När ångesten bankar i takt med hjärtat i bröstkorgen, kom ihåg att du inte är ensam. När du tvingas pressa händerna över munnen klockan två på natten för att inte väcka resten av huset med ditt gråt, kom ihåg att du inte är ensam. När du måste kippa efter luft för att varje andetag fastnar i halsen och det känns som att du ska kvävas vilken sekund som helst, kom ihåg att du inte är ensam. När ångesten slår över dig som en våg och drar ner dig under vattnet så att det känns som du snart kommer drunkna, kom ihåg att du inte är ensam. När du vaknar med en klump av illamående och ångest i magen så stor att du inte ens orkar stå upprätt, kom ihåg att du inte är ensam. När du ljuger för din mamma och säger att du har feber och huvudvärk för att slippa skolan när du egentligen bara är för ledsen för att ens orka dra på dig ett par mjukisbyxor och få upp håret i en hästsvans, kom ihåg att du inte är ensam. Kom ihåg att du aldrig är ensam.

Likes

Comments

TW SJÄLVSKADEBETEENDE

Jag vet att ni inte förstår, men det är någon konstig, sjuk jävla grej med att göra sig själv illa på utsidan för att minska eller ta bort det som gör ont inuti. Eller för att straffa sig själv. Eller för att det har blivit en vana precis som att borsta sina tänder, äta frukost eller tvätta sitt ansikte. Jag vet att ni inte förstår, för jesus vad jag dömde folk som skadade sig själva innan det var jag som satt innanför en låst dörr och skakade av ångest medan jag tittade ner på mina randiga ben och panikslagen undrade vad i helvete jag egentligen höll på med.

Jag vet att ni inte förstår, för jag förstod inte heller förrän jag var personen som pressade fem lager toalettpapper över låren och kände hjärtat rusa i bröstkorgen av rädsla. Sista gången. Aldrig igen. Nu hade det blivit för djupt. Men det var ju lugnt, för jag skulle aldrig göra det igen, för jag har det ju under kontroll. Åt helvete heller att jag hade. Plötsligt förstod jag.

Jag vet att ni inte förstår, men jag förstår. Jag har insett att det är som en tågresa att fastna i ett beroende – från att inte förstå sig på det alls och döma alla som sitter fast i det, till att börja med det och tro att det är under kontroll, till att fastna i det och panikslagen undra vem fan man har blivit och plötsligt inte hitta någon väg ut. Jag har insett att det är som en fruktansvärd tågresa. Om ni inte förstår vad jag menar så tänk er ett trångt tåg med absolut inget syre och inget ljus över huvudtaget.

Jag vet att ni inte förstår, men det är som sagt någon konstig, sjuk jävla grej med att göra sig själv illa på utsidan för att minska eller ta bort det som gör ont inuti. Eller för att straffa sig själv. Eller för att det har blivit en vana precis som att borsta sina tänder, äta frukost eller tvätta sitt ansikte. Jag vet att ni inte förstår, men tyvärr så gör jag det. Och jag hoppas att ni kommer förstå lite bättre efter att ha läst det här inlägget.

Jag vet inte hur eller när det började. Jag minns bara att första gången jag skadade mig så var jag kanske tolv eller tretton år och det gick månader innan jag ens kom på tanken att göra det igen. Det värsta var att jag trodde att jag hade allting under kontroll. Och det hade jag förmodligen först. Men det värsta var att tro att jag alltid skulle ha styrka nog att behålla den kontrollen och sedan plötsligt en dag behöva inse att kontrollen var så långt borta att jag nog aldrig skulle nå den igen. Det var som att jag gick ner för världens brantaste trappa som ledde ner till ett beroende, och för varje gång jag gjorde mig själv illa så tog jag ett steg neråt mot helvetet. Helvetet där jag satt fast så länge. Det var inte heller förrän jag tagit det sista steget nerför trappan som jag förstod. Men plötsligt gjorde jag i alla fall det. Plötsligt förstod jag, vad fan är kontroll ens? Jag visste inte, för jag hade den inte.

