View tracker

Jag sitter vid fönsterplatsen långt fram i bussen. Det är min favoritplats. Utanför fönstret svischar Nairobis gator förbi. Solen gassar över de dammiga gatorna som är fyllda med så mycket liv, rörelse och färger. Det är något alldeles speciellt med människorna där ute på gatan. De flesta av dem har arbetat sen gryningen bara för att kunna överleva dagen. Men inte är det någon större skillnad på deras ansiktsuttryck och på kostymnissens som sitter i taxin bredvid. Musik dånar ur bussens spruckna högtalare. Det gör inget att det skräller för jag vet att när den höga volymen gjorde att högtalarna spräcktes befann jag mig i ett ögonblick av total lycka. Jag ska nu försöka beskriva för er min tacksamhet för all den lycka jag fått ta del av under mitt år i Kenya.

För lite mer en ett år sen hoppade jag från trampolinen rätt ner i mitt livs största äventyr. Den oroliga, osäkra och ovetande versionen av Agnes vågade den där dagen att ta en risk och uppdatera sig till en sprillans ny version. Jag tror fortfarande inte att jag insett att jag är tillbaka i Sverige. Att jag aldrig mer ska bo i rum 12E på svenska skolan i Nairobi och att jag inte längre har mina vänner vägg i vägg. I den nya uppdateringen fick jag med mig minnen som att se sovande lejon i en soluppgång på savannen. Kämpande dra varandra de sista metrarna upp till mt. Kenyas topp. Alla vänner sovandes på varandra, dammiga och fuktiga på en skumpande buss över Ugandas bergiga landskap. Helgmornar vid frukostbordet och tjejsnack i någons säng. Tänk att jag idag kan kalla de där främlingarna jag mötte på flygplatsen för ett år sedan - min familj.

Men de minnena är bara en bråkdel av den glädje jag har upplevt vad jag har att tacka Kenya för. Min största tacksamhet finns bortom skolans höga stenmur, en knapp kilometer bort. Där ligger Kibera, Östafrikas största slumområde. Där lever barn och vuxna under gränsen för västvärldens definition av ”fattigdom”. Där finns 400 000 invånare per kvadratkilometer vilket kan jämföras med Sverige där vi är 22 per kvadratkilometer. När jag gick mellan plåtskjulen som alla dessa människor kallar sitt hem, la jag inte bara märkte till stanken av sophögarna längs vägen. Utan jag la även märke till något annat. Något större. Jag hörde skratten och sången. Jag såg lekande syskon och dansande ungdomar. Föräldrar som med raka ryggar stolt vandrade hem i sina trasiga skor efter en lång dag av hårt arbete. Jag såg passion, ödmjukhet, genuin glädje. Och jag såg så otroligt mycket kärlek.

Under mina allt för få besök i Nairobis slum fick jag träffa människor som knappt har mat för dagen ändå är proppmätta med tacksamhet, lycka och kärlek.

Under mina allt för få besök i Nairobis slum insåg jag att lycka inte finns i materiella ting. Sann lycka finns inte i pengar. Sann lycka finns inte i en ny iPhone. Utan sann lycka finns mellan människor. Mor till dotter, storebror till lillebror eller kompis till kompis.

Under mina allt för få besök i Nairobis slum insåg jag att detta var något större än det vi hade på internatet. Jag såg att lycka fyller hela Kenya och Kenya fyller hela mig.

Nu tänker ni säkert att dom här argumenten håller inte? Det är klart att man kan känna lycka av en ny iPhone? Men då vill jag påstå att den lyckan är ytterst kortvarig eftersom du snart kommer vilja ha något nytt. Och att det jag har sett och fått uppleva är den sanna lyckan som varar för alltid.

"Ninasikia furaha" är kiswahili och betyder "jag känner lycka”. Och jag har kommit fram till att det är den gemensamma nämnaren i allt jag har att säga om Kenya. Jag är inte längre den oroliga, osäkra och ovetande Agnes. Jag är nu en uppgraderad version av mig själv. Jag är Agnes 2.0! Jag har fått nya perspektiv på livet och har fallit pladask för detta så oerhört underbara land. Jag är Agnes som nu vet varför det inte är någon skillnad i ansiktsuttryck hos människorna på Nairobis gator och kostymnissens i taxin. Jag är Agnes som har fått en djupare förståelse för den komplexa känslan lycka och det är nog den absolut största gåvan jag fått och kommer bära med mig resten av livet. Kanske var jag modig som ett lejon när jag gick på det där planet för ett år sedan. Men utan det modet hade jag inte idag vetat att min definition av lycka – finns i Kenya.TACK!

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Världens längsta dag. Pynta studentbuss, avslutningslunch, uppträda med min, Hilda och Filippas sång, åka iväg och fira, mingla, avslutningsmiddagen, Ellens fantastiskt vackra och känslosamma tal och sist med inte minst UTGÅNG!!

