Header

Tjenamoss!

Så var det dags att bege sig mot Koh Lipe! Ännu en plågsam båtresa som gav oss smärtor i både rygg och rumpa. Väl framme möttes vi av en fin strand och turkost vatten. Ett bra första intryck! Här hade vi dock inte bokat något boende, så det var bara att börja traska. Efter att ha kikat på alldeles för dyra boenden hittade vi tillslut ett rimligt förslag. Tvättäkta bungalows gjorda av bambu, med håliga "väggar", "tak" och "golv". Ni kan ju kanske föreställa er hur det såg ut.

Filippa och William var lyckliga över detta mysiga lilla hus, som till och med lutade karaktäristiskt till skillnad från de andra bungalowsen. Med myggnät runt sängen kändes det tryggt och gosig att sova så nära naturen och alla dess ljud.
Amanda å andra sidan, spelade cool och klagade lite lätt över myggbett. Imponerande tyckte Filippa, för att vara Amanda! Det kom fram i efterhand att Amanda inte trivdes alls. Det var hemskt, horribelt, smutsigt. Tuppjäveln väckte henne på morgonen. Mygghelveten överallt. Hade hon fått malaria? Williams skräckhistoria höll henne vaken på natten. Konstiga ljud. Ingen AC. Svettigt, klibbigt. Skönt att åka därifrån.

Efter en mysigt middag på stranden tänkte vi upptäcka "the walking street", en gata med massor av affärer och matstånd med färsk fisk (och en outhärdlig lukt). Något som framkallade ett illamående hos Filippa. Nä, dags att gå hem. Tillbaka i våra bungalows gick vi alla till sängs tidigt. Vid 3 på natten vaknar Filippa av att hon mår illa, faktiskt så illa att William får trassla sig ur myggnätet och springa efter papperskorgen. Spagetti Carbonaran var ett minne blott för Filippas stackars mage och resten av natten/morgonen bestod av toaletthäng.

Kommande dag var det strandhäng som gällde, för att dagen efter ta tag i att komma ut på havet för att upptäcka. Filippa mådde bättre och vi alla var redo för äventyret som innebar snorkling, solning och ännu mer snorkling. Det var himla kul tills Wille började må illa. När vi befann oss på en av dom finaste stränderna hittills på resan, bestämde han sig för att åka hem. Vi låg kvar och solade tills det var dags att köpa med oss vatten till sjuklingen. Och mycket riktigt hade han rykt på samma skit som F. Amanda och Filippa åt middag själva, fixade med båtbiljetter och Filippa fick en till spruta. Som tur var mådde William tillräckligt bra dagen efter för att klara av resan till nästa destination, koooooooh Lanta!

På en gömd strand under vår heldag med longtail-båt.

Snoooorkliiiiiiing!

Här anländer vi till paradisstranden där vi även åt lunch.

Efter att ha testat på att bo primitivt i riktiga bungalows 3 nätter kände vi nu att det var dags för lite tid åtskilda från myggorna. Vi bokade isolerade bungalows med ac (!!) mitt på ljuvliga long beach. Detta för en billigare peng än vad vi betalade för bungalowerna på Koh Lipe.

Våra dagar på Koh Lanta präglades av strandhäng, serietittande, tidiga kvällar, mycket sömn och fullkomlig, total avkoppling. Vi testade även på att få varsin thaimassage. Det var helt klart intressant. Varenda gömd muskel fick sig en runda och vi ska inte ljuga, det var minst sagt intimt. Det var inte riktigt det sköna knådandet vi fick uppleva utan istället tryckte dom mest statiskt. Filippa var därför skärrad efter att ha fått den kraftigaste massören. Det blev både stretching och svingande med kroppsdelar för att knäcka kotor för hennes del, allt med massörens fulla kroppsvikt. Aj. Det var nog sista gången för oss alla.

Hmm, vad hände mer? Jo just det, Amanda är som väl känt alldeles för rastlös för att ta sovmorgon medan William och Filippa är raka motsatsen. Så hon tog saken i egna händer och vandrade fram och tillbaka längs den 4 kilometer långa stranden, körde några squats och kände sig helt klart nöjd när hon sedan väckte de andra för frukost vid 9.... totalt oförstående varför de inte delade hennes lycka.

Senare på dagen medan Amanda låg utpumpad ("Man får så mycket energi av att träna på morgonen!" -Amanda) så blev William och Filippa rastlösa. Dessutom var vattnet intill stranden fullt av splitter från brännmaneter. Dom ville sola, men det är för varmt för att sola utan att bada. Så... Paddleboard! Glada över beslutet gick dom bort med pengarna i högsta hugg, för att upptäcka att ingen ville ha dom. Efter att ha pratat med killarna i receptionen (som sa att vi kunde betala nere vid brädorna efter att vi hyrt) så paddlade William och Filippa ut, och jajamensan! Inga maneter. 1 timme gick innan det var dags att paddla in. Fortfarande ingen som ville ha pengar. Billigt!

Efter fem härliga dagar begav vi oss mot Krabi, i minibuss, för att sova där en natt innan flyget lyfte mot Bangkok och sen Kambodja. Hotellet vi hamnade på var mysigt, ännu en gång med fina bungalows. Hemmakänslan var på max då vi fick hemlagad mat (där fanns ingen restaurang). Där var hundar och katter som alla tyckte om lite uppmärksamhet. Vi gav dom is och vatten, och även lite chips på kvällen när vi insåg att dom låg och sov på vår balkong. Tänk vad mycket lite människokärlek och husse/matte-känsla kan ge dessa små liv, samtidigt som våra djur hemma har det bättre än bäst. Orättvist. Vi vill ta med oss alla hem.

Tidigt dagen därpå styrde vi mot vår nästa destination: Kambodja.

Tills vidare!