Det var en helvetesväg att vandra från botten. Brant. Jag ramlade så många gånger på vägen upp och rullade ner till start igen. Fick omtumlad och ledsen ställa mig upp och börja om. Nu är jag äntligen uppe. Det är möjligt att ta sig upp, men det är inte lätt och det är inte ett beroende värt att fastna i, för vägen tillbaka är så brant och jobbig att jag fortfarande kan känna träningsvärk i låren ibland.

Och vet ni att beroendet aldrig riktigt försvinner? Att varje gång en liten motgång kommer till mig så finns tanken ekande i huvudet om att jag borde göra mig själv illa igen. Fortfarande. Att varje gång jag bråkar med någon och känner mig som en dålig människa så finns tanken där igen. Skrikandes. Aldrig tyst. Att varje gång jag begår ett misstag så finns tanken återigen bankandes i min hjärna. Tanken på att jag borde skada mig själv igen. För att jag förtjänar det, för att det är det enda som tar bort ångesten eller för att det är en så otroligt bra hjälp.

Det är så svårt, nästan omöjligt, att behålla kontrollen. Man tror att man vet vad man gör, att man har möjlighet att stoppa det när man inte längre vill, att det inte alls kommer bli ett beroende. Men plötsligt står man och river i badrumsskåpen och rotar efter plåster stora nog för att de ska ha kapacitet att stoppa blodflödet, och så inser man att det inte finns något. Plötsligt ligger man i sängen en hel dag istället för att gå till skolan för att alla byxor i hela garderoben svider mot benen. Plötsligt kan man inte duscha på två dygn för att vattnet bränner så man vill skrika rakt ut. Plötsligt skadar man sig själv till och med när man mår bra för att det blir till en rutin. Plötsligt väljer man bort alla som bryr sig om en för att rakbladet på något konstigt sätt förstår mer. Ja, plötsligt kan man inte stoppa sig själv.

Varje gång ett sår råkade bli för djupt så tänkte jag att det aldrig skulle hända igen utan att det här var absolut sista gången som jag någonsin skulle dra ett vasst föremål över huden. Ibland trodde jag på mig själv när jag lovade det, men vissa gånger så visste jag att löftet skulle brytas och jag snart skulle vara tillbaka på samma plats igen. Jag var så ofta rädd. Orolig att något skulle hända så jag inte skulle kunna hindra eller stoppa mig själv. För vad gör man när man är intrasslad i ett nät som snörar sig så hårt runt en att det känns som kroppen kommer gå sönder om man inte ger med sig? Jo, man ger såklart med sig. Och jag var ständigt rädd att nätet skulle snöras åt hårdare kring mina armar, ben och min hals – och att jag återigen skulle behöva ge med mig. Så ofta som jag verkligen lovade mig själv att det aldrig skulle få ske igen, och så många gånger som jag tyvärr bröt det löftet.

Jag tog mig ur det, jag tog mig uppför den branta trappan, jag hittade ett tåg som tog mig tillbaka, jag tog mig upp för den branta backen. Jag tog mig ur det, men det är inte min tillfriskningsresa som jag tänker fokusera det här inlägget på, utan jag vill bara ge vissa av er lite mer förståelse för att ni ska sluta skratta och döma på samma sätt som jag gjorde innan jag förstod. För jag vet att många av er inte förstår, och det gjorde inte jag heller, men jag gör det nu. Och kanske förstår ni i alla fall lite bättre efter att ha läst det här. Kanske förstår ni tillräckligt mycket för att inte döma eller skratta, kanske förstår ni tillräckligt mycket för att risken att ni ska fastna i det som jag suttit fast i är lika med noll. Jag hoppas det, för jag skulle inte ens önska min allra värsta fiende det här. Den ständiga rädslan och de ständigt återkommande tankarna som aldrig tystnar. Inte ens min värsta fiende.

