstår mig. Knappt jag själv förstår.
Ibland tänker jag för mig själv "herregud, tänk att jag var nära på att bli mördad" och ibland jag kan liksom inte riktigt inse allvaret i det. För det är en sån sjuk tanke som jag inte riktigt kan greppa. Jag kan inte riktigt förstå innebörden av det. Och ibland får jag minnesbilder från när han håller ett hårt tag om min hals med båda händerna och jag känner hur jag inte får någon luft. Jag känner hur min kropp paralyseras. Jag ville skrika, sparkas och slåss. Jag ville göra allt för att ta mig därifrån. Men istället känner jag hur min lilla kropp, under hans tunga, automatiskt börjar slappna av istället och hur det börjar svarta för ögonen. Och all den överlevnadsinstinkten som jag hade haft innan förbyttes till insikt. En insikt om att jag höll på att dö. Mitt liv höll på att slockna. En annan människa höll på att mörda mig. Och jag minns att jag kände mig ledsen. Jag blev ledsen för att jag aldrig skulle få se min familj igen. Och för att jag tänkte på hur mycket dom skulle få lida. Skulle dom någonsin få veta vad som hade hänt med mig? Skulle man någonsin hitta min kropp? Skulle dom alltid få leva i ovisshet och inte veta varför deras dotter/syster aldrig kom hem igen?
Jag minns hans leende, varenda gång han gjorde illa mig så log han. Varenda gång han slog mig eller varenda gång han ströp mig tills han kunde se paniken i mina ögon, så log han.
Det är jobbigt att skriva om för att jag känner mig förnedrad. Jag känner mig så jävla förnedrad. Och någonstans så finns väl den där skammen hos mig med, den där skammen alla som faller offer för sexualbrott får leva med. Även fast det är fel. Så finns den där någonstans. När alla andra utifrån börjar peka finger.
Samtidigt är jag så jävla förbannad att ilskan tar över skammen. Ilskan gentemot denna hemska människa är större än förnedringen han utsatte mig för.
Alltså det är helt sjukt det här som har hänt. Helt sjukt. Ju mer jag tänker på det, ju mindre förstår jag! Hur kan man ha ett sånt mörker inom sig? Hur kan man vara kapabel till att göra något sånt? Hur kan man vara så störd att man kan lura en person totalt? Att man aldrig vet vem det egentligen är man har framför sig. Detta, mina kära vänner. Är en stor del till mina trust issues jag har nu för tiden gentemot män. Att jag aldrig litar på någon. Det går inte att ta för givet att det är en schysst, reko kille man har framför sig.
Och att han sen vägrade släppa ut mig? Han lekte som en katt och råtta lek med mig. Sa att han skulle släppa ut mig och när han gjorde det så hade han alltid baktankar. Han släppte ut mig på hotell-området och sa att det bara var att gå hem. Men han visste att jag inte skulle hitta vägen ut från hotellet i den där labyrinten. Så han dök alltid upp någonstans och släpade mig antingen in på de offentliga toaletterna eller tillbaka till hans rum. Det fanns en hotell-vakt på området. Han såg när han släpade iväg mig och att jag skrek. Men han gjorde ingenting. Han bara stod och tittade på obekymrat.

Och att jag sedan, flera timmar senare, fick packa ihop mina saker och smita ut medan han sov. Då var det ljust ute så fick jag fråga någon på hotellet hur man kom ut till vägen. Så fick jag gå där mitt på gatan med rivmärken och blåmärken lite överallt. Jag kunde inte röra huvudet eller nacken på flera dagar. Klockan var runt 08 på morgonen. Alla kollade på mig. Jag har aldrig skämts så mycket i hela mitt liv. Jag var vilsen och visste inte var jag befann mig. Sen gick jag tillbaka till mitt hotell och satte mig i duschen och bara grät. Sen såg jag honom aldrig igen. Men jag vet att jag hade känt igen honom om jag hade sett honom.

