I helgen hade jag återigen turen att få ha besökare här i Edinburgh, denna gången i form av min kära moster + partner. Det var så mysigt att få spendera tid med folk hemifrån, även om det faktiskt bara är två veckor tills jag befinner mig i Luleå igen (!).

Cream Tea, mer brittiskt än så blir det inte

Det går inte att missa att julen närmar sig, Edinburghs juldekorationer är out of this world! Det var så mäktigt att gå runt i stan och bara beundra allting, vi var överens om att det kändes som att befinna sig i en julfilm!

Timingen kunde inte ha varit bättre heller, för Edinburghs julmarknad öppnade lägligt nog på lördagen. Den var en klass för sig, trots att det knappt gick att ta sig fram på grund av allt folk.

Tyvärr tog jag ut mig liiiite för mycket, vilket märktes igår. Har varit helt kraschad både igår och idag, men hoppas att det vänder snart. Det måste vända snart, för imorgon ska jag ut på nya äventyr.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Sorg går inte att förutspå. Det är omöjligt att veta hur man kommer reagera när det värsta tänkbara drabbar en. Alla handskas vi med sorg på olika sätt och ingenting är rätt eller fel. Man gör helt enkelt vad man måste göra för att ta sig igenom dagen.

Jag har alltid haft väldigt lätt för att gråta, det är så befriande att få gråta av sig och ge utlopp för sina känslor. Men nu, när jag borde gråta mer än någonsin, gör jag det inte alls speciellt ofta. Jag kan gå flera dagar utan att fälla en endaste tår. Jag vet inte riktigt vad det beror på. Kanske är det för att jag fortfarande är i chock. Fastän två månader har gått så vill jag inte inse vad det är som faktiskt har hänt. Kanske är det för att jag känner mig mer tom än någonting annat. Visst har jag mina stunder där jag bryter ihop och hulkar okontrollerat, men överlag känns det mer som en behärskad, konstant sorg. Jag går ständigt runt med ett hål i hjärtat, ett tryck över bröstet och en ledsamhet jag inte kan komma ifrån. Saknaden gör sig påmind dagarna i ända, i allt jag gör. För många kommer sorgen i vågor, men för mig känns det mer som ett permanent tillstånd.

Jag har dessutom alltid ventilerat mina tankar och känslor. Men nu, när jag tänker och känner mer än någonsin, håller jag mycket för mig själv. Det beror inte på att jag inte vill belasta folk med det, för jag vet att det finns många som vill lyssna. Jag tror bara att jag pratade så mycket om allting de första veckorna att jag helt enkelt förbrukade min ranson. Det känns bara jobbigare att behöva prata, jag orkar bara inte. Inga ord kan ändå beskriva vad jag känner, ord kan inte göra känslorna rättvisa.

Likes

Comments

Jag älskar verkligen att gå på promenader och få se sig omkring i omgivningarna, men på grund av min ME orkar jag mig oftast bara ut på kortare turer (om jag orkar mig ut på en promenad överhuvudtaget dvs). Då är det himla tur att man har det här promenadstråket alldeles utanför dörren, det lär dröja länge innan jag tröttnar på dessa vyer. När man går här har man verkligen svårt att förstå att man bara är ett stenkast bort ifrån stadskärnan, det är så naturskönt och harmoniskt!

  • Vardag

Likes

Comments

Vårt huvudstopp under vår upptäcksfärd i Skottland var Loch Lomond, en sjö som ligger i en nationalpark. Det var utan tvekan den mäktigaste naturupplevelsen jag någonsin varit med om, bilderna gör inte platsen rättvisa. Tänk högländerna, höst (kind of) och stålande sol, bättre blir det inte!

Likes

Comments

Under förra helgen var min kära vän Rebecca på besök i Edinburgh tillsammans med några vänner och jag hade turen att få spendera större delen av helgen med dem. Det var både trevligt och välbehövligt att få prata av sig med en vän jag träffar alldeles för sällan (Malmö ligger verkligen i fel ände av landet) såväl som att knyta nya bekantskaper. Den här helgen kommer jag leva länge på.

Dessutom känns det som att jag tycker om Edinburgh lite mer nu efter att ha fått agera guide och viss upp "min" stad. Nästan så jag blir lite stolt över det faktum att jag faktiskt bor här.

Bilder var det tyvärr lite sämre med, det bästa jag har att bjuda på är den här bilden från vår promenad upp på Calton Hill.