Likes

Comments

Hej hörni! Hela dagen igår så kände jag mig låg, seg och trött och det blev verkligen sämre under natten. Jag vaknade flera gånger av att jag skakade och hackade tänder för jag frös så mycket, och till slut låg jag nedbäddad under två tjocka duntäcken och en fluffig filt och frös ändå. När jag sedan vaknade klockan nio på morgonen så var jag helt blöt av svett, samtidigt som jag om vartannat frös något brutalt. Ni förstår ju säkert att jag inte direkt blev chockad när jag tog febern och hade 39 grader. Så gråblek i ansiktet och så yr som jag var så var det inte direkt en överraskning. Anyway, jag har verkligen legat i sängen hela dagen förutom när jag behövt kissa, och då har det nästan varit en omöjlighet att ta sig till toaletten trots att den ligger precis utanför mitt rum. Ärligt talat, varje gång jag ställt mig upp har jag trott att jag ska svimma. Men en hel del glass, flera timmars sömn och massor av nersvettade kläder och lakan senare så mår jag lite bättre! Jag har otroligt bra immunförsvar och blir väldigt sällan sjuk, och när jag väl blir det så blir jag ofta återställd väldigt fort. Jag hoppas på att vakna upp feberfri imorgon så jag kan träffa min underbara släkt innan de åker hem igen! Puss

Likes

Comments

Hej hörni! Idag är det dagen före den stora dagen – julafton! Igår var jag på stan med min syster, bror och pappa och fick (nästan) alla julklappar färdighandlade. Förra året var jag verkligen ute i så himla god tid och planerade i flera månader vad jag skulle köpa, men den här hösten har gått så himla fort att det känns som jag gick och la mig en oktoberkväll och sedan vaknade upp den 22 december för att inse att det är julafton om två dagar... Så lite panik hade jag nog allt igår, men det löste sig ju till sist! Idag ska jag se till att städa och göra julfint i huset och så har jag ungefär en halv svenskainlämning kvar att skriva, sedan är jag äntligen helt klar med skolan för två veckor framöver. Såå skönt! Jag hoppas ni får en bra och fin helg oavsett om ni firar jul eller inte. Ta hand om er, puss!

Likes

Comments

Hörni, tjoho!!! Äntligen är det jullov. Jag kan inte beskriva med ord hur otroligt skönt det känns, eller hur fruktansvärt efterlängtat det här lovet har varit nu i flera veckor. Skolan har nämligen varit en stor anledning till min frånvaro här på bloggen vilket väl antagligen säger en hel del om hur mycket tid den tagit upp av min fritid. Nu låter det kanske som att jag pluggat varenda vaken timme av min dag vilket kanske inte riktigt har varit fallet, men de timmar då jag inte ägnat mig åt skolarbeten så har jag varit helt orkeslös och alldeles för trött för att orka sysselsätta mig med någonting annat. Om jag kunde så skulle jag skriva fem inlägg varje dag för jag tycker verkligen det är så himla kul, men den senaste tiden har skolan tråkigt nog lämnat alla mina intressen i kläm. Jag kan inte minnas senaste gången jag spenderade en eftermiddag i stallet – annat än för att göra en fotouppgift och sedan snabbt åka hem igen... Hemskt att säga men det var flera månader sedan. Som sagt, inte för att jag ständigt pluggat utan för att skolan lämnat mig helt kraftlös den senaste tiden. Men nu är det äntligen över! Det här lovet ska jag se till att lägga skolan åt sidan och bara göra det som jag känner att jag mår bra av. Igår kväll spenderade jag till exempel kvällen hos Smilla, idag har jag varit i stan med 3/4 av min familj och jag har också träffat Robin, och på nyår ska jag umgås med världens bästa kompisar och ha det huuur kul som helst! Taggggg! Och såklart, på tal om att göra saker som jag mår bra av så ska jag självklart ta tag i bloggandet igen också! Hoppas ni mår bra. Puss

I måndags var det förresten, på tal om ingenting, ett helt år sedan jag träffade Samir för första gången. Värt att nämnas såklart!