Jag önskar ingen annan det här. Den psykiska misshandeln han utsatte mig för den natten, jag tror det är väldigt svårt för folk att sätta sig in i känslan av att veta att man dör. Och att man är helt själv på andra sidan jorden och ingen vet vart man är eller kan komma och hjälpa en. Jag struntar i slagen han utdelade eller att han våldtog mig så jag knappt kunde sitta på flera dagar och fick massa andra problem. Den psykiska delen är den som sitter kvar. Men det här är något mer än den första gången jag blev utsatt för sexuellt våld. Det här var mer. Det här var en vrede, som han njöt av att ta ut på mig. Det här var en riktigt sjuk människa som endast hade i avsikt att skada mig och se mig lida. Och mådde bra utav det. Och jag undrar om han någonsin hade tänkt släppa ut mig från hans rum.
Det här påverkar mig väldigt mycket, på senaste tiden, antagligen för att jag kommit i mer kontakt med mina känslor. Jag vet ju att jag kommer överleva det här också, det gör jag alltid. Men det har satt spår i mig och denna gång kanske det tar längre tid för mig att komma upp på benen igen. Och jag hoppas att alla i min närhet har förståelse för detta.
Detta är det enda sättet för mig att faktiskt få utlopp för mina tankar och känslor. Genom att skriva.
Jag gick tidigare från jobbet idag och satt i köket på jobbet och grät ett tag. Så jag är faktiskt redan hemma. Så nu tänkte jag gå och köpa choklad och kanske gråta lite mer. Så att jag kan gå tillbaka till jobbet imorgon och vara starkare och bättre! 💪

Likes

Comments

Nu är jag rätt trött på mina djupa inlägg. Det tar fan mycket på krafterna att skriva såna där böcker och rannsaka sig själv hela tiden 😅 fast det gör jag ju ofrivilligt ändå.

Men hur som helst, gjorde faktiskt en sjukt god middag idag som blev över förväntan. Och så enkel att göra. Jag hade tortellini fyllda med pesto och basilika. Till det stekte jag på champinjoner och bacon sedan blandade jag ned en pastasås med mascarpone och ruccolasås. Och sen var det klart. Tog sammanlagt typ 10 minuter. Och sjukt gott dom sagt! Vill man ha det vegetariskt så skippa bara bacon. Kanske tillsätta något annat istället som tex zucchini. Jag hade dille på zucchini under hela min tid i Australien. Hade det i all mat jag lagade, typ. 😂

Älskar för övrigt min ljusbricka! Köpte den på rusta och det är en spegel med guldiga kanter. ÄLSKAR DEN.

Hela helgen har jag hängt på gymmet och sedan i soffan. Kul liv. Det enda positiva med att inte ha några vänner är väl att det blir mindre fest och mer träning. Och att det är enklare att hålla sig till att äta rätt. För det är ju inte direkt så att jag kommer sätta mig på restauranger själv eller gå ut på krogen helt själv.

Aja nu måste jag hoppa in i duschen och skölja ur min ricinolja. Har ju börjat med det igen eftersom mitt hår började växa som ogräs när jag sist använde det. Och det behövs verkligen nu, hårförlängningarna förstörde verkligen mitt hår totalt 😬

  • 312 Readers

Likes

Comments

Jag har ju alltid haft sömnproblem. Jag blir/är liksom aldrig trött på nätterna/kvällarna. Alltså aldrig! Jag är trött hela dagarna istället men där efter 21 så börjar jag alltid piggna till. Det är sjukt irriterande. Och såhär har det varit sen jag var liten (läs bebis!!!).

Så nu sitter jag här med min mudmask på. För jag tänkte, att om jag ändå ska vara uppe så kan jag ju lika gärna passa på att ta hand om min hy lite. Min hy har verkligen blivit jätte dålig sen jag kom hem till Sverige. Men älskar den här lermasken för jag får så len och ren hy av den, plus att den endast är gjord på naturliga ämnen och tar bort döda hudceller bland annat. Har använt den regelbundet i 1.5 år och har inga planer på att sluta.

Hur som helst, jag sitter här och tänker. Och känner. Jag gör ju alltid det på kvällarna/nätterna. Det är som att hela jag sover/vilar på dagarna. Även mitt känsloliv. Jag är liksom i vilande tillstånd under dagtid. Men så fort det blir kväll då börjar jag tänka och känna. Då börjar jag leva. Typ. Och därför kan jag aldrig sova eller ens känna mig trött.