/AP & FJ

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

01.10 28 februari landade vi i Bangkok. Trötta men exalterade på vårt 2 månader långa äventyr i Asien. För samma peng som vi betalade för en säng i sovsal i NZ fick vi nu ett privatrum med varsin dubbelsäng på ett fyrstjärnigt hotell. Rena handdukar, eget badrum, minibar(!!), rena lakan, frukostbuffé, våra ögon glittrade som ett barns på julafton.

6 timmar senare anlände Filippas pojkvän, William, som ska spendera 3 veckor tillsammans med oss här i Thailand och Kambodja. Några ytterligare timmar senare checkade vi ut för att ta oss in i centrala Bangkok där vårt nästa hotell väntade. Första tankar om Bangkok: Varmt, smutsigt, varmt, mycket folk, varmt. Första dagen gjorde vi inte så mycket, åt lite, bekantade oss med omgivningen och hängde vid hotellpoolen. På kvällen begav vi oss ut på restaurangjakt. Efter en kort promenad gick vi in i ett litet torg vid sidan om huvudgatan, här var belysningen lite dämpad och vi tyckte det såg lockande och mysigt ut. Efter att ha vilat ögonen en stund på skyltarna till "restaurangerna", däribland "100% real women" insåg vi att vi kommit lite fel. Kvickt tog vi oss därifrån och såg då att på porten vi passerat för att komma in, stod klart och tydligt "adult playground". Det kan även tilläggas att på varenda bar vi passerade i Bangkok satt minst 3 par vita, medelålders män med unga thailändare. Motbjudande.

Dagen därpå tog vi oss in till den fina delen av Bangkok med skyskrapor. Kontrasterna är påtagliga, du kan stå på en gata och på ena sidan är det närmre slum medan det på andra sidan är höga skyskrapor. Vi strosade i butiker och shoppade lite, på h&m såklart, man är ju svensk in i själen. Sedan åkte vi upp till en rooftop och drack öl. Slående vackert. Man skulle kunna tro att jag och Filippa utvecklat en mer vänskaplig relation till höjder på grund av vår bungy, men nej. Vi är mer ovänner än någonsin. Skakiga och lite småvarma efter ölen tog vi oss tillbaka till hotellet där vi fortsatte dricka några öl. Sedan vinkade vi in en tuktuk och rullade mot Khao San Road som ska vara huvudfestgatan i Bangkok. Där spenderade vi ynka 2 timmar innan längtan efter sängen blev för stor.

Några timmar senare vaknade vi och packade våra väskor. Hängde lite vid poolen för att sedan fram emot kvällen ta nattbussen mot Krabi. Bussen var full med myror.

Runt 17 Anlände vi till phi phi och dess djupt turkosa vatten vid piren. Så fort vi tog första steget på den slitna bryggan fick vi en känsla av att vara tillbaka i Grekland. Stressen av att hitta ett bra boende bland ett 50-tal personer, viftandes med bilder och priser i händerna, så snabbt som möjligt, kändes av även här i Krabi-provinsen. Vi hittade ett boende för relativt bra pris, där vi skulle bo i bungalows 5 minuter från stranden. Tjejen vi pratat med sa åt oss att vi snart skulle bli hämtade av en kille från hotellet. Dryg tio minuter senare sprang vi efter en liten thailändare genom phi phi's trånga gator, som med en redig rullebör körde våra väskor i turbofart. Svettiga kom vi tillslut fram. Att man ens ska behöva gå, vi har ju semester! (Ni som vet, ni vet)

Dagen bjöd inte på så mycket mer än strandhäng, mat, öl och andra nödvändigheter. Stranden var fin, men en aning smutsig i vattnet. Därför bestämde vi oss dag två för att ta taxibåt till Long beach, och oj vad vackert! En heldag på en fin strand med underbart vatten var så behövligt och skönt. Det var så gött att vi dagen efter ville prova på ännu en paradisstrand, nämligen Monkey beach. Hur fint som helst och mysigt med alla små apor. Med kameran i högsta hugg gick vi runt och beundrade detta fantastiska ställe och dess små filurer. Menmen, allt roligt har sitt slut. Efter att ha haft turen att gosa med en miniapa på en gunga i en stund så var det något som bet Filippa i armen, nämligen apa 2.0. Vi gick snabbt därifrån, hoppade i vår taxibåt och åkte dramatiskt därifrån med blicken ut mot horisonten.

Nä, vi alla tyckte faktiskt att det var rätt kul. Till och med konsekvenserna var inte så jobbiga att tänka på, i värsta fall skulle det väl bli en spruta eller nån själv-vaccinering. Det var ju bara en liten skråma. Med kvällsmaten i magen så var det dags för ett snabbt sjukhusbesök, (efter Petras tillsägelse om att det kan vara farligt och att det är lika bra att vaccinera sig). Besöket blev längre än väntat. Krångliga samtal med försäkringsbolaget, 15,000 baht och 6 sprutor. Filippa var inte längre glad, och inte heller lika kaxig över sprutor längre. Med ömma skinkor och armar gick Filippa och William hem efter en jobbig kväll. Vi behövde ta vara på all sömn vi kunde få, då det inte var många timmar kvar till morgonen. Klockan 9 gick nämligen båten till nästa stopp: Koh Lipe!

Tills vidare!

/AP & FJ

Likes

Comments

Varning för långt inlägg med tvivelaktig svenska och svordomar.

Mina damer och herrar, gubbar och gummor, barn och djur, vi ger er: QUEENSTOWN!!!! *JUBEL*

Innan vår ankomst till denna stad hade alla vi pratat med höjt den till skyarna. QT skulle mer eller mindre ha allt det bästa NZ har att erbjuda samlat i ett. Hutlöst vackra vyer, beläget vid vatten, omringat av berg, ett festliv som heter duga, de galnaste aktiviteterna, bästa maten, bästa människorna, ja ni fattar grejen. Vi var nästan lite nervösa när vi rullade in här med förväntningar högre än Mount Cook. Så? Blev vi besvikna? NEJ.

