View tracker

Hej hörni! Hela dagen igår så kände jag mig låg, seg och trött och det blev verkligen sämre under natten. Jag vaknade flera gånger av att jag skakade och hackade tänder för jag frös så mycket, och till slut låg jag nedbäddad under två tjocka duntäcken och en fluffig filt och frös ändå. När jag sedan vaknade klockan nio på morgonen så var jag helt blöt av svett, samtidigt som jag om vartannat frös något brutalt. Ni förstår ju säkert att jag inte direkt blev chockad när jag tog febern och hade 39 grader. Så gråblek i ansiktet och så yr som jag var så var det inte direkt en överraskning. Anyway, jag har verkligen legat i sängen hela dagen förutom när jag behövt kissa, och då har det nästan varit en omöjlighet att ta sig till toaletten trots att den ligger precis utanför mitt rum. Ärligt talat, varje gång jag ställt mig upp har jag trott att jag ska svimma. Men en hel del glass, flera timmars sömn och massor av nersvettade kläder och lakan senare så mår jag lite bättre! Jag har otroligt bra immunförsvar och blir väldigt sällan sjuk, och när jag väl blir det så blir jag ofta återställd väldigt fort. Jag hoppas på att vakna upp feberfri imorgon så jag kan träffa min underbara släkt innan de åker hem igen! Puss

Likes

Comments

Hej hörni! Idag är det dagen före den stora dagen – julafton! Igår var jag på stan med min syster, bror och pappa och fick (nästan) alla julklappar färdighandlade. Förra året var jag verkligen ute i så himla god tid och planerade i flera månader vad jag skulle köpa, men den här hösten har gått så himla fort att det känns som jag gick och la mig en oktoberkväll och sedan vaknade upp den 22 december för att inse att det är julafton om två dagar... Så lite panik hade jag nog allt igår, men det löste sig ju till sist! Idag ska jag se till att städa och göra julfint i huset och så har jag ungefär en halv svenskainlämning kvar att skriva, sedan är jag äntligen helt klar med skolan för två veckor framöver. Såå skönt! Jag hoppas ni får en bra och fin helg oavsett om ni firar jul eller inte. Ta hand om er, puss!

Likes

Comments

Hörni, tjoho!!! Äntligen är det jullov. Jag kan inte beskriva med ord hur otroligt skönt det känns, eller hur fruktansvärt efterlängtat det här lovet har varit nu i flera veckor. Skolan har nämligen varit en stor anledning till min frånvaro här på bloggen vilket väl antagligen säger en hel del om hur mycket tid den tagit upp av min fritid. Nu låter det kanske som att jag pluggat varenda vaken timme av min dag vilket kanske inte riktigt har varit fallet, men de timmar då jag inte ägnat mig åt skolarbeten så har jag varit helt orkeslös och alldeles för trött för att orka sysselsätta mig med någonting annat. Om jag kunde så skulle jag skriva fem inlägg varje dag för jag tycker verkligen det är så himla kul, men den senaste tiden har skolan tråkigt nog lämnat alla mina intressen i kläm. Jag kan inte minnas senaste gången jag spenderade en eftermiddag i stallet – annat än för att göra en fotouppgift och sedan snabbt åka hem igen... Hemskt att säga men det var flera månader sedan. Som sagt, inte för att jag ständigt pluggat utan för att skolan lämnat mig helt kraftlös den senaste tiden. Men nu är det äntligen över! Det här lovet ska jag se till att lägga skolan åt sidan och bara göra det som jag känner att jag mår bra av. Igår kväll spenderade jag till exempel kvällen hos Smilla, idag har jag varit i stan med 3/4 av min familj och jag har också träffat Robin, och på nyår ska jag umgås med världens bästa kompisar och ha det huuur kul som helst! Taggggg! Och såklart, på tal om att göra saker som jag mår bra av så ska jag självklart ta tag i bloggandet igen också! Hoppas ni mår bra. Puss

I måndags var det förresten, på tal om ingenting, ett helt år sedan jag träffade Samir för första gången. Värt att nämnas såklart!

Likes

Comments

Det här inlägget handlar om självskadebeteende och innefattar ganska djupt ingående detaljer, så läs inte om det är något som får dig att må dåligt eller som riskerar att trigga dig.