Jag känner att inte många förstår mig. Kanske inte ens en enda person. Ibland känner jag mig jätte konstig och annorlunda. Som att det inte spelar någon roll hur många gånger jag försöker förklara mig, för det är ändå ingen som förstår hur jag fungerar. Och kanske inte ens jag själv gör det. Jag får ofta höra att jag är "kall" och "svårt att komma åt" och "ingen känslomänniska". Alla dessa tre uttalanden gör mig frustrerad att höra. För jag vill bara skrika ut att det är helt fel. Det är så fel. Jag är motsatsen. Jag känner för mycket.
1. Jag är född i kräftans tecken. Det är det mest känslosamma stjärntecknet. Det mest emotionella. Föräldern. Modern. Beskyddaren. Och helt ärligt, nästan allt jag läst angående mitt stjärntecken stämmer in på mig till 99.9 procent.
2. Jag har adhd/add. Och för er som inte vet så mycket om det så ska jag berätta för er: det gör att jag känner mer. Mer än människor utan denna diagnos. Jag känner mer. Inte mindre. När jag är glad är jag överlycklig. När jag är ledsen är jag förkrossad och när jag är arg blir jag rasande. När jag blir sviken eller sårad så känns det som att hela världen ska gå under. Och jag kan inte stänga av det eller fokusera på annat, som andra kanske kan.
Allting ni känner, känner jag X 100. Och jag kan ofta inte kontrollera mina känslor. Och jag styrs av mina känslor. Mitt humör kan gå upp och ned 250 gånger under en dag. Och jag försöker såklart låta bli att det går ut över folk i min närhet. Men jag är även väldigt reserverad. Men det skulle jag nog mer säga har att göra med tidigare livserfarenheter och kanske lite med mitt stjärntecken också. Som sagt, kräftan. Hårt skal. Varför? För att skydda sitt sårbara inre såklart. Fatta vilket lätt byte kräftan skulle vara om den inte hade sitt skal. Den är ju helt mjuk där under.
Samma sak är det med mig. Jag är full av känslor, inuti så bara exploderar jag av olika känslor hela tiden. Och mina känslor är väldigt intensiva. Men jag är däremot väldigt mån om vem jag låter få tillgång till mina känslor. Jag är mån om vem jag väljer att släppa in och visa det här mjuka för. Det tar lång tid för mig att lita på folk. Och det tar tid för mig innan jag låter någon komma nära mig. Men har man tillräckligt med tålamod och låter mig ta den tid jag behöver så är det faktiskt så värt det. För jag är en känslomänniska. Jag är en kännande person och jag är en älskande person. När jag väl älskar någon, då slutar jag aldrig göra det. Oavsett relation, vänner, pojkvänner, familjemedlemmar. Och jag är väldigt sentimental, jag håller hårt i gamla minnen. När jag väl ser dig som en nära vän så kommer jag göra allt för dig. Och om jag någon gång gör dig ledsen så kan du vara 110 procent säker på att det aldrig var min mening. Och om jag väl blir kär i någon, ja då är det kört. Nej, skämt åsido. Men då kommer jag göra allt för att det ska fungera mellan oss. Och det spelar ingen roll om du sårar mig 59 gånger. Känner jag att det finns någonting där emellan oss så kommer jag kämpa för att det ska bli bra. Jag är inte den som vänder på klacken och ger upp vid minsta motgång. Inte ens vid en stor motgång. Och det är väl både bra och dåligt. Det tar mycket för mig för att jag ska bli kär i någon. Och då är det antagligen en person som jag har investerat mycket tid och energi i. Och för mig är det värdefullt. För jag gör inte det med alla. Och då är det sista jag vill att det ska rinna ut i sanden. Och jag kommer alltid att vara ärlig, även om det är jag som har gjort ett misstag och det hade varit så lätt för mig att hitta på en lögn och rädda mitt egna skinn. Så gör jag inte det. För jag vill inte vara något annat än ärlig gentemot de som står mig nära. Och jag är en väldigt trogen person i relationer och plikttrogen i jobbsammanhang. Är jag med dig så är jag med dig och jag kan ärligt säga att det finns inte en chans i världen att jag skulle vara otrogen. Det är bara så jag fungerar. Jag kommer vilja ge dig hela världen och jag kommer vilja göra allt för att se dig lycklig. Däremot är jag inte så affectionate (kommer inte på ordet på svenska 😅) med mina vänner. Jag älskar dem alla men jag har aldrig varit typen som känt ett behov av att visa det fysiskt med kramar och dylikt. Jag håller heller inte på med en massa kärleksförklaringar till mina vänner. Även om jag tycker att dem är bäst i världen och värdesätter dem väldigt högt. Men jag tror att dem vet det ändå. Skulle det vara minsta lilla så kommer jag alltid att vara där och lyssna och ge råd. Och till och med en kram när det behövs. Och det är antagligen därför vissa har fått för sig att jag inte är en känslomänniska. För att jag inte skriver kärleksdikter till alla jag lär känna.
Men däremot i en kärleksrelation, när jag är kär/känner en attraktion till någon (endast attraktion räcker dock inte, måste känna mig bekväm med personen ifråga) så är jag helt annorlunda. Då är jag väldigt klänging och kommer vilja ta på/vara nära den här personen hela tiden. Och då menar jag inte nödvändigtvis sexuellt. Utan jag kommer vilja ta dig i ansiktet (det är ett stooort tecken på att jag gillar dig 😂), jag kommer vilja peta på din näsa, klappa på dina kinder och massa andra liknande saker. Och så vill jag kramas hela tiden. Och jag kanske kommer ha svårt med att uttrycka mig i ord med vad jag känner men det är bara för att jag är rädd för att du inte ska känna samma sak (för att jag är så sårbara där under det där hårda skalet). Men jag kommer visa det på andra sätt. Och ger du mig någon typ av bekräftelse på att det är uppskattat så kommer jag börja uttrycka mina känslor verbalt också. Och jag kommer ge dig komplimanger och säga hur fin jag tycker att du är.