  • 596 readers

Likes

Comments

View tracker

Nu är sista skolveckan slut
Nu börjar vi säga "det här va sista gången..."
Nu rensas lådor
Nu lämnas kläder tillbaks från vår "gemensamma garderob"
Nu är packningen igång
Nu tas mina bilder ner
Nu är studenternas föräldrar här
Nu inleds sista veckan
Nu är slutet här

Likes

Comments

På informationsmötet i somras.. Ojojoj vad jag var nervös. Satt å piffa med håret hela tiden och snokade runt på alla i rummet som jag skulle bo med. Tänk att jag då inte alls visste att dessa människor skulle bli min nya familj och många av dom mina bästa vänner

Flygplatsen på väg.. Jobbig dag med så mycket blandade känslor. Jag skulle lämna tryggheten hemma och åka iväg på mitt stora äventyr. Jag va rädd men samtidigt förväntansfull

Första dagarna på internatet.. Vårt nya hem? Bilden på Fanny å Wilma är från vårdat första juncan besök. Oj vad jag kommer sakna en sån enkelhet och vana som att gå längs Ngong Road efter skolan till juncan å dricka latte på Art..

  • 730 readers

Likes

Comments

  • 853 readers

Likes

Comments

5 Maj: Jag och Vera goes loco och tatuerade oss (what???) vi ville göra något spontant och roligt som dessutom skulle symbolisera året, så varför inte en annans (what igen???) Men är så nöjd över den och den symboliserar det bästa jag någonsin gjort!

6 Maj: hejhopp vi åkte på en grounding.. Denna tog faktiskt extra hårt nu när det är så kort kvar. Fick sådan abstinens av att bara få vara ute i älskade Nairobi men nej nej. Veckan spenderades bakom stängda grindar :-(( som tur var gjorde vi verkligen det bästa av situationen ändå! Till helgen kom äntligen solen tillbaks efter en aldelens för lång regnperiod. Vera brände sönder sig och så beställde vi hem mat!!

23 Maj: Hela veckan var vi inlåsta och till nästa helg bestämde vi oss för att laga middag själva istället för gryta med ris som vi får minst två gånger i veckan tror jag. På menyn stod marinerad kyckling, tzatziki, rotfrukter i ugn och majskolv. Vi åt så vi dog.

14 Maj: Bara en bild från denna afton. Jag har i princip aldrig med mig min iphone ut på klubben så blir inte så mycket bilder sålänge ingen annan tar. Kvällen var i vilket fall trevlig och var särskilt helt lyrisk över frihetskänslan efter groundingveckan. Denna kväll bjöd även på tidernas bästa Partybuss!! Zara larsson (vår favorit i partybussen) hade släppt ny låt så vi alla sjöng ut låttexten "were in this together, our hearts beats together" för fulla halsar. Jag blev så sentimental då. Kanske töntar mig med wow vad vackert det var. Att vi alla sjöng detta tillsammans, till vår "partybuss- favoritartist" två veckor innan allt är slut var så jävla vackert bara.

15 Maj: Upp och iväg till "the hub" med gänget. Vi njöt av en mycket god lunch och strosade omkring i några timmar. Sen var det hem å plugga plugga plugga

Veckan: 9 skoldagar kvar!!! Snart dör jag tror jag, så fort ett prov är över börjar plugg inför nästa och nästa och nästa.. Ja så håller det på. Nationella i matte på fredag gör att jag vill gå i ide bara. Skoltröttheten har kommit till sin absoluta maxpunkt. Samtidigt som jag längtar ihjäl till ett skolfritt sommarlov börjar även verkligheten springa ikapp oss. Vi har bara cirka två veckor kvar nu. Två veckor av det bästa året av våra liv. Två veckor kvar av najjan, SSN, juncan, kvällsis, partybuss, rum 12E JA ALLT!!!! Vet inte hur nån av oss ska palla det här..

  • 945 readers

Likes

Comments

Världens gosigare boarding Marie skickade detta till oss. Helt plötsligt sprang verkligheten ikapp .. :-(

  • 940 readers

Likes

Comments

Dag 1: Uppe med tuppen och iväg med skolbussen! Runt lunch var vi framme vid foten av berget. Efter lite mat (notera macka och juice) i magen och ett¨första möte med våra bärare började vår långa vandring mot toppen. Denna dag var bara ett litet smakprov av vad vi hade framför oss med "endast" 4h vandring. Lagom till middag hade vi nått vårat första stopp "Met. camp" redan 3048 m.ö.h. Vi åt middag i solnedgången ur våra medtagna plasttallrikar innan det var dags att hoppa ner i sovsäcken och förbereda sig på den redan utlovade "mycket påfrestande dagen"

