​Så efter en panikatatck utöver det vanliga i förrgår gick det ytterligare en bit utför. Jag ville bort ifrån mitt huvud och dunkade huvudet i mina kupade händer, skrek, grät och fick inte luft. Den här kvävningskänslan är nog det värsta, eller att man tror att man tappar det helt och hållet. Jag får fullständig panik över att jag inte kan ta kontroll över situationen och det gör hela attacken ännu värre. Mobila Teamet blev inkallade och fick sitta med mig i 50 minuter för att få mig att komma tillbaka till verkligheten, jag mumlar bara och man får inte kontakt med mig. Helt upptagen av att försöka få luft och få tyst i huvudet. 
Igår fick jag en till attack, som jag lyckligtvis kunde andas mig ur med hjälp av vårdpersonalen som kommer. Men sen, efter att ha tagit disken i lugn och ro med meditationsmusik i öronen, så svimmar jag huvudstupa rätt ner i golvet och slår upp ett sår i ögat. Fick panik. Igen. Grät och frågade min sambo om och om igen vad det är som händer med mig. Stackaren vet ju inte vad han ska göra.. Han kan bara se på när ångesten bokstavligt äter upp mig. 
Jag säger hela tiden att jag inte orkar leva såhär längre, det är inte värt det. Det här är inget liv. 
Så vi åkte, på vårdens ordination, in till psykakuten på kvällen. 
2 samtal hade akuten fått från vårdpersonalen som ser till mig. Att dom måste ta in mig och att jag måste få hjälp. 
Vi kom in 19.50 igår kväll, och in till läkaren kom jag 9h senare, alltså klockan 06 imorse. Att sitta klockan 06 på psykakuten en lördagsmorgon och förklara läget var svårt, riktigt svårt. Jag var helt utmattad efter all ångestdämpning jag fått, efter en panikattack och resan in till sjukhuset. Jag försökte så gott det gick att få fram att det är ohållbart och att jag inte orkar mer. Att jag förlorat mitt jobb på grund av det här, att jag måste få ordning på pusselbitarna men i nuläget kan jag inte ens sätta mig på tåget utan att få panik. 
Det slutar alltid med samma sak. Höjer dosen på antidepressiva, ger mig starkare ångestdämpning och önskningar om att det ska bli bättre. 
Det är alltså resultatet från 9h väntan på psykakuten. 

Så idag är jag mör. Kom hem klockan 07 imorse, sov till 14 och är tom. Ihålig. 
Det känns dock bättre än igår. Men trycket över bröstet kommer man liksom inte undan...







 

Likes

Comments

Idag är en sån dag där jag måste överrösta min ångest riktigt ordentligt. Sen i lördags har det varit mycket sämre, jag har den där sugande pirrande känslan i magen. Inte kärleks-pirr naturligtvis, utan som en nervös känsla. Gäspar hela tiden, måste sträcka på mig ofta och hela tiden hålla hjärnan sysselsatt. För mig hjälper det jättemycket att städa ordentligt, verkligen röja och göra rent, torka av, svabba, flytta om - you name it.
Så fort jag sätter mig ner och låter mig själv tänka efter så börjar det igen. Självhat, stress, oro och sen blir det bara som en smet i huvudet. Det är så jävla tröttsamt för jag kan heller inte koncentrera mig på att försöka lugna ner mig eller... nu kom jag av mig. Det händer hela tiden. Börjar prata om någonting, får en ny tanke och kan inte komma tillbaka till det jag pratade om. Vi lämnar det helt enkelt.

Hur som, så är jag fortfarande sjukskriven på heltid. Jag klarar inte av att ha saker inplanerade för då får jag ångest och avbokar minuten innan jag ska dit i princip. Bara tanken på att gå till butiken där jag jobbar får mig att må illa på riktigt. Jag brukade ÄLSKA mitt jobb. Mitt jobb var min tillflyktsort och där kunde jag bara må bra och prata med människor och plocka varor tills svetten rann, det var värt mer än allt annat. Och nu kan jag inte gå dit för att signalerna i mitt huvud är helt åt helvete, det är fel på kopplingarna i hjärnan och jag känner mig just nu oförmögen att ta mig ur det. Hur? HUR gör man för att bli sig själv igen?
10 år har jag hållit på med det här, 10 år har jag haft den här ångesten som förstör grej efter grej efter grej. Förhållanden, familjerelationer, skolan, jobbet, vänner - ALLT.