Självskadebeteende är inte romantiskt eller vackert eller fint. Det är vidrigt. Det är ett helvete. Det är ett beroende så svårt att ta sig ur att varje gång man tror att man lyckats så är man snart tillbaka igen. Tillbaka på punkten där man fallit tillbaka, tillbaka på punkten där man hatar sig själv för det man gjort men det redan är försent att ångra sig för att gjort är gjort, tillbaka på punkten då man sitter med ångesten som en klump i halsen som gör det omöjligt att få ner syret i lungorna, så man tvingas kippa efter luft för att inte kvävas. Självskadebeteende är inte romantiskt eller vackert eller fint. Det är det värsta som finns på hela jorden och jag kan inte för allt i världen förstå människor som romantiserar någonting så fruktansvärt som ett dåligt mående så bottenlöst att den enda lösningen på smärtan är att lämna ärr över hela kroppen.

Återigen, självskadebeteende är inte romantiskt eller vackert eller fint. Det är att känna ett tomt hål eka i bröstkorgen och för att fylla igen tomheten inom en så hittar man något som äntligen får en att känna något – en sax, en nål, ett rakblad. Det är att känna det susa i öronen och höra en ekande röst i huvudet som skriker åt en, och det blir inte stilla och tyst inom en förrän man ger med sig och lämnar ännu ett märke på sin kropp.

Självskadebeteende är inte romantiskt eller vackert eller fint. Det är att lägga enormt mycket energi på att komma på ursäkter till att slippa följa med klassen och bada. Och ursäkter till att inte behöva följa med släkten till sommarstugan för där är det varmt vilket innebär shorts, men det går inte för hela benen är fulla av någonting hemligt som måste döljas. Och ursäkter till allt annat vardagligt som för andra människor inte är något konstigt eller märkvärdigt, men som för en själv är ogenomförbart – allt på grund av märkena som täcker kroppen.

Självskadebeteende är inte romantiskt eller vackert eller fint. Det är att se hur alla plåster och bandage försvinner ur toalettskåpen och plötsligt måste man fundera ut ursäkter till det också, ifall någon skulle råka märka. Det är att till slut behöva ta tjocka lager toalettpapper och bomullspads och tejpa fast över benen för att inte ens fem plåster räcker längre. Och för att mamma snart kommer märka om det försvinner yttligare tio plåster på en dag. Det är att inte bry sig om någonting. Det är att vara tom, att inte känna någonting, att inte kunna gråta, och det enda som får en att känna något är bladet som är lite för vasst och lite för hårt tryckt mot skinnet.

Självskadebeteende är inte romantiskt eller vackert eller fint. Det är att skrika ner i kudden i ren frustration för att man blir galen på sig själv. Det är att inte kunna duscha på två dagar för att vattnet svider så mycket att man skulle skrika rakt ut om man försökte. Det är att känna en elektrisk stöt skjutas genom kroppen när någon snuddar vid ett sår gjort under det senaste dygnet, dels för att det gör så fruktansvärt ont att det svartnar framför ögonen men också för att man är så rädd att någon ska känna ett svullet streck genom jeanstyget.

Självskadebeteende är inte romantiskt eller vackert eller fint. Det är att vilja sluta men att inte kunna. Men också att inte ens vilja sluta. Det är att skära sig så djupt att det fortfarande blöder när man tar bort skyddet nästa morgon. Det är att tro att man har allting under kontroll, men plötsligt sitta med flera lager toalettpapper pressade över låren och ändå se det röda läcka igenom och nå fingrarna på andra sidan det tjocka lagret papper. Det är att vara rädd för sig själv – för sin egen hjärna, för sina egna tankar, för sina egna händer – för man vet vad man är kapabel till att utsätta sig själv för. Det är att pressa händerna mot tinningarna för att tysta tankarna i hjärnan som skriker efter att man ska rota fram rakbladet. Eller vadå rota? Man vet ju precis var det är någonstans. För man använder det så ofta att man till och med skulle kunna leta fram det med slutna ögon.

Självskadebeteende är inte romantiskt eller vackert eller fint. Det är att inte kunna ha på sig jeans för att tyget skaver och svider. Det är att inte kunna sova på kvällen annat än på rygg för att det svider om såren när de nuddar madrassen. Det är att inte kunna sova ens på rygg för att såren bultar. Det är att spendera ofantligt med tid på att tvätta bort blod från kläder, lakan och handdukar och ännu mer tid på att lägga om såren med papper och tejp och bomullspads. Det är att känna hjärtat hoppa över ett slag när man ser en mörk fläck på jeansen i skolan och förstår att inte ens det tjocka lagret papper och tejp lyckats hålla undan blodet.