Men har man inte tålamod nog att ge mig den tiden jag behöver för att öppna upp mig så ja... Då är jag nog en observant, känslokall bitch. 😊💁

  • 320 Readers

Likes

Comments

Nu har årets paradise hotel dragit igång igen och det känns skönt att kunna kolla på det igen utan att behöva få hjärtat utslitet om och om igen. Men det får mig också att minnas hur jag kände och mådde vid den här tiden förra året. Vid den här tiden hade jag ju då flytt till Australien för att slippa deala med allt det där, för att kunna läka och distansera mig från den destruktiva relationen jag faktiskt hade. För jag visste att om jag stannade i Sverige, om jag inte gjorde något drastiskt, så skulle han och jag säkert fortsatt hålla på som vi gjorde. Och tillslut ta kål på varandra. Och så ska inte en relation vara.

Och jag längtar faktiskt så mycket till den dagen då jag får uppleva hur det känns med en normal, hälsosam relation där man får varandra att växa istället för att vissna.
Och jag är faktiskt så redo för kärleken nu. Det är absolut inget jag letar efter eller känner mig stressad att hitta i första bästa. Absolut inte. Snarare tvärtom. Jag trivs med mitt singelliv och att kunna göra vad jag vill, när jag vill, hur jag vill. Men om kärleken skulle dyka upp eller växa fram, då är jag redo.
Och nog för att jag gillar mitt fria singelliv och ensamheten men jag längtar även efter någon att sakna, någon att vara kär i, som man ser fram jättemycket emot att träffa även om man inte gör något speciellt. Jag längtar efter någon att få överösa med komplimanger och uppskattning. Jag saknar att ha en speciell person i livet som man vill anstränga sig lite extra för. Som man vill göra sig lite extra fin inför och den här känslan av att hela tiden vilja vara nära den personen. Ja, det saknar jag faktiskt. Nu har jag ändå sett mig själv som singel i över ett år och det året har varit jäkligt kul och fartfyllt och jag har verkligen njutit av att vara singel till fullo! Och det gör jag fortfarande, jag vill vara en fri själ. Jag gillar inte när folk ska försöka "tämja" mig och bestämma över mig. Jag gillar inte att ramas in. Jag är den mest lojala och pålitliga personen någonsin gentemot mina nära och kära och speciellt mina partners. Jag behöver inte tämjas. Det behöver inte sättas regler. Försöker någon bestämma över mig så kommer det istället få motsatt effekt på mig och jag kommer då antagligen att backa och dra mig undan istället. Mina tidigare förhållanden har fått mig att inse exakt vad det är jag vill ha ut av en relation och även vad jag inte vill ha. Märker jag av minsta lilla varningssignal av kontroll eller svartsjuka så tappar jag intresset. Jag vill hitta någon att vara fri tillsammans med. Inte någon som kommer sätta mig i en bur.
Dessvärre verkar det vara lättare sagt än gjort. Det har funnits några enstaka killar som lyckats med det omöjliga (under detta år som singel): att väcka ett intresse hos mig, som varat längre än en vecka då. Jag har blivit kär i typ allt och alla när jag var i Australien. Träffa en kille och så tyckte jag att jag var kär i honom. I en vecka. Sen träffade jag någon annan och blev kär i honom en vecka. Haha! Eller förälskad kanske man ska säga... Inte för att det var något jag någonsin visade utan det höll jag för mig själv. Ville ju inte att de skulle tro att jag var helt knäpp (även fast jag är det). Men det fanns två killar som lyckades hålla mitt intresse uppe.
