Kära du.

Jag vet att jag inte har överlevt min sista natt av dig. Jag vet att jag inte har överlevt min sista natt av ångest som klappar i takt med hjärtats hårda, rädda slag.

Jag vet att jag inte heller har överlevt min sista morgon av dig. Jag vet att det kommer komma mer än en morgon till, då allt är svartvitt och jag stirrar ut genom fönstret och kämpar för mitt liv för att lyckas blinka fram trädens gröna nyans och himlens turkosa färg. Utan resultat.

Jag vet att jag inte har överlevt min sista natt av dig. Jag vet att jag inte har slagits mot mina hjärnspöken för sista gången, och jag vet att jag kommer tappa bort mig själv och sedan hitta mig med händerna frustrerat intrasslade i håret mer än en gång till.

Jag vet att jag inte har överlevt min sista dag av dig. Jag vet att det väntar mig fler dagar då jag roar mig med mina kusiner, kompisar eller min familj och plötsligt måste stanna upp för att en dimma av ångest simmar runt mitt huvud och gör allt i mitt synfält suddigt, alla ord jag hör omkring mig trögflytande och alla tankar i min hjärna mer påträngande.

Jag vet att jag inte överlevt min sista dag av dig. Jag vet att det kommer fler dagar då du gör så ont i min mage att jag tror att jag ätit gluten och snart kommer kräkas.

Jag vet att jag inte har överlevt min sista dag av dig. Jag vet att du kommer dyka upp ovälkommen gång på gång, för du förstår inte det här med sociala koder och du förstår inte hur oönskad du verkligen är.

Jag vet att jag inte har överlevt varken min sista morgon, min sista dag, min sista kväll eller min sista natt av dig. Jag vet att du kommer komma igen. Och igen. Att du kommer stå bakom mina vänners rygg när de ringer på min dörr och så fort de kliver in över tröskeln så smiter du med dem in och plötsligt kan jag knappt andas, för du gör så jävla ont.

Jag vet att jag inte överlevt min sista morgon, dag, kväll eller natt av dig. Men jag vet också att det finns en skillnad från nu och då, från tiden då du gjorde så jag inte längre ville leva. Ja, jag vet att det är värt det. Jag vet att du är det värsta och äckligaste som finns på hela jorden, att det är du och inte jag som har lämnat långa ränder av smärta och ångest på mina lår. Jag vet att du är vidrig, men jag vet något viktigare; att du är värd att slåss emot. Att du inte är värd att dö för. Att hjärtat en kväll kan gå sönder till splitter i bröstkorgen på grund av dig, men att det ett dygn senare nästan kan lagas till fullo igen av en rolig fest eller en fin solnedgång på stranden. Jag vet att det kommer komma fler morgnar, dagar, kvällar och nätter när den där smärtan försöker ta slut på mig. Men jag är stark nu. Och ingenting i hela världen kan ta sönder mig igen. Inte ens du, kära psykiska ohälsa.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Idag hände något som jag för ett år sedan trodde att jag äntligen skulle slippa. För första gången sedan jag lärde mig att acceptera mina ärr, så kände jag att jag skämdes för dem och att jag önskade att de inte fanns där de nu faktiskt finns. Nog för att jag förut skämts, nog för att jag förut gått iklädd långa jeans under extremt många och varma sommardagar och nog för att jag lagt händerna över låren när jag suttit i busskuren och känt blickar bredvid mig bränna över huden på mina ben, men jag har också slutat. Jag har också slutat skämmas, jag har också börjat klä mig i shorts precis som vem som helst för det gör man när det är varmt och jag har också tittat förbi människors stirrande ögon och låtit dem glo medan jag istället bara fortsatt prata glatt och livligt med mina kompisar. Nog för att jag mött många hinder på vägen, men jag har också tagit mig förbi dem. Och så plötsligt idag så känns det någonstans som att jag kommit tillbaka till någon ruta i början på min resa. Inte nödvändigtvis ruta ett, för jag har inte kommit till punkten då jag vägrar ha shorts, men kanske ruta fyra istället för ruta tio där jag befann mig igår. För plötsligt börjar jag tänka tankar som jag inte tänkt på väldigt, väldigt länge. För plötsligt börjar jag oroa mig över vad folk tycker och tänker och plötsligt börjar jag fundera på om jag egentligen borde ha jeans på mig istället för shorts, trots att det är tjugotre grader varmt? Och det gör mig illamående och förbannad men samtidigt så ledsen att tårarna rinner, att vissa kommenterar kan få mig att tvivla, om så bara för en sekund, på om jag egentligen har rätt att visa mig på samma sätt som folk i min närhet. Innerst inne så vet jag att jag har det och innerst inne så är jag medveten om att jag redan tagit den här kampen en gång tidigare och tagit mig förbi det här hindret, men att ens behöva stanna upp och tvivla en extra gång gör ont. Och är det inte sjukt hur vissa verkar vara så otroligt hjärtlösa att de faktiskt klarar av att skada människor på det sättet, att få människor som tagit sig så långt i sin resa att plötsligt köpa en returbiljett och åka tillbaka till start igen?

