♡♡♡

♡♡♡

♡♡♡

♡♡♡

♡♡♡

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Det är så många som hört av sig med önskan om att få ta del av mitt sommarprat jag hade i Norbergs radio. Och ja, jag utgick från manus, vilket jag med fördel nu kan dela med mig av till er. Klickar ni på ♡♡♡ blir ni länkade till musiken jag spelade. Trevlig läsning!


♡♡♡

Jag älskar att hålla på med musik och trivs väldigt bra i slalombacken där jag även leder skidskola för barn. Men det aaabsolut bästa jag vet är att fotografera och det tänkte jag dela med mig av idag. Fotografering kommer bli kärnan i det hela, men jag vill berätta någonting mer. Jag vill berätta om min resa jag gjort som handlar om drömmar och entreprenörskap. Om att tro på sig själv och våga satsa för att göra sin dröm till verklighet.

♡♡♡

Agnes Achrén heter jag, en 19 årig norbergstjej och det här är mitt sommarprat... Mitt sommarprat? Hah, här sitter jag och pratar i radio, tjejen som hade världens största klump i magen varje gång hon behövde prata inför klassen. För 3 år sedan skulle inte detta funnits på världskartan över huvudtaget.

Redan som liten var jag väldigt kreativ, jag älskade att pyssla och skapa, det kunde vara allt från påhittade små efterrätter till tittskåp av gamla skokartonger. Fotointresset har även det funnits hos mig sedan länge, jag har alltid älskat att fånga verkligheten i bild för att kunna titta tillbaka och minnas just det ögonblicket i framtiden.

Mina två första kameror jag fick var båda rosa, den allra första var en sån med rulle man skickar in för att framkall bilderna och den andre jag fick i födelsedagspresent några år senare var digital, lagom stor att stoppa i fickan när man inte längre sprang runt i trädgården och fotade.

Intresset gick lite upp och ner, jag minns att jag vid några tillfällen fick möjlighet att testa en systemkamera. Det var nog då någonting som skulle bli en så stor del av mitt liv började gro. Sommaren mellan 6 -7an skulle jag följa med några kompisar på en konsert i Eskilstuna på parken zoo. Och av någon anledning fick jag för mig att jag var tvungen att ha en bra, riktig kamera. Jag ville ha BRA bilder från den där konserten. 13 åriga Agnes hade bestämt sig.

Jag hade fantiserat om den där kameran ett tag innan, men det var så det började, det var min spark i baken. I hela högstadiet hängde den där kameran sedan med mig överallt. Och då menar jag överallt. Skolutflykter, badstranden, hundpromenader, semestrar, ja ni förstår. Jag tyckte det var JOBBIGT att lämna den hemma, för tänk om vi såg någonting på vägen till, t.ex. shoppingcentret som jag absolut ville fota med kameran. Jag la ut bilder på facebook och fick mycket beröm av släkt och vänner över bilderna jag tagit. “Du har öga för det där”, fick jag höra. I takt med att kameran började växa sig allt hårdare fast i mina händer växte även min dröm fram. Jag tyckte det var så himla roligt och fick som bonus bekräftelse på att jag var bra på det där. “Du kanske skulle bli fotograf” sa folk. Aa, de hade rätt, det var ju precis det jag ville.

Bl.a. så gick jag en sommarkurs på fotografiska i stockholm, där vi fick lära oss grundläggande fototekniker både praktiskt och tekniskt. Utöver det så var jag självlärd.

När man vid 15 års ålder ska börja fundera på gymnasieutbildning, så börjar man även få ta del av information om framtidens jobb och arbetsmarknad. Man ställs inför frågan, vad man vill göra i framtiden, vad man har för drömjobb och vad man vill göra med sitt liv. Kraven på en 15 åring kanske egentligen inte är så stora just då. Men för en engagerad elev som bryr sig om studier och framtid tar man detta seriöst. Jag ställdes flertal gånger inför det scenariot då jag behövde erkänna. Jag säger erkänna för det kändes pinsamt att svara varje gång någon frågade vad jag ville bli. För jag fick höra att man inte kunde bli fotograf. Det var en bransh med för hård konkurrens och jag hade ingen chans överhuvudtaget. Jag skulle helt enkelt hitta på nått annat yrke. Oavsett hur mycket beröm man får så vågar man inte tro på sin dröm överhuvudtaget. Fotograferande skulle för mig bara vara en hobby precis som för de andra jämnåriga tjejerna i skolan. Det var bara en dröm och så skulle det förbli.