Likes

Comments

Det här inlägget handlar om självskadebeteende och innefattar ganska djupt ingående detaljer, så läs inte om det är något som får dig att må dåligt eller som riskerar att trigga dig.

Självskadebeteende är inte romantiskt eller vackert eller fint. Det är vidrigt. Det är ett helvete. Det är ett beroende så svårt att ta sig ur att varje gång man tror att man lyckats så är man snart tillbaka igen. Tillbaka på punkten där man fallit tillbaka, tillbaka på punkten där man hatar sig själv för det man gjort men det redan är försent att ångra sig för att gjort är gjort, tillbaka på punkten då man sitter med ångesten som en klump i halsen som gör det omöjligt att få ner syret i lungorna, så man tvingas kippa efter luft för att inte kvävas. Självskadebeteende är inte romantiskt eller vackert eller fint. Det är det värsta som finns på hela jorden och jag kan inte för allt i världen förstå människor som romantiserar någonting så fruktansvärt som ett dåligt mående så bottenlöst att den enda lösningen på smärtan är att lämna ärr över hela kroppen.

Återigen, självskadebeteende är inte romantiskt eller vackert eller fint. Det är att känna ett tomt hål eka i bröstkorgen och för att fylla igen tomheten inom en så hittar man något som äntligen får en att känna något – en sax, en nål, ett rakblad. Det är att känna det susa i öronen och höra en ekande röst i huvudet som skriker åt en, och det blir inte stilla och tyst inom en förrän man ger med sig och lämnar ännu ett märke på sin kropp.

Självskadebeteende är inte romantiskt eller vackert eller fint. Det är att lägga enormt mycket energi på att komma på ursäkter till att slippa följa med klassen och bada. Och ursäkter till att inte behöva följa med släkten till sommarstugan för där är det varmt vilket innebär shorts, men det går inte för hela benen är fulla av någonting hemligt som måste döljas. Och ursäkter till allt annat vardagligt som för andra människor inte är något konstigt eller märkvärdigt, men som för en själv är ogenomförbart – allt på grund av märkena som täcker kroppen.

Självskadebeteende är inte romantiskt eller vackert eller fint. Det är att se hur alla plåster och bandage försvinner ur toalettskåpen och plötsligt måste man fundera ut ursäkter till det också, ifall någon skulle råka märka. Det är att till slut behöva ta tjocka lager toalettpapper och bomullspads och tejpa fast över benen för att inte ens fem plåster räcker längre. Och för att mamma snart kommer märka om det försvinner yttligare tio plåster på en dag. Det är att inte bry sig om någonting. Det är att vara tom, att inte känna någonting, att inte kunna gråta, och det enda som får en att känna något är bladet som är lite för vasst och lite för hårt tryckt mot skinnet.

Självskadebeteende är inte romantiskt eller vackert eller fint. Det är att skrika ner i kudden i ren frustration för att man blir galen på sig själv. Det är att inte kunna duscha på två dagar för att vattnet svider så mycket att man skulle skrika rakt ut om man försökte. Det är att känna en elektrisk stöt skjutas genom kroppen när någon snuddar vid ett sår gjort under det senaste dygnet, dels för att det gör så fruktansvärt ont att det svartnar framför ögonen men också för att man är så rädd att någon ska känna ett svullet streck genom jeanstyget.

Självskadebeteende är inte romantiskt eller vackert eller fint. Det är att vilja sluta men att inte kunna. Men också att inte ens vilja sluta. Det är att skära sig så djupt att det fortfarande blöder när man tar bort skyddet nästa morgon. Det är att tro att man har allting under kontroll, men plötsligt sitta med flera lager toalettpapper pressade över låren och ändå se det röda läcka igenom och nå fingrarna på andra sidan det tjocka lagret papper. Det är att vara rädd för sig själv – för sin egen hjärna, för sina egna tankar, för sina egna händer – för man vet vad man är kapabel till att utsätta sig själv för. Det är att pressa händerna mot tinningarna för att tysta tankarna i hjärnan som skriker efter att man ska rota fram rakbladet. Eller vadå rota? Man vet ju precis var det är någonstans. För man använder det så ofta att man till och med skulle kunna leta fram det med slutna ögon.