Men det rinner liksom alltid ut i sanden på något vis. Eller så får jag ingen bekräftelse på att det finns ett intresse från deras sida och då tappar jag också intresset på en sekund. Det är också något jag lärt mig från tidigare relationer, att inte hålla på att kriga för någon som inte vill ha dig. Låt det vara bara. Det finns fler. Jag har varken tid eller ork längre att jaga efter folk och försöka få dem att gilla mig. Jag har spenderat 6 år åt att göra just det. Någon måtta får det vara liksom. Får jag inte den responsen jag vill ha, nej men fan vad tråkigt. Då går jag vidare, bye boy.
Och jag är också ganska framåt när jag fattat tycke för någon. Vilket jag tror många killar har svårt med, av olika anledningar. Jag har alltid varit den som varit först med att bekänna mina känslor när sådana situationer har uppstått. Det är alltid jag som tar steget och säger "såhär känner jag, hur känner du?".
Man "ska" ju vara lite svår och laid back. Men som jag sa, så har inte jag tid med det längre. Utan får jag ett intresse för någon då kommer jag visa det, på något sätt. Och jag kommer höra av mig till dig, även om du aldrig skriver först till mig. Jag kommer fråga säkert 2-3 gånger i veckan om vi ska ses. Även om du alltid säger nej. Jag kommer ge dig komplimanger, även om du aldrig ger mig några. Jag kommer skita i om du tycker att jag är för på, även om du inte säger det till mig.
Men tillslut så kommer jag tappa intresset. Och då är du liksom utsållad ur den lilla grupp av människor som jag tycker är värda att lägga min energi och tid på. Och jag kommer inte försöka något mer. Då går jag bara vidare med mitt liv, helt enkelt.

Sen har vi ju den här klassikern också. De som faktiskt vill ha mig, dem vill inte jag ha. Och de som jag vill ha, dem vill inte ha mig.
Skrattretande. Undrar om det är så hela livet? Varför måste det vara så svårt med relationer?

  • 351 Readers

Likes

Comments

99 procent av tiden så är jag en stark och självständig tjej som rent ut sagt skiter blanka fan i vad folk tänker och rycker om mig. Jag strutar i om jag skämmer ut mig och folk skrattar åt mig. Jag skiter ännu mer i om en kille tycker att jag hör av mig för ofta. Jag skiter i om folk skrattar åt mig bakom min rygg när jag är ute och fuldansar på krogen och om det låter jätte falskt när jag sjunger med i låtar. Det rör mig inte i ryggen om jag råkar ramla på offentliga platser bland massa folk. Jag bryr mig bara inte om folks tankar och åsikter om mig. För jag är ändå så pass säker i mig själv att jag faktiskt kan bjuda på allt det där.
Men ändå finns det 1 procent kvar där. Som finns kvar där från förr. Från barndomen och tidigare tonåren. Jag blev ganska dåligt behandlad i skolan av de andra barnen, redan på dagis. Jag var den "konstiga tjejen" som ingen riktigt ville kännas vid. Jag var hon med konstig frisyr som inte riktigt var som alla andra barnen (pga min epilepsi, som förvisso blev bättre med åren). Så hela min barndom har jag känt mig mer eller mindre utanför, hade inte särskilt mycket vänner förrän jag var runt 9-10 år, då hade jag några stycken. Men fram tills dess så älskade folk att jävlas med mig. Det var stolar som rycktes undan när jag skulle sätta mig, så att jag ramlade och alla skrattade. Det var lekar som burken och jag gick runt och letade medan alla andra, bakom min rygg, hade bestämt att ingen skulle gömma sig utan alla skulle gå hem. Så jag gick runt och letade i två timmar innan jag gav upp och gick hem. Det var alla möjliga saker som folk utmanade/hetsade mig att göra. Men det fanns alltid en baktanke och sedan såg någon alltid till att jag inte klarade av det och sedan blev utskrattad. Med andra ord - jag blev utskrattad och gjord till åtlöje ganska ofta under min barndom. Utav andra barn.