Dag 2: Idag stod 8 timmars vandring på schemat. Vi steg ca 1200 meter i höjd vilket främst märktes på temperaturen. Medans man gick rann svetten och när vi hade break frös man ihjäl. Smärtan i fötterna blev bara värre för varje steg och mentaliteten höll på att ge upp. när vi tillslut nådde "mackinders cap" var solen påväg ner och nu kröp sig kylan fram påriktigt. Vid det här laget hade den så kallade "höjdsjukan" drabbat några av oss. Höjdsjukan är inget att leka med så dem med symptom togs väl om hand. Den natten var jobbigt för oss alla (särskilt för mig med en något sämre sovsäck). Temperaturen sjönk under natten till flera minusgrader och på morgonen var det frost på tälten. Den natten var så så så mentalt jobbig då jag frös så fruktansvärt samtidigt som jag var så trött efter dagens vandring... usch å fyy :-(

Dag 3: VILA! Denna dag behövde vi alla. Dagen spenderades på samma höjd med inte någon längre vandring. Vi fick sova ut, vila kropparna och vänja oss vid höjden. En kortare utflykt gjordes då vi gick till en sjö i närheten där dom badsugna galningarna fick ta ett dopp i det iskalla smältvattnet. Denna kväll blev det läggning tidigt och klockorna var ställda på 02.00. Nu var det dags att ta oss upp på toppen!!

Natten upp till toppen: När klockorna ringde kl 02 kröp vi alla trötta och förväntansfulla ut ur tälten med så många lager kläder vi bara kunde. I nattens mörker med pannlampan i högsta hugg vandrade vi iväg på ett led som små dagisbarn. Nu var vägen betydligt brantare än tidigare och bestod endast av sten och grus till skillnad från tidigare då det var gräsmark och växter. Denna natt var nog den mest fysiskt och psykiskt påfrestande vandringen av alla (och som jag någonsin gjort). Den var kallt och den tunna luften gjorde det jobbigt att gå. Efter 3h (runt kl 05) vandring uppför var vi tillslut framme vid en liten stuga. Vid denna punkt hade vi alla ett val, man fick stanna om man kände sig för svag för att fortsätta. Den tanken fanns i mitt huvud hela tiden.. ska jag ge upp? Många av oss gråter, har huvudvärk och känner oss svimfärdiga. Men viljan att klara det och längtan efter att få känna sig stark och stolt gjorde att man ändå gick vidare. Den sista biten upp gjorde ont i varenda ben och muskel i min kropp. Med händerna kramade kring en stålvajer, ett stup på flera hundra meter vid sin sida, varma strålar från solen som precis tittar upp i horisonten och blicken upp mot toppen kämpade vi oss upp de sista höjdmetrarna. Känslan när man tog steget upp på toppen var obeskrivlig och något som många av oss aldrig kommer känna igen. 4985 m.ö.h. VI KLARADE DET.

Dag 4: Dags att bege oss hemåt. Adrenalinkicken efter toppen gjorde nog att ingen av oss kände av nattens långa vandring. Stämningen var något orolig då en tjej svimmade uppe på toppen och fick bäras ner. Vi skulle denna dag ta oss hela vägen tillbaka till vår första sovplats, Met. camp. Totalt gick vi i 14h från att vi gick upp på natten, tog oss till toppen och gick ner för nästan hela berget.

Dag 5: Den sista biten som vi gick den första dagen tog vi oss nu ner för i lugn och ro. Vi klarade att bestiga Afrikas näst högsta berg på 4985 m.ö.h. Vi är bäst. Vilken hejdundrans äventyr det var!

Likes

Comments

  • 1084 readers

Likes

Comments

Äntligen har Pappa och min syster Klara landat i stan! De kom till internatet sent i onsdags. Vi hann bara prata lite och sen var dom så trötta efter en hel dags flygande att de somna så fort de la sig i sängen. Jag gick i skolan som vanligt både i torsdags och fredags så de fick underhålla sig själva tills jag slutat. Efter mina skoldagar har jag dragit med dom till juncan, art och masaaimarknaden! Vi får se vad vi hittar på i helgen utöver det jag planerat in åt dom.

I torsdags hade vi ett litet Valborgsfirande på skolan där alla svenskar i Nairobi är inbjudna om de vill. Tycker det är mysigt att hålla kvar de svenska traditionerna här borta i Kenya, särskilt för de familjer som bor här längre än oss på SSN. Precis som hemma i Sverige är det ju tradition för årets studenter att sätta på hatten för första gången och självklart samma för våra studenter! Man blir lite avis över att de bara har en månad kvar av skolan.. Men snart är det min egen tur att stå där och avsluta ett stort kapitel i livet och säga hej till arbetslösheten!

Likes

Comments