Självskadebeteende är inte romantiskt eller vackert eller fint. Det är att inte kunna ha på sig jeans för att tyget skaver och svider. Det är att inte kunna sova på kvällen annat än på rygg för att det svider om såren när de nuddar madrassen. Det är att inte kunna sova ens på rygg för att såren bultar. Det är att spendera ofantligt med tid på att tvätta bort blod från kläder, lakan och handdukar och ännu mer tid på att lägga om såren med papper och tejp och bomullspads. Det är att känna hjärtat hoppa över ett slag när man ser en mörk fläck på jeansen i skolan och förstår att inte ens det tjocka lagret papper och tejp lyckats hålla undan blodet.

Självskadebeteende är inte romantiskt eller vackert eller fint. Det är att bygga upp en mur så hög och tjock att ingen människa kan bryta ner den och ta sig nära. Det är att skjuta undan alla människor man känner och älskar. Det är att välja bort alla man älskar för ett rakblad. Och om du tycker det är något romantiskt eller vackert eller fint med att bli bortvald för ett vasst föremål, så behöver du hjälp att tänka om.

Självskadebeteende är inte romantiskt eller vackert eller fint. Det är vidrigt och det trasar sönder en tills man inte är någonting kvar. Det är ingenting värt att romantisera.

bilder från tumblr

Likes

Comments

Vi vaknar på morgonen, klagar på väckarklockan som ringer och väcker oss när vi helst bara skulle vilja sova några timmar till. Vi masar oss upp ur sängen, klär motvilligt på oss och åker iväg till skolan eller jobbet medan vi samtidigt tänker på hur mycket hellre vi skulle velat ligga kvar i sängen eller soffan. För det är ju så tråkigt att skriva uppsatser om Medeltiden och att räkna mattetal som inte intresserar oss över huvudtaget, eller hur? Och idag ska vi återigen få den där äckliga fisken som ingen tycker om. Men vet du? Samtidigt som vi klagar på det vi egentligen borde vara tacksamma för så finns det barn i övriga världen som skulle göra nästan vad som helst för att få ha det som vi. Barn som aldrig skulle klaga på en lunchmåltid, som skulle göra vad som helst för att få vakna klockan sex på morgonen och åka iväg till skolan och som aldrig någonsin skulle klaga på för långa skoldagar. För de får inte gå i skolan alls.

Över 30 miljoner barn har ingen möjlighet att gå i skolan på grund av krig och konflikter. Situationen för dessa barn är akut - i Syrien är över 6000 skolor redan förstörda, skadade eller ockuperade av militära styrkor och många skolor används som skydd för människor på flykt istället för en plats där elever får läsa sig läsa och skriva. Hälften av alla syriska barn går inte i skolan alls, och även i exempelvis Sydsudan, Eritrea, Niger och Afghanistan får bara hälften av alla barn ta del av den utbildning som de alla egentligen har rätt till. Därför är årets tema i Musikhjälpen 2016 "barn i krig har rätt att gå i skolan".

Musikhjälpen är ett event skapat för att samla in pengar till behövande. I 144 timmar sänds programmet live i P3 och SVT/SVT Play för att tillsammans med Radiohjälpen uppmärksamma och på olika sätt samla in pengar till en katastrof som blivit lite bortglömd. Under denna vecka (12/12 - 18/12) kan du stödja projektet på olika sätt - och du kan börja redan nu att engagera dig. Varje år har Musikhjälpen ett nytt tema, och årets tema är alltså att barn i krig precis som vi ska ha rätt att gå i skolan.

För det har de. De har också rätt att gå i skolan. Vi i Sverige ser det som en självklarhet att varje morgon ha en skola att gå till och att där dessutom ha stolar att sitta på och mat att äta, men för alla världens barn ser det inte ut så och det är det vi alla ska hjälpas åt att förändra under årets Musikhjälpen.