Jag har hört människor säga dumma saker om självskadebeteenden, saker som jag i princip bara ryckt på axlarna och skrattat åt. Ibland orkar man liksom inte lägga någon vidare energi på vad folk säger, för en del kommentarer är så dumma att det är lättare att tycka synd om personen i fråga än att ta åt sig av det som den säger. Vissa saker som sägs tyder bara på bristande förståelse och erfarenhet och det är därför ingenting som rör mig ryggen. Men det finns kommentarer som rör mig ryggen, kommentarer som återigen får mig att vilja - om än bara för en sekund - sätta på mig jeans hela sommaren, kommentarer som får mig att fundera över vad släkt, främmande människor på stan och kompisars föräldrar tycker och tänker. Ja, det finns kommentarer som får det att svida till i hjärtat trots att jag för ett år sedan bestämde mig för att aldrig ta åt mig av elaka kommentarer gällande självskadebeteenden, trots att jag för ett år sedan bestämde mig för att ha på mig shorts om det är varmt utan att tänka en extra gång – precis som vem som helst skulle göra. Att vissa kommentarer får mig att känna mig äcklig, konstig och obehaglig gör mig så otroligt ledsen att jag knappt kan hitta ord för att beskriva det.

För ni vet väl när man hör eller ser något som man med ens vet att man inte har ork eller energi nog att handskas med, men man lyckas ändå fastna i det och trots att man vet att det kommer göra en så jävla illa så gör man ingen ansats att ta sig därifrån innan man blir skadad av det? Det hände mig idag. Jag råkade klicka mig in på en sida som jag borde klickat mig ut ifrån lika snabbt. ”Killar, vad tycker ni om självskadeärr?” Ja, vad tyckte egentligen dessa killar? Jag ska ge er några exempel. En kille sa att han skulle bett tjejen i fråga att dra på en gång för man bara är ett patetiskt fän om man skadar sig, och ett patetiskt fän är ju såklart inget bra partnermaterial. Jag läste även att man aldrig blir en bra människa om man en gång varit en människa som skurit sig. Efter att ha scrollat ner ett par kommentarer så läste jag också om en man som beskrev sig själv som ”tyvärr fördomsfull” och han skulle tydligen dra åt sig öronen på en gång om han på något sätt skulle se eller upptäcka ärr efter självskadebeteende. En annan skrev att hans första reaktion skulle vara ”spring, save yourself” och att han inte alls skulle vara kompetent nog att fixa ett sådant beteende, precis som om självskadande personer är monster och man måste ha superkrafter för att så mycket som ens kunna se dem i ögonen. Vid det här laget mådde jag riktigt illa, men jag fortsatte ändå för som jag skrev så orkade jag inte göra någon ansats att ta mig därifrån trots att jag var medveten om skadan som skulle tillkomma. Nästa kommentar fick tårarna att börja rinna snabbare. Börja gjorde de nämligen redan efter andra kommentaren. Nästa kille skrev att nog kan man göra extremt mycket när man mår dåligt, som att brista ut i gråt eller dricka sig redlös, men om det går så långt att man tillfogar sig själv fysisk skada så måste man vara psykiskt instabil. En annan skrev att han skulle springa ”fort och långt från tjejer som har självskadeärr" av anledningen att man tudligen inte kan lita på att de kommer vara mentalt instabila. Vet ni en sak? Nu gråter jag igen.

Missuppfatta mig inte, jag gråter inte för att jag lyssnar på det som dessa människor säger och för att jag kommer tvingas ha ännu en sommar med svarta jeans. Jag gråter för att dessa människor så uppenbart inte har någon som helst erfarenhet av psykisk ohälsa och ändå pratar de som om de vore experter. Jag gråter för att människor som dessa är anledningen till att jag missat så många somrar av mitt liv, jag gråter för att människor som dessa är anledningen till att jag inte kan svara på om jag blir solbränd lätt eftersom jag inte utsatt mig själv för solsken på x antal somrar. Jag gråter för att dessa människor är idioter och trots att jag är medveten om att de är det så får de mig att stanna upp och tänka en extra gång på om jag är äcklig, instabil och obehaglig för att jag har ärr på benen.

Det är så orättvist. Det är så orättvist hur vissa lyckas hitta tröst i saker som inte syns i efterhand, men jag lyckades fastna i något som syns än idag. För det värsta med att vara en före detta självskadande person är inte det faktum att jag faktiskt gjort mig själv illa. Det värsta är att andra människor som mått dåligt läker och därmed inte lämnar några spår av sitt dåliga mående efter sig, medan jag istället kommer få leva hela mitt liv med något slags fysiskt bevis på hur sjuk jag varit tidigare i livet. Och att jag varje dag kommer straffas för det, bli dömd för det och pekad på. Som om det vore något jag faktiskt kunde rå för.

Men en sak är säker, och det är att jag aldrig kommer låta dömande och ovetandes människor förstöra för mig. Jag kommer aldrig tillåta mig själv att hoppa tillbaka till ruta ett och ha somrar då jag tvingas ställa in planer för att det är alldeles för varmt för att kunna spendera dagen utomhus om man inte har svalare kläder på sig, vilket för mig är en omöjlighet. Aldrig. Men jag blir arg, frustrerad och ledsen att människor med sådan okunskap får mig att känna att det är vad jag borde göra, om så bara för en sekund.

Jag önskar att det här vore en kamp som jag skulle slippa ta, jag önskar att jag och alla andra drabbade skulle få lov att gå runt i shorts precis som vem som helst utan att få blickar eller se kompisar viska saker till varandra och peka ”diskret”. Jag önskar att vi skulle slippa tänka en extra gång på om vi inte bara borde ha jeans istället för shorts, jag önskar att valet bara vore självklart och att inga kommentarer i hela världen någonsin skulle få oss att tvivla. Jag önskar bara att vi kunde få chans att bli sedda som vem som helst.