♡♡♡

Jag började sen gymnasiet, valde bort Brinellskolan där majoriteten av alla Norbergs Ungdomar egentligen hamnar, för i Avesta på Karlfeldtgymnasiet har dom en mediainriktning på Samhällsvetenskapliga programmet. Där skulle jag gå. På en bred säker utbildning men samtidigt med inslag av det jag allra helst ville göra. Inriktningsvalet gjordes inte förens andra året på gymnasiet. Och efter att ha varit på språkresa till England med fotoinriktning på sommarlovet där emellan, var jag mer än förväntansfull på att få läsa foto och media i skolan! När mina lärare sen skulle kolla intresset för de tre olika inriktningarna och jag svarade media fick jag som svar ett “ojdå, du kanske borde kolla upp om det blir någon sådan inriktning, för det är nog bara du som tänkt välja den”. suck, och en smula panik. Jag som verkligen hade börjat trivas i min nya klass, skulle jag få behöva byta skola och typ pendla till Västerås för att få göra det jag vill. Vi blev tillslut tre stycken som ville gå den inriktningen. Och jag vägrade ge upp. Efter några utvecklingssamtal, mail och möten med rektorn så lyckades jag tillslut få min önskan igenom. Shoutout till rektor Rolf. Tack för att jag fick gå min egen väg.


I tvåan på gymnasiet ska man även välja någonting som heter individuellt val. Detta hade jag såklart redan tänkt ut för länge sedan. Jag skulle läsa på samhäll, med mediainriktning och eget val musik. Jag började på den musikkursen, men upplägget var inte alls som jag förväntat mig och min magkänsla sa att det inte riktigt blev rätt trots allt. Jag började kolla bland de andra alternativen och hörde runt bland kompisar.

Det var då jag fick höra talas om Ung företagsamhet och jag såg jag det som en unik chans att få ta mitt stora intresse ett steg längre. Om jag skulle välja att hoppa på den kursen istället, så skulle jag våga prova på att vara fotograf... Det gjorde jag och jag kan idag säga att det är bland det absolut bästa besluten jag tagit någonsin. Med hjälp av Ung företagsamhets verktyg har jag fått förverkliga min dröm, jag sitter här idag och jag är fotograf. Jag kommer aldrig mer behöva skämmas över vad jag vill göra, för jag är stolt över vilken personlig utveckling denna resa gett mig.

♡♡♡

Första UF året började som en ordentlig skjuts, både för mitt självförtroende och själva fotograferandet. Det hjälpte mig ta revansch och framförallt bevisade det att man aldrig ska ge upp sina drömmar.

Jag hade egentligen inte stor koll på vad jag höll på med. Jag tog näst intill ingenting betalt, satt och ritade T konton till något som kallades för bokföring och skrev affärsplaner och delårsrapporter på upp mot 10 - 12 sidor. Jag gjorde en facebook sida och jag fick fotouppdrag, från människor jag aldrig träffat tidigare som ville ge en slant för mitt jobb. Jag var nästan fotograf på riktigt.


Ung företagsamhet är en kurs i skolan där man får testa att starta, driva och avveckla ett företag. UF- företagen är inte godkända för F-skatt och moms osv men man får prova på att driva, under hobbyverksamhet. På handels och ekonomiprogrammen är denna kurs obligatorisk och det går ofta till så att man blir ihopsatt med en grupp klasskamrater som man sedan ska komma överens om en affärsidé med. Man utser en VD, en ekonomiansvarig, en marknadsföringsansvarig, en säljare osv. Arbetet fördelas i det lilla företaget och med bra samarbete hjälps man åt för att driva det hela under året. Jag stod där själv med min affärsidé och trivdes nog ganska bra med det ändå. Jag kunde bestämma allt själv och jobba precis hur mycket eller lite jag ville. Min största motgång blev trots allt tiden, eftersom jag bara läste entreprenörskap och företagande i en kurs, alltså typ 2 - 3 timmar i veckan och gjorde allt själv.

I Ung Företagsamhet finns det nämligen även tävlingsmoment, där vi unga företagare kan välja att delta. Den första tävlingen hölls på skolan i Avesta och vann man där gick man vidare till Dalamästerskapen i Falun. Vann man sen i region Dalarna går man vidare till SM. När jag fick frågan om att vara med så tänkte jag, men varför inte. Jag bar med mig ett citat från en av mina stora förebilder som är “syns man inte som finns man inte,”