Och jag har aldrig reflekterat över detta förrän nu. Jag har alltid hatat lekar, alltid hatat när man ska prestera och andra ska bedöma en. Jag har sett till att aldrig vara med när kompisar åkt iväg och kört tex 5-kamp och liknande. Alltid hatat att riskera att göra något fel eller vara dålig på något. Men jag vet själv att jag inte har något dålig självförtroende nu, på äldre dagar. Men ändå sitter det där kvar. Att jag någonstans i mitt undermedvetna har kvar rädslan av att bli utskrattad. Känslan sitter kvar där. Även fast jag vet att det inte är så farligt, om det väl händer.

I fredags var jag på AW här i Karlstad och vi var på olearys och körde 3-kamp. Med kollegor jag knappt känner. Jag kan ärligt säga att jag var nervös i tre dagar innan. Inte inför själva AW:n men för 3-kampen. Jag var rädd för att jag skulle suga. Men egentligen, vem fan bryr sig då?! Vem bryr sig om jag var sämst på shuffle board och sköt för hårt hela tiden. Jag sög till och med på boxningsmaskinen och råkade ha sönder hela maskinen så den slutade fungera och inte gick att åtgärda. Och ja, alla skrattade. Åt mig. Och sen släppte vi det lika fort. Alla skrattade åt alla. Jag skrattade också. Och hade hur kul som helst. Det är ändå ingen som minns det på måndagen veckan efter.
Det är sjukt hur mycket saker och ting från barndomen kan påverka en och hur länge det faktiskt kan sitta kvar.
Kanske värt att tänka på, alla ni där ute som är eller har ett par elaka ungar.

  • 362 Readers

Likes

Comments

Idag har jag bara hängt i Rålis med min syster och hennes kompisar. Det var mysigt! Kommer nog att sakna Stockholm som bara den, det är ju trots allt min hemstad. Men jag får väl åka hit och hälsa på, är ju trots allt bara 2.5 timmar med tåg.

Har även hittat en lägenhet nu som jag kan flytta in i! Och det är endast 7 minuters gångväg till jobbet! Hur bra?!
Dock är den lägenheten endast ledig till 31 oktober men det är ju bättre än ingenting. Är ju två månader åtminstone. Och den här lägenheten är såååå himla fin! Och världens balkong också 🙌 Så nu känns det mycket bättre!

  • 653 Readers

Likes

Comments

Nu har jag varit hemma i Sverige i nästan en månad och jag har hunnit med väldigt mycket under denna månaden. Och kul har jag haft men nu är det dags att ta tag i livet igen! Jag har sökt massa jobb och i fredags åkte jag till Karlstad för en intervju där och idag ringde dem mig och sa att jag fått jobbet. Så nu håller jag på att leta bostad för fullt! Men jag har fått sjukt mycket förslag så det ska nog lösa sig.

Så detta betyder alltså att om 1.5-2 veckor så flyttar jag återigen till en ställe där jag inte känner en enda själ. Men liiiite närmre Stockholm denna gång. 😅
(Läste faktiskt mitt horoskop för 2017 efter detta och då stod det just om en flytt under hösten och att oktober är min bästa kärleksmånad under detta år. Betyder det att jag kommer hitta kärleken i Karlstad? Troligtvis inte 😂 men man kan ju alltid drömma liksom)

Så ja, jag känner typ likadant nu sommar gjorde vid den här tiden förra året. Rädd, nervös men ändå längtansfull och nyfiken. 30 augusti förra året satte jag mig på flyget till Australien. Helt sjuk att det redan gått ett helt år?!?!
Saknar Australien väldigt mycket och alla vännerna man har fått där. Men jag har ju mitt andra års visum nu så någon gång åker man ju tillbaka. Funderar på att planera in en semester till Sydney i januari-februari, inte mycket som slår sommaren i Sydney! 👌