Kära människor som dömer, skrattar och skriver och säger sådana elaka saker att man som drabbad blir illamående; lyssna nu noga på mig. För trots att jag ibland tår åt mig av det som ni säger och skriver så måste jag faktiskt få en chans att stå upp för mig själv och bygga en skyddande mur mot era elaka kommentarer, för innerst inne så vet jag att det ni säger är fel. Och jag hoppas att ni en dag kommer att inse det själva – helst utan egen erfarenhet såklart, för jag skulle inte önska någon i hela världen det lidande som ett självskadebeteende medför.

Jag förstår att det måste vara chockerande att se mina ben, kanske lite äckligt och obehagligt till och med. Jag är till och med på din sida, hör och häpna. Jag håller med, självskadebeteende är obehagligt, men det är inte vi drabbade och våra ärr som är obehagliga. Det som är obehagligt är det faktum att det faktiskt finns ett dåligt mående så bottenlöst att den enda lösningen på smärtan är att lämna sår över hela kroppen som en dag blir till ärr och som kanske aldrig försvinner. Och uppenbarligen förstår ni inte vad detta lidande innebär, eftersom ni påpekar hur äckligt det är med självskadeärr, så jag ska förklara.

Sanningen är att ett självskadebeteende inte alls handlar om att man är sjuk i huvudet och plötsligt en dag kanske kommer få en snäpp och börja slå och sparka alla i sin närhet, vilket många av er verkar tro. För min del har det helt enkelt handlat om att jag haft så många tankar i min hjärna som skrikit för att lyckas överrösta varandra och göra sig hörda, och jag har blivit galen av att inte veta vilken av dem jag ska handskas med först. Jag har alltid haft lätt för att formulera mig, men när jag ska prata om den frustration som jag känt så hittar jag plötsligt inga ord. Jag har gått runt i cirklar på mitt rum och slagit ner parfymer, deodoranter, böcker, skor och sminkprodukter från bokhyllan i mitt rum för att sedan sjunka ner på golvet i fosterställning med armarna hårt snörade kring benen. Jag har legat i den mjuka madrassen i min säng och inte ens hittat ork nog att öppna munnen och svara mamma som knackat på för att säga att det är mat. Jag har suttit bakom en stängd och låst sovrumsdörr med mina knän uppdragna mot bröstet, jag har suttit på golvet lutad mot sängkanten och bokstavligt talat slitit mig i håret för att jag inte vetat varken ut eller in, jag har slagit mig själv i ren frustration, jag har skrikit ner i kudden för att få utlopp för allt jag känt. Och när ingenting hjälpt, då har min enda utväg helt enkelt varit att fokusera smärtan på en annan punkt.

Det är som att vara fastsnörad i en frustration som är så stark att man tyvärr är beredd att ta till vilka medel som helst för att få bort de hårda banden av smärta runt handleder, lår, mage, hals… Det känns som att man ska kvävas snart om man inte får bukt med den.

Och jag kommer aldrig, aldrig i hela mitt liv, låta någon få mig att hamna i en situation där jag skäms över det som jag gått igenom. Jag kommer kämpa dag ut och dag in för att normalisera det här ämnet och ta bort tabun, jag kommer gå iklädd shorts när det är minusgrader om det så krävs. Jag kommer göra vad som helst, vad som helst för att vinna den här kampen och inte låta den andra sidan göra det. Men ibland måste även jag få stanna upp och bli ledsen, för samhället har en sådan hemskt vidrig syn på oss drabbade att det ibland blir svårt att stå upprätt och kämpa för sin rätt att bli dömd för den man är som person och inte för de ärr som täcker ens hud.

Likes

Comments

Så mycket som jag stått emot mina impulser, så mycket som jag skrikit ner i örngottet i ren frustration, så mycket som jag hatat mig själv för det jag fastnat i, så mycket som jag hållit på att kollapsa av ilska och ångest, så mycket som jag kämpat. Förgäves. För plötsligt förstör jag allting med hjälp av någonting som ger mig sådan ångest i efterhand att jag hellre dör än handskas med den. För plötsligt förstör jag allting med hjälp av något som bara hjälper tills jag slutar, och som då gör det ännu värre. För plötsligt drar jag ett vasst rakblad över huden om och om och om igen och jag vågar inte sluta trots att jag vill, för jag vet hur dåligt jag kommer må när ruset försvinner. Samtidigt som jag också vet att ångesten som kommer efteråt bara kommer bli ännu värre ju fler sår jag skapar. Men jag är i krig med mig själv och jag kan inte sluta. Så mycket som jag kämpat. Förgäves. För plötsligt är jag tillbaka på ruta ett igen.

Jag har pratat om min tillfriskning inom mitt självskadebeteende ganska objektivt. Jag har berättat att jag tagit mig ur mitt beroende och att jag är så himla stolt och glad nu i efterhand att jag faktiskt klarat det. Men jag har aldrig berättat om ångesten som under tiden gjort det omöjligt att andas, om ångesten som fått mig att falla tillbaka fler gånger än jag kan räkna på mina tio fingrar, om ångesten som fått mig att falla tillbaka fler gånger än jag skulle kunna räkna på alla mina fingrar även om jag skulle haft tio händer. Därför är det dags nu.