Självskadebeteende är inte romantiskt eller vackert eller fint. Det är att bygga upp en mur så hög och tjock att ingen människa kan bryta ner den och ta sig nära. Det är att skjuta undan alla människor man känner och älskar. Det är att välja bort alla man älskar för ett rakblad. Och om du tycker det är något romantiskt eller vackert eller fint med att bli bortvald för ett vasst föremål, så behöver du hjälp att tänka om.

Självskadebeteende är inte romantiskt eller vackert eller fint. Det är vidrigt och det trasar sönder en tills man inte är någonting kvar. Det är ingenting värt att romantisera.

bilder från tumblr

Likes

Comments

Vi vaknar på morgonen, klagar på väckarklockan som ringer och väcker oss när vi helst bara skulle vilja sova några timmar till. Vi masar oss upp ur sängen, klär motvilligt på oss och åker iväg till skolan eller jobbet medan vi samtidigt tänker på hur mycket hellre vi skulle velat ligga kvar i sängen eller soffan. För det är ju så tråkigt att skriva uppsatser om Medeltiden och att räkna mattetal som inte intresserar oss över huvudtaget, eller hur? Och idag ska vi återigen få den där äckliga fisken som ingen tycker om. Men vet du? Samtidigt som vi klagar på det vi egentligen borde vara tacksamma för så finns det barn i övriga världen som skulle göra nästan vad som helst för att få ha det som vi. Barn som aldrig skulle klaga på en lunchmåltid, som skulle göra vad som helst för att få vakna klockan sex på morgonen och åka iväg till skolan och som aldrig någonsin skulle klaga på för långa skoldagar. För de får inte gå i skolan alls.

Över 30 miljoner barn har ingen möjlighet att gå i skolan på grund av krig och konflikter. Situationen för dessa barn är akut - i Syrien är över 6000 skolor redan förstörda, skadade eller ockuperade av militära styrkor och många skolor används som skydd för människor på flykt istället för en plats där elever får läsa sig läsa och skriva. Hälften av alla syriska barn går inte i skolan alls, och även i exempelvis Sydsudan, Eritrea, Niger och Afghanistan får bara hälften av alla barn ta del av den utbildning som de alla egentligen har rätt till. Därför är årets tema i Musikhjälpen 2016 "barn i krig har rätt att gå i skolan".

Musikhjälpen är ett event skapat för att samla in pengar till behövande. I 144 timmar sänds programmet live i P3 och SVT/SVT Play för att tillsammans med Radiohjälpen uppmärksamma och på olika sätt samla in pengar till en katastrof som blivit lite bortglömd. Under denna vecka (12/12 - 18/12) kan du stödja projektet på olika sätt - och du kan börja redan nu att engagera dig. Varje år har Musikhjälpen ett nytt tema, och årets tema är alltså att barn i krig precis som vi ska ha rätt att gå i skolan.

För det har de. De har också rätt att gå i skolan. Vi i Sverige ser det som en självklarhet att varje morgon ha en skola att gå till och att där dessutom ha stolar att sitta på och mat att äta, men för alla världens barn ser det inte ut så och det är det vi alla ska hjälpas åt att förändra under årets Musikhjälpen.

Jag och min klass är med i detta arbete och har tillsammans startat en insamlingsbössa för att vara med och ge alla barn en chans att få gå i skolan. Ni hittar vår insamling HÄR, eller så kan ni swisha #geenchans till 073-0447014. Klyschigt nog så kan ingen av oss göra allt, men vi alla kan verkligen göra något - bara 50 kronor räcker till 250 blyertspennor så att barnen kan lära sig skriva, en delning på Facebook av vår eller någon annans insamlingsbössa kan få någon annan att skänka pengar även om du inte har någon möjlighet till det och att uppmärksamma problemet bland dina medmänniskor kan få andra att öppna upp ögonen och engagera sig...