Dag 1: Solen skiner. Vi anländer kring lunch. Konstaterar direkt att vi har 20 meter till vatten. Checkar in, får ett fyrabäddsrum med egen toalett och stor balkong med utsikt över staden och bergen. Upptäcker att vi bor tillsammans med två svenska tjejer som vi faktiskt tycker om (annars har vi haft någon slags svårdefinierad förakt mot svenskar).Slänger på bikini och går ner till stranden. Bränner oss. Duschar. Går till pub crawl med kiwi. Går och "hämtar tröja på hostelet" dvs köper billigt vin och dricker på rummet. Fnittrar. Tillbaka till pub crawl. Dansar. Spelar biljard. Dansar. Nattamat.

Dag 2. Solen skiner. Törstiga. Nervösa. Idag ska vi hoppa bungy Jump. Inleder morgonen med ett morgondopp i havet för att lugna nerverna. 2 timmar senare sitter vi på bussen dit. Vi försöker komma fram till varför vi betalar för det här. 14.00, vi är framme. Varför? Varför gör vi det här? De slänger på oss selarna och vi får åka en lift ut till den hängande kabinen varifrån vi ska hoppa. Amanda har hybris, är taggad. Filippa har sin tidigare skyjump i bakhuvudet och fasar vad som komma skall. Först ut är Filippa:

Filippa tänker: Okej, jag har inte tittat ner en enda gång. Inte ens genom gallret i golvet på liften, och inte heller genom glaset i golvet i kabinen. Fan vad duktig jag är! Hinner knappt förbereda mig innan det är min tur. Hinner inte bli taggad, hinner inte bli rädd. Går genom spärren, tittar in i alla kameror och försöker se iallafall liiiite mer genuint glad ut än vad jag gjorde på bilderna innan skyjump. Tar småsteg fram till rampen. Väldigt små steg. Jääääättesmå steg. Titta inte ner, titta BARA fram. Fan! Jag vill inte göra detta längre. Få bort mig härifrån, ta mina pengar! Jag bryr mig inte vad det kostar. Instruktören räknar till tre, och jag hoppar. Utan att tveka? Vafan? Hoppet börjar med ett skrik som varar i en halv sekund. Sen går det för snabbt för att göra något ljud ifrån mig. Ut kommer bara ett krystat stön. Jag kommer dö nu! Det tar en evighet innan första studsen. 8 sekunder av ren och skär dödsångest och darrande läppar. Sen... blir det faktiskt kul. Woho! Rädsla blir lättnad och fasa blir nöje. Att hissas upp är därför bara härligt och kicken väl inne i kabinen igen är obeskrivlig!

Nästsist ut är Amanda:

Amanda tänker: Oj är det redan jag. Ah Filippa måste få min kamera. Fan vad kul detta ska bli. Kommer bli helt sjukt. *går förbi spärren*, ah nu är jag lite väl nära kanten. Skärp dig nu, le mot kameran. Du är tuff. Ingen fegis. Kolla filippa ser rätt lugn ut o hon har hoppat. Detta kommer bli såå fett. Oj måste jag gå ut på rampen nu, hah, *tittar ner*, fuck. Gå ut med tårna över kanten? Skojar hon? Jaha okej. 3, 2, fan, 1. Från att ha hoppat är det lite svårt att beskriva hur jag tänkte, jag hade dödsångest. Jag var så taggad på att hoppa att jag inte hade insett hur sjukt läskigt det skulle bli. Så när jag väl kom i luften fick jag en chock. Det är så obeskrivligt läskigt att bara falla. Och sedan bara fortsätta att falla. Och falla lite till. Efter första studsen var det såklart en lättnad men jag minns att jag bara spottade ut svordomar. Det var kul men rädslan tog ett sådant grepp om mig att jag inte riktigt fick den att släppa. Efter tredje studsen skulle man dra i en lina vid fötterna så att man kom tillbaka rättvänd. Jag lyckades inte. Fick därför dras upp upp och ner, skita-ner-sig-läskigt. Kommer äntligen in i kabinen. Slappnar av. Personal frågar: what fell out of your pocket? Fuck.

Tårar. Hur kan man vara så otroligt distraherad och hjärndöd att man glömmer det ENDA man behöver göra inför en bungy: TÖMMA SINA FICKOR. Well, gjort är gjort och det var bara att försöka intala sig själv om att det viktigaste är att vi är okej. Försöka samla sig för nästa var: worlds biggest swing, 300 meter. Skakiga i benen och inte riktigt redo för ytterligare ett skitläskigt, om än något mildare, fall. Vi körde tandem så vi satt sida vid sida. Det var definitivt skita-ner-sig-läskigt men ändå inte lika farligt som bungyn.

Tillbaka i staden fick vi sedan gå till närmsta butik och införskaffa en ny telefonjäkel. Sedan var det bara att försöka vända det negativa mot det positiva och handla vin. Vänta, först testade vi ett burgarhak som hette fergburger, kända för att ha dem bästa burgarna i hela nz. Nja sa vi, men gott var det iallafall. Seeen handlade vi vin och förfestade tillsammans med våra kära rumskompisar. Sedan dansade vi. Och dansade, tiiilllssss nattamat. Känslomässigt turbulent dag men fantastiskt bra var den ändå. Man lär sig av sina misstag, synd att Amandas ska svälta plånboken bara.

Dag 3: Solen skiner. Törstiga. Utflykt till Milford sound idag. För er som inte vet vad det är så får ni Wikipedias förklaring för vi är lite för lata: Milford Sound är en djup fjord i regionen Southland på Nya Zeeland. Milford Sound bildades när en glaciär smälte och fyllde fjorden med havsvatten som nu sträcker sig ut till Tasmanhavet. Fjorden är belägen i Fiordland National Park som är en av de mest besökta platserna på sydön. Vägen från den närmaste staden Te Anau är 12 mil lång och räknas som en av de vackraste bilrutterna i världen.