  • 669 Readers

Likes

Comments

Nu är det bara 20 dagar kvar tills jag är hemma i Sverige (!!!) och 13 dagar kvar innan jag åker tillbaka till Sydney och lämnar denna farm bakom mig, för alltid!! Sätter aldrig min fot här igen, seriöst 😂 och två dagar kvar till min födelsedag. Inte för att det är värsta grejen dock då jag inte ens kommer att fira den på något sätt. Kommer ju fortfarande vara här ute på landet helt själv då. Så inte någon större mening. Kanske tar en utav ölen som den där svenska killen (ja han har ett namn) lämnade kvar här. Han var faktiskt här igen förra veckan. Han är en riktigt go gubbe måste jag säga!
Aja men roligare än så blir det inte. Med min födelsedag alltså.

Jag ser så mycket fram emot att få komma hem och träffa alla och äta svenskt godis bland annat! Men jag ser även fram sjukt mycket emot att få ordna upp mitt utseende och känna mig lite fin! Jag har verkligen gått ner mig under de här månaderna här ute på landet. På alla sätt och vis.
När jag kommer tillbaka till Sydney så ska jag till frisören och fixa till mitt hår. Har ungefär 7 cm utväxt och det som en gång var blont är nu gult. Slitet som fan är det också och nej, usch! Det ser riktigt illa ut. Och håret gör så mycket också, tycker jag.
Så jag ska faktiskt slinga det ljusare och när jag kommer hem till Sverige igen ska min syster (som är frisör) sätta i hårförlängningar på mig. Och jag ska äntligen få gå till min älskade nageltjej Linda! Har inte haft naglar på ett år nu och innan hade jag haft gelenaglar konstant i tre års tid. Sedan blir det nog även fransar av bästa Felicia! Och uppdatering av garderoben. Och att få hänga på gymmet igen. Ja, jäklar i min lilla låda vad snygg jag kommer vara! Längtar så mycket! Det tär fan på psyket lite ändå att inte kunna känna sig fin under så här lång tid. Att aldrig kunna känna liksom att nu, nu är jag fin. Nej, här ute på landet orkar man inte ens anstränga mig. Tvättar mitt hår typ en gång i månaden. Och jag rakade inte benen under de två första månaderna här 😂 riktigt fräsch brud. Kommer lägga upp en före och efter bild här på min transformation, det kan bli kul haha!

  • 1021 Readers

Likes

Comments

Som ni vet så skriver jag mycket och väldigt öppet om psykiskt ohälsa och mina egna erfarenheter kring det. För att jag tycker att det är viktigt. Och för att det är skönt att skriva av sig.

Och just nu har jag bara så mycket ångest. Jag har perioder och det kan vända väldigt snabbt. Sedan har jag även perioder då det känns som om jag svävar på rosa moln och hela livet är helt underbart och min energi är oändlig. I de perioderna är jag driven, handlingskraftig och super energisk. Jag ska göra saker hela tiden och kan aldrig sitta still. Och allting är så bra och roligt. Det är som att jag går runt och är taggad till tusen hela tiden! Utan att direkt ha någon anledning. Sedan kan jag vakna upp morgonen därpå och allt det där är som bortblåst och ångesten har istället intagit min kropp. Och när jag kommer in i mina ångest-perioder så är det inte lite "åh-vad-jobbigt-allt-känns"-ångest utan det är "jag-kan-inte-ens-komma-upp-ur-sängen"-ångest.
Och en sån period har jag kommit in i nu. Det brukar ofta börja med att min energi avtar under en tid innan det riktiga bakslaget kommer. Sedan blir jag trött hela tiden. Och det spelar liksom ingen roll hur mycket jag än vilar. Det är en trötthet som inte går att "vila bort".
Det är ett tryck över bröstet som inte går att "andas bort". Det spelar ingen roll om jag andas i en fyrkant eller gör de andra knepen jag lärt mig för att avbryta en panikångest attack. För det är ingen panikångest attack. Jag har inte ens tillräckligt men energi för att ha en panikångest attack. Det är bara ren och skär ångest. Det är ett tryck över bröstet och känns som om någon kramar om mitt hjärta i sin knytnäve. Jag kan inte sova, hur trött jag än känner mig. Men jag är inte uppe och flänger på nätterna som jag annars är i min energiska period. Jag bara ligger där. Tillslut så somnar jag ju såklart. Och sen går alarmet av. Och jag vaknar alltid. Men jag går inte upp. Jag bara ligger där. Och ser klockan ticka vidare. Och jag tänker för mig själv "nu blir jag sen till jobbet" och ändå går jag inte upp. (Ja jag går upp tillslut såklart för min arbetsmoral är hög och jag är nästan alldeles för plikttrogen).