Nu ska jag till en psykolog på torsdag och är spänd på att se hur det kommer gå. På onsdag ska jag träffa en SYO och se över hur jag ska lägga upp plugget framöver. Någonting måste hända och jag måste få mer livskvalité. Det är det enda jag söker just nu. Balans, livskvalité och lugn.
Festandet och leva lajban är helt ointressant. Jag måste få ett inre lugn och finna harmoni i mitt sätt att leva. Vad det än innebär liksom. Kan jag inte jobba mer än halvtid, nä, okej. Då får det vara så. Tills jag känner att jag kan gå in till 100 % och ge järnet utan att riskera att jag knäcker mig igen.

Herregud vad lulligt det blev. Men det är precis så det är i mitt huvud. Har bara tagit första tanke som kommit upp och skrivit ner den. Det kan börja enkelt, sen eskalerar det och tillslut så sitter jag och skriver hur mitt liv ska se ut. Utan att ha en aning om vad som komma skall. Förbannade hjärna. Förbannade depression.

Hej.




Likes

Comments

I stort behov av att skriva av mig. Det har hänt så himla mycket på så kort tid, det har tagit mig så långt men samtidigt ingenstans.
I 10 års tid har jag slitit med psykisk ohälsa. Psykisk ohälsa är en så uttjatad mening just nu, det ska uppmärksammas och även det har blivit en trend att man ska tala mer öppet om.
Det ämnet som ligger mig väldigt nära. Jag kan riktigt ta på psykisk ohälsa och kan prata i timmar om ångest, depressioner, ätstörningar, panikångest, en trasig hjärna och likgiltighet.
Jag har hållit på med det här så länge.

Nu senast brakade jag i ihop efter att ha gjort medicinska ingrepp som jag inte kan skriva ut då det trots allt är en öppen blogg där alla ska kunna läsa och ta del av mitt liv, medicinskt ingrepp räcker så länge.
Det hade varit bra med depressionen i cirka 6 månader och jag hade till och med trappat ner på min medicin, halverat dosen för att satsa på ett liv utan tabletter.
Det höll i 3 månader, sedan brakade jag ihop. Värre än på länge och jag mår fortfarande katastrofalt.
Var på sjukhuset och fick en panikångestattack varpå läkaren tog mig till akutpsykiatriska, där blev jag sjukskriven och fick snällt återgå till min vanliga dos med medicin. 3 veckor har nu gått sen den händelsen och idag var det dags för ett nytt läkarbesök.
Den här gången på vårdcentralen där jag blev sjukskriven ytterligare 4 veckor. 2 på heltid, 2 på halvtid.
Tanken är att jag ska återgå till jobbet. Problemet är bara att mitt upp i allt som har hänt så miste jag min tjänst jag jobbat så extremt hårt för. Borta, förgäves med allt svett, allt blod och alla tårar.
Så nu har jag i princip inget jobb att gå tillbaka till vilket i sin tur ger mig kopiös ångest.
Hur ska jag kunna slappna av och fokusera på mig själv när jag är pank och nästan inget jobb? Alla mina drömmar och alla mina mål då? Är det bara slut med det nu?
Just nu ser mina dagar ut som så att jag vaknar 13.00 efter en natt med ångest, mardrömmar och ångestdämpande tabletter. Dricker en kopp te. Lägger mig i soffan. Gör någon liten aktivitet som att diska eller städa. Sedan kommer min sambo hem och vi äter, tittar på någon film och jag går sedan och lägger mig vid 2.30 för jag kan inte sova. Det sprätter i benen (restless legs typ) tankarna snurrar som en karusell på spinn och jag kan inte göra annat än att tänka på hur förstört allting är.
Jag var verkligen på toppen innan jag föll, jag mådde så himla bra. Världens bästa pojkvän som jag fortfarande får nypa mig i armen för, jag trivs hemma och med mitt jobb. Jobbade hårt och mycket. Pendlade 2 timmar om dagen.
Och nu? Jag är glad om jag tar mig utanför dörren utan att knäcka.

Det är ju inte första gången heller. Har varit igenom det här x antal gånger och blivit remitterad x antal gånger till olika psykiatriska vårdenheter. Men utan resultat. Nu ska jag. JAG som knappt kan få i mig middag utan att bli matad, ringa själv och boka tid, hitta en psykolog och komma igång med min behandling Är det inte sjukt? Ja, jag ska klara av att lyfta luren själv men - den här sjukdomen äter upp det. Jag kan inte förmå mig med att ringa dit klockan 8 på morgonen, för jag har en kamp att ta med mig själv redan när jag vaknar. En enkel googling visar huvudsymtomen på depression vilket är likgiltighet, oförmågan att ta sig an någonting eller se någon mening med någonting. DET ÄR MITT LIV att leva så.