Lite för törstiga för att vara exalterade. Buss i 4 timmar. Gött då kan man sova. STOPP!!! Sa nz och levererade den vackraste natur vi någonsin har sett. Omöjlig att ens föreställa sig. Inte en blund blev det utan istället helt otroliga utsikter. Höga berg, djupa dalar, turkost vatten och strålande sol. Delfiner. Sälar. Vattenfall. Helt enkelt ett MÅSTE om man besöker Nya Zeeland. Vår busschaufför berättade även för oss att under de 50 gångerna han kört turen till Milford Sound, så var detta 1 av 5 (!!!) gånger då det varit sol. På grund av bergen är detta en plats där regn är ett alldagligt fenomen. Vi hade med andra ord extrem tur.

Dagen därpå begav vi oss tidigt från QT till Lake Tekapo, ett av många smultronställe i NZ. En natt här sedan vidare mot vår sista destination: Christchurch. Som många redan vet så var denna en av de värst drabbade städer under jordbävningen 2011. Vi hade hört att staden fortfarande var illa därhän men ändå delvis uppbyggd. Vi fick en chock. Man skulle kunna tro att jordbävningen var igår. Överallt är rasade hus och byggställningar. Blommor. Minnesplatser. En väldigt känslosam upplevelse. Som om man får gå in i en främlings vardagsrum och ta del av hela hens egna, nakna historia.

På kvällen ville vi fira. Fira och sammanfatta vår resa hittills. Reflektera. Vara tacksamma över allt vi har upplevt. Därför tog vi upp några extra sedlar ur plånboken och gick till en fin, Italiensk restaurang. Perfekt avslut på Nya Zeeland.

Dagen därpå styrde vi våra vingar mot Bangkok, Thailand.

Tills vidare,

/AP & FJ

Likes

Comments

Varning för långt och rörigt inlägg eftersom vi har fått skriva om det 2 gånger... anledningen får ni i nästa inlägg. Stay tuned!

Efter ett minst sagt trångt river valley rullade vi vidare mot en av nya Zeelands "storstäder", Wellington. En mysig stad som vi inte hann få uppleva i någon större utsträckning eftersom vi kom dit sent på dagen. På kvällen var det utgång med bussgänget vilket blev en väldigt lyckad kväll. Utgångarna här i nya Zeeland är minst sagt roligare än "förfesterna" som undantagslöst består utav att smuggla in vin på hostelet för att sedan gömma sig på rummet och hela tiden oroa sig över att personal ska upptäcka en. Påminner nästan om om yngre dar hemma i Sverige.... nejdå mammor o pappor vi skojar bara..

07.00 ringde klockan dagen därpå, pigga och glada (haha) packade vi väskorna för att ta oss vidare mot den södra halvön, med Abel Tasman som första destination. Inställda på en färjetur på 30-40 min och ett par timmar på buss så blev vi närmre förkrossade över att färjan tog 5 timmar och sedan 4 timmar buss. Stackars oss. Lite halvtrötta på att åka buss nu kan man ju säga. När vi äntligen nådde Abel Tasman drog vi en lättnadens suck, här skulle vi stanna 2 nätter och därmed få en fridag. Japp vi behövde helt enkelt semester från semestern. Denna lilla charmiga by valde vi att stanna 2 nätter i just för att kunna ligga på stranden. Lite tjuriga blev vi då när vi vaknade upp till regn. Men vi behövde trots allt inte checka ut och in så vi var rättså nöjda ändå. Vi tog tag i ärenden som vi hade skjutit upp på tok för länge och bara tog det allmänt lugnt.

Dagen därpå vaknade vi upp utvilade och redo för nästa ställe: Westport. Ett charmigt litet surfställe omringat av vackra berg. Efter att ha ätit vår traditionsenliga nudelmiddag traskade vi ner till stranden för att se solnedgången och ojojoj. Så hysteriskt vackert. Det är frustrerande att inte lyckas fånga hur vackert nya Zeeland är på bild, men ni får helt enkelt ta er hit för att riktigt förstå. På stranden satt vi långt efter solnedgången, lyssnade på musik och bara njöt.

Nästa stopp var Mahinapua. Men innan vi kom fram gick vi på en helt fantastisk led, högt uppe med utsikt över havet och horisonten. Att det var strålande sol var inte helt fel då regnet följt med oss i flera dagar. Lätt den bästa hiken vi gjort i nz!

Mahinapua är inte ens en by, utan ett stort hostel mitt ute i ingenstans med en vacker sjö åt ena hållet och en stor strand åt andra. Ivriga som vi var över solskenet så sprang vi snabbt ner till stranden för att ta vara på de sista soltimmarna. Vågorna var extrema och strömmarna var de kraftigaste vi någonsin varit med om, men vi skulle minsann sola OCH bada. Detta resulterade i X antal platta fall. Vi var ändå nöjda och glada. Dessutom så vågade andra sig i havet när vi väl gått ner, så väl uppe på stranden roade vi oss med att titta på när andra ramlade. Mohahaha.

Hostelet var väldigt mysigt och hemtrevligt. Några år efter att Kiwi Experience startat så körde en chaufför in om denna lilla gård, då han fått fel på bussen. Mannen som bodde där då bjöd in alla passagerare och lät dom stanna över natten, och då hade dom en riktig dunderfest. Detta ställe har alltså inte alltid varit med i rutten, utan blev en punkt på kartan på grund av en söndrig buss. Sedan dess har familjen som bor där byggt upp stället och ordnar alltid en fest varje gång en kiwibuss anländer. Kvällen vi var där hade vi utklädnad i tema sopsäck. Så kul!!