Likes

Comments

Eftersom det här var en stor snackis medan jag var hemma i Sverige, så tänkte jag att jag skulle ge en liten uppdatering på hur det har gått sedan jag kom tillbaka.

Som många av er redan vet, så har jag tampats med en rätt jobbig flatmate (kommer verkligen inte på en bra svensk översättning) sedan jag flyttade till Skottland. De andra två tjejerna jag bor med är hur trevliga som helst, men den här människan, som för övrigt kommer från Bulgarien, har ingen respekt för någon eller något överhuvudtaget. Hon kan ha stökiga middagsgäster över till klockan två på natten en tisdagkväll och på morgonen möts man av matrester, disk och lös tobak i hela köket. Hon kan använda ens grejer utan att diska dem efter sig, utan det får man göra själv när man behöver dem och vi vågar knappt vistas i vårt eget kök eftersom det alltid är en massa skrikande främlingar där, med könsroller från 50-talet och en stark ovilja att prata engelska. Bland annat.

Jag kanske hade kunnat tolerera det om jag inte var sjuk, men tyvärr har jag förlorat väldigt mycket sömn på grund av detta. Till en början hade hon på riktigt folk över VARENDA kväll och de tycks aldrig äta middag innan klockan 22. Jag har fått gå in dit mitt i natten ibland för att be dem vara tysta, security har till och med varit där, men ingenting hjälpte. Hon bad oss bara "get used to it" eftersom vi bor i studentboende. När det hade gått så långt att det började påverka min utbildning tänkte jag att nu får det vara nog.

Så jag bestämde mig för att ta tag i det hela och kallade till ett möte. De andra två tjejerna var minst lika less på henne som jag var, så vi var alla på samma våglängd. Tyvärr är jag inte den enda som tampas med sjukdomsproblem och jag är inte den enda som nyligen förlorat en familjemedlem. Jag tog fram kontraktet vi alla har skrivit på, pekade ut alla regler hon bryter mot (som att det ska vara tyst efter 22 till exempel) och skrev ett kontrakt med de regler vi kom överens om och bad alla signera det. Nu har hon fått en sista chans, bättrar hon sig inte kommer vi se till att hon blir utslängd.

Så mitt bästa tips när något sådant här händer är: stå upp för dig själv och kräv förändring. Det är inte du som gör fel eller orsakar problemen, du försöker bara lösa dem. Om det är någonting sjukdomen gett mig så är det mod, mod att säga ifrån och kräva rättvisa. Att ha en envis mor är också att rekommendera, min bulgariska flatmate är numera livrädd för mamma. Ta ingen skit 👊🏻

Likes

Comments

En av dagarna mamma och pappa var här hyrde vi en bil och åkte på upptäcksfärd i Skottland. Hade aldrig varit utanför Edinburgh innan, så det var spännande att få se lite andra delar av landet, både landsbygden och mindre samhällen.

Ett av stoppen var Stirling, en stad jag lika gärna hade kunnat bo i eftersom jag sökte till ett universitet där och även kom in. Det var en otroligt mysig och vacker liten stad (minns jag rätt så är det Skottlands minsta stad), men jag tror ändå att jag fattade rätt beslut när jag valde Edinburgh istället. Stirling hade nog känts lite för litet, plus att det hade varit betydligt krångligare att bo där rent praktiskt.

Först gick vi runt och upptäckte stadskärnan och hittade bland annat den här spännande kombinationen. Godis med Tikka Masala-smak, det kan väl bara inte gå fel?

Sedan promenerade vi upp för världens backe för att besöka Stirlings största sevärdhet: Stirling Castle. Vi gick på en guidad rundtur, vilket var väldigt lärorikt!

Mina fantastiska föräldrar ❤

Insåg efteråt att jag inte tog några bilder på själva slottet, utan alla bilderna var på utsikten istället.

Stirling ligger mitt i Skottland, vilket innebär att det är här högländerna möter lågländerna. Staden kallas till och med The Gateway to the Highlands. Verkligen fascinerande hur landskapet kan ändras så drastiskt.

Här skymtas i alla fall slottet! Lite intressant fakta (enligt mig som Storbritannienfantast i alla fall): Stirling var Skottlands huvudstad en gång i tiden och The King and Queen of Scots brukade hålla till här. Slottet spelade även en avgörande roll i det jakobinska upproret på 1700-talet.