Jag och min klass är med i detta arbete och har tillsammans startat en insamlingsbössa för att vara med och ge alla barn en chans att få gå i skolan. Ni hittar vår insamling HÄR, eller så kan ni swisha #geenchans till 073-0447014. Klyschigt nog så kan ingen av oss göra allt, men vi alla kan verkligen göra något - bara 50 kronor räcker till 250 blyertspennor så att barnen kan lära sig skriva, en delning på Facebook av vår eller någon annans insamlingsbössa kan få någon annan att skänka pengar även om du inte har någon möjlighet till det och att uppmärksamma problemet bland dina medmänniskor kan få andra att öppna upp ögonen och engagera sig...

Om du och din syster skänker bara 25 kronor var så gör ni stor skillnad och kan faktiskt ge 250 barn möjligheten att få lära sig skriva. Det är värt det! Var med oss och ge alla barn den chans att få gå i skolan som de faktiskt förtjänar! Tack

Likes

Comments

Hej kompisar! Förlåt för den fruktansvärda uppdateringen under de senaste veckorna... Om jag hade möjligheten så skulle jag helst blogga tre gånger per dag, men det har varit (och är) så mycket i skolan att tiden verkligen inte har räckt till åt ens ett inlägg per dag. Tyvärr. Men jag hoppas på att vara back on track så snart som möjligt!

Idag har jag i alla fall haft en väldigt bra dag! Jag var först i skolan som vanligt, sedan var jag på ett jättesnabbt möte och efter det var jag med på Smillas körlektion innan vi åkte hem. Nu har jag precis ätit och fast jag har en hel del plugg som skriker efter att bli gjort så tänkte jag faktiskt krypa ner under täcket och kolla serier. Jag hoppas i alla fall att ni haft en lika bra dag som jag, och om inte så hoppas jag att er onsdag blir bättre! Puss

Likes

Comments

Jag vill börja detta inlägg med en varning om att texten kommer handla om självskadebeteende, och är det ett känsligt ämne för dig/om du riskerar att bli triggad/må dåligt så rekommenderar jag dig att inte läsa mer

Jag har mått så dåligt att jag hittat tröst i saker som ingen någonsin borde hitta tröst i. Jag har lämnat långa, röda ränder över mina lår som med tiden färgats ljusrosa och sedan vita och som fortfarande, än idag, finns där. Jag har tystat smärtan inom mig med hjälp av fysisk smärta istället. Jag har fått alla monster inom mig att bli tysta genom att göra mig själv illa på utsidan för att lyckas fokusera på en smärta starkare än den inom mig. Jag har mått så dåligt att jag hittat tröst i saker som ingen någonsin borde hitta tröst i.

"Det är juli. Klockan är bara elva på förmiddagen men det är redan tjugosex grader varmt i skuggan och solen gassar så varmt att man måste klunka ett glas vatten i halvtimmen för att inte svimma av värmeslag. På himlen syns inte ett enda moln utan vart man än vänder sig syns bara en turkosblå himmel. Folk går runt i korta klänningar, kjolar, shorts och t-shirts. För det gör man på sommaren. Men inte jag."

Det var så jag levde under lång tid, under den långa tid då jag skämdes över ärren på mina ben. För folk stirrade, och de fick mig att känna att jag var konstig och annorlunda. Och visst stirrar folk fortfarande, skillnaden är bara att jag lärt mig att inte bry mig.

Jag skämdes under så lång tid. Jag var på ett tre veckor långt läger under sommaren 2014 och varje dag var det gassande sol, trots det gömde jag mig i svarta jeans - allt av rädsla för vad människorna runt mig skulle tycka och tänka. "Tänk om de tror att jag är sjuk i huvudet om de får se mina ärr", "tänk om de blir rädda för mig", "tänk om de blir äcklade." Så många tankar som forsade genom mitt huvud, och varje gång jag så mycket som ens funderade på att sätta på mig ett par shorts så slutade det på samma sätt. Med ett par långa, heltäckande jeans.