När jag kommer hem från jobbet så orkar jag inte göra någonting. Jag orkar inte äta. Inte städa. Inte diska. Inte tvätta. Inte ens duscha. En sån simpel sak som att ta av sig kläderna och ställa sig i duschen känns helt omöjlig. Det känns som världens utmaning. Som jag inte klarar. Jag orkar inte ordna något att äta. Bara att ens ta en banan och skala den känns som ytterligare en utmaning. Men det värsta är ändå den sociala biten. När jag är inne i min energiska period så vill jag prata med allt och alla, hela tiden. Och eftersom att det vänder så snabbt för mig så kan det bli sjukt påfrestande för mig. När jag vaknar upp en morgon med denna ångest och har 5-6 olästa meddelanden. Då vill jag gråta. Och skrika. Och det kryper i kroppen. För jag orkar inte. Orkar inte läsa, orkar inte svara. Men jag vet att det förväntas utav mig. Och så fort jag får ett nytt meddelande så vill jag bara kasta iväg mobilen. För jag orkar bara inte. Orkar inte ta tag i någonting. Orkar inte inleda en konversation. Orkar inte prata. Jag vill helt enkelt bara avskärma mig från allt och alla och dra mig undan. Och jag vill inte att någon ska fråga varför. (OBS! Oftast gällde detta alla, även vänner och familj men det betyder inte att jag inte bryr mig om dessa människor. Och sen finns det självklart de personer som gör mig glad oavsett vad de skriver och de personerna är ofta ett undantag då). Mitt minne kan även försvinna under dessa perioder. Jag glömmer allt, mer än vanligt. Jag kan prata med någon i telefon och sen 2 minuter efter vi lagt på inte minnas någonting utav vårt samtal. Jag minns inte vart jag la något föremål för 30 sekunder sen och jag kan kolla klockan 20 gånger på en minut men ändå inte komma ihåg vad klockan var.
Och jag är väl medveten om att det här kan låta helt sjukt i vissa människors öron. Människor som själva inte har upplevt det här. Och var glada för det.
Ångesten blir mer påtaglig här borta i ensamheten. Hemma så har jag ju alltid folk runtomkring mig som man automatiskt blir distraherad av. Vilket ju är bra. Men det har jag inte här. Sån här ångest som jag har här borta har jag inte haft på många, många år.
Det är inte så att jag går runt och känner att livet är skit. Jag tänker inte så. Jag har bara ångest. Och det får jag när det händer för mycket saker runt omkring mig eller när jag känner för stor press på mig från olika håll. När jag vet att jag har 100 miljoner olika saker som måste göras och tas tag i. Då slår min kropp och hjärna bara av. Och jag vet inte om det har att göra med min ADHD, alla mina traumatiska upplevelser jag fått vara med om i livet eller att jag bara är en känslig människa som är känslig när det kommer till intryck och känslor och stress osv. Kanske lite av varje. Men jobbigt som fan är det. Och speciellt nu, som jag sa, när det är ännu värre här ute. Såhär brutalt brukar det inte riktigt vara hemma. Eller när jag befinner mig i civilisationen helt enkelt. Det är för mycket som händer runt omkring då.
Men jag ville skriva det här nu för att ni ska förstå mig. Lite grann iallafall, kanske. Att jag inte direkt prioriterar bloggen i dessa stunder. Jag skriver i bloggen under mina energiska perioder. I mina ångest-perioder blir det tyst. Eller så glömmer jag bara bort.
Och nu har klockan blivit såhär mycket igen och jag ska upp om 5 timmar och vet att jag inte kommer somna förrän om åtminstone 2-3 timmar.

  • 1025 Readers

Likes

Comments