Om du och din syster skänker bara 25 kronor var så gör ni stor skillnad och kan faktiskt ge 250 barn möjligheten att få lära sig skriva. Det är värt det! Var med oss och ge alla barn den chans att få gå i skolan som de faktiskt förtjänar! Tack

Likes

Comments

View tracker

Hej kompisar! Förlåt för den fruktansvärda uppdateringen under de senaste veckorna... Om jag hade möjligheten så skulle jag helst blogga tre gånger per dag, men det har varit (och är) så mycket i skolan att tiden verkligen inte har räckt till åt ens ett inlägg per dag. Tyvärr. Men jag hoppas på att vara back on track så snart som möjligt!

Idag har jag i alla fall haft en väldigt bra dag! Jag var först i skolan som vanligt, sedan var jag på ett jättesnabbt möte och efter det var jag med på Smillas körlektion innan vi åkte hem. Nu har jag precis ätit och fast jag har en hel del plugg som skriker efter att bli gjort så tänkte jag faktiskt krypa ner under täcket och kolla serier. Jag hoppas i alla fall att ni haft en lika bra dag som jag, och om inte så hoppas jag att er onsdag blir bättre! Puss

Likes

Comments

Jag vill börja detta inlägg med en varning om att texten kommer handla om självskadebeteende, och är det ett känsligt ämne för dig/om du riskerar att bli triggad/må dåligt så rekommenderar jag dig att inte läsa mer

Jag har mått så dåligt att jag hittat tröst i saker som ingen någonsin borde hitta tröst i. Jag har lämnat långa, röda ränder över mina lår som med tiden färgats ljusrosa och sedan vita och som fortfarande, än idag, finns där. Jag har tystat smärtan inom mig med hjälp av fysisk smärta istället. Jag har fått alla monster inom mig att bli tysta genom att göra mig själv illa på utsidan för att lyckas fokusera på en smärta starkare än den inom mig. Jag har mått så dåligt att jag hittat tröst i saker som ingen någonsin borde hitta tröst i.

"Det är juli. Klockan är bara elva på förmiddagen men det är redan tjugosex grader varmt i skuggan och solen gassar så varmt att man måste klunka ett glas vatten i halvtimmen för att inte svimma av värmeslag. På himlen syns inte ett enda moln utan vart man än vänder sig syns bara en turkosblå himmel. Folk går runt i korta klänningar, kjolar, shorts och t-shirts. För det gör man på sommaren. Men inte jag."

Det var så jag levde under lång tid, under den långa tid då jag skämdes över ärren på mina ben. För folk stirrade, och de fick mig att känna att jag var konstig och annorlunda. Och visst stirrar folk fortfarande, skillnaden är bara att jag lärt mig att inte bry mig.

Jag skämdes under så lång tid. Jag var på ett tre veckor långt läger under sommaren 2014 och varje dag var det gassande sol, trots det gömde jag mig i svarta jeans - allt av rädsla för vad människorna runt mig skulle tycka och tänka. "Tänk om de tror att jag är sjuk i huvudet om de får se mina ärr", "tänk om de blir rädda för mig", "tänk om de blir äcklade." Så många tankar som forsade genom mitt huvud, och varje gång jag så mycket som ens funderade på att sätta på mig ett par shorts så slutade det på samma sätt. Med ett par långa, heltäckande jeans.

Men jag har skämts färdigt. Det var mina händer som gjorde detta mot mig själv, men det var på något konstigt sätt ändå inte jag som gjorde det. Jag hade en sida av mig själv som var för sjuk för att kunna tänka klart, och den drog ner hela mig i ett träsk av smärta där jag bara sjönk djupare och djupare tills jag inte längre hade någon som helst möjlighet att ta mig upp.

Jag har spenderat alldeles för lång tid i krig med mig själv och en dag kände jag helt enkelt för att sluta fred. När jag mådde så dåligt att jag tog till fysisk smärta för att stilla den psykiska - det var som monster i min bröstkorg som satt med långa klor och rev sönder hela min insida, och mitt enda sätt att få deras rivsår att sluta svida var att fokusera smärtan på en annan punkt. Den punkten blev, tyvärr, min utsida. Mina ben.

Jag kan inte rå för det jag gjorde mot mig själv - det var mitt enda sätt att få tyst på smärtan som skrek i mig. Idag finns det ingenting jag kan göra för att ta bort resterna av mitt förflutna, för de är en del av mig och vissa av dem kommer vara det för alltid.