Så att ge mig ett telefonnummer och säga till mig "det här kommer lösa sig ska du se" är som att strö salt i mina sår. Jag vet, jag vet så jävla väl vad som kommer hända. Och jag är inte skuldfri, men jag behöver lyftas just nu. Under armarna liksom, så att jag slutar kravla runt i leran.
Jag är bara återigen så in i helvete trött på att må såhär. Jag hatar dig depressionsjövel och jag hoppas du försvinner åt helvete. Du dödar mig.















Likes

Comments

Nu har det snart gått en vecka sedan min behandling.
Jag är fortfarande skör, trött och känslig. Men mår 100 gånger bättre än för en vecka sedan.
Min hjärna har dock inte förstått att jag lever som vanligt än.
Under 1 veckas tid gick jag av och an hemma, pga pirret i benen och hjärtklappningen. Det var en sån psykisk påfrestning så jag fick ångest-attacker väldigt tätt. Och mitt hjärta slår fortfarande alldeles för fort, jag har hjärtklappning hela dagarna och jag börjar tro att det är för att min hjärna inte förstår att det är lugnt än.
Jag får stanna upp flera gånger om dagen för att dra tre djupa andetag, stanna och bara ta det lugnt.
Var på VC igår för att ta EKG och snabbsänka, dom hittade naturligtvis ingenting ovanligt förutom en eventuell UVI.
Så jag antar att jag bara måste försöka leva som vanligt, få tillbaka gamla rutiner så inser väl kroppen snart att allting är bra. Det har trots allt varit en jäkla pers att gå igenom. Både fysiskt och psykiskt. Någonting jag aldrig kommer gå igenom igen. Såhär dåligt har jag aldrig mått i hela mitt liv.
Nu är det 100 % fokus på att komma i form igen, komma tillbaka till mitt gamla jag och leva livet fullt ut. Inte ta någonting för givet, och framförallt ta hand om min sambo som har bevisat tusen gånger om hur fantastisk han är. Bättre stöd kunde jag inte önskat, han är min räddare i nöden och jag är så tacksam för allt han har gjort för mig dessa veckor. Det är när det blåser till som man inser vart man har varandra, och han står mig närmare än någonsin efter detta. <3

Likes

Comments

​Det är bland det värsta jag vet, när man inte ser att det kommer bli bättre. När varje dag är en kamp att ta sig igenom och man ser bara helvete och åter helvete.
Jag går just nu igenom en jobbig fas i livet, jag är så förbannad på mig själv så det finns inte. Men vad tjänar det till? Jag kan ju bara leva ut det här och sedan borsta av mig skiten och fortsätta. 
Men jag tänker inte så 90 % av tiden. Då är jag bara arg, besviken, förbannad och trött på allting. 
Min sambo, som är min räddare i nöden bokstavligt talat, säger att nu är det bara att räkna neråt. Det kommer bli bättre nu. 
Och ja, det kommer bli bättre. Men när? Om 1 år? Om 1 vecka? Om 4 månader? Jag vill bara ha tillbaka min sketna vardag med jobb, middag och film i soffan på kvällen. 
Men just nu kan jag inte ens se en film utan att benen hoppar pga restless legs och jag har supersvårt för att äta pga inte ätit mat på 2 veckor snart pga illamående som allllldrig släpper. 
Ni märker ju hur fantastiskt positiv jag är. 
Men jag är SÅ trött på mitt liv just nu. Och framförallt på mig själv. Fyfan. 

Likes

Comments

Ledig måndag i vanlig ordning, jag har druckit upp te-slatten och ringt lite samtal som behövde ordnas. Nu inväntar jag sambon som är iväg och köper en transportbur till vår lilla misse som skadat tassen, det blir smådjurskliniken för henne för att se vad som kan ha hänt. Hon är en extremt kaxig liten tjej och hamnade i bråk med grannkatten häromveckan, så hon fick väl en känga eller två där. Skyll dig själv känner jag... hon är expert på att trigga igång och vara nonchalant!

Sedan ska jag göra 100 matlådor inför veckan då sambon åker till Huskvarna och jobbar, och jag som är latare än något annat orkar inte laga mat varje dag, haha. 
Men hans köttfärssås är något jag kan leva på så det blir inga problem. 

