Ingrid Michelson, Shaggy och One Republic kom till Boston och bjöd på show.

Radiokanalen Mix 104.1 höll en gratis konsert på The Hatch Memorial Shell och dessa tre artister levererade en grym konsert. Det var nästan 30 grader varmt, jag hade långbyxor, en lurvig kofta, var förkyld med lite feber men mest halsont och min kompis som tvekade på att komma kom inte. Men vad gör det när man får stå mitt i en publik lyssna på grym musik en såhär vacker dag 20 minuters promenad från där man bor? Ingenting! Visserligen så var min hals inte särskilt glad efteråt, heller inte mitt huvud.

Efter att två unga killar som vunnit en tävling uppträtt med två bleka låtar kom Ingrid Michelson upp på scen. Ett namn jag kände igen men inte kunde komma på vem det verkligen var förrän hon började sjunga. Första låten hon framförde var Be OK och poletten föll genast ner. Vet ej om jag stod för nära högtalaren eller ej men ljudet var långt under vad jag hade förväntat mig, tråkigt nog. Dock så levererade Ingrid ändå en härlig start på konserten!

Efter Ingrid var det dags för Shaggy, ett namn jag inte kände igen men en röst som gav mig sjukt mycket nostalgi. Låtar som Bombastic och Angel sjöng och lyssnade ju jag på hemma i Gårdtjärn för 13 år sedan medan jag hoppade på sängen. snacka om att ta en trip down memory lane när Shaggy kom upp på scenen, med sig hade han också Rayvon som han kör låten Angel tillsammans med. Att de körde hälften av låtarna på playback gjorde inget, för de gjorde en show av det hela och fick alla att släppa loss och dansa. Trots att det var ett "dry party", vilket han nämnde några gånger med en tråkig min.

Tillslut kom One Republic, de jag verkligen hade koll på vilka de var och var väldigt förväntansfull över att få se. OJ vad de levererade!. Så sjukligt grymma live. Jag blev ruggigt imponerad och inspirerad, drömmen att på riktigt ha det där som yrke. Ryan Tedder, sångaren i bandet höll i allt snack mellan låtarna och han var riktigt skön. När de skulle framföra låten Apologize så försvann övriga bandmedlemmar från scenen och han satte sig vid pianot och improviserade ihop en ny version av den ack så välkända låten, När han hade spelat nästan halva låten och bara hälften av publiken sjöng med slutade han spela och snackade lite istället. Han berättade att för 9 år sedan, när låten släpptes så var det tack vare den bandet höll ihop och fortsatte köra tillsammans. Innan han fortsatte med låten gav han oss en uppmaning "If you know the lyrics, please sing along. If you don't, well welcome back from North Korea." Sen blev det magiskt, alla sjöng med och det var inte lika falskt som tidigare låtar och ännu en gång fick jag åka en liten trip down memory lane. Denna gång till årskurs fem, då låten vad sprillans ny och alla radiokanaler spelade den nonstop och som en livslevande radio så gick ju jag också runt och sjöng på den hela tiden. Dock fick kanalen Agnes sluta köra låten tidigare än vad jag själv hade önskat då en klasskompis började gråta så fort hen hörde låten eftersom den påminde om dennes hund som nyligen hade gått bort. Skönt att få kunna sjunga på låten igen.

Förutom Apologize så röjde de med låtar som Wherever I go, Kids, Counting stars, Good life, Secrets, I lived, Stop and stare och If I lose myself tonight. När jag skriver "röjde" så gjorde de verkligen det, till 110%. Röjde.

Tänkte först inte skriva åtta låtar och länka de allihopa, men de är så bra och de var even better live. Jag vet inte riktigt men det är något extra magiskt när alla i bandet är ruggigt musikaliska. Det är ju inte så att alla band som uppträder runt om i världen mitt i låten ställer ifrån sig sin gitarr och ställer sig vid pianot för att det känns bättre just där och då. Pianot som förövrigt är ett stort och jättefint akustiskt som står mitt på scenen. Eller när sångaren inte tycker att bara ens sång är nog och han inte är tillräckligt dansant utan istället plockar upp en omickad tamburin för att använda sig av all energiflöde som strömmar på scenen.  Kanske var detta två riktigt dåliga exempel eller så kanske ni förstår precis, det vet jag inte. Men jag antar att när någonting är riktigt bra och man blir berörd så är det ganska krångligt att förklara det och forma om det till ord.

