Header

Och så var det dags för boracay. Som vi nämnt tidigare hade vi förbokat en privatvan som snabbt och smidigt skulle ta oss upp till paradisön. Men som med det mesta i Asien så bara måste någonting gå fel... vi skulle plockas upp direkt efter att vi landat men vi väntade, och väntade..... och väntade. Men ingen chaufför dök upp. Efter mycket väntande så fick vi svar från chauffören som hade tagit fel på dagarna. Suck. Han fixade dock en ny som kom efter 20 långa, varma minuter. Väl inne i vanen så kom frågan om pris upp, det var såklart inte det som vi hade bestämt från början. Suck. Chauffören hittade då en TREDJE chaufför som gick med på priset. Och så äntligen åkte vi. Och åkte gjorde vi, fort. Ännu en vansinnesfärd där vi fick skrika åt chauffören att sakta ner för de stackars djuren som befann sig vid vägkanten på så gott som hela vägen upp. Men även denna tur överlevde vi och efter en kort båttur och lite tricycle på det rullade vi runt 7 på kvällen in på vårt hostel: Mad monkey.

Detta Hostels recensioner hade varit så pass bra att vi helt enkelt var tvungna att boka det. Och nu i efterhand är vi så glada att vi gjorde det. Redan första kvällen träffade vi mängder av trevliga människor. Mad monkeys är känt för sin ungdomliga och festliga atmosfär vilket gör att de flesta lär känna varandra väldigt fort. Vi hade bara bokat 4 nätter men förlängde direkt till 8.

Vid detta laget så hade det nog gått ungefär 48 timmar innan Amanda hade hade haft otur/klantat sig så nu var det såklart dags igen. Hon missuppfattade stegen ner från sängen lite smått och föll pladask ner på sin stackars fot. Filippa fick agera sjukvårdare i vanlig ordning och lindade provisoriskt in foten med en handduk. Suck. Dagen därpå blev väldigt tuff för Amanda som hade en del svårigheter med att stödja på foten. Hon bestämde sig dock för att vänta ytterligare 24 h innan hon gick till sjukhus för att se om det blev bättre. Vilket det som tur blev, vääääldigt sakta men säkert. Vi tycker att alla borde ta en liten tyst minut för Amanda som har haft lite väl många uppförsbackar denna resa.

Tack. Dagarna i boracay bestod av strandhäng varje dag. Det är första gången på hela resan som vi stannar hela 8 nätter på ett och samma ställe. Helt otroligt skönt att slippa resa och checka ut och in. Dag 3 beslutade vi oss för att signa up för "booze Cruise", en båttur som hostelet anordnade. Som namnet löd så erbjöds det obegränsat med alkohol samtidigt som man tog sig till olika ställen runt ön för klipphoppning, snorkling och solnedgång på en gömd strand. Väldigt skoj!

Juste, i Boracay hittade vi även en restaurang vid namn Army Navy, som serverade......*trumvirvel*..... tacos!!!! Och GOD sådan. Vi skäms inte för att säga att vi åt där varje dag. Muuuuuuums!!! Okejdå, vi testade faktiskt två andra restauranger som också serverade tacos men de var inte lika goda så slutade alltid med att vi hamnade på Army navy.

Under vår tid i Boracay testade vi även andra stränder än white beach, som är den mest kända. Vid denna tiden på året är algblomning ett stort problem vilket gör det lite halvt äckligt att bada där. Först testade vi puka beach, som var väldigt fin men många båtar som var i vägen där man badar. Dessutom var det omöjligt att hitta mat till ett rimligt pris, så det slutade med att vi åt cupnoodles till lunch. Sedan testade vi Diniwid beach, vår favorit!!! Här var vattnet bland det finaste vi sett och stranden helt fantastiskt. På denna strand låg även berömda sprider house, som ligger belägen precis ovanför vattnet intill en klippa. Väldigt god mat och fin utsikt. Här hängde vi resterande dagar på ön med sushi (!!!) och pizza. Bästa stället.

Vår sista utekväll kom vi hela vägen till en klubb som hade en liten festival(?) ute på stranden. Nu hängde vi med två svenskar, Charlott och Matilda. Vilka pinglor! Så glada är vi över att våra vägar hann korsas innan vi skulle lämna Boracay. Vi blev inbjudna till VIPen och njöt för fullt av hur viktiga vi kände oss, tills vi blev tillsagda att vi inte fick sätta oss ner vid ett bord. Det var tydligen bara kända personer som fick sitta ner i VIP. Då lät Amanda fantasin flöda och improviserade fram att hon faktiskt var en "swedish famous blogger" som minsann skulle recensera stället. Och jajamen, vi fick slå oss ner. Iallafall en stund. Vi som är riktiga sittare bestämde oss då för att gå till Donken istället. En riktig superkväll med andra ord!

När vi två dagar senare, efter att ha hängt på stranden med Matilda och Charlott en sista dag, lämnade Boracay så hade vi en lååång dag framför oss, som även var påskafton. Vid 05 ringde klockan och sedan färdades vi med tricycle, båt, bil och flyg för att komma tillbaka till Cebu. Där bodde vi på samma hotell som förra gången vi stannade till där på vägen. Denna gången hade vi en heldag framför oss, då vi bokat två nätter här. Detta gjorde vi eftersom att vi tänkte simma med valhajarna i Oslob. Långt in på kvällen diskuterade vi hur vi skulle göra. Det verkar ju så himla coolt, men vi har även läst att det inte är bra för arten. Det är bara hanarna som kommer så pass nära land och blir matade för att turister ska kunna simma med dom. Honorna leker i djupare hav, och möjligheterna till fortplantning minskas eftersom att hanarna vet att dom får mat in mot kusten. Av denna anledning så valde vi faktiskt att stå över. Även om det inte är djurplågeri i ren form så kändes det inte rätt.

Vad händer då? När vi inte har något att göra i Cebu city? Jo, vi åker till ett shoppingcenter, köper allt annat än det vi behöver och går sedan där ifrån med en bitterljuv känsla i kroppen. I detta köpcentrum så hände även något oförklarligt. Mitt i vår jakt på toaletter så började Filippa hoppa rundor av ren lycka. Amanda stod bara stilla och gapade. Långt bortom folkhavet så såg vi den militärgröna loggan: Army Navy. JAJAMENSAN. Favoritstället från boracay visade sig vara en kedja! Så vi gick dit och beställde det vanliga: nachos och crunchy tacos med guacamole och sourcream. OJ vad vi mådde!

Efter sista natten var det dags för ännu ett flyg. Nu lyfter vi mot........ BALI!

Tills vidare!

/AP & FJ

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Hejsan svejsan!

Efter några timmars klagande över hur lång tid vi hade på Singapores gigantiska flygplats, så var det dags att checka in. Detta gjorde vi ungefär en halvtimme innan disken stängdes för vårt flyg, gott om tid ju! Eller?