För mig är det en omöjlig fråga att svara på hur man slutar självskada. Slutar man någonsin? Det låter säkert hur konstigt som helst, men jag tror inte att det beroende av något slag någonsin riktigt försvinner. Jag har ju uppenbarligen slutat självskada eftersom jag inte gör det längre, varken regelbundet eller oregelbundet, det jag menar är bara att jag omöjligt kan svara på om mitt beroende är borta för gott eller om jag kommer ha ett återfall någon gång i framtiden, precis som jag haft hundratals gånger under min tillfriskningsresa. En nykter alkoholist kan ju till exempel inte ta en öl utan att dricka sig redlös, och jag tror det är samma sak med alla typer av beroenden. Det kommer alltid finnas kvar, som en ekande röst i bakhuvudet som påstår sig vara en lösning när livet känns lite jobbigt. Skillnaden mot nu och när jag satt fast i mitt beroende är bara att jag nu har lärt mig att den där rösten är en lögn och att den inte är värd att lyssna på. Jag vet idag att det inte kommer hjälpa mig på något sätt i längden att göra mig själv illa, så när den där rösten dyker upp så vet jag att allt jag måste göra är att trycka undan den.

Det som är läskigt är hur ett beroende liksom etsar sig fast inom en och även fast man mår bra och även fast man kämpat sig ur det och inte längre lyssnar på den där rösten i huvudet så kommer det alltid att finnas kvar hos en och man vet inte om den där rösten kommer lyckas övermanna en och brotta ner en någon gång i framtiden, precis som den lyckats med vid flera tillfällen tidigare när man trott att man blivit bättre.

Jag tycker att det är det mest orättvisa som finns. Jag mår bra idag, jag älskar mitt liv och jag har världens bästa föräldrar, syskon, vänner, släkt och pojkvän – ändå straffas jag än idag för något som startade genom att jag var ung och dum och förmodligen bara ville vara rebellisk och ha uppmärksamhet. Det spelar ingen roll att jag bara var tolv år och ville vara cool, för konsekvenserna av den där allra första gången som jag gjorde mig själv illa blev väldigt mycket större än att jag bara ville "vara cool" och på något idiotiskt sätt bevisa för någon att jag faktiskt mådde dåligt på riktigt. De konsekvenserna finns kvar än idag och gör sig påminda om sin närvaro när jag har en dålig dag, när jag är osams med mig själv eller med någon annan eller när jag bara behöver ett snabbt sätt att få utlopp för mina känslor på.

En sak har jag dock lärt mig, och det är att återfall och tillfriskning går hand i hand. Jag tror att det är väldigt ovanligt att någon som suttit fast i något typ av beroende bara slutar och sedan aldrig faller tillbaka. Om man slutar röka till exempel, är det inte då ganska vanligt att man "råkar" ta en cigg när man festar och är lite alkoholpåverkad, eller att man gör det om man är ledsen, arg eller stressad eller om abstinensen en dag plötsligt blir omöjlig att hantera? Jag har tvingats lära mig att ett återfall absolut inte är samma sak som att vara tillbaka på ruta ett igen, men ändå så är det ju ganska uppenbart att det är så det känns. Man vill ju ingenting annat än att allting ska vara problemfritt och att det bara ska vara en rak väg att gå utan några motgångar. Samtidigt så vet man ju att det inte är så. Och jag har tvingats inse att det inte handlar om att man är svag eller att man "är tillbaka på ruta ett igen" om man får ett återfall. Det är mänskligt. Ingenting annat än mänskligt.

Men bara för att det är mänskligt och normalt att ha återfall så betyder det inte att det inte är det värsta som finns i hela världen. Jag kan inte komma på någonting i hela världen som skapar fler känslor än det. Att tro att man aldrig mer i hela sitt liv kommer göra något liknande igen, men plötsligt gör man det ändå. Att varje dag kämpa sig framåt och se alla framsteg som görs, för att sedan en dag bara förstöra det till ingen nytta över huvud taget. För efteråt handlar det ju bara om ännu fler tårar ner i örngottet och ännu mer ångest och ännu mer skuld och skam. Den frustration, ilska och besvikelse man känner är omöjlig att beskriva. Jag vet av egen erfarenhet att jag velat kräkas, att jag känt så mycket och starkt att jag velat slänga mig ner framför toalettstolen så knäskålarna värkt och att jag sedan velat spy upp all min skuld, skam, frustration, ilska, besvikelse och alla andra känslor jag känt som gjort mig så frustrerad att jag velat slita av mig håret.

Det handlar om att ljuga för alla man älskar. Det handlar om att spendera timmar på internet och leta upp hemsidor där man kan läsa om metoder för att lyckas läka sår snabbare, för efter ett återfall finns det ingenting som kan stilla den ångest man känner och man skäms så mycket för det man gjort att man inte önskar någonting annat än att man skulle kunna trolla bort de nya såren. Det handlar om att begrava sig själv under täcket i den mjuka madrassen och känna hur benen svider och bränner så mycket att man tror att man ska bli galen. Det handlar om att få blod på handdukar, mattor och kläder och stå framför handfatet och skrubba skrubba skrubba innan någon märker medan tusen miljoner tankar brottas i huvudet om plats. Det handlar om att glömma bort hur hårt man brukade trycka bladet mot skinnet och när man får ett återfall så råkar såren bli alldeles för djupa. Det handlar om en rädsla, ånger och besvikelse så stark att man utan att ens märka det biter ner varenda nagel trots att man inte bitit på naglarna på år. Det handlar om att lägga hundra ursäkter på minnet till att slippa saker som man borde kunna genomföra, allt för att ingen ska märka vad man gjort förrän såren blivit till ärr. Det handlar om att spara sina rakblad och inte ens vilja bli bättre, fast man låtsas att man vill. Det handlar om glömma bort hur det svider när såren gnids mot jeanstyget och varje gång man tar ett steg så vill man grimasera illa för det gör så ont. Det handlar om att plötsligt vara tillbaka där man förut var – på en plats då man inte kan tänka på någonting annat än att göra sig själv illa.