Efter ett litet tag märker jag att sångaren, Ryan, är väldigt bra med ord och på att tala. Inte bara sjunga. Han berättar nästan en ny historia innan varje låt, som ibland på ett eller annat sätt var kopplad till den kommande låten. Det var många historier som var relaterade till hans minnen från Boston, som liten brukade han åka hit minst en gång varje sommar med sin familj. Någon gång under konserten slog det en tanke i mig, vad skulle jag göra om Ryan nämnde någonting som har med Sverige att göra? Och som om min hjärna hade sett in i framtiden så hände det. 

"One time when we where in Stockholm..." Han hann inte säga mer innan jag spräckte tystnaden från publiken, sträckte upp mina armar och ropade "Wohoo!". Han blev lite chockad, eftersom det inte riktigt var vad han hade förväntat sig, skrattade lite och förklarade för de i publiken som inte såg eller hörde mig att "There is one person there who goes Wohoo I'm from that place!" Lite skämtsamt på min bekostnad såklart eftersom det var jag som hade made a fool out of myself innan han fortsatte. "Nah, you guys are awesome, congrats on being a Swede." Sen var mina five seconds of fame över och han fortsatte berätta om hur vi svenskar är konservativa, sköter sitt eget och är väldigt professionella. Innan han skrattade åt hur han hade stått upp genom taket på en limousin i Stockholm och ropat till alla som gick längs trottoaren "What's uuuuup?!" Han hade fått noll respons och noll svar. Låter som hemma ungefär, ja. 

Vet ej hur, men på något sätt är jag ganska bra på att få kontakt med officiella och publika personer. Jag lyckas få stå i centrum i 5 sekunder trots att jag är en i mängden av tusentals personer i det stora publikhavet.


Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Under första natten i USA så hände någonting med min telefon. Troligtvis så slängde jag väl den i golvet omedvetet när jag låg och sov. I ett iskallt rum på Hofstra University på Long Island där man kunde se siluetten av NYC vid horisonten om kollade ut genom fönstret. Vad jag upptäckte hade hänt när jag vaknade var att skärmen hade hoppat ut ca 3 mm vid den övre kanten av telefonen. Eftersom den ändå fungerade så tänkte jag inte så mycket mer på det. Tills för två veckor sen och vi åkte upp till Lake Placid. Då var jag tvungen att trycka ned skärmen till sitt ursprungsläge för att den skulle funka. Ju fler dagar som gick desto hårdare var jag tvungen att trycka för att få ett positivt.. Tummen krampade och jag räknade ner dagarna till den 7:e september. Dagen då Apple skulle visa upp sina nya prylar. Jag hittade en tejprulle och tejpade ihop skärmen, samt satte på ett skal som min host dad lånat ut till mig. Skalet var neonrosa och passade modellen 4s. Jag hade en 5:a. Däremot var skalet gjort av silikon så med tillräckligt mycket vilja kunde den sitta på plats. Någorlunda bra.

Två dagar efter tejpandet funkade det inte längre. Tog av skalet och bort tejpen och testade mig fram för att hitta vad som krävdes för att få en fungerande telefon. Visade sig att lyfta upp skärmen ytterst lite med nageln hjälpte. Åter igen krävdes lite mer för varje dag som gick. En mikromillimeter hit eller dit spelade väldigt stor roll.

I torsdagsmorse ringde ett första av sex alarm klockan 06.15. Jag fick inte skärmen att fungera utan fick snooza med hjälp av låsknappen. Försökte få skärmen att fungera i ca 25 minuter samtidigt som jag snoozade på sex alarm med jämna mellanrum. Lyfta, trycka, rucka, kombinera alla tre och tillslut fick jag skärmen av funka och kunde med nöd och näppe stänga av mina alalm innan skärmen inte ville samarbeta. Jag gick upp och började jobba. När jag några timmar senare skulle se om jag kunde få kolla till telefonen igen så var det annorlunda. Det där starka ljuset som hela tiden hade lyst under skärmen lyste inte längre när jag klickade på någon utav knapparna. Då mitt på torsdag förmiddag dog min telefon för gott.

Tack Steve Jobs för att iMessage också går att skicka från datorn och iPaden så jag kunde förklara för mina host parents att jag bara var tillgänglig att nå så länge jag hade wifi.