Varför ska jag skämmas över något jag inte kan rå för eller ändra på? Visst gjorde jag mig själv illa, och sjuk eller frisk så var det väldigt dumt och felaktigt gjort, men jag tog mig trots allt upp på fötter igen och hade mod nog att välja rätt väg igen efter så många felaktiga val. Är det inte mer värt att uppmärksamma det faktum att jag tog mig ur all skit, än det faktum att jag skadade mig när jag fortfarande var fast i mitt känslomässiga kaos? Är inte det mer värt att uppmärksamma hos alla de som någon gång skadat sig själva?

Jag tänker inte gömma mig. Mina ärr är en del av mig och varenda ett av dem har en historia bakom sig, en ledsam historia om en tjej som inte ville leva mer. Men hon lever fortfarande. Och det om något, är mer värt att uppmärksamma än det faktum att hon har ärr på benen.

Skäms inte för era ärr hörni. Ni är starka som har tagit er ur ert självskadebeteende, inte svaga för att ni en gång fastnade i det. Ni är grymma.

Likes

Comments

Hej kompisar! Igår tror jag nog helt seriöst att jag upplevde den bästa dagen i mitt liv hittills. Att vakna imorse och ta sig till skolan efter cirka fem timmars sömn på fyrtioåtta timmar var dock mindre kul, men såklart värt det i slutändan i och med att jag faktiskt fick uppleva en så sinnessjukt bra dag och kväll igår. Jag och världens bästa tjejer tog nämligen ett nattåg till Stockholm igår för att gå på konsert (twenty one pilots!!!!), så klockan ett på natten väcktes jag av mitt mobilalarm vilket kändes som en väldigt konstig tid att vakna på, haha. Vi var framme vid Globen-området vid ungefär halv sju och då var det bara att slå sig ner och köa till nästa gång klockan slog halv sju - i tolv timmar med andra ord. Kallt var det, men ändå otroligt mysigt och det kändes verkligen inte som att det hade gått hela tolv timmar när vi blev insläppta i arenan. Vi satt där i våra sovsäckar med sockor och åt kakor och chokladbollar, hör ni ens hur mysigt det låter?! Jag hade i alla fall världens bästa kväll med världens bästa personer och jag önskar att jag kunde få uppleva det om och om och om igen. Otroligt synd dock att min mobil tvunget behövde gå och dö bara två dagar innan så jag fick ta med mig en gammal iPhone 4 med sämst kamera... Men med bra bilder eller ej så vet i alla fall jag att kvällen var otroligt lyckad, men det känns ändå lite tråkigt att inte kunna dela med sig av det lika bra i efterhand. Jaja. Nu ska jag faktiskt krypa ner i sängen och så ska jag sova i många, många timmar. Ha det!

|-/

Likes

Comments

Detta är en liten påminnelse till dig, en påminnelse till dig som tror att du kommer bli mer värd om du går ner två storlekar i kläder, om du tränar bort tio centimeter av din midjeomkrets, om du går ut och springer 5 km på morgonen istället för att äta en macka till frukost.

Detta är en liten påminnelse till dig, en påminnelse till dig som sätter upp sockerförbud och känner hur hela världen rasar när du sedan äter en chokladboll, till dig som köper kläder i för stora storlekar för att dölja din kropp, till dig som ställer in planer med kompisar och familj för att du vet att det kommer innefatta förbjudna kalorier.

Detta är en liten påminnelse till dig, en påminnelse till dig som blir förbannad på dig själv varje gång du äter lite pasta, till dig som tror att du kommer bli mer omtyckt och älskad om du går ner fem kilo, till dig som ser på dig själv med avsky i spegeln för att fett är något fult, för att fett är något du inte vill ha på din kropp.

Detta är en liten påminnelse, en påminnelse till dig som väger dig varje morgon och känner hur hjärtat bankar hårt i bröstkorgen om du inte förlorat tillräckligt många gram sedan morgonen innan, till dig som för loggbok på varenda gram mat du äter och tror att det kommer göra dig till en gladare person, till dig som tror att du gör någonting bra när du dagen efter en glass skippar kvällsmaten för att spara in några kalorier. 

Detta är en liten påminnelse, en påminnelse till dig som låser in dig på toaletten efter att ha ätit och stoppar fingrarna i halsen för att göra dig av med kalorierna, till dig som ser ner på din kropp tills du känner att du inte är något värd, till dig som berömmer dig själv varje gång du hoppar över en måltid för att det i dina ögon är en positiv sak att göra.