Så där stod jag helt själv och pratade inför en halvfull aula med en antecknande, iakttagande jury. Framförandet var inte alls särskilt bra, men huvudsaken jag hade vågat stå där framme och berättat att mitt namn är Agnes och fotografering är mitt största intresse som jag brinner för mest av allt i hela världen. Jag hade insett hur mycket jag brinner för att fotografera. Och jag kunde inte längre dölja hur mycket jag älskar det. Varken för någon annan eller mig själv. Efter presentationen och juryns intervju var det dags för mässa. Fyra stora otympliga träskivor, två meter höga och typ 1,20 breda hade jag suttit på knä i garaget och målat vita. Dessa skulle man ha som monter och jag vet inte hur jag hade klarat det utan den hjälpen jag fick. Jag var ju trots allt själv i företaget och allt ansvar låg på mig. Montern inredde vi med ljusslingor, ett mässbord och fotoutskrifter på väggarna min fotolärare hjälpt mig med. Jag hade egna visitkort och en tävling där man kunde vinna en gratis fotografering. Jag stod där och visade upp vad jag gjort och alla fina ord jag fick samt det att jag faktiskt hade skapat mig en kundkrets var ju i sig en fantastisk vinst. För vann tävlingen det gjorde jag ju inte. Två platser till DM delades ut och därefter skulle hela kalaset packas ner igen.

Några veckor senare så fick jag ett mail. X antal wild cards skulle delas ut i UF region Dalarna, och ett av dem var jag. Fotograf Agnes Achrén UF hade blivit tilldelat ett wild card till Dalamästerskapen i Falun. Det var någonting hos mig som dom såg, någonting som dom ville ge en till chans. Jag blev så himla glad.


Hela processen med mässa, intervju och presentation gjordes om igen uppe i Falun, men allt var förstås betydligt större. Jag fick hjälp av andra fantastiska UF lärare på min skolan och skapade nya betydelsefulla kontakter på plats. Pappa hjälpte mig med allt från skjuts till monterinredning och jag hade mina två bästa klasskompisar med mig som stöd hela dagen. Jag slutade på en delad andra plats i kategorin årets tjänst och årets hantverk i dalarna. UF företaget avvecklas sen som obligatoriskt i slutet av terminen och på skolavslutningen fick jag även pris i årets årsredovisning i dalarna.

♡♡♡

När jag har hållit i presentationer i aulan och framför jurygrupper har jag fått ha med mig ett bildspel. Ett bildspel med några av mina bästa bilder som representerar mig som fotograf. Det kan jag naturligtvis inte ha med mig denna gång, ja eftersom ni bara lyssnar och inte kan se mig. Jag tänkte därför berätta lite för er som kanske inte sett vad jag gör, vilken sorts fotograf jag är. Alla fotografer har ju nämligen olika stilar och nishar. När många äldre personer tänker yrket fotograf, så ser det framför sig en äldre kvinna eller ofta man, som står i en vit studio och trycker upp en stor, fet kamera i ansiktet framför offret på pallen. Det är sällan ni hittar mig där inne. Jag tycker det är kul men jag föredrar att vara utomhus. Ute i det naturliga ljuset och i fina miljöer. Fotograf Agnes Achrén - fångar årstidens ljus i kreativa porträtt. Jag gillar mycket kontraster och färger i bilderna. Är bilderna tagna på hösten, ja då ser man att det verkligen är höst. Jag vill att människorna framför kameran ska se avslappnade och naturliga ut och inte bara det här uppställda och titta rakt in i kameran. Spontana bilder tycker jag är allra bäst, bilder som fångar ögonblick. Jag fotar mest barn och familjer, gravidbilder, lite företag, bröllop och evenemang. Kanske har ni bläddrat förbi mina bilder i sociala medier från t.ex. Frida Hansdotter Cup i Klackbergsbacken eller invigningen på Elsa Anderssons konditori.


Självklart ville jag fortsätta med det jag skapat under året. Jag sökte till ett nystartat projekt i Norberg och Fagersta som heter Framtidens Företagare. Liknande UF syftar projektet på att barn och ungdomar ska få prova på sina idéer och testa driva företag under sommarlovet. Alternativet var att jag skulle starta upp företag på riktigt, men jag kände mig inte redo. Jag blev antagen till projektet och fick även där lära känna människor som jag är tacksam för än idag. Det betyder så himla mycket att vara omringad av folk som tror på en när man själv inte vågat tro på sig själv tidigare. Bland dessa fick jag lära känna Ann-Sofie som själv drev företag som fotograf och hade mycket att lära mig. Kunde hon lyckas kunde väl jag, hon trodde på mig och blev även min mentor under projektet. Jag fick följa med henne en hel dag när hon fotograferade bröllop och jag hade sen mina två egna helt själv.