Men jag har skämts färdigt. Det var mina händer som gjorde detta mot mig själv, men det var på något konstigt sätt ändå inte jag som gjorde det. Jag hade en sida av mig själv som var för sjuk för att kunna tänka klart, och den drog ner hela mig i ett träsk av smärta där jag bara sjönk djupare och djupare tills jag inte längre hade någon som helst möjlighet att ta mig upp.

Jag har spenderat alldeles för lång tid i krig med mig själv och en dag kände jag helt enkelt för att sluta fred. När jag mådde så dåligt att jag tog till fysisk smärta för att stilla den psykiska - det var som monster i min bröstkorg som satt med långa klor och rev sönder hela min insida, och mitt enda sätt att få deras rivsår att sluta svida var att fokusera smärtan på en annan punkt. Den punkten blev, tyvärr, min utsida. Mina ben.

Jag kan inte rå för det jag gjorde mot mig själv - det var mitt enda sätt att få tyst på smärtan som skrek i mig. Idag finns det ingenting jag kan göra för att ta bort resterna av mitt förflutna, för de är en del av mig och vissa av dem kommer vara det för alltid.

Varför ska jag skämmas över något jag inte kan rå för eller ändra på? Visst gjorde jag mig själv illa, och sjuk eller frisk så var det väldigt dumt och felaktigt gjort, men jag tog mig trots allt upp på fötter igen och hade mod nog att välja rätt väg igen efter så många felaktiga val. Är det inte mer värt att uppmärksamma det faktum att jag tog mig ur all skit, än det faktum att jag skadade mig när jag fortfarande var fast i mitt känslomässiga kaos? Är inte det mer värt att uppmärksamma hos alla de som någon gång skadat sig själva?

Jag tänker inte gömma mig. Mina ärr är en del av mig och varenda ett av dem har en historia bakom sig, en ledsam historia om en tjej som inte ville leva mer. Men hon lever fortfarande. Och det om något, är mer värt att uppmärksamma än det faktum att hon har ärr på benen.

Skäms inte för era ärr hörni. Ni är starka som har tagit er ur ert självskadebeteende, inte svaga för att ni en gång fastnade i det. Ni är grymma.

Likes

Comments

Hej kompisar! Igår tror jag nog helt seriöst att jag upplevde den bästa dagen i mitt liv hittills. Att vakna imorse och ta sig till skolan efter cirka fem timmars sömn på fyrtioåtta timmar var dock mindre kul, men såklart värt det i slutändan i och med att jag faktiskt fick uppleva en så sinnessjukt bra dag och kväll igår. Jag och världens bästa tjejer tog nämligen ett nattåg till Stockholm igår för att gå på konsert (twenty one pilots!!!!), så klockan ett på natten väcktes jag av mitt mobilalarm vilket kändes som en väldigt konstig tid att vakna på, haha. Vi var framme vid Globen-området vid ungefär halv sju och då var det bara att slå sig ner och köa till nästa gång klockan slog halv sju - i tolv timmar med andra ord. Kallt var det, men ändå otroligt mysigt och det kändes verkligen inte som att det hade gått hela tolv timmar när vi blev insläppta i arenan. Vi satt där i våra sovsäckar med sockor och åt kakor och chokladbollar, hör ni ens hur mysigt det låter?! Jag hade i alla fall världens bästa kväll med världens bästa personer och jag önskar att jag kunde få uppleva det om och om och om igen. Otroligt synd dock att min mobil tvunget behövde gå och dö bara två dagar innan så jag fick ta med mig en gammal iPhone 4 med sämst kamera... Men med bra bilder eller ej så vet i alla fall jag att kvällen var otroligt lyckad, men det känns ändå lite tråkigt att inte kunna dela med sig av det lika bra i efterhand. Jaja. Nu ska jag faktiskt krypa ner i sängen och så ska jag sova i många, många timmar. Ha det!

|-/

Likes

Comments