Inte mer än 3 timmar bort ligger Franz Josef, som var vårt nästa mål. Franz Josef är en glaciär, benägen bredvid en liten by där vi bodde. Vägen dit var minst sagt häpnadsväckande vacker och omöjlig att sova sig igenom. Varje dag blir vi chockade av denna fantastiska natur och vi kan bara inte få nog av den. Glaciärturen med helikopter och klättring fick vi däremot hoppa över, då den var en aning saftig i priset. Istället gick vi en hike till en lookout-point över glaciären. Vi kom inte särskilt nära men det var verkligen så fint och värt det. Att vandra för att man själv vill och känner för det är så mycket skönare än att gå för att man måste, så som alla småstopp mellan våra destinationer. Ibland känner man sig som ett djur i en stor flock.

Sedan stod Wanaka på tur, en liten stad med en glittrande sjö tätt intill. Vid detta laget var vi aningen trötta på nudlar, nudelsoppa och nudelwok så istället bestämde vi oss för att lyxa till det lite. Inte förrän den senaste veckan har vi upptäckt hur billigt köttet är här i Nya Zeeland, och gott är det minsann också! På menyn stod det två stora bitar pepparstek var, råstekt potatis med lök och kall sås. Vi njöt lika mycket över själva maten som vi gjorde över hur billig denna måltid blev, ungefär 25kr var. Vill man handla billigt och har tiden att titta extra noga i hyllorna så kan man komma undan billigt. Fantastiskt! Mätta och belåtna tog vi på oss lite myskläder för att strosa bort till The Lone Tree, ett ensamt träd ute i sjön. I solnedgången med bergen i bakgrunden njöt vi av denna vy, och kände båda att det blev en utmärkt avslutning på dagen. Krafterna behövdes minst sagt laddas upp, då nästa stopp är inget mindre än QUEENSTOWN!

Tills vidare!

/AP & FJ



Våra egendesignade plastpåsklänningar och gänget i Mahinapua

Lone Tree, Wanaka

Franz Josef Glacier

Lake Matheson

Lake Rotoiti

Den vackra hiken på väg mot Mahinapua

Likes

Comments

Hoooola!

Efter 10 dagar så landade även Amanda i nya Zeeland och det gemensamma äventyret kunde därmed fortsätta. Först på listan var att boka ett flyg ner till södra halvön där vår busstur med kiwi Experience skulle börja. Inte särskilt glada blev vi när vi upptäckte hur dyra flygen hade blivit. Det här med planering... hrm...
Eftersom vi inte heller visste varifrån vår buss skulle börja så traskade vi ner till kiwi experiences kontor. Ord utbyttes och kort sagt så blev vi gratis uppgraderade till att få påbörja vår tur redan i auckland istället för att betala flyg ner. Detta med anledning att vi var svenska. Heja Sverige! På kvällen firade vi vår framgång med några flaskor vin.. för att dagen efter vakna upp utvilade (haha) och redo för vårt äventyr.

09.00 rullade bussen vidare mot hot water beach. Familiar? Japp det var där Filippa var några dagar tidigare. Återigen, en strand som ligger ovanpå en underjordisk vulkan vilket innebär att om man gräver så kommer det upp kokande hett vatten. En cool upplevelse!

Även cathedral cove fick Filippa uppleva för en andra gång, men vid detta tillfälle med sämre väder. En lång hike men så värt det! Svårt att tröttna på alla vackra smultronställen som nya Zeeland har att erbjuda. På kvällen bodde vid hot water beach på ett litet campingliknande ställe, mysigt värre. Morgonen efter var det som vanligt tidig utcheckning för att sedan härja vidare mot waitomo. Varje dag består utav minst 1h hike på olika vackra platser, utan undantag även denna dag då vi vandrade genom gamla gruvor och över svajiga broar. Fruktansvärt fint och en spännande upplevelse!

I waitomo tillbringade vi även en natt och lyxade till det med ett privatrum, och VILKA sköna sängar! Efter vår tacokväll sussade vi som små barn. Dagen efter bar det återigen av men denna gång mot Rotorua, en liten och illaluktande stad på grund av de underjordiska aktiviteterna. På vägen dit stannade vi vid Hobbiton Movie Set, vilket vi båda tyckte var någon av det absolut bästa hittills på vår resa. Hur coolt som helst att se allt i verkligheten och att få höra kul fakta från när filmerna spelades in. Sen att turen avslutades med en Hobbit-öl var inte heller helt fel!

Hela vår vistelse i Rotorua blev hastig då vi på kvällen hade bokat in ännu en aktivitet. Vi skulle nämligen åka till Tamaki Maori-village, få höra allt om deras kultur, uppleva sång och dans och sist men absolut inte minst äta deras mat. Väldigt fräck men också lite skrämmande upplevelse att se riktig Haka-dans (sök på youtube om ni inte vet vad det är). Och maten, den var HELT MAGISK!

Ooooch så återigen dagen därpå vaknade vi och gissa vad? Jo, vi packade våra väskor. Man skulle nästan kunna tro att vi blivit bra på det vid detta laget men nej. Icke så nicke. Nästa stopp blev Taupo. På vägen dit gick vi genom en riktigt cool skog, en så kallad redwood forest. Väl i Taupo ville vi sola och bada men eftersom vädret inte var på vår sida vandrade vi runt i stan och shoppade lite. När solen gått ner testade vi oss på utelivet, som bestod mer eller mindre utav en bar. Hyfsat kul och ett kärt återseende med Vanessa (kanadensaren som Filippa träffade i paihia) men höjdpunkten var nog trots allt "naddamauden".