Nej. Den väldigt trevliga och tillmötesgående mannen vid check-in förklarade noga för oss att vi inte får komma på planet om vi inte har en biljett ut ur Filippinerna. HUR kunde vi ha missat detta? Aja, det var bara att svälja det och börja leta flyg i all hast. Vid Air Asias egna disk bokade vi sedan det billigaste flyget till Bali, som kommer få oss att vänta i 12 timmar på Kuala Lumpurs flygplats. Sekunden som klockan slog halv så checkade vi in, precis innan det hade varit för sent. Men! För att lätta på denna tunga läsning så hade vi en komisk situation i säkerhetskontrollen innan boardingen. Länge rotade kontrollanten i Filippas oändligt djupa ryggsäck och hittade tillslut, till allas förvåning, en flaska med IKEAs flädersaft. Avskedet av denna underbara dryck blev därför hastigt och smärtsamt.

Väl framme i Cebu tog vi en Grab till vårt hotell, där vi skulle stanna i en natt för att dagen därpå ta båten till Bohol. Vid hamnen i Bohol fick vi tag på en van som sedan körde runt oss tills vi hittade ett hotell som passade oss, och tillslut kom vi fram till Harmony Hotel. En aning dyrt men inget vi ångrade, då vi pga tidigare gäster i rummet hade en Kingsize-säng OCH två singlar. PERFEKT för att slänga upp våra kläder på, som annars brukar hamna på golvet. Helt klart värt pengarna tycker vi.

Vi kilade ner till stranden och hann njuta en stund. Men sen började det ösregna så vi satte oss på en servering och tänkte vänta ut regnet. Sen satt vi där. I 3 timmar och åt, drack och njöt av bra wi-fi. Sen insåg vi att det kanske var dags att bege sig hemåt. Vi började få konstiga blickar av servitörerna.

Dagen därpå var det dags för utflykt. Vi hade en egen tricycle som körde runt oss till lite olika ställen för ett bra pris. Första stoppet var chokladkullarna. Väldigt vackert och fräckt hur naturen kan skapa saker som ingen kan förklara. Filippinerna själva har däremot ett par legender som säger sig vara svaret till fenomenet:
1. Jättar som kastade sten på varandra
2. Att kullarna är avföring från en gigantisk vattenbuffel.
Vi tror på den sistnämnda då alla vet att jättar aldrig har funnits.

Det var värt att sitta i en trång tricycle i 3h för att se detta då det nästan är obligatoriskt när man besöker Filippinerna. Sedan var det dags för ett naturreservat där vi tittade på supersmå sovande tarsier I träden. De små liven var så himla söta att vi nästan tuppade av. Kolla bilden nedan. Fun fact: tarsier kan vrida huvudet 180 grader, coolt va?

Efter det rullade vi vidare till något som vi trodde skulle vara ett naturreservat för ormar. Vår chaufför hade bara visat en bild på en orm och frågade om vi ville åka dit. Vad vi möttes av var hemskt och inte alls vad vi tänkt oss. Det var ett superlitet zoo med en mängd olika djurarter instängda i små små burar. Bland djuren var bland annat en tiger, som de sa sig skeppat från Afrika. Hon var instängd i en 10 kvadratmeter stor bur utan något sällskap. Vårt hjärta brast och vi åkte därifrån med tårfyllda ögon. Vi kontaktade senare ett flertal olika organisationer och myndigheter om detta zoo i hopp om att göra skillnad för de stackars djuren. Nu är det bara att hålla tummarna.

När vi kom tillbaka så körde chauffören oss direkt till stranden. Efter gårdagens ösregn tänkte vi göra ett nytt försök att bara njuta av sol och bad. Men självklart så passade Amanda på att skada sig igen. Denna gång på en sjöborre, vars svarta taggar satte sig i foten på henne. Filippa har suttit barnvakt nu i ca 3 månader men denna ungjäveln är svår att få pli på!

Trots att vi var skärrade och ledsna efter dagens besök så tog vi oss ut för att äta på kvällen. Efter att i vanlig ordning ha ätit på favoritstället (med Nice tacos) så var vi fast beslutade om att vi skulle äta Créme brulée, och ni vet hur vi är när vi bestämt oss. Det ska ske även om vi får gå igenom eld och vatten. Den kvällen gick vi länge och långt för att gång på gång mötas av dessertmenyer fulla av enbart glass. Men tillslut, ca 1,5 timme senare så hittade vi det på en meny och satte oss pladask på serveringen. Vi var supernöjda över att vi kämpat på så länge, tills.... Vi fick in en lila sörja med vit kräm på. Vafaaaan. Besvikelsen var stor. Nästan lika stor som käftsmällen vi fick av notan. Bra avslut på dagen.

Trots motgångarna så var vi nöjda med vår vistelse i Bohol och exalterade på vårt nästa stopp: Palawan. Innan vi kom till Filippinerna levde vi i tron att man lätt skulle ta sig runt mellan de 7000 öarna med båt. Men ack så fel man kan ha. Vi var därför tvungna att boka flertalet flyg för att komma någonstans alls. Billigt med inrikesflyg? Nepp. Vi tog oss tillbaka till Cebu där vi samma eftermiddag tog flyget mot Iloilo, här var vi tvungna att stanna en natt i väntan på vårt flyg till Palawan. Hotellet vi bodde på låg som av en händelse mittemot ett shoppingcenter. Ajajajaj vi har verkligen noll självbehärskning. Fast först var vi duktiga och tog en sväng på hotellets gym, riktigt skönt efter 3 månader av ätande. Så efteråt "förtjänade" vi att kolla på kläder. Lol.

Dagen därpå var det äntligen dags att flyga till Puerto Princesa, Palawan. Väl på flygplatsen checkade vi in och sedan tog det stopp. Flygplatsen hade en terminalavgift på cirka 100 kr per skalle som skulle betalas kontant. Våra fickor var tyvärr tomma så vi traskade ner till en atm. Som inte fungerade. Sedan till en andra, som inte heller fungerade. Arghhhhhh!!! Ingen atm på flygplatsen fungerade och vi hade inte mycket tid kvar tills vårt flyg gick. Paniken ökade och stressen blev allt mer påtaglig. Vi pratade med cirka all personal på flygplatsen som skrattandes bara skickade oss vidare till nästa idiot som inte heller hade en lösning. Till slut var vi spritt språngande galna och mer eller mindre skrek till personalen att vi vägrade missa vårt flyg på grund av deras idiotiska avgift. Och då, precis som en ängel från ovan, knackade en kvinna på vår axel och sa att hon och hennes man kunde betala vår avgift. Tänk att det fortfarande finns fina människor kvar på denna jord. Vi tog sedan en lunch med det trevliga paret som var filippinare båda två men hade bott i Kanada. Efter att vi berättat att vi skulle tillbaka till Iloilo för att sedan ta oss upp till Boracay tipsade de om sin vän som kunde köra oss upp dit för ett bra pris. Sagt och gjort så bokade vi det och tackade sedan så mycket för all hjälp.

