View tracker

Nu har det snart gått en vecka sedan min behandling.
Jag är fortfarande skör, trött och känslig. Men mår 100 gånger bättre än för en vecka sedan.
Min hjärna har dock inte förstått att jag lever som vanligt än.
Under 1 veckas tid gick jag av och an hemma, pga pirret i benen och hjärtklappningen. Det var en sån psykisk påfrestning så jag fick ångest-attacker väldigt tätt. Och mitt hjärta slår fortfarande alldeles för fort, jag har hjärtklappning hela dagarna och jag börjar tro att det är för att min hjärna inte förstår att det är lugnt än.
Jag får stanna upp flera gånger om dagen för att dra tre djupa andetag, stanna och bara ta det lugnt.
Var på VC igår för att ta EKG och snabbsänka, dom hittade naturligtvis ingenting ovanligt förutom en eventuell UVI.
Så jag antar att jag bara måste försöka leva som vanligt, få tillbaka gamla rutiner så inser väl kroppen snart att allting är bra. Det har trots allt varit en jäkla pers att gå igenom. Både fysiskt och psykiskt. Någonting jag aldrig kommer gå igenom igen. Såhär dåligt har jag aldrig mått i hela mitt liv.
Nu är det 100 % fokus på att komma i form igen, komma tillbaka till mitt gamla jag och leva livet fullt ut. Inte ta någonting för givet, och framförallt ta hand om min sambo som har bevisat tusen gånger om hur fantastisk han är. Bättre stöd kunde jag inte önskat, han är min räddare i nöden och jag är så tacksam för allt han har gjort för mig dessa veckor. Det är när det blåser till som man inser vart man har varandra, och han står mig närmare än någonsin efter detta. <3

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

​Det är bland det värsta jag vet, när man inte ser att det kommer bli bättre. När varje dag är en kamp att ta sig igenom och man ser bara helvete och åter helvete.
Jag går just nu igenom en jobbig fas i livet, jag är så förbannad på mig själv så det finns inte. Men vad tjänar det till? Jag kan ju bara leva ut det här och sedan borsta av mig skiten och fortsätta. 
Men jag tänker inte så 90 % av tiden. Då är jag bara arg, besviken, förbannad och trött på allting. 
Min sambo, som är min räddare i nöden bokstavligt talat, säger att nu är det bara att räkna neråt. Det kommer bli bättre nu. 
Och ja, det kommer bli bättre. Men när? Om 1 år? Om 1 vecka? Om 4 månader? Jag vill bara ha tillbaka min sketna vardag med jobb, middag och film i soffan på kvällen. 
Men just nu kan jag inte ens se en film utan att benen hoppar pga restless legs och jag har supersvårt för att äta pga inte ätit mat på 2 veckor snart pga illamående som allllldrig släpper. 
Ni märker ju hur fantastiskt positiv jag är. 
Men jag är SÅ trött på mitt liv just nu. Och framförallt på mig själv. Fyfan. 

Likes

Comments

View tracker

Ledig måndag i vanlig ordning, jag har druckit upp te-slatten och ringt lite samtal som behövde ordnas. Nu inväntar jag sambon som är iväg och köper en transportbur till vår lilla misse som skadat tassen, det blir smådjurskliniken för henne för att se vad som kan ha hänt. Hon är en extremt kaxig liten tjej och hamnade i bråk med grannkatten häromveckan, så hon fick väl en känga eller två där. Skyll dig själv känner jag... hon är expert på att trigga igång och vara nonchalant!

Sedan ska jag göra 100 matlådor inför veckan då sambon åker till Huskvarna och jobbar, och jag som är latare än något annat orkar inte laga mat varje dag, haha. 
Men hans köttfärssås är något jag kan leva på så det blir inga problem. 

Igår var vi på 1-årskalas för min lilla brorsson, åt socker exakt hela dagen, bebisgosade och hälsade på min dementa farfar och därmed träffade lite släkt och så. Supermysigt! 
Har kommit in i bra rutiner det senaste vad gäller jobb och så vidare. Jobbar äter och sover. Och myser. Hela tiden, det enda som får mig att fungera den här årstiden är allt tv-mys och tekopp efter tekopp. 






Likes

Comments

Nu är jag tillbaks igen, någorlunda, efter en dipp som pågick i en vecka. 
Jag grät, och grät och grät. Jag har ätit dåligt. Sovit mycket. Knappt fungerat. Jobbet blev lidande, folk omkring mig blev lidande. Som vanligt, får jag väl tillägga. 
När jag dippar, så brukar jag dippa ordentligt. Jag faller handlöst och ser ingen återvändo. Häromkvällen låg jag i sängen, stirrade ut i tomma intet och frågade min kille "när kommer det ta slut?" "jag orkar inte må såhär längre" 
Trots detta går jag på antidepressiva. Vilket känns som ett skämt? Min lycka hänger på 25 mg Sertrallin. Utan dom, är jag ingenting. 
Då kommer vi till allting jag vill ordna i mitt liv. Jag vill bli av med mina piller, lära mig känna lycka utan dom. Det har jag inte gjort på 1,5 år snart. Hur känns det? 
Jag vill leva ett liv utan domningar och pirr i händer och fötter när jag ska sova. Utan sömntabletter, utan evig trötthet, utan min skeva självbild. 
Utan att tvivla så förbannat på mig själv och precis allting runtomkring mig. 
Jag har förlorat så mycket på grund av mitt psykiska mående, det är det som har satt stopp för nästan allt. Skolan, relationer, vardagliga åtaganden, att ens ta mig till jobbet blev en kamp mot orken. 