Dagen därpå stod river valley på schemat. Ett ställe som ligger bokstavligen mitt i ingenstans, ute i den mest häpnadsväckande natur vi har sett här i nya Zeeland. Boendet låg i en brant dal, intill en flod, hade ingen täckning, inget internet och var helt enkelt det mest genuina stället vi bott på. Snacka om karaktär! Eftersom det var alla hjärtans dag så var det massa lekar på schemat, vissa var roliga men vissa var minst sagt tvivelaktiga när det kommer till sexualiseringen av tjejer. Vi hade trevligt men hade ändå i bakhuvudet att detta kan vara vår enda chans att sova ut då bussen dagen efter inte gick förrän 1 på dagen. Så runt 12 tiden drog vi oss upp till sovsalen för att avsluta kvällen med chips. För övrigt är detta det sjukaste rummet vi sovit i. I själva verket är det en enda stor våningssäng med 8 madrasser uppe och 8 stycken nere. Minst sagt trångt!

Tills vidare!

AP & FJ

Hot water beach

Vårt härliga gäng från Hobbiton-turen!

Huka Falls

Tamaki Maori village

Hopp från vattenfall i Gollums pool

River Valley

Likes

Comments

Klockan 4 på morgonen ringde klockan i Melbourne och det var dags för mig (Filippa) att säga hejdå till en sömning Amanda. Då sjukdomen inte lagt sig tog det emot extra mycket att resa med flyg och all dess innebörd. Oddsen var däremot på min sida denna måndagsmorgon, då jag blev uppgraderad till business-class på flyget. Bekväma säten och godare mat, inget jag tackar nej till trots att det endast handlade om 3 timmar!

Efter en nervig passkontroll tog jag mig med buss till hostelet Jucy snooze. Egen dubbelsäng, toalett och dusch. Verkligen bästa möjliga stället att vila ut sig och bli frisk på! Efter två inte så händelserika nätter och dagar köpte jag det minsta Kiwi-passet Bay & Cape, för att återigen socialisera mig och börja upptäcka Nya Zeeland.

Tidigt på morgonen gick jag till upphämtningen och vaknade snabbt till av busschaufförens goda humör och härliga humor, vilket jag nu märkt gäller alla chaufförer som kör för Kiwi Experience. Med få stopp på vägen anlände vi till slut till den mysiga lilla byn Paihia. En fin liten strand, mysiga matställen och ett hostel med härlig atmosfär där vi första kvällen avnjöt en billig barbeque.

Dag två i Bay of Islands bjöd på en fantastiskt rolig guidad tur till Cape Rienga, den nordligaste punkten i landet. Denna händelserika dag innehöll både bad på fantastiska stränder och fartfyllda aktiviteter. Exempelvis sandboard, vilket var fruktansvärt kul, men också jobbigt som F*N då vägen upp var brant och svettig. Detta resulterade i att jag åkte en gång. Sen fick det vara nog minsann, man kan ju inte ha hur kul som helst.

Något som är värt att nämna är också att vi fastnade med vår buss i djup och pudrig sand. Vi fick gräva spår, putta och dra så att svetten rann på oss alla. Kul att berätta om nu i efterhand, men i just den stunden var det slitsamt och frustrerande. Belöningen fick vi i slutet av dagen då vi åt fish & chips på en av Nya Zeelands mest kända fiskrestaurang. Engelsmännen på bussen (alltså i princip alla passagerare) hurrade över denna friterade fiskbit som om det vore det bästa som hänt på hela dagen. Jag försökte hänka på denna exalterande anda för att inbilla mig att det verkligen var värt 9(!!!!) dollar. Funkade sådär.

Väl tillbaka i Auckland en dag senare checkade jag in på Nomads. Det var under de kommande dagarna som jag verkligen började uppskatta staden. Jag och Vanessa, en kanadensisk tjej, tog färjan till vulkanön Rangitoto och hikeade som galningar uppför hela ön. När vi kom tillbaka bestämde vi i all hast att vi skulle göra Aucklands skyjump, alltså ett hopp från högsta byggnaden i staden. Vi bokade en halvtimme efter att det ens kom på tal, och en timme senare så stod jag där uppe, och tittade på när människorna gick runt som små myror på marken. Hur hon lyckades övertala mig så snabbt vet jag faktiskt inte, men jag gjorde det. 192m rakt ner i fritt fall, efter att instruktörerna fått mig att luta mig över kanten i 15 sekunder. Fyfasiken. Då var jag inte särskilt tuff.

Jag åkte även på en dagstur till Cathedral Cove och Hot Water Beach (där vi och typ 200 andra grävde desperat i sanden efter varma källor) i Coromandel. Strålande sol, trevligt sällskap i alla åldrar och nationaliteter samt en rolig guide. En fantastisk dag med mycket bad i turkost vatten och vackra vyer. Dessa hektiska men roliga dagar tar ganska hårt på en. Därför har mina övriga dagar i Auckland tillbringats strosandes på stan eller i sjön Judges Bay som ligger en halvtimmes gång från centrum och Nomads. Detta med antingen min svenska vän Johanna som jag delade rum med, eller tyskarna jag träffade på Coromandel-turen.

Att resa själv var till en början tufft. Nu låg jag iofs sjuk på rummet i två dagar, men det kan också bero på att det är så långt ifrån vardagslivet man kan komma. Hemma har jag alltid människor jag känner runt omkring mig. I Australien var Amanda min trygghet hemifrån. Men nu helt plötsligt fanns det ingen i min närhet som jag kände, eller som kände mig. Man blir tvungen att ta första steget med andra personer konstant, och jag lärde känna många härliga personer som jag haft fruktansvärt kul med. Det jag däremot märkt att jag saknar i dessa temporära relationer är ett djup. Att resa ensam är därför förmodligen inget jag kommer att göra igen, för hur underbart jag än haft det, så är det alltid härligare att dela dessa stunder med någon som står en nära.

Detta inlägg blev så långt att jag själv inte ens orkar läsa igenom det. Här kommer bilderna iallafall!

Tills vidare!

Likes

Comments

Hej vänner!