Krångligare blev det då jag hade bestämt med Erica att träffas under kvällen. Hennes telefon hade också gått sönder under samma dag lustigt nog. Vi hade bestämt mötesplats och tid via Facebookchatten. Tidspessimist som jag är så befann jag mig på plats sju minuter innan utsatt tid. (Hade alltså med mig min iPad i min väska för att 1.kunna hålla koll på tiden och 2. kunna lyssna på musik.) Jag väntade och väntade. Funderade lite på hur länge man kan vänta innan man börjar går hem. För jag kan ju inte skicka ett sms och fråga om hon är påväg och kanske bara är lite sen. Det kanske har hänt någonting och hon inte kan träffas. Hur gjorde man innan mobiltelefonen användes som den görs idag? Stod man och väntade på varandra i timmar eller var alla bara alltid mirakulöst nog i tid? Mitt tålamod höll och tillslut kom hon. Självklara anledningar till sen ankomst om man jobbar Au Pair. Man blir som tagen i andra hand i alla situationer. Kul att äntligen får hänga med henne igen iallafall! vi gick gick till Apple och försökte fixa hennes telefon utan att lyckas, så istället åt vi middag på Cheesecake Factory. Jag åt en gudomlig lax och potatismos. Magen blev fullproppad och vi kunde inte ens få plats med en cheesecake, tur att vi ska bo kvar här ett tag till så vi kan gå dit igen för lite efterrätt.

Nu har jag hur som helst istället fått lånat min host dads gamla 4s tills jag får tag på en ny telefon. dvs nya iPhone 7. När den kommer ligga i min hand är lite oklart ännu, men förhoppningsvis inte om allt för länge.. Det återstår att se när det är.

Likes

Comments

Igår var en bra dag. Barnen var änglar, de ville hjälpa till med allt och ettåringen försökte inte klättra upp för trappan alldeles för många gånger. När klockan slog 15.00 slutade jag jobbet och barnens nanny kom och avlöste mig. Tjugo minuter innan hennes ankomst sa åttaåringen att han inte ville att jag skulle sluta jobbet för dagen. Jag skrattade lätt och lillhjärtat blev varmt. Tänk vad man kan jobba sig uppåt. Förut frågade barnen hela dagarna efter hur långt det var kvar tills deras nanny kommer. Score! Fyraåringen sa även mitt från ingenstans att han älskar mig när vi åt lunch. 

Strax innan 18.00 skulle jag lämna huset för att gå ner till The Esplanade för lite utomhus-Zumba. Jag vinkar hejdå till barnen och säger bye nye till ettåringen ca sjutton gånger, eftersom hon är så otroligt söt när hon vinkar med hela armen i en stor veva och säger "ba ba". När jag däremot började gå ut genom dörren blev hennes ögon dubbelt så stora och hon utgav ett stort skrik och började gråta. Första gången som hon föredragit mig före deras nanny. Stort. Tack! hjärtat brister så klart en aning av att se henne gråta, men man blir lite varm också när man vet att hon verkligen tycker om mig. Min lilla fina.

Zumba var det som sagt som gällde. luften var aningen fuktigare än vanligt, troligtvis pågrund av orkanen som levde om kring Florida för några dagar sedan. Iallafall om man ska lyssna på vad min host dad sa. Det hade även regnat hela dagen och till mångas önskan så hade vi ett litet uppehåll under hela passet. Efteråt fick man en liten påse med äppelbitar och en flaska vatten. Jag tog med mig gåvorna, satte mig på en av bryggorna, stretchade lite extra, åt äpplena, drack vattnet och andades. Inte lika frisk luft som uppe i Lake Placid, men det är något speciellt med luften när regnet är bakom hörnet. Det började dugga lite. Jag satt kvar och kände dropparna falla. Jag gillar regn. Jag är en av de få, det är ju så uppfriskande och mysigt med regn. Jag började vandra hemåt efter att jag kom och tänka på att min telefon i tygpåsen nog inte är lika förtjust i regn som jag. Efter hundra meter kommer jag på mig själv gå med ett stort leende nynnandes på Jessie J's Domino. Känner mig sällan så feminin som efter ett zumba-pass. En möjlig konkurrent är efter ett besök hos en nagelsalong.. Kluven.

Idag blev jag istället påmind om (hur klyschigt det än må låta) att livet verkligen är en berg och dalbana. Idag var jag nere i en dal. Men förhoppningsvis bara för att samla lite fart för att komma upp hela vägen upp till toppen på nästa berg. Min host mom lovade åttaåringen att eftersom det var regn på sista dagen av sommarlovet så skulle han få välja en film som vi skulle kunna få kolla på. Efter han har gjort dagens sommarläxa, som är trettio minuters läsning. Kan väl säga som så, att jag förstår varför barnen har begränsat med tid framför skärmar. Ska i framtiden se till att vi bara ser på film tillsammans när jag inte jobbar så jag efteråt kan ta en promenad ute, ensam. Vilket jag gjorde när jag slutade för dagen. gick och satte mig i The Public Garden och tog det lite lugnt. Pratade med Emma i två timmar. Fortsatte min promenad till The Esplanade och såg solnedgången på en av bryggorna längs Charles River. Bortsett från alla bajskorvar från de flitiga Kanadagässen så var det en riktigt magisk ikväll. Främst solnedgången.

Likes

Comments