Jag ber om ursäkt för att det här inlägget blev en geografi- och historielektion, förhoppningsvis har ni i alla fall lärt er någonting nytt!

Likes

Comments

Eftersom vi ändå behövde åka till Stockholm och därmed var halvvägs till Skottland, så beslutade vi oss för att åka tillbaka till Edinburgh i samma veva. Egentligen var jag inte jättesugen på att åka tillbaka, men det går ju inte att skjuta upp det hur länge som helst, inte om jag hade tänkt klara av universitetet. Mamma och pappa följde med med för att se till att jag kom på plats ordentligt och ärligt talat tror jag inte jag hade klarat det utan dem. Det är så skönt att ha dem här, vi får se hur det går när de åker hem.

Tanken var att jag skulle sova hos mig för att vänja mig vid att vara tillbaka, men det har slutat med att jag ändå sovit de flesta nätterna hos mamma och pappa. När de väl är här känns det så dumt att vistas på olika ställen. Dessutom har jag inte riktigt lyckats få bukt på min jobbiga flatmate ännu, så jag undviker helst lägenheten tills det är löst.

Den största delen av tiden har jag bara vilat och försökt ta ikapp allt jag missat i skolan, men vi har ändå hunnit med en del aktiviteter. Det är rätt skönt att faktiskt göra saker och få komma på andra tankar. Eller försöka åtminstone.

Vi har till exempel promenerat längs med min favoritkanal, som lämpligt nog ligger cirka 50 meter bort från mig. Hösten har inte riktigt kommit hit, jag väntar fortfarande på att träden ska ändra färg. Det har varit betydligt mindre regn än i Sverige också, det här med att det regnar så fruktansvärt mycket i Skottland vet jag inte om jag tror på!

Igår såg vi fotboll på pub...

...Och idag åt vi Sunday Roast, även det på en pub. . Om ni aldrig provat det förut, så MÅSTE ni göra det om ni någonsin befinner er i Storbritannien, det är fantastiskt gott!

Vi har även hunnit gå på museum med en sådan här spektakulär utsikt:

Fast jag ville mest gå dit på grund av detta:

Jag kan nästan erkänna att jag tittade mer på arkitekturen än på själva föremålen.

Likes

Comments

De senaste veckorna har utan tvekan varit de hemskaste någonsin för oss alla. Det vi går igenom ska ingen någonsin behöva gå igenom. Det känns som att det är ett stort, svart hål inom en som kommer leva med en för all framtid. Man vill aldrig gå vidare, men är så illa tvungen. Fastän det känns som att hela livet har stannat upp så fortsätter det faktiskt. Man måste försöka hitta tillbaka till vardagen igen, även om det är en ny, dystrare sådan.

Därför kom ett besök på Stora Sköndal väldigt lägligt, det gav oss en ursäkt att lämna Luleå och få ett litet miljöombyte. Jag tror vi alla mådde bra av att få komma iväg lite och bara fokusera på någonting annat. På hotellet blev vi dessutom uppgraderade till sviten, man måste ju ha lite flyt någon gång!

Utsikten från takterassen var lika mäktig dagtid...

...som kvällstid

Likes

Comments

Älskade lillebror. Livet är så orättvist. Världen har blivit bestulen på en av de klokaste, mest osjälviska, mest godhjärtade och mest begåvade människorna som någonsin vandrat på denna jord.

Jag kan inte förstå att jag aldrig mer kommer kunna sitta utanför din dörr och tjuvlyssna när du spelar gitarr. Att jag aldrig mer kommer få sitta mittemot dig vid middagsbordet och lyssna på när du pratar om kemi och låtsas att jag hänger med. Att jag aldrig mer kommer få agera din personliga stylist och förse dig med nya kläder, jag som redan hade börjat tänka ut din 18-årspresent. Och värst av allt, att jag aldrig mer kommer få krama om dig.

Livet kommer aldrig mer bli detsamma utan dig här. Det kommer inte gå en dag utan att jag kommer sakna dig så hjärtat brister. Att få privilegiet att titulera sig din storasyster har varit, och kommer alltid att vara, en stor ära. Tack för allt.

Love you forever, baby brother ❤

Det är gånger som denna man verkligen uppskattar att Arvid hade en lagkamrat vars pappa är fotograf, HUR fin är inte den här bilden? Det är verkligen Arvid i ett nötskal, lite försiktig och eftertänksam.

Likes

Comments