Detta är en påminnelse till dig som har en skev bild av dig själv, av lycka och av mat: du är bra precis som du är. Du kommer inte bli mer älskad eller omtyckt om du går ner fem kilo, du kommer inte bli lyckligare av att tappa några centimeter i midjeomkrets, du kommer inte bli mer värd om du ens skaffar dig en kropp som en barbiedocka. Du behöver inte ändra någonting med dig själv för att bli lyckligare eller bättre. För du är bra precis som du är. 

Likes

Comments

Kära Agnes

Jag önskar att jag kunde pratat med dig när du var fjorton år och gick i åttonde klass. Jag önskar att jag kunde hållit om dig när du gick och la dig i sängen på kvällen med tårar som blötte ner hela örngottet, jag önskar att jag kunde stoppat om dig med täcket, klappat dig på kinden och berättat för dig att det inte kommer kännas hopplöst för alltid. Jag önskar att jag kunde pratat med dig när du var fjorton år och gick i åttonde klass när du inte längre ville finnas, jag önskar att jag kunde pratat med dig och förklarat att livet kommer bli bättre. För det blev det ju. Men det visste du inte då.

Jag önskar att jag kunde pratat med dig när du var fjorton år och gick i åttonde klass. Jag önskar att jag kunde suttit vid din sida på sängkanten varje morgon och hållit din hand när du stirrade rakt in i väggen och funderade över hur du ens skulle överleva skoldagen. Jag önskar att jag kunde lagt en hand på din axel och viskat till dig att du inte alls var sjuk i huvudet fastän du tänkte så mycket att det kändes som att huvudet skulle explodera. Jag önskar att jag kunde hållit ihop dig varje gång det gjorde så ont i dig att det kändes som att du skulle gå sönder.

Vet du vad jag mer önskar? Jag önskar att jag kunde fått dig att inte göra vissa saker. Att jag kunde hindrat dig från att ens komma i närheten av första gången du gjorde dig själv illa medvetet, att jag kunde hjälpt dig på rätt spår när du började strunta i skolan, att jag kunde hindrat dig från att hamna på fel spår på så många sätt... Jag önskar att jag kunde hjälpt dig ur vissa saker innan du ens fastnade i dem. Ja, jag önskar att jag kunde skyddat dig mot allt det som skadade dig när du var så liten, ensam och svag, när du var fjorton år och gick i åttonde klass.

Jag önskar att jag kunde pratat med dig när du var fjorton år och gick i åttonde klass. Jag önskar att jag kunde bett dig hålla fast vid hoppet ett litet tag till och att du inte skulle låta de onda rösterna i ditt huvud vinna. Det gjorde du inte heller, men du hade kanske behövt höra det från ditt framtida jag för att verkligen tro på det. Jag önskar att jag kunde berättat för dig när du var fjorton år och gick i åttonde klass att livet inte alltid kommer kännas som helvetet på jorden. Så hade du sluppit oroa dig så mycket.

Vet du vad jag mer önskar? Jag önskar att jag kunde tänt ett ljus i ditt liv när allting du såg omkring dig var mörker, jag önskar att kunde bytt filter på ditt liv från ett svartvitt till ett färgglatt och jag önskar att jag kunde dragit upp rullgardinen i ditt huvud som varje dag hindrade dig från att se ljuset omkring dig. Jag önskar att jag kunde skyddat dig när du var fjorton år och gick i åttonde klass då du mådde så dåligt att du inte längre ville finnas.

Jag önskar att jag kunde pratat med dig när du var fjorton år och gick i åttonde klass. Jag önskar att jag kunde förklarat för dig att livet kommer bli bättre och att varken cigaretter eller självskadebeteenden kommer hjälpa dig mot monster i ditt huvud och att det inte är värt att strunta i skolan. Men mest av allt önskar jag att jag bara kunde hållit i din hand när du var så rädd, att jag kunde berättat för dig att du kommer växa upp till en stark och självständig person. Jag önskar att jag kunde pratat med dig om allt detta när du var fjorton år och gick i åttonde klass.

Jag önskar att jag kunde pratat med dig Agnes, när du var fjorton år och gick i åttonde klass. Ja, jag önskar att jag kunde lärt dig allting som jag numera vet.

Likes

Comments