Då var vi tillbaka på spåret igen! Efter fem nätter i Melbourne tillsammans var det dags att gå skilda vägar i 10 dagar, därav gapet i vårt bloggflöde. Men nu ska vi iallafall försöka berätta allt för er utan att det blir alldeles för rörigt!

Vi anlände till Melbourne sent på kvällen efter en 13 timmar lång bussresa, men stopp i bland annat huvudstaden Canberra. Väl framme var vi inte jättesugna på att orientera oss fram med stora väskor genom ett mörkt Melbourne. Men efter ca 30 minuter så var äntligen framme vid Space hotel, ett hostelpräglat hotell som vi tyvärr blev besvikna över. Ingen alkohol tillåten, massor av barnfamiljer och tråkig personal som inte var särskilt hjälpsamma. Inget vi rekommenderar till ungdomar som vill ha lite mer skoj och stoj! Däremot var hotellets rooftop helt fantastisk och köket var öppet 24/7 (Utmärkt när Amanda glömde att man inte kom in på klubben med flipflop och Filippa fick stilla sitt mjölkbegär mitt i natten). Annars var det ingen höjdare.

Melbourne var förutom boendet en härlig stad som varje dag hade event och något nytt på gång verkade det som. Trots att det var full rulle uppfattade vi stadens atmosfär som väldigt laid back. En skön stämning som sträckte sig hela vägen ut till St Kilda, där vi mer eller mindre tillbringade några timmar varje dag. Efter att bara ha spenderat enstaka nätter på föregående ställen så kände vi att det var dags att slappna av lite.

På lördagen fyllde Amanda 20 vintrar vilket noga hade planerats som en lång dag av fest. Tyvärr gick inte planen i verk då Filippa vaknade upp med illamående och feber. Dagen spenderades på stranden och på kvällen blev Filippa liggandes medan Amanda gick ut med en annan vän!

2 dagar senare skiljdes vi åt och påbörjade varsitt 10 dagar långt äventyr. Jag, Amanda, stannade kvar i Melbourne för att se Bruce medan Filippa styrde sina vingar mot nya Zeeland. För mig bestod dagarna runt konserterna mest utav så kallade roll calls, vilket innebär att man måste dyka upp på upprop 4 gånger per dag för att behålla sin plats i kön. Utöver det låg vi på stranden, kikade runt i stan och drack öl. Första konserten var en renodlad hits-konsert, inga direkta rariteter men samtidigt väldigt politiskt koncentrerad på hela Trump-situationen. Samma dag hade Trump lagt på luren under en samtal med Australiens premiärminister varpå Bruce öppnade med en cover vid namn "don't hang up". Senare under konserten berättade Bruce att han hade tillhandahållit information om att 21 nationer befann sig på arenan just den kvällen. Han rabblade upp samtliga länder och avslutade med .....and sweden!! Mäktigt.

Andra konserten innehöll fler överraskningar vilket gjorde att den toppade den föregående. Efter konserten tog vi oss direkt till flygplatsen för att ta 06 flyget till Sydney. I Sydney väntade nästa kö och 40 grader varm luft. Arenan låg ungefär 45 minuter utanför staden vilket hindrade oss från att göra allt för mycket mellan uppropen. Men ett par strandhäng hann vi ändå med. Konserten var ungefär i stil med Melbourne 2 men detta var en inomhusarena vilket tillät en mycket mer intim konsertupplevelse.

Dagen därpå lämnade även jag Australien efter minst sagt tårfyllda hejdå till vårt Bruce crew.

Tills vidare!

/AP & FJ

Likes

Comments

Hejsan kära läsare (aka familj och andra som konstigt nog finner det intressant att läsa om vårt göttiga liv här borta)

Tidigt på morgonen anlände vi till Sydney efter en låååång busstur på 13 timmar. Relativt utvilade letade vi upp vårt hostel som heter Bounce. Centralt beläget med en mysig rooftop. Som alltid sugna på att få en nyans mörkare hud tog vi färjan över till Manly beach, där spenderade vi några timmar innan vi släpade oss tillbaka. Kvällen spenderades först på vår rooftop där vi lärde känna några nya människor som vi sedan gick med till en bar. En av killarna, en amerikan John, hade bestämt sig för att åka till blue mountains dagen därpå och undrade om vi ville följa med. Sagt och gjort tog vi tidigt dagen därpå tåget ut mot dessa fascinerande berg. Som allt annat var det, svettigt, jobbigt och alldeles alldeles underbart. Vyerna var utom denna värld. Vi betalade även en peng extra för att få åka över en djup dal mellan två berg, i en så kallad cable car. Häftigt men kanske lite väl nervigt för Amanda ;)

På kvällen gjorde vi en repris av föregående kväll men med en uppgradering av bar. Efter ett restaurangbesök med vår vän John så gick vi till Scubar, som var betydligt bättre än Sidebar från dagen innan. Att vi hade kul märktes en aning dagen efter, men det hindrade inte oss från att agera äkta turister. Botaniska trädgården, operahuset och Bondi beach checkade vi av på en dag. Kvällen blev däremot inte askalas eftersom att Filippa glömde sitt ID. Vi missade därför hostelets bar crawl. Detta surade vi däremot inte över en sekund eftersom att kebaben vi åt där på kvällskvisten var en av dom bästa hittills. Mums!

Dagen därpå styrde vi vårt stök mot Melbourne som vi ska skriva om i nästa inlägg!

Tills vidare!

/AP & FJ


Likes

Comments

Hallåååeee!!

Port Macquarie levererade utan tvekan! Första dagen var vi på ett koala hospital vilket precis som namnet lyder tar hand om skadade koalor. Vanligaste orsakerna var att de blivit påkörda eller skadats via skogsbrand, men även andra sjukdomar såsom klamydia förekom. Vi var på en guidad tur där vi fick höra varje koalas individuella historia. En emotionell upplevelse som vi båda uppskattade väldigt mycket!