Väl framme i Puerto Princesa bokade vi snabbt och lätt en delad van upp till El nido. Det blev inte så snabbt och lätt dock då vi fick byta van 3 (!!!) ggr av okänd anledning. Lite smått irriterade påbörjades sedan den 6 timmar långa färden upp. Det var skumpigt, trångt, ryckigt och fullständigt skräckinjagande. Filippinare kör som om de är biltjuvar hela högen. Runt midnatt rullade vi ÄNTLIGEN in i El nido och checkade in på vårt inte så charmiga hotell.

The thing to do i El nido är turer mellan de olika öarna. För själva staden är ganska äcklig och inget direkt att se. Vi kände dock inte oss redo att första dagen bege oss ut på äventyr så vi bokade en tricycle till en strand som låg ca 45 min bort. Den var väldigt fin och vi njöt av en dag utan att resa allt för mycket. Dag 2 åkte vi på en tur mellan öarna och det var väldigt vackert. Havet var däremot väldigt vilt denna dag på grund av blåst så det var en minst sagt ansträngde båtresa. Vi besökte olika laguner varav en där vi paddlade kanot. Vårt lunchstopp var på en vacker ödestrand och bestod av grillad fisk, musslor, kyckling, ris och frukt. Mums!
Väl tillbaka i hamnen visade Amanda återigen sitt rätta jag och trillade lite charmig på väg upp till stranden och skrapade upp knäet, visst blir man trött :))))

Dagen därpå var det dags att ta oss ner till puerto princesa igen. Att åka med van är verkligen mer komplicerat än vad det låter. Människorna som jobbar med att organisera dessa bilar misslyckas verkligen varje gång verkar det som. Även denna gång tog vi tricycle till bussterminalen, och blev genast tillsagda att hoppa in i en bil. Sedan körde vi och plockade upp fler personer i ca en halvtimme. Vi stannar och... är på samma ställe som vi hoppade på och blev ombedda att hoppa av? För att ta en annan bil? Ni hör ju hur orimligt detta är.

Till slut så hamnade vi iallafall i rätt bil och den långa färden till puerto princesa började. Ännu en idiot till chaufför som med gasen i botten körde om i kurvor och sket totalt i hundarna på vägen. När vi kom fram till vårt hostel i PP så mottogs vi med varma armar in i vad som var ett stort guesthouse, men som kändes som ett hem. Det äldre paret som ägde stället var så varma och snälla. Trots att dom hade helt fel uppfattning om alla sevärdheter och egentligen inte hade en aning om tider eller priser så tyckte vi om dom väldigt mycket. J&B pensionhouse hette stället!

Vi blev på eftermiddagen mycket sjuka med hög feber och halsont. Därför gjorde vi verkligen ingen nytta trots vår tidiga ankomst. På kvällen tog vi oss in till Robinsons och åt, ett shoppingcenter med diverse stora restaurangkedjor.

Första heldagen åkte vi ut till en ö vid namn Cowrie Island. Här kunde man åka på turer liknande den vi gjorde i El Nido, men nu ville vi bara vara på samma ställe hela dagen. Helt klart en fin liten ö med bra strand men då vi vid detta laget kände oss sjuka så kunde vi inte njuta så mycket ändå.

Dagen därpå bestämde vi oss för att åka till en lite annorlunda sevärdhet. Nämligen ett fängelse på ca 40 000 hektar. Hela fängelseområdet är alltså Parisx2.
Men först var vi tvungna att ta ut pengar, det gick hur bra som helst för Filippa men när det var Amandas tur så gick det inte trots att hon visste att pengar fanns. Aja sa vi och åkte vidare, men på kvällen när Amanda checkade kontot hade pengarna dragits ändå. 2400 kr. Kul. En tyst minut för Amanda.

Iallafall, vi hade en tricycle som körde oss in till huvuddelen av fängelset. Där fanns det ett fritidshem, och några sekunder efter att vi gått in så började ett gäng killar dansa till as long as you Love me - backstreet boys. Detta var då inmates, som vi senare pratade med. Det finns tre grader av security. De som är inom minimum, kan gå fritt hur de vill. De har bruna tröjor. Blåa tröjor är medium, dessa fångar får gå ut med övervakning. De med röda tröjor såg vi inte ens. Dom är inom maximum och sitter i sin cell hela dagen.

Vi pratade med några blåa men mest bruna, och självklart var alla jättetrevliga. Vi pratade om deras levnadsförhållanden som fångar, och de flesta trivs relativt bra för att vara ett fängelse. De som jobbar på fängelset hade barn som spelade badminton med inmates, utan bevakning. Filippa spelade pingis med en fånge. Stämningen var spänd men ändå så lätt. Med andra ord en sjukt konstig med häftig upplevelse.

Vi fick veta om fångarnas liv utanför fängelset, och även av vissa vad dom hade gjort för att hamna "bakom galler". Lite snyfthistorier för att vi skulle ge dom pengar/köpa souvenirer förekom också. Vissa hade intatuerade droppar under ögonen, och vi fick veta att vilken färg på tröjan man har handlar egentligen inte om själva brottet. Det handlar om hur bra dom sköter sig i fängelset, deras beteende. Därför kunde vi prata med mördare, rånare, kidnappare och allt vad det var. Finns väldigt mycket att skriva om detta men sammanfattningsvis så var det hur jääääävla coolt som helst, samtidigt som det krävdes att man var magstark.

Morgonen därpå var det dags att lämna Puerto Princesa. Vi fick skjuts till flygplatsen och kände att vi var väldigt nöjda med vårt besök i denna stad. Framförallt hade den mer att erbjuda än vad vi trodde, då vi inte ens hann med allt. Wellwell, nu lyfter flyget mot Iloilo. Snart är det dags för Boracay!

Tills vidare!

/AP & FJ

Likes

Comments

Efter att ha vinkat av William hoppade vi på flyget mot Kuala Lumpur, Malaysia. Vi var båda exalterade över att få känna av storstadspulsen igen. Därutöver hade vi också ett alldeles för stort begär av att shoppa, vilket inte riktigt ingår i en backpackers handbok. Men som vanligt gör vi vad vi känner för snarare än vad vi borde.

Förresten, side note: Amanda var väldigt lycklig över att äntligen få sova ihop med Filippa igen efter att ha sovit 3 veckor ensam och legat x-antal timmar vaken efter att ha fått höra historier från creepypodden. Filippa var inte lika lycklig efter en incident som hände när vi var i Byron Bay, Australien. Såhär lyder historien:

"Det blev en tidig kväll då både jag och Amanda hade druckit ett glas för mycket. Vi gick in på rummet och hade ett långt samtal, tills Amanda blev alldeles för trött och somnade pladask. Jag gick ut från rummet och pratade i telefon med mamma i säkert en timme innan även jag var helt slut. Vad som skulle hända senare mellan våra 4 väggar hade jag aldrig kunnat ana.

Efter att ha borstat tänderna så smög jag in i rummet. Amanda låg exakt likadant som innan jag gick. Hon somnade direkt från en sittande position på sängkanten, så hennes ben var halvt utanför madrassen. Jag lyste mig fram till min sida av sängen innan jag lade mig försiktigt. Luften låg som ett täckte över oss. Ikväll kände jag av den kvava tryckande värmen extra mycket, men min blåa, tunna resesovsäck är precis lagom för alla hostelrum utan AC. Jag kryper ner i den och lägger mig tillrätta, med mitt ansikte riktat mot Amandas rygg.

I en plötslig och onaturligt snabb rörelse sätter sig Amanda upp på sängkanten, exakt där som hon innan somnade. Jag rycker till och ställer frågan "hur mår du?". Inget svar. 10 sekunder går. "Mår du bra?". Tystnad. Jag väntar i ca en halv minut. Tänkte att hon fortfarande sov och förmodligen skulle lägga sig igen. Men inget hände, trots att jag ställde en fråga till; "behöver du kräka?". Efter att inte ha fått något svar nu heller så tyckte jag att det började bli obehagligt, men jag bestämde mig var att vara passiv. Jag har hört att man inte ska väcka personer som går i sömnen. Istället låg jag blixtstilla och väntade på att det skulle ta slut.

Efter säkert 2 minuter bröts tystnaden. Hon hade hela tiden suttit stilla med rak rygg. Nu lutade Amanda huvudet till vänster. Rörelsen gjorde ifrån sig ett oerhört högt knäckande ljud, och jag kände hur varenda litet hårstrå reste sig på min kropp. Utan paus lutade hon sedan huvudet långsamt till höger, i exakt samma monotona rörelse. Samma ljud igen, fast denna gång högre. Jag vågade inte röra en fena, utan var rädd att huvudet skulle vridas 180 grader om jag gjorde ifrån mig nåt ljud. Har tittat på alldeles för många skräckfilmer och lyssnat på alla avsnitt av creepypodden.

Efter ytterligare en halv minut, som kändes som en evighet, i stillasittande position vred hon på kroppen. Först åt vänster och sen åt höger. Jag blundade hårt, precis som att det skulle hjälpa. Varje kota i hennes rygg knäcktes, men det gick långsamt. Så himla långsamt. Kalla kårar fick jag minst sagt, och jag trasslade långsamt ur ena foten ur sovsäcken. Egentligen vet jag inte varför, jag var bara rädd. Nu satt hon stilla, i säkert 1 minut till. Innan hon återigen föll ner mot kudden. Samma ställning som innan.

Först nu märkte jag att att mitt hår hade klibbat fast i pannan av svetten som utsöndrats av rädslan i kroppen. Jag var varm, ville svalka mig. Torr i munnen, ville ha vatten. Jag sträckte mig efter vattenflaskan och tog några klunkar. Sedan kröp jag ur sovsäcken. Inte bara för att jag var varm, utan också för att jag ville vara beredd."

Well, tillbaka till Malaysia. Vi landade på förmiddagen så efter incheckning tog vi oss till närmsta shoppingcenter. Affärerna var inte särskilt västerländska men vi hittade några pärlor ändå. På kvällen åkte vi till Luna skybar. Där drack vi dyra drinkar och tittade på den superfina 360 grader utsikten. Väldigt lyxigt ställe, lite för fint för oss egentligen. Trots att det regnade rätt så rejält så var vi nöjda och glada när vi åkte därifrån. Vi älskar storstäder!

Dagen efter åkte vi till Lot10, ett shoppingcenter som vi hade åkt förbi dagen innan. Där hittade vi H&M och Zara, gissa om vi shoppade! Lite ironiskt är det ändå, att vi reser jorden runt men söker oss till just H&M. Vi kan försvara oss med att det var väldigt billigt och att vi inte hade mycket tid innan vår Grab-förare skulle komma tillbaka. Då är H&M ett säkert kort. Ja, förresten! I Kuala Lumpur insåg vi att det finns ett företag som kan liknas vid Uber. Superbilligt och väldigt lätt att ha att göra med. Grab heter det, starkt tips om man vill färdas billigt i det röriga Asien!

När vår Grab hämtade oss hade vi helt slut på energi. Det enda som fick oss att fortsätta kämpa var tanken på vad vi skulle äta till lunch. Vi skulle nämligen till IKEA(!!). I början av vår resa hånade vi dom som åt på IKEA när dom är utomlands. Men nu stod vi där, vrålhungriga och taggade som aldrig förr på att få äta köttbullar med brunsås. Ojojoj vad vi njöt. Vi passade till och med på att spendera lite mer pengar och köpte räkmacka till förrätt, samt chocklad. Av någon anledning hade vi fått för oss att IKeA sålde marabou världen över, så besvikelsen blev total när vi insåg att det inte fanns. För att trösta oss köpte vi flädersaft. Det förtjänade vi.

På kvällen hade vi planerat att åka upp i de grandiosa tvillingtornen, som mer eller mindre symboliserar Kuala Lumpur. Väl framme fick vi veta att det var för sent för att åka upp. Jahapp sa vi och började promenera för att hitta någon restaurang med mat. Det är helt omöjligt att hitta mat i denna stad. Ärligt talat, hur centralt man än är så lyser restauranger med sin frånvaro. Tog oss minst 20 minuter innan vi kom fram till något restaurangliknande. En måltid senare tog vi oss tillbaka till hotellet för att sova. Dagen därpå hade vi bokat en utflykt till batugrottorna, som är ett berg av kalksten, är coolare än det låter. Men när vi vaknade så hade himlen öppnat sig och regnet vräkte ner. Vi sa nejtack till utflykt och stannade därmed i sängen. Hade en riktig mysdag där vi inte rörde en enda fena förutom när vi tog en grab in till Hard rock café för lunch. På kvällen tog vi oss till en rooftop bar som skulle vara helt fantastisk, men blev stoppade på vägen in. 21 jordsnurr skulle man ha upplevt. Suck. Surt vände vi på klacken och åkte hem istället, trumpna över att för första gången på resan blivit nekade alkohol.

Eftersom det mesta i Asien är "VIP" och "First class" så hade vi inte höga förväntningar på bussen som dagen därpå skulle ta oss från Kuala Lumpur ner till Singapore. Men denna gång blev vi positivt överraskade, sätena var stora nog att passa en genomsnittlig amerikan,hade benstöd samt enormt benutrymme. Den 6 timmar långa bussresan kunde därmed genomföras mycket bekvämt. Efter x antal stopp där vi var tvungna att gå igenom säkerhetsrutiner var vi äntligen innanför gränserna. Vi blev avsläppta mitt i stökiga indiatown som vi genast satte check på och började promenera inåt centrum, i jakt på wi-fi så att vi kunde beställa en Grab (Asiens motsvarighet till Uber). Efter några hundra meter hamnade vi på ett café och beställde utsvultna in varsin macka. Glömska som vi är så hade vi inte kollat upp valutan utan betalade blint. 90 spänn för en macka!!!!! Hej o hå här får man minsann passa sig.

En stund senare satt vi i en grab på väg till vårt hostel. Ja, ni hörde rätt. Priserna i Singapore var så saftiga att vi var tvungna att bo på hostel igen, första gången sedan Nya Zeeland. Vi frågade vår chaufför vad vi borde göra här i Singapore, varpå han svarade: äta. Nog för att vår kärlek till mat är bottenlös, så var detta alternativ inte riktigt ett alternativ under rådande priser.

Vårt boende hette Box Capsule Hostel och precis som namnet lyder så bor man i "kapslar". Riktigt coolt och hysteriskt mysigt. Läget var även optimalt med förbindelser till stans alla vrån. Efter att ha slappat någon timme i sängen (ja, det är faktiskt utmattande att resa) så hoppade vi in i duschen och fräschade till oss. Det var ju faktiskt fredag. I stil med andra dyrare ställen vi varit på (läs: aus & nz) så var det inte ett alternativ att ta mycket mer än en enstaka drink ute, så vi köpte med oss en flaska vin från 7-eleven som vi i ren tonårsanda blandade ut med Sprite. Lite pin för Amanda som numera har lämnat tonårsåren bakom sig.

Sedan traskade vi till en bar på vår gatan innan vi tog oss in till Clark quay som är huvudfestgatan. Vi vandrade runt mellan några olika ställen innan vi träffade några svenskar som pluggade här. Efter lite gött häng med dem kallade sängen.

Dagen därpå var vi redo för att turista! Vi köpte oss varsitt 2-dagars pass så vi fritt kunde åka runt i staden med tunnelbana och buss. Singapore är litet men att gå i denna värme är faktiskt inte ett alternativ. I ett par timmar vandrade vi runt och konstaterade att det var en stad man utan tvekan kommer återvända till. Men nästa gång med en tjockare plånbok. Det var på den nivån att vi fick leta upp McDonalds på Google Maps och promenera dit för att inte spendera halva vår reskassa på mat.

På kvällen tog vi oss in till en påstådd ljusshow vid de "magiska träden" som tyvärr inte ägde rum. Men det var väldigt fint ändå. Därefter tog vi oss till 1 altitude som vi hade blivit tipsade om, det är världens högsta rooftop bar. 287 svindlande meter. Ough panikkänslorna från bungyn bubblade upp till ytan igen, men så värt det. Utsikten var 360 grader fullständigt breathtaking.

Sista dagen i Singapore spenderade vi på det nationella muséet. Vi kände att vi var redo för att fylla våra semesterskallar med lite kunskap. Det var mer intressant än väntat att få se, läsa och höra hur Singapores historia har påverkat hur nationen ser ut idag. Vi båda fann det fascinerande hur denna kolonisering skiljer sig från andra, trots att det även här var bl.a. britterna som var inblandade. När vi hade gått där några timmar var vi däremot helt slut båda två. Vi har kommit fram till att det är jobbigt att vara kulturell. Våra hjärnor undrade förmodligen varför vi ansträngde oss på semestern.

Efter denna dag full av kunskap, var det på kvällen dags att lyfta mot skyn igen. Nästa mål: Filippinerna!

Tills vidare!

/AP & FJ

Likes

Comments

Hallå vänner!

Efter 5 avslappnande nätter i Koh Lanta var det dags för nästa land: Kambodja. Vi hade läst att det var en del oroligheter vid gränsen mellan Thailand och Kambodja så vi valde att flyga. Sagt och gjort så landade vi vid ungefär 4 på eftermiddagen i Siem Reap. Lite nervigt var det allt att komma in i landet, hela proceduren av att få sitt visum är minst sagt på blodigt allvar. Men allt flöt på bra och vi kunde relativt snabbt pusta ut igen.

Vår första destination i Kambodja var paradisön Koh Rong. För att komma dit hade vi bokat en hotellbuss (?). Det är helt enkelt en buss med sängar, antingen dubbel eller enkel. Det gick inte att välja plats vid bokningen så det var nervöst när vi steg ombord. Iallafall för Amanda som inte hade någon att dela eventuell dubbelsäng med. Hennes värsta farhåga blev dessutom besvarad när hon upptäckte att en manlig kambodjan skulle vara hennes stora sked. Vi pratar alltså om en dubbelsäng med bredden 120 cm. Med knutna nävar gick hon fram till en väldigt tillmötesgående busschaufför och förklarade att hon inte tänkte sova i samma säng som en okänd man. Lite meckande senare kunde hon äntligen slappna av i en egen säng. Vi sov alla relativt bra och 12 timmar senare rullade vi in i Sihanoukville varifrån vi tog en båt ut till ön. Och mamma Mia!! Vad fint. Paradisö i sin alldeles riktiga form.

Efter incheckning vandrade vi bort till en strand som vårt hotell rekommenderade, nämligen Long beach. Väl framme kunde vi inte annat än att tappa hakan, stranden såg ut som ett täcke av nysnö medan vattnet var kristallblått. Efter sol, bad, snacks och lite alkohol kände vi oss redo att gå hem igen.

Nästa dag begav vi oss mot en annan strand, Police beach. Detta var definitiv en speciell upplevelse. Stigen dit var full av inspirationscitat, flummiga sådana. Successivt började småträden intill stigen framträda i olika färger och mönster. Sedan kom vi fram. Helt tomt. Inte en kotte låg på stranden. Det var vi och en DJ som dunkade på technomusik samtidigt som han diggade vilt och uppträdde som om han var på tomorrowland. Konstigare blev det när vi skulle äta (på det enda matstället som fanns där) och ingen ville ta vår beställning. Fanns bara barkroppade, långhåriga killar som planlöst lunkade runt med en joint i munnen. När vi till slut lyckades beställa så visade sig att varken pasta, pizza eller snacks var möjligt att beställa. Detta var i princip det enda som fanns på menyn. En aning besvikna och konfunderade gick vi därifrån.

Lunchen fick ske på ett annat ställe och vi alla var nöjda. Plötsligt börjar Amanda må dåligt. Yrsel, illamående och stick i händerna slog henne som en käftsmäll och vi gick hem för att vila lite. Det blev ett litet strandbesök till på den vanliga stranden vid pieren, där vi gosade hejvilt med en busig liten valp. Vi hann däremot inte njuta länge av solen innan den bestämde sig för att gå ner. Då gick vi tillbaka. Det var då den började - Amandas första spymagsjuka. William och Filippa fick därför äta själva den kvällen. Men sängen kallade tidigt, då det var dags för utflykt dagen efter.

Tidigt på morgonen åt vi frukost. Då började William må lite halvkasst. Vafan. Jaja, envis som han är följde han ändå med. Han fick göra vad han skulle över båtkanten och senare på eftermiddagen så var han med på noterna igen. Dagen bestod av ett besök i en liten by där vi fick se ett tempel och smaka kokosgodis. Cool upplevelse. Sedan åkte vi och åt lunch på en strand där vi även snorklade och kastade lite frisbee. Solnedgången på Long beach väntade sedan (vilket var otroligt vackert). Som grädden på moset avslutade vi med att simma med lysande plankton. Detta var en magisk upplevelse som inte riktigt går att beskriva och som även är omöjligt att fånga på bild. Det måste man helt enkelt uppleva för att förstå. Fantastiskt!

Kvällsmaten åt vi med några svenskar och en norsk vi pratat med lite under dagen. Amanda bestämde sig för att partaja med dem medan Filippa mådde illa och William var helt slut efter denna fullspäckade dag som han fått uppleva med sin sjuka. Det blev en sen natt för Amanda som envisades med att ha kul, trots att hon fick hänga med toaletten lite då och då (pga sjuka). Partyt var kvällen i ära på police beach som vi berättade om ovan. Om vi tyckte att stället var konstigt på dagen så var det ingenting jämfört med på kvällen. Med dämpad belysning och färgstarka figurer överallt sköljde en lätt känsla av obehag över en samtidigt som det kändes som man deltog i en märklig film. Droger såldes till höger och vänster och efter ett ha testat några stycken kunde man äntligen slappna av. Nä jag driver, ett par Cosmopolitan var mer än nog för mig.

På Koh Rong hade vi kunnat stanna länge, men det kändes ändå skönt att komma ifrån ön då det är välkänt att alla blir sjuka där. Att ryka på det mer än en gång hade varit väldigt jobbigt. Båten gick vid 14-tiden så det enda vi hann göra var att äta frukost och lunch. Sen tog Filippa sin sista (!!) spruta också. Yay!

Efter ännu en natt på hotellbuss (som blev ett helvete för Filippa med konstant kräk-illamående) kom vi äntligen fram igen till Siem Reap. Vi väntade in på eftermiddagen med att göra någon nytta överhuvudtaget. Vid 3 åkte vi till dödens fält och var taggade på en guidad tur. Det visade sig dock att detta inte var de ursprungliga dödens fält utan en minnesplats. De riktiga låg vid Phnom Penh. För er som inte vet är dödens fält en rad olika platser i Kambodja där Röda khmerernas regim under styret av Pol Pot mördade och begravde mellan 1,5 och 3 miljoner människor mellan åren 1975 och 1979. Lite smått besvikna var vi men vi fick ändå läsa mycket om det på minnesplatsen.

Efteråt stannade vi till lite snabbt vid ett shoppingcenter för att sedan ta oss tillbaka till hotellet. Filippa hade länge känt en starkt begär av att äta nachos så på kvällen tog vi oss till Hard Rock café. Riktigt backpacker-ställe ;) Måltiden var lika saftig som priset. Våra magar var dessutom lite halvt förstörda efter all mat i Kambodja så vi hade svårt att få ner maten. Men vi var nöjda och glada ändå. Där var även ett liveband som var riktig bra så vi satte oss och njöt av musiken någon timme efter maten. William lyckades önska och få igenom en Metallica-låt medan Amandas försök till valfri Springsteen-låt dissades fullständigt då de under pausen satte på Born to run i cirka 3 sekunder för att sedan stänga av den igen. Inte deras cup of Tea helt enkelt.

Dagen därpå hade vi bokat en tidig tur till ruinstaden Angkor wat. Klockan ringde närmre bestämt 4.30 för att vi skulle få se soluppgången vid dessa majestätiska byggnader. Efter att ha väntat i ungefär en timme och det hade blivit ljust förstod vi att det var för molnigt för att vi skulle se solen. Lite trist men vi höll humöret uppe ändå. Vi hade en egen tuktuk som tog oss mellan ungefär 5-6 tempel. Riktig häftig upplevelse som präglades av fascination över hur dessa enorma tempel byggdes så tidigt som 1112-1150. Precis som med pyramiderna i Egypten så undrar man hur fasiken bar de sig åt?! Utan några som helst hjälpmedel förutom elefanter. Häftigt.
Efter några timmar var vi nöjda och hann till och med tillbaka till hotellfrukosten. Resten av dagen bestod av att slappa på hotellet. På kvällen käkade vi och gick lite på marknad. Sedan var det bara att packa för att tidigt dagen därpå bege sig mot flygplatsen!

Tills vidare!

/AP & FJ

Likes

Comments

Tjenamoss!

Så var det dags att bege sig mot Koh Lipe! Ännu en plågsam båtresa som gav oss smärtor i både rygg och rumpa. Väl framme möttes vi av en fin strand och turkost vatten. Ett bra första intryck! Här hade vi dock inte bokat något boende, så det var bara att börja traska. Efter att ha kikat på alldeles för dyra boenden hittade vi tillslut ett rimligt förslag. Tvättäkta bungalows gjorda av bambu, med håliga "väggar", "tak" och "golv". Ni kan ju kanske föreställa er hur det såg ut.

Filippa och William var lyckliga över detta mysiga lilla hus, som till och med lutade karaktäristiskt till skillnad från de andra bungalowsen. Med myggnät runt sängen kändes det tryggt och gosig att sova så nära naturen och alla dess ljud.
Amanda å andra sidan, spelade cool och klagade lite lätt över myggbett. Imponerande tyckte Filippa, för att vara Amanda! Det kom fram i efterhand att Amanda inte trivdes alls. Det var hemskt, horribelt, smutsigt. Tuppjäveln väckte henne på morgonen. Mygghelveten överallt. Hade hon fått malaria? Williams skräckhistoria höll henne vaken på natten. Konstiga ljud. Ingen AC. Svettigt, klibbigt. Skönt att åka därifrån.

Efter en mysigt middag på stranden tänkte vi upptäcka "the walking street", en gata med massor av affärer och matstånd med färsk fisk (och en outhärdlig lukt). Något som framkallade ett illamående hos Filippa. Nä, dags att gå hem. Tillbaka i våra bungalows gick vi alla till sängs tidigt. Vid 3 på natten vaknar Filippa av att hon mår illa, faktiskt så illa att William får trassla sig ur myggnätet och springa efter papperskorgen. Spagetti Carbonaran var ett minne blott för Filippas stackars mage och resten av natten/morgonen bestod av toaletthäng.

Kommande dag var det strandhäng som gällde, för att dagen efter ta tag i att komma ut på havet för att upptäcka. Filippa mådde bättre och vi alla var redo för äventyret som innebar snorkling, solning och ännu mer snorkling. Det var himla kul tills Wille började må illa. När vi befann oss på en av dom finaste stränderna hittills på resan, bestämde han sig för att åka hem. Vi låg kvar och solade tills det var dags att köpa med oss vatten till sjuklingen. Och mycket riktigt hade han rykt på samma skit som F. Amanda och Filippa åt middag själva, fixade med båtbiljetter och Filippa fick en till spruta. Som tur var mådde William tillräckligt bra dagen efter för att klara av resan till nästa destination, koooooooh Lanta!

På en gömd strand under vår heldag med longtail-båt.

Snoooorkliiiiiiing!

Här anländer vi till paradisstranden där vi även åt lunch.

Efter att ha testat på att bo primitivt i riktiga bungalows 3 nätter kände vi nu att det var dags för lite tid åtskilda från myggorna. Vi bokade isolerade bungalows med ac (!!) mitt på ljuvliga long beach. Detta för en billigare peng än vad vi betalade för bungalowerna på Koh Lipe.

Våra dagar på Koh Lanta präglades av strandhäng, serietittande, tidiga kvällar, mycket sömn och fullkomlig, total avkoppling. Vi testade även på att få varsin thaimassage. Det var helt klart intressant. Varenda gömd muskel fick sig en runda och vi ska inte ljuga, det var minst sagt intimt. Det var inte riktigt det sköna knådandet vi fick uppleva utan istället tryckte dom mest statiskt. Filippa var därför skärrad efter att ha fått den kraftigaste massören. Det blev både stretching och svingande med kroppsdelar för att knäcka kotor för hennes del, allt med massörens fulla kroppsvikt. Aj. Det var nog sista gången för oss alla.

Hmm, vad hände mer? Jo just det, Amanda är som väl känt alldeles för rastlös för att ta sovmorgon medan William och Filippa är raka motsatsen. Så hon tog saken i egna händer och vandrade fram och tillbaka längs den 4 kilometer långa stranden, körde några squats och kände sig helt klart nöjd när hon sedan väckte de andra för frukost vid 9.... totalt oförstående varför de inte delade hennes lycka.

Senare på dagen medan Amanda låg utpumpad ("Man får så mycket energi av att träna på morgonen!" -Amanda) så blev William och Filippa rastlösa. Dessutom var vattnet intill stranden fullt av splitter från brännmaneter. Dom ville sola, men det är för varmt för att sola utan att bada. Så... Paddleboard! Glada över beslutet gick dom bort med pengarna i högsta hugg, för att upptäcka att ingen ville ha dom. Efter att ha pratat med killarna i receptionen (som sa att vi kunde betala nere vid brädorna efter att vi hyrt) så paddlade William och Filippa ut, och jajamensan! Inga maneter. 1 timme gick innan det var dags att paddla in. Fortfarande ingen som ville ha pengar. Billigt!

Efter fem härliga dagar begav vi oss mot Krabi, i minibuss, för att sova där en natt innan flyget lyfte mot Bangkok och sen Kambodja. Hotellet vi hamnade på var mysigt, ännu en gång med fina bungalows. Hemmakänslan var på max då vi fick hemlagad mat (där fanns ingen restaurang). Där var hundar och katter som alla tyckte om lite uppmärksamhet. Vi gav dom is och vatten, och även lite chips på kvällen när vi insåg att dom låg och sov på vår balkong. Tänk vad mycket lite människokärlek och husse/matte-känsla kan ge dessa små liv, samtidigt som våra djur hemma har det bättre än bäst. Orättvist. Vi vill ta med oss alla hem.

Tidigt dagen därpå styrde vi mot vår nästa destination: Kambodja.

Tills vidare!

/AP & FJ

Likes

Comments

01.10 28 februari landade vi i Bangkok. Trötta men exalterade på vårt 2 månader långa äventyr i Asien. För samma peng som vi betalade för en säng i sovsal i NZ fick vi nu ett privatrum med varsin dubbelsäng på ett fyrstjärnigt hotell. Rena handdukar, eget badrum, minibar(!!), rena lakan, frukostbuffé, våra ögon glittrade som ett barns på julafton.

6 timmar senare anlände Filippas pojkvän, William, som ska spendera 3 veckor tillsammans med oss här i Thailand och Kambodja. Några ytterligare timmar senare checkade vi ut för att ta oss in i centrala Bangkok där vårt nästa hotell väntade. Första tankar om Bangkok: Varmt, smutsigt, varmt, mycket folk, varmt. Första dagen gjorde vi inte så mycket, åt lite, bekantade oss med omgivningen och hängde vid hotellpoolen. På kvällen begav vi oss ut på restaurangjakt. Efter en kort promenad gick vi in i ett litet torg vid sidan om huvudgatan, här var belysningen lite dämpad och vi tyckte det såg lockande och mysigt ut. Efter att ha vilat ögonen en stund på skyltarna till "restaurangerna", däribland "100% real women" insåg vi att vi kommit lite fel. Kvickt tog vi oss därifrån och såg då att på porten vi passerat för att komma in, stod klart och tydligt "adult playground". Det kan även tilläggas att på varenda bar vi passerade i Bangkok satt minst 3 par vita, medelålders män med unga thailändare. Motbjudande.

Dagen därpå tog vi oss in till den fina delen av Bangkok med skyskrapor. Kontrasterna är påtagliga, du kan stå på en gata och på ena sidan är det närmre slum medan det på andra sidan är höga skyskrapor. Vi strosade i butiker och shoppade lite, på h&m såklart, man är ju svensk in i själen. Sedan åkte vi upp till en rooftop och drack öl. Slående vackert. Man skulle kunna tro att jag och Filippa utvecklat en mer vänskaplig relation till höjder på grund av vår bungy, men nej. Vi är mer ovänner än någonsin. Skakiga och lite småvarma efter ölen tog vi oss tillbaka till hotellet där vi fortsatte dricka några öl. Sedan vinkade vi in en tuktuk och rullade mot Khao San Road som ska vara huvudfestgatan i Bangkok. Där spenderade vi ynka 2 timmar innan längtan efter sängen blev för stor.

Några timmar senare vaknade vi och packade våra väskor. Hängde lite vid poolen för att sedan fram emot kvällen ta nattbussen mot Krabi. Bussen var full med myror.

Runt 17 Anlände vi till phi phi och dess djupt turkosa vatten vid piren. Så fort vi tog första steget på den slitna bryggan fick vi en känsla av att vara tillbaka i Grekland. Stressen av att hitta ett bra boende bland ett 50-tal personer, viftandes med bilder och priser i händerna, så snabbt som möjligt, kändes av även här i Krabi-provinsen. Vi hittade ett boende för relativt bra pris, där vi skulle bo i bungalows 5 minuter från stranden. Tjejen vi pratat med sa åt oss att vi snart skulle bli hämtade av en kille från hotellet. Dryg tio minuter senare sprang vi efter en liten thailändare genom phi phi's trånga gator, som med en redig rullebör körde våra väskor i turbofart. Svettiga kom vi tillslut fram. Att man ens ska behöva gå, vi har ju semester! (Ni som vet, ni vet)

Dagen bjöd inte på så mycket mer än strandhäng, mat, öl och andra nödvändigheter. Stranden var fin, men en aning smutsig i vattnet. Därför bestämde vi oss dag två för att ta taxibåt till Long beach, och oj vad vackert! En heldag på en fin strand med underbart vatten var så behövligt och skönt. Det var så gött att vi dagen efter ville prova på ännu en paradisstrand, nämligen Monkey beach. Hur fint som helst och mysigt med alla små apor. Med kameran i högsta hugg gick vi runt och beundrade detta fantastiska ställe och dess små filurer. Menmen, allt roligt har sitt slut. Efter att ha haft turen att gosa med en miniapa på en gunga i en stund så var det något som bet Filippa i armen, nämligen apa 2.0. Vi gick snabbt därifrån, hoppade i vår taxibåt och åkte dramatiskt därifrån med blicken ut mot horisonten.

Nä, vi alla tyckte faktiskt att det var rätt kul. Till och med konsekvenserna var inte så jobbiga att tänka på, i värsta fall skulle det väl bli en spruta eller nån själv-vaccinering. Det var ju bara en liten skråma. Med kvällsmaten i magen så var det dags för ett snabbt sjukhusbesök, (efter Petras tillsägelse om att det kan vara farligt och att det är lika bra att vaccinera sig). Besöket blev längre än väntat. Krångliga samtal med försäkringsbolaget, 15,000 baht och 6 sprutor. Filippa var inte längre glad, och inte heller lika kaxig över sprutor längre. Med ömma skinkor och armar gick Filippa och William hem efter en jobbig kväll. Vi behövde ta vara på all sömn vi kunde få, då det inte var många timmar kvar till morgonen. Klockan 9 gick nämligen båten till nästa stopp: Koh Lipe!

Tills vidare!

/AP & FJ

Likes

Comments

Varning för långt inlägg med tvivelaktig svenska och svordomar.

Mina damer och herrar, gubbar och gummor, barn och djur, vi ger er: QUEENSTOWN!!!! *JUBEL*

Innan vår ankomst till denna stad hade alla vi pratat med höjt den till skyarna. QT skulle mer eller mindre ha allt det bästa NZ har att erbjuda samlat i ett. Hutlöst vackra vyer, beläget vid vatten, omringat av berg, ett festliv som heter duga, de galnaste aktiviteterna, bästa maten, bästa människorna, ja ni fattar grejen. Vi var nästan lite nervösa när vi rullade in här med förväntningar högre än Mount Cook. Så? Blev vi besvikna? NEJ.

Dag 1: Solen skiner. Vi anländer kring lunch. Konstaterar direkt att vi har 20 meter till vatten. Checkar in, får ett fyrabäddsrum med egen toalett och stor balkong med utsikt över staden och bergen. Upptäcker att vi bor tillsammans med två svenska tjejer som vi faktiskt tycker om (annars har vi haft någon slags svårdefinierad förakt mot svenskar).Slänger på bikini och går ner till stranden. Bränner oss. Duschar. Går till pub crawl med kiwi. Går och "hämtar tröja på hostelet" dvs köper billigt vin och dricker på rummet. Fnittrar. Tillbaka till pub crawl. Dansar. Spelar biljard. Dansar. Nattamat.

Dag 2. Solen skiner. Törstiga. Nervösa. Idag ska vi hoppa bungy Jump. Inleder morgonen med ett morgondopp i havet för att lugna nerverna. 2 timmar senare sitter vi på bussen dit. Vi försöker komma fram till varför vi betalar för det här. 14.00, vi är framme. Varför? Varför gör vi det här? De slänger på oss selarna och vi får åka en lift ut till den hängande kabinen varifrån vi ska hoppa. Amanda har hybris, är taggad. Filippa har sin tidigare skyjump i bakhuvudet och fasar vad som komma skall. Först ut är Filippa:

Filippa tänker: Okej, jag har inte tittat ner en enda gång. Inte ens genom gallret i golvet på liften, och inte heller genom glaset i golvet i kabinen. Fan vad duktig jag är! Hinner knappt förbereda mig innan det är min tur. Hinner inte bli taggad, hinner inte bli rädd. Går genom spärren, tittar in i alla kameror och försöker se iallafall liiiite mer genuint glad ut än vad jag gjorde på bilderna innan skyjump. Tar småsteg fram till rampen. Väldigt små steg. Jääääättesmå steg. Titta inte ner, titta BARA fram. Fan! Jag vill inte göra detta längre. Få bort mig härifrån, ta mina pengar! Jag bryr mig inte vad det kostar. Instruktören räknar till tre, och jag hoppar. Utan att tveka? Vafan? Hoppet börjar med ett skrik som varar i en halv sekund. Sen går det för snabbt för att göra något ljud ifrån mig. Ut kommer bara ett krystat stön. Jag kommer dö nu! Det tar en evighet innan första studsen. 8 sekunder av ren och skär dödsångest och darrande läppar. Sen... blir det faktiskt kul. Woho! Rädsla blir lättnad och fasa blir nöje. Att hissas upp är därför bara härligt och kicken väl inne i kabinen igen är obeskrivlig!

Nästsist ut är Amanda:

Amanda tänker: Oj är det redan jag. Ah Filippa måste få min kamera. Fan vad kul detta ska bli. Kommer bli helt sjukt. *går förbi spärren*, ah nu är jag lite väl nära kanten. Skärp dig nu, le mot kameran. Du är tuff. Ingen fegis. Kolla filippa ser rätt lugn ut o hon har hoppat. Detta kommer bli såå fett. Oj måste jag gå ut på rampen nu, hah, *tittar ner*, fuck. Gå ut med tårna över kanten? Skojar hon? Jaha okej. 3, 2, fan, 1. Från att ha hoppat är det lite svårt att beskriva hur jag tänkte, jag hade dödsångest. Jag var så taggad på att hoppa att jag inte hade insett hur sjukt läskigt det skulle bli. Så när jag väl kom i luften fick jag en chock. Det är så obeskrivligt läskigt att bara falla. Och sedan bara fortsätta att falla. Och falla lite till. Efter första studsen var det såklart en lättnad men jag minns att jag bara spottade ut svordomar. Det var kul men rädslan tog ett sådant grepp om mig att jag inte riktigt fick den att släppa. Efter tredje studsen skulle man dra i en lina vid fötterna så att man kom tillbaka rättvänd. Jag lyckades inte. Fick därför dras upp upp och ner, skita-ner-sig-läskigt. Kommer äntligen in i kabinen. Slappnar av. Personal frågar: what fell out of your pocket? Fuck.

Tårar. Hur kan man vara så otroligt distraherad och hjärndöd att man glömmer det ENDA man behöver göra inför en bungy: TÖMMA SINA FICKOR. Well, gjort är gjort och det var bara att försöka intala sig själv om att det viktigaste är att vi är okej. Försöka samla sig för nästa var: worlds biggest swing, 300 meter. Skakiga i benen och inte riktigt redo för ytterligare ett skitläskigt, om än något mildare, fall. Vi körde tandem så vi satt sida vid sida. Det var definitivt skita-ner-sig-läskigt men ändå inte lika farligt som bungyn.

Tillbaka i staden fick vi sedan gå till närmsta butik och införskaffa en ny telefonjäkel. Sedan var det bara att försöka vända det negativa mot det positiva och handla vin. Vänta, först testade vi ett burgarhak som hette fergburger, kända för att ha dem bästa burgarna i hela nz. Nja sa vi, men gott var det iallafall. Seeen handlade vi vin och förfestade tillsammans med våra kära rumskompisar. Sedan dansade vi. Och dansade, tiiilllssss nattamat. Känslomässigt turbulent dag men fantastiskt bra var den ändå. Man lär sig av sina misstag, synd att Amandas ska svälta plånboken bara.

Dag 3: Solen skiner. Törstiga. Utflykt till Milford sound idag. För er som inte vet vad det är så får ni Wikipedias förklaring för vi är lite för lata: Milford Sound är en djup fjord i regionen Southland på Nya Zeeland. Milford Sound bildades när en glaciär smälte och fyllde fjorden med havsvatten som nu sträcker sig ut till Tasmanhavet. Fjorden är belägen i Fiordland National Park som är en av de mest besökta platserna på sydön. Vägen från den närmaste staden