När projektet och sommaren var slut så skulle jag kliva på mitt sista år på gymnasiet. Jag ställdes ännu en gång inför valet, fortsätta med låtsas företag eller bli företagare på riktigt? UF-företaget hade tagit väldigt mycket av min tid året innan, tid som jag kanske egentligen hade behövt lägga på de andra ämnena i skolan oxå. Så att kombinera företagande med skolan samtidigt var absolut inte det enklaste. Men jag ville fortsätta hur som helst för det här var vad jag ville göra. Jag kom fram till att det antagligen var alldeles för mycket nytt att sätta sig in och troligtvis skulle ett riktigt företag kräva ännu mer tid. Jag ville verkligen satsa på skolan sista året och därför beslöt jag mig för att göra det jag visste hur det fungerade. Jag startade upp UF-företag igen trots att jag blev peppad att ta det stora klivet.

Det handlar hela tiden om att prioritera. Varje dag när jag kom hem från skolan kunde jag välja att antingen skriva på någon av alla uppsatser eller sätta mig med någon redigering för att kunna leverera bilder till mina kunder. Självklart lockar det ena mer än det andra så det gällde att hela tiden hitta en balans. För när det var som mest prestationsångest och plugg i skolan, då man egentligen inte orkade ta tag i dagen, så var det alltid nått fix med foton eller företaget som överhuvudtaget fick mig att inte sova vidare på morgonen. Jag kunde inte lägga fotandet helt på sidan, för det motiverade mig att göra klart annat oxå.


Denna gång startade jag inte bara UF-företag som fotograf. För jag hade lärt mig och insett att yrket kräver så mycket mer än att bara kunna ta bra bilder. Förutom att vara företagare måste man vara nätverkare, säljare, marknadsförare och även ha en enorm kundservice. Jag skulle bygga mitt eget varumärke, för jag hade bara ett enda stort mål. När jag tagit studenten skulle jag starta upp företag på riktigt. Jag har haft världens bästa UF- rådgivare och världens bästa UF-lärare. Och oavsett om man blir undervisad i entreprenörskap eller inte så önskar jag att alla någon gång fick ha sådana lärare i skolan. Lärare som verkligen tror på sina elever och talar om att man kan lyckas.

Jag har nu startat företag, på riktigt, och det gjorde jag innan jag ens hunnit ta studenten för några veckor sedan. Jag har 12 inbokade bröllopsfotograferingar under sommaren 2017 och sitter med i Företagarnas styrelsen i norra västmanland.

Jag vill absolut inte skryta, jag hatar och vill verkligen inte att någon ska tycka jag skryter. Jag vill bara inspirera. Jag vill visa hur vägen kan se ut och vilka resultat man kan få om man aldrig ger upp. Någonting jag lärt mig är att våga, för precis allt som man vågar, som känns läskigt växer man av. Och det är så konstigt men oxå så kul, att se sig själv utvecklas mot sitt mål. För klarar jag det här som var så obehagligt så klarar jag väl nästa utmaning också.

Oavsett vad du har för intresse eller dröm så hoppas jag kunna inspirera. För den där drömmen du har, den är inte omöjlig. Det krävs bara att du är beredd att kämpa, att du kan se möjligheter å chanser och att du faktiskt tar dem!

♡♡♡

Lämna gärna en kommentar om det finns någon där ute som orkade läsa allt.

Likes

Comments

​"Så nöjd med de fantastiska bröllopsbilderna vi fick! Agnes fick oss att känna oss avslappnade och vi hade roligt under fotograferingen. Hon har en förmåga att fånga ljuset och lyssnade på våra önskemål. Rekommenderar Agnes av hela hjärtat!!"

Åh alltså jag blir ju tårögd!  Vilka fina ord jag fick från detta brudpar när jag levererat deras bilder. Eftersom de bor i Stockholm fick de ett personligt webbgalleri med lösenord, där de kunde bläddra igenom det färdiga resultaten. Tidigare har jag ju använt CD- skivor, men den sidan jag använder mig av nu funkar superbra. 

Jag har börjat sälja bilderna separat när jag har "vanliga" porträttfotograferingar. Då använder jag oxå det där webgalleriet :D

Likes

Comments

​Den här familjen åkte enda från Västerås för att fotografera med mig för några veckor sedan. Så himla fina. Älskar att det körde med klädkod också. Önskar jag också hade familjefoton från när jag var liten? 

Lite kamerasnack för er som är intreserade: Fick en frågan för någon dag sedan om vad jag använder för objektiv. Den som sitter på kameran (oftast) och när jag plåtar alla porträtt är mitt 50mm 1,4. Däremot funderar jag starkt på att investera i ett 24-70mm. Har även funderat på ett 70-200 men känner mig inte riktigt bekväm med den eftersom det är väldigt tungt och ganska otympligt. Har fått chansen testa ett 70-200 och skulle nog vilja klämma lite på 24-70 oxå innan jag slår till. Vi får se vilken det blir :D

Likes

Comments