Jag skulle, som jag förut nämnt, inte ens önska min värsta fiende det här. Jag skulle inte önska en enda människa på jorden den smärta och skam som ett självskadebeteende för med sig. Nog för att det finns hemska människor på denna jord, men jag tror inte att någon människa är så hemsk att den förtjänar det här.

För att förtydliga: Nu för tiden så ger jag aldrig någonsin med mig och jag skulle aldrig få för mig att lyssna på den där rösten i mitt huvud igen. Jag har inte skadat mig själv på flera månader och som det ser ut i dagsläget så kommer jag aldrig heller att göra det igen. Man kan bli bättre om man vill, och den där rösten som aldrig riktigt försvinner tror jag bara gör en starkare i längden <3

Likes

Comments

När ångesten bankar i takt med hjärtat i bröstkorgen, kom ihåg att du inte är ensam. När du tvingas pressa händerna över munnen klockan två på natten för att inte väcka resten av huset med ditt gråt, kom ihåg att du inte är ensam. När du måste kippa efter luft för att varje andetag fastnar i halsen och det känns som att du ska kvävas vilken sekund som helst, kom ihåg att du inte är ensam. När ångesten slår över dig som en våg och drar ner dig under vattnet så att det känns som du snart kommer drunkna, kom ihåg att du inte är ensam. När du vaknar med en klump av illamående och ångest i magen så stor att du inte ens orkar stå upprätt, kom ihåg att du inte är ensam. När du ljuger för din mamma och säger att du har feber och huvudvärk för att slippa skolan när du egentligen bara är för ledsen för att ens orka dra på dig ett par mjukisbyxor och få upp håret i en hästsvans, kom ihåg att du inte är ensam. Kom ihåg att du aldrig är ensam.

Likes

Comments

TW SJÄLVSKADEBETEENDE

Jag vet att ni inte förstår, men det är någon konstig, sjuk jävla grej med att göra sig själv illa på utsidan för att minska eller ta bort det som gör ont inuti. Eller för att straffa sig själv. Eller för att det har blivit en vana precis som att borsta sina tänder, äta frukost eller tvätta sitt ansikte. Jag vet att ni inte förstår, för jesus vad jag dömde folk som skadade sig själva innan det var jag som satt innanför en låst dörr och skakade av ångest medan jag tittade ner på mina randiga ben och panikslagen undrade vad i helvete jag egentligen höll på med.

Jag vet att ni inte förstår, för jag förstod inte heller förrän jag var personen som pressade fem lager toalettpapper över låren och kände hjärtat rusa i bröstkorgen av rädsla. Sista gången. Aldrig igen. Nu hade det blivit för djupt. Men det var ju lugnt, för jag skulle aldrig göra det igen, för jag har det ju under kontroll. Åt helvete heller att jag hade. Plötsligt förstod jag.

Jag vet att ni inte förstår, men jag förstår. Jag har insett att det är som en tågresa att fastna i ett beroende – från att inte förstå sig på det alls och döma alla som sitter fast i det, till att börja med det och tro att det är under kontroll, till att fastna i det och panikslagen undra vem fan man har blivit och plötsligt inte hitta någon väg ut. Jag har insett att det är som en fruktansvärd tågresa. Om ni inte förstår vad jag menar så tänk er ett trångt tåg med absolut inget syre och inget ljus över huvudtaget.

Jag vet att ni inte förstår, men det är som sagt någon konstig, sjuk jävla grej med att göra sig själv illa på utsidan för att minska eller ta bort det som gör ont inuti. Eller för att straffa sig själv. Eller för att det har blivit en vana precis som att borsta sina tänder, äta frukost eller tvätta sitt ansikte. Jag vet att ni inte förstår, men tyvärr så gör jag det. Och jag hoppas att ni kommer förstå lite bättre efter att ha läst det här inlägget.

Jag vet inte hur eller när det började. Jag minns bara att första gången jag skadade mig så var jag kanske tolv eller tretton år och det gick månader innan jag ens kom på tanken att göra det igen. Det värsta var att jag trodde att jag hade allting under kontroll. Och det hade jag förmodligen först. Men det värsta var att tro att jag alltid skulle ha styrka nog att behålla den kontrollen och sedan plötsligt en dag behöva inse att kontrollen var så långt borta att jag nog aldrig skulle nå den igen. Det var som att jag gick ner för världens brantaste trappa som ledde ner till ett beroende, och för varje gång jag gjorde mig själv illa så tog jag ett steg neråt mot helvetet. Helvetet där jag satt fast så länge. Det var inte heller förrän jag tagit det sista steget nerför trappan som jag förstod. Men plötsligt gjorde jag i alla fall det. Plötsligt förstod jag, vad fan är kontroll ens? Jag visste inte, för jag hade den inte.

Det var en helvetesväg att vandra från botten. Brant. Jag ramlade så många gånger på vägen upp och rullade ner till start igen. Fick omtumlad och ledsen ställa mig upp och börja om. Nu är jag äntligen uppe. Det är möjligt att ta sig upp, men det är inte lätt och det är inte ett beroende värt att fastna i, för vägen tillbaka är så brant och jobbig att jag fortfarande kan känna träningsvärk i låren ibland.

Och vet ni att beroendet aldrig riktigt försvinner? Att varje gång en liten motgång kommer till mig så finns tanken ekande i huvudet om att jag borde göra mig själv illa igen. Fortfarande. Att varje gång jag bråkar med någon och känner mig som en dålig människa så finns tanken där igen. Skrikandes. Aldrig tyst. Att varje gång jag begår ett misstag så finns tanken återigen bankandes i min hjärna. Tanken på att jag borde skada mig själv igen. För att jag förtjänar det, för att det är det enda som tar bort ångesten eller för att det är en så otroligt bra hjälp.

Det är så svårt, nästan omöjligt, att behålla kontrollen. Man tror att man vet vad man gör, att man har möjlighet att stoppa det när man inte längre vill, att det inte alls kommer bli ett beroende. Men plötsligt står man och river i badrumsskåpen och rotar efter plåster stora nog för att de ska ha kapacitet att stoppa blodflödet, och så inser man att det inte finns något. Plötsligt ligger man i sängen en hel dag istället för att gå till skolan för att alla byxor i hela garderoben svider mot benen. Plötsligt kan man inte duscha på två dygn för att vattnet bränner så man vill skrika rakt ut. Plötsligt skadar man sig själv till och med när man mår bra för att det blir till en rutin. Plötsligt väljer man bort alla som bryr sig om en för att rakbladet på något konstigt sätt förstår mer. Ja, plötsligt kan man inte stoppa sig själv.

Varje gång ett sår råkade bli för djupt så tänkte jag att det aldrig skulle hända igen utan att det här var absolut sista gången som jag någonsin skulle dra ett vasst föremål över huden. Ibland trodde jag på mig själv när jag lovade det, men vissa gånger så visste jag att löftet skulle brytas och jag snart skulle vara tillbaka på samma plats igen. Jag var så ofta rädd. Orolig att något skulle hända så jag inte skulle kunna hindra eller stoppa mig själv. För vad gör man när man är intrasslad i ett nät som snörar sig så hårt runt en att det känns som kroppen kommer gå sönder om man inte ger med sig? Jo, man ger såklart med sig. Och jag var ständigt rädd att nätet skulle snöras åt hårdare kring mina armar, ben och min hals – och att jag återigen skulle behöva ge med mig. Så ofta som jag verkligen lovade mig själv att det aldrig skulle få ske igen, och så många gånger som jag tyvärr bröt det löftet.

Jag tog mig ur det, jag tog mig uppför den branta trappan, jag hittade ett tåg som tog mig tillbaka, jag tog mig upp för den branta backen. Jag tog mig ur det, men det är inte min tillfriskningsresa som jag tänker fokusera det här inlägget på, utan jag vill bara ge vissa av er lite mer förståelse för att ni ska sluta skratta och döma på samma sätt som jag gjorde innan jag förstod. För jag vet att många av er inte förstår, och det gjorde inte jag heller, men jag gör det nu. Och kanske förstår ni i alla fall lite bättre efter att ha läst det här. Kanske förstår ni tillräckligt mycket för att inte döma eller skratta, kanske förstår ni tillräckligt mycket för att risken att ni ska fastna i det som jag suttit fast i är lika med noll. Jag hoppas det, för jag skulle inte ens önska min allra värsta fiende det här. Den ständiga rädslan och de ständigt återkommande tankarna som aldrig tystnar. Inte ens min värsta fiende.

Likes

Comments

Hej hörni! Hela dagen igår så kände jag mig låg, seg och trött och det blev verkligen sämre under natten. Jag vaknade flera gånger av att jag skakade och hackade tänder för jag frös så mycket, och till slut låg jag nedbäddad under två tjocka duntäcken och en fluffig filt och frös ändå. När jag sedan vaknade klockan nio på morgonen så var jag helt blöt av svett, samtidigt som jag om vartannat frös något brutalt. Ni förstår ju säkert att jag inte direkt blev chockad när jag tog febern och hade 39 grader. Så gråblek i ansiktet och så yr som jag var så var det inte direkt en överraskning. Anyway, jag har verkligen legat i sängen hela dagen förutom när jag behövt kissa, och då har det nästan varit en omöjlighet att ta sig till toaletten trots att den ligger precis utanför mitt rum. Ärligt talat, varje gång jag ställt mig upp har jag trott att jag ska svimma. Men en hel del glass, flera timmars sömn och massor av nersvettade kläder och lakan senare så mår jag lite bättre! Jag har otroligt bra immunförsvar och blir väldigt sällan sjuk, och när jag väl blir det så blir jag ofta återställd väldigt fort. Jag hoppas på att vakna upp feberfri imorgon så jag kan träffa min underbara släkt innan de åker hem igen! Puss

Likes

Comments

Hej hörni! Idag är det dagen före den stora dagen – julafton! Igår var jag på stan med min syster, bror och pappa och fick (nästan) alla julklappar färdighandlade. Förra året var jag verkligen ute i så himla god tid och planerade i flera månader vad jag skulle köpa, men den här hösten har gått så himla fort att det känns som jag gick och la mig en oktoberkväll och sedan vaknade upp den 22 december för att inse att det är julafton om två dagar... Så lite panik hade jag nog allt igår, men det löste sig ju till sist! Idag ska jag se till att städa och göra julfint i huset och så har jag ungefär en halv svenskainlämning kvar att skriva, sedan är jag äntligen helt klar med skolan för två veckor framöver. Såå skönt! Jag hoppas ni får en bra och fin helg oavsett om ni firar jul eller inte. Ta hand om er, puss!