Igår var vi på 1-årskalas för min lilla brorsson, åt socker exakt hela dagen, bebisgosade och hälsade på min dementa farfar och därmed träffade lite släkt och så. Supermysigt! 
Har kommit in i bra rutiner det senaste vad gäller jobb och så vidare. Jobbar äter och sover. Och myser. Hela tiden, det enda som får mig att fungera den här årstiden är allt tv-mys och tekopp efter tekopp. 






Likes

Comments

Nu är jag tillbaks igen, någorlunda, efter en dipp som pågick i en vecka. 
Jag grät, och grät och grät. Jag har ätit dåligt. Sovit mycket. Knappt fungerat. Jobbet blev lidande, folk omkring mig blev lidande. Som vanligt, får jag väl tillägga. 
När jag dippar, så brukar jag dippa ordentligt. Jag faller handlöst och ser ingen återvändo. Häromkvällen låg jag i sängen, stirrade ut i tomma intet och frågade min kille "när kommer det ta slut?" "jag orkar inte må såhär längre" 
Trots detta går jag på antidepressiva. Vilket känns som ett skämt? Min lycka hänger på 25 mg Sertrallin. Utan dom, är jag ingenting. 
Då kommer vi till allting jag vill ordna i mitt liv. Jag vill bli av med mina piller, lära mig känna lycka utan dom. Det har jag inte gjort på 1,5 år snart. Hur känns det? 
Jag vill leva ett liv utan domningar och pirr i händer och fötter när jag ska sova. Utan sömntabletter, utan evig trötthet, utan min skeva självbild. 
Utan att tvivla så förbannat på mig själv och precis allting runtomkring mig. 
Jag har förlorat så mycket på grund av mitt psykiska mående, det är det som har satt stopp för nästan allt. Skolan, relationer, vardagliga åtaganden, att ens ta mig till jobbet blev en kamp mot orken. 

Men nu är jag tillbaka. Lite, det är en bit kvar. 

Likes

Comments

​Mått riktigt riktigt dåligt i ett par dagar. Kanske skrivit det, vet faktiskt inte vad som händer haha. 
Idag har jag varit ledig, är inne på tredje koppen te och ikväll ska jag och K åka till Ikea och handla. Behöver det. 
kramis


Likes

Comments

Den här förkylningen höll mig hemma ännu en dag. Tänker att det är lika bra då jag gick tillbaka för snabbt förra omgången och då bröt det ut en gång till.
Har bara städat och diskat idag, gick runt ett par timmar på köpcentret för att hitta något att ha på mig på en begravning imorgon... man vill ju se ordentlig ut känner jag. Hittade absolut ingenting. Ett par söta ballerina men dom får kärleken plocka upp imorgon efter jobbet.
-

Nu ligger en bulldeg på jäsning, jag plockar bryn och kikar lite youtube innan det är dags för slapp i soffan och ladda upp mentalt inför imorgon. Att stötta någon som går igenom en sorg är bland det svåraste som finns tycker jag. Man vet inte när man ska gå in och när man ska ge efter? Har alltid tyckt att kommunikation är det viktigaste vid dessa tillfällen, så jag släpper tyglarna och gör klart att jag finns närhelst man behöver mig. Jag stänger aldrig dörren.
Kram!


Likes

Comments

Kan säga att ingen är så trött på att vara sjuk som jag är nu. Tredje veckan jag ligger och hostar, snörvlar och känner mig dåsig och tung i huvudet.
Haft mycket sjukdagar denna månaden så nästa lön vill jag inte ens tänka på.. suck!
Men hoppas att lite vila och nån promenad då och då ska göra susen.
Tror detta har och göra med att jag inte får i mig lika mycket grönsaker längre.. Innan jag flyttade hit till K så åt jag ju bara grönsaker. Kanske nån kyckling-bit då och då men annars bestod min kost av grönsaker och nudlar. Men eftersom vi två typ inte kan leva ihop utan kött i kosten (min karl är en riktig kött-fantast) så fick jag snällt börja äta det igen. Inte mig emot. Han är grym på att laga mat.
MEN nu är det dags för mig att få i mig grönsaker igen, varje dag. Någonting bara.

Annars händer det inte mycket. Jag har lite ångest över vad jag ska göra med mig själv. Söka till Komvux och läsa upp lite betyg (villintevillintevillinte) eller fortsätta på mitt jobb?
Jag är ju dessutom i en fas nu där jag vill skaffa ett mer permanent boende med K, skaffa familj och leva Svensson. Högsta drömmen, att få lite stillhet i vardagen och inte känna mig jagad varje dag.
Apropå det, så ska jag skriva på uppsägningspappren på min lägenhet idag. Jisses.
Men det känns ändå så rätt i hjärtat.

Likes

Comments