Vi bodde på ett hostel vid namn beachside backpackers, ett genuint, litet ställe med mycket karaktär. Alla kände alla och vi kom snabbt in i deras gäng. På kvällen var det återigen en "barbecue-kväll" som var väldigt god. Närmre midnatt gick vi in till de få barer som är belägna här, ingen höjdare men vi var ett stort roligt gäng så vi hade kul ändå.

Dagen därpå hade vi bestämt oss för att göra "coastal walk" som var en 10 km lång promenad. Detta gjorde vi med vår nyfunna vän Cassie, en härlig tjej från Kanada. Stigarna slingrade sig genom klippor, regnskog, nudiststränder, hundbad etc etc. Svettigt och jobbigt men värt varenda steg. Trots att vi de två första timmarna letade efter mat (varav vi lyckades springa in på TRE ställen PRECIS när dom stängt köket) så höll vi humöret uppe. Australien är verkligen häpnadsväckande vackert.

Sista biten av promenaden blev det väldans stressigt. Vi hade nämligen bokat en sunset boattrip vid klockan 6, och efter x antal fotosessions och gapande framför otroliga vyer så hade vi ont om tid. Förlåt mamma Petra och mamma Anita, men vid detta laget så var det bara att hålla ut tummen vid vägkanten. En liten lokalboende gubbe plockade efter en stund upp oss alla tre och vi hann till och med köpa ett par öl till båtturen.

Det blev ingen lugn båttur utan en familj på 12 personer (varav hälften var barn) hade partaj och bråkade om godis ca hela resan. Annars var den en mysig liten tur, vi pratade om hur vi ser fram emot framtiden men också hur ångestladdad den är. Detta samtal blev ännu mer panikartat när vi körde in i ett område där endast lyxvillor med egna yacht-hamnar fanns. Vi har på denna korta tid träffat så många människor med annorlunda syn på livet att vi själva har bildat en ny uppfattning. Samtidigt att vi förändrat många andras syn genom att som helsvenska tjejer inte ha blont hår och blåa ögon. Japp stereotypen lever än kvar.

Väl tillbaka på vårt hostel tog vi det lugnt för att senare ta nattbussen till Sydney! Återigen sov Amanda hur bra som helst medan Filippa kämpade sig igenom även denna busstur. Nu tycker jag (Amanda) att vi alla hejar lite extra på Filippa till nästa bussresa så att stackarn inte behöver lida för mycket på sin drömresa ;)

Tills vidare!

/AP & FJ

Likes

Comments

Förlåååt för dålig uppdatering! Vi har haft fullt upp här Down under.... nä okej vi har bara inte riktigt orkat.

Vi kom tillbaka till brisbane som nämnt tidigare och spenderade en sista kväll där innan vi tidigt tog oss iväg till Byron bay söndagmorgon. Meningen var att vi skulle ta bussen ner som gick vid kl 1 men på vår tur till fraser Island träffade vi några tyskar som skulle köra ner där på morgonen så vi åkte med dem istället.

Väl nere i Byron bay hade vi inget hostel bokat men åkte till Arts factory som vi hade blivit tipsade om. De hade dock bara en natt så vi bokade ett annat hostel de 3 sista nätterna. Många hippies, måååånga svenskar och lite droger här och var. Kanske för lite tid på ett ställe för att döma men vi kände inte riktigt att det var vår cup of tea. Vårt andra hostel passade oss betydligt bättre i smaken med läge, människor och stämning. Så vi är glada att det blev som det blev.

Detta hostel heter Backpackers Holiday Village. Mysigt, fräscht, ung personal som vi fortfarande undrar vad deras jobb faktiskt var. Dricka alkohol och spela beer pong måste vara två av uppgifterna då de festade varje kväll, utan undantag. Att vi vann över både dom och tre andra lag i beer pong gjorde nog alla lite chockade, men framförallt killarna som jobbade på hostelet. Till slut hade de satt upp ett annat bord, eftersom att dom inte fick spela vidare när vi vann. De hade även en helt underbar barbecue-kväll för bara 10 dollar. Jättegod mat och vi fick ta hur mycket vi ville! Guld när man ätit nudlar och storkok flera dagar i rad. Att där dessutom bodde två ödlor på hostelet var jättekul. Lägger in en bild på den lite mindre ödlan nedan som heter Djingo!

Byron bay är för övrigt en väldigt liten men innehållsrik stad. Många mysiga butiker och restauranger. Stranden är fin men väldigt trång eftersom det är bara en viss del som är övervakad av lifeguards medan resten kan man bada i "på egen risk". Efter ormincidenten kände vi att det var klokt att trängas lite. Trots vårt försök att vara försiktiga så skrek Filippa efter 1 timme ungefär att hon blivit stucken/biten av något i vattnet. Det visade sig vara bluebottle jellyfish, som är typ som en manet. Ofarlig men orsakar väldigt intensiv smärta. Vår guide på fraser Island jämförde det med konstanta knivstick. Dessa fanns lite överallt uppspolade på stranden och vi märkte att fler och fler blev "stuckna" och sprang till lifeguards för att få ispåsar. Tillslut var vågorna för nära våra fötter och vi bestämde oss för att gå till poolen på hostelet istället!

Byron bay gav oss inte bara mysig stämning, god mat och en massa intryck, utan också en rejäl solbränna som vi nu ska bota med after sun och skugga. Igår tog vi det lugnt hela dagen för att sedan ta bussen i 6 timmar till Port Maquarie. Efter mycket sömn för Amandas del, och nästan ingen sömn för Filippas så kom vi äntligen fram inatt. Nu bor vi på ett lite mindre hostel som vi tänkte skriva mer om i nästa inlägg!

Tills vidare!

/AP & FJ

Likes

Comments