Likes

Comments

Hörni, tjoho!!! Äntligen är det jullov. Jag kan inte beskriva med ord hur otroligt skönt det känns, eller hur fruktansvärt efterlängtat det här lovet har varit nu i flera veckor. Skolan har nämligen varit en stor anledning till min frånvaro här på bloggen vilket väl antagligen säger en hel del om hur mycket tid den tagit upp av min fritid. Nu låter det kanske som att jag pluggat varenda vaken timme av min dag vilket kanske inte riktigt har varit fallet, men de timmar då jag inte ägnat mig åt skolarbeten så har jag varit helt orkeslös och alldeles för trött för att orka sysselsätta mig med någonting annat. Om jag kunde så skulle jag skriva fem inlägg varje dag för jag tycker verkligen det är så himla kul, men den senaste tiden har skolan tråkigt nog lämnat alla mina intressen i kläm. Jag kan inte minnas senaste gången jag spenderade en eftermiddag i stallet – annat än för att göra en fotouppgift och sedan snabbt åka hem igen... Hemskt att säga men det var flera månader sedan. Som sagt, inte för att jag ständigt pluggat utan för att skolan lämnat mig helt kraftlös den senaste tiden. Men nu är det äntligen över! Det här lovet ska jag se till att lägga skolan åt sidan och bara göra det som jag känner att jag mår bra av. Igår kväll spenderade jag till exempel kvällen hos Smilla, idag har jag varit i stan med 3/4 av min familj och jag har också träffat Robin, och på nyår ska jag umgås med världens bästa kompisar och ha det huuur kul som helst! Taggggg! Och såklart, på tal om att göra saker som jag mår bra av så ska jag självklart ta tag i bloggandet igen också! Hoppas ni mår bra. Puss

I måndags var det förresten, på tal om ingenting, ett helt år sedan jag träffade Samir för första gången. Värt att nämnas såklart!

Likes

Comments

Det här inlägget handlar om självskadebeteende och innefattar ganska djupt ingående detaljer, så läs inte om det är något som får dig att må dåligt eller som riskerar att trigga dig.

Självskadebeteende är inte romantiskt eller vackert eller fint. Det är vidrigt. Det är ett helvete. Det är ett beroende så svårt att ta sig ur att varje gång man tror att man lyckats så är man snart tillbaka igen. Tillbaka på punkten där man fallit tillbaka, tillbaka på punkten där man hatar sig själv för det man gjort men det redan är försent att ångra sig för att gjort är gjort, tillbaka på punkten då man sitter med ångesten som en klump i halsen som gör det omöjligt att få ner syret i lungorna, så man tvingas kippa efter luft för att inte kvävas. Självskadebeteende är inte romantiskt eller vackert eller fint. Det är det värsta som finns på hela jorden och jag kan inte för allt i världen förstå människor som romantiserar någonting så fruktansvärt som ett dåligt mående så bottenlöst att den enda lösningen på smärtan är att lämna ärr över hela kroppen.

Återigen, självskadebeteende är inte romantiskt eller vackert eller fint. Det är att känna ett tomt hål eka i bröstkorgen och för att fylla igen tomheten inom en så hittar man något som äntligen får en att känna något – en sax, en nål, ett rakblad. Det är att känna det susa i öronen och höra en ekande röst i huvudet som skriker åt en, och det blir inte stilla och tyst inom en förrän man ger med sig och lämnar ännu ett märke på sin kropp.

Självskadebeteende är inte romantiskt eller vackert eller fint. Det är att lägga enormt mycket energi på att komma på ursäkter till att slippa följa med klassen och bada. Och ursäkter till att inte behöva följa med släkten till sommarstugan för där är det varmt vilket innebär shorts, men det går inte för hela benen är fulla av någonting hemligt som måste döljas. Och ursäkter till allt annat vardagligt som för andra människor inte är något konstigt eller märkvärdigt, men som för en själv är ogenomförbart – allt på grund av märkena som täcker kroppen.

Självskadebeteende är inte romantiskt eller vackert eller fint. Det är att se hur alla plåster och bandage försvinner ur toalettskåpen och plötsligt måste man fundera ut ursäkter till det också, ifall någon skulle råka märka. Det är att till slut behöva ta tjocka lager toalettpapper och bomullspads och tejpa fast över benen för att inte ens fem plåster räcker längre. Och för att mamma snart kommer märka om det försvinner yttligare tio plåster på en dag. Det är att inte bry sig om någonting. Det är att vara tom, att inte känna någonting, att inte kunna gråta, och det enda som får en att känna något är bladet som är lite för vasst och lite för hårt tryckt mot skinnet.

Självskadebeteende är inte romantiskt eller vackert eller fint. Det är att skrika ner i kudden i ren frustration för att man blir galen på sig själv. Det är att inte kunna duscha på två dagar för att vattnet svider så mycket att man skulle skrika rakt ut om man försökte. Det är att känna en elektrisk stöt skjutas genom kroppen när någon snuddar vid ett sår gjort under det senaste dygnet, dels för att det gör så fruktansvärt ont att det svartnar framför ögonen men också för att man är så rädd att någon ska känna ett svullet streck genom jeanstyget.

Självskadebeteende är inte romantiskt eller vackert eller fint. Det är att vilja sluta men att inte kunna. Men också att inte ens vilja sluta. Det är att skära sig så djupt att det fortfarande blöder när man tar bort skyddet nästa morgon. Det är att tro att man har allting under kontroll, men plötsligt sitta med flera lager toalettpapper pressade över låren och ändå se det röda läcka igenom och nå fingrarna på andra sidan det tjocka lagret papper. Det är att vara rädd för sig själv – för sin egen hjärna, för sina egna tankar, för sina egna händer – för man vet vad man är kapabel till att utsätta sig själv för. Det är att pressa händerna mot tinningarna för att tysta tankarna i hjärnan som skriker efter att man ska rota fram rakbladet. Eller vadå rota? Man vet ju precis var det är någonstans. För man använder det så ofta att man till och med skulle kunna leta fram det med slutna ögon.

Självskadebeteende är inte romantiskt eller vackert eller fint. Det är att inte kunna ha på sig jeans för att tyget skaver och svider. Det är att inte kunna sova på kvällen annat än på rygg för att det svider om såren när de nuddar madrassen. Det är att inte kunna sova ens på rygg för att såren bultar. Det är att spendera ofantligt med tid på att tvätta bort blod från kläder, lakan och handdukar och ännu mer tid på att lägga om såren med papper och tejp och bomullspads. Det är att känna hjärtat hoppa över ett slag när man ser en mörk fläck på jeansen i skolan och förstår att inte ens det tjocka lagret papper och tejp lyckats hålla undan blodet.

Självskadebeteende är inte romantiskt eller vackert eller fint. Det är att bygga upp en mur så hög och tjock att ingen människa kan bryta ner den och ta sig nära. Det är att skjuta undan alla människor man känner och älskar. Det är att välja bort alla man älskar för ett rakblad. Och om du tycker det är något romantiskt eller vackert eller fint med att bli bortvald för ett vasst föremål, så behöver du hjälp att tänka om.

Självskadebeteende är inte romantiskt eller vackert eller fint. Det är vidrigt och det trasar sönder en tills man inte är någonting kvar. Det är ingenting värt att romantisera.

bilder från tumblr

Likes

Comments

Vi vaknar på morgonen, klagar på väckarklockan som ringer och väcker oss när vi helst bara skulle vilja sova några timmar till. Vi masar oss upp ur sängen, klär motvilligt på oss och åker iväg till skolan eller jobbet medan vi samtidigt tänker på hur mycket hellre vi skulle velat ligga kvar i sängen eller soffan. För det är ju så tråkigt att skriva uppsatser om Medeltiden och att räkna mattetal som inte intresserar oss över huvudtaget, eller hur? Och idag ska vi återigen få den där äckliga fisken som ingen tycker om. Men vet du? Samtidigt som vi klagar på det vi egentligen borde vara tacksamma för så finns det barn i övriga världen som skulle göra nästan vad som helst för att få ha det som vi. Barn som aldrig skulle klaga på en lunchmåltid, som skulle göra vad som helst för att få vakna klockan sex på morgonen och åka iväg till skolan och som aldrig någonsin skulle klaga på för långa skoldagar. För de får inte gå i skolan alls.

Över 30 miljoner barn har ingen möjlighet att gå i skolan på grund av krig och konflikter. Situationen för dessa barn är akut - i Syrien är över 6000 skolor redan förstörda, skadade eller ockuperade av militära styrkor och många skolor används som skydd för människor på flykt istället för en plats där elever får läsa sig läsa och skriva. Hälften av alla syriska barn går inte i skolan alls, och även i exempelvis Sydsudan, Eritrea, Niger och Afghanistan får bara hälften av alla barn ta del av den utbildning som de alla egentligen har rätt till. Därför är årets tema i Musikhjälpen 2016 "barn i krig har rätt att gå i skolan".

Musikhjälpen är ett event skapat för att samla in pengar till behövande. I 144 timmar sänds programmet live i P3 och SVT/SVT Play för att tillsammans med Radiohjälpen uppmärksamma och på olika sätt samla in pengar till en katastrof som blivit lite bortglömd. Under denna vecka (12/12 - 18/12) kan du stödja projektet på olika sätt - och du kan börja redan nu att engagera dig. Varje år har Musikhjälpen ett nytt tema, och årets tema är alltså att barn i krig precis som vi ska ha rätt att gå i skolan.

För det har de. De har också rätt att gå i skolan. Vi i Sverige ser det som en självklarhet att varje morgon ha en skola att gå till och att där dessutom ha stolar att sitta på och mat att äta, men för alla världens barn ser det inte ut så och det är det vi alla ska hjälpas åt att förändra under årets Musikhjälpen.

Jag och min klass är med i detta arbete och har tillsammans startat en insamlingsbössa för att vara med och ge alla barn en chans att få gå i skolan. Ni hittar vår insamling HÄR, eller så kan ni swisha #geenchans till 073-0447014. Klyschigt nog så kan ingen av oss göra allt, men vi alla kan verkligen göra något - bara 50 kronor räcker till 250 blyertspennor så att barnen kan lära sig skriva, en delning på Facebook av vår eller någon annans insamlingsbössa kan få någon annan att skänka pengar även om du inte har någon möjlighet till det och att uppmärksamma problemet bland dina medmänniskor kan få andra att öppna upp ögonen och engagera sig...

Om du och din syster skänker bara 25 kronor var så gör ni stor skillnad och kan faktiskt ge 250 barn möjligheten att få lära sig skriva. Det är värt det! Var med oss och ge alla barn den chans att få gå i skolan som de faktiskt förtjänar! Tack

Likes

Comments