Men nu är jag tillbaka. Lite, det är en bit kvar. 

Likes

Comments

​Mått riktigt riktigt dåligt i ett par dagar. Kanske skrivit det, vet faktiskt inte vad som händer haha. 
Idag har jag varit ledig, är inne på tredje koppen te och ikväll ska jag och K åka till Ikea och handla. Behöver det. 
kramis


Likes

Comments

Den här förkylningen höll mig hemma ännu en dag. Tänker att det är lika bra då jag gick tillbaka för snabbt förra omgången och då bröt det ut en gång till.
Har bara städat och diskat idag, gick runt ett par timmar på köpcentret för att hitta något att ha på mig på en begravning imorgon... man vill ju se ordentlig ut känner jag. Hittade absolut ingenting. Ett par söta ballerina men dom får kärleken plocka upp imorgon efter jobbet.
-

Nu ligger en bulldeg på jäsning, jag plockar bryn och kikar lite youtube innan det är dags för slapp i soffan och ladda upp mentalt inför imorgon. Att stötta någon som går igenom en sorg är bland det svåraste som finns tycker jag. Man vet inte när man ska gå in och när man ska ge efter? Har alltid tyckt att kommunikation är det viktigaste vid dessa tillfällen, så jag släpper tyglarna och gör klart att jag finns närhelst man behöver mig. Jag stänger aldrig dörren.
Kram!


Likes

Comments

Kan säga att ingen är så trött på att vara sjuk som jag är nu. Tredje veckan jag ligger och hostar, snörvlar och känner mig dåsig och tung i huvudet.
Haft mycket sjukdagar denna månaden så nästa lön vill jag inte ens tänka på.. suck!
Men hoppas att lite vila och nån promenad då och då ska göra susen.
Tror detta har och göra med att jag inte får i mig lika mycket grönsaker längre.. Innan jag flyttade hit till K så åt jag ju bara grönsaker. Kanske nån kyckling-bit då och då men annars bestod min kost av grönsaker och nudlar. Men eftersom vi två typ inte kan leva ihop utan kött i kosten (min karl är en riktig kött-fantast) så fick jag snällt börja äta det igen. Inte mig emot. Han är grym på att laga mat.
MEN nu är det dags för mig att få i mig grönsaker igen, varje dag. Någonting bara.

Annars händer det inte mycket. Jag har lite ångest över vad jag ska göra med mig själv. Söka till Komvux och läsa upp lite betyg (villintevillintevillinte) eller fortsätta på mitt jobb?
Jag är ju dessutom i en fas nu där jag vill skaffa ett mer permanent boende med K, skaffa familj och leva Svensson. Högsta drömmen, att få lite stillhet i vardagen och inte känna mig jagad varje dag.
Apropå det, så ska jag skriva på uppsägningspappren på min lägenhet idag. Jisses.
Men det känns ändå så rätt i hjärtat.

Likes

Comments

Nya favoritlåten - We don't talk anymore//Charlie Puth

Kom hem sent idag efter en heldag i Frölunda. Kampanjstart väntar imorgon och vi hade en del att göra i butiken, men låg i fas hela dagen vilket underlättade arbetet en del.
Imorgon är jag tillbaka på Linnégatan och härjar innan jag skyyyyndar hem till min skatt som kommer hem från jobb i Småland imorgon! Saknat så.
Vet att jag inte är ensam om att få sömnproblem när ena halvan försvinner ett par dagar.. usch.
Men men!
Är också inne på min tredje förkyldningsvecka, när tar skiten slut? Trött på att ha ont i halsen och nysa och hosta, haha. Fy.

Nu tar jag natten, loove

Likes

Comments

Igårkväll hände det en så tråkig sak.
Och jag såg hur hela hans värld slogs i spillror ett tag.
Hur tårarna okontrollerat trillade nerför hans kind, och hur andningen blev häftig och snabb.
Jag kramade hans hand och strök honom betryggande över ryggen medans han lutade det förtvivlade huvudet på min axel, och jag ville bara ta bort det onda från hans hjärta.
Ville inte att det skulle göra ont i honom. Men jag vet hur mycket sorgen växte i honom, hur en tomhet växte sig allt större och hålet i hans hjärta som aldrig kommer läka.
Det är så svårt att vara tillräcklig, att försöka fylla tomheten med kärlek som ändå inte räcker.
Jag vill bara inte att han ska ha så ont.
Min skatt.

Likes

Comments

​Innan jag träffade K så var mitt liv riktigt innehållslöst. Jag gjorde ingenting, mådde dåligt innerst inne men intalade mig jämt att det här är livet. 
Nu när jag har den finaste killen vid min sida vet jag att livet är en gåva, som innehåller så himla mycket. Det blir verkligen vad man gör det till.
Han skämmer bort mig så vansinnigt med allt. Han lagar magisk mat till mig varje dag, han städar, tar hand om mig och säger hela tiden hur fin och vacker jag är. 
Han är verkligen den finaste människan jag mött, och jag vill inget hellre än att dela varje dag och varje stund med honom. Oavsett vad som händer, så vill jag ha honom med mig. 

Kom hem efter att ha firat Noahs mamma ikväll, har vrålont i halsen och mår riktigt dåligt. K är på Marstrand med delar av familj - vad gör han? 
Han sätter sig i bilen 23.30 och köper med sig mat och sover med mig hela natten. 
Jag blir typ överväldigad. Han är så fruktansvärt fin, min skatt. 
Har dragit livets bästa lott med den mannen. 



Likes

Comments