I am used to haters who tries to push me down to reach my level,by pushing themselves up. They hate me 'cuz they ain't me. But fame doesn't make you free. She wanna be me, it's mad jealousy. I'm kind and I'm pretty. I speak my mind, and I'm a wonderful writer. I was always interested in having my own blog, and that's why I started one,it wasn't a plan to become well known or something like that you know? I did it for myself,because it made me happy. And if I got positive feedback I got happy, and it made me want to continue. But it's not them who makes me famous or will make me famous,it's the haters. People will hate if you have what they can't have or if you do what they always dreamt of! Maybe they are to scared to do it themselves, or maybe they have people who doesn't believe their ability to reach their goals they set up for themselves. It's important to TRY to be confident. You have to speak good to yourself ABOUT yourself. You have to have some girl power. Focus on everything you LIKE about yourself, everyone has things that they are not satisfied with,even the queen Beyoncé (or any famous female you might have as a role model). But if you try to focus on the positive things about yourself and your life, you will get the best things in return. I don't believe to much in concurrents. I believe more at team work and supporting each other! Being a little bit famous or being pretty well known is one of my goals in life, but it's not important. I'm writing because I can and I want to. Not only about my life but also about my opinions about certain things,it's always interesting to discuss some subjects. I don't see myself as a role model, but I'm really not a bad person either but I don't want anyone to see me as someone to be like. Like if you know me in person then you know me, but if you choose to complaining if I drink alcohol, write about sex and love or talk about beauty and health on my blog,then don't read it. I'm not drinking every weekend or going out every weekend, it's not often at all. And I have been in a relationship for 8 months, and I'm here to help with advices. And I'm not gonna write anything about diets or only about makeup! I'm mostly make up fee especially on the summers.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Han var den första killen jag har känt så starka känslor för. Första killen jag sagt jag älskar till och verkligen menat det. Verkligen bevisat det med ord och handling, och inte gett upp om det har uppstått problem och konflikter, utan istället försökt lösa det, för att man bryr sig om den personen och värdesätter relationen högre än vad man värdesätter motgångar!!

Inästan åtta månader, var det up n downs i vårat förhållande, och jag skyller inte allt på mig själv, speciellt inte eftersom att det var jag som valde att göra slut. Men en stor anledning till bråken var hans behov av att vara överbeskyddande och kontrollerande, tror ni att det handlade om kärlek eller om makt?

Han ville alltid kolla vem jag var med och vart jag var, han blev arg om jag inte sms:ade svaret, eller om det tog ''för lång tid''. Ibland (några gånger) kunde han till och med ta reda på det själv, för att sedan komma dit jag var fastän jag inte ens bett om det. Hade ni tyckt att det var okej om eran pojk/flickvän gjorde så när ni var ute och hade kul med era kompisar? Nej, I don't think so.

Han ville inte heller att jag skulle ha nån kontakt med andra killar, inte ens mina killkompisar, och han kunde min kod till telefonen och blockade massa på snapchat, så att dem säkert trodde att det var jag. Så konstigt om man träffat nån av sina killkompisar kompisar typ några dagar tidigare och tyckte han var trevlig och så, och sen nästa dag märker han att han är blockad haha...

Jag vet och jag inser, att jag valde det som var bäst för mig. Men jag vet också att det kommer att bli väldigt svårt för mig att glömma honom, och jag vet inte hur jag någonsin kommer att klara av det. Hur glömmer man den enda killen som man snackat förlovning och framtid med? Hur glömmer man någon man var med nästan varje dag med i åtta månader, hur glömmer man någon som ändå i det stora hela, gjorde så att jag kände mig hel igen och lycklig? Hur gör man när man träffat en sådan person, och det sedan visar sig för att sluta i motsatsen, att man känner sig krossad och olycklig, begränsad?

Jag vill vara med honom. Han är den mitt hjärta skriker efter och vill ha emotionellt. Jag ÖNSKAR bara att alla pusselbitar hade farit på plats, och att saker och ting kunde bli som förut mellan oss.. För det känns helt ärligt som att vi var menade för varandra...


Likes

Comments

Likes

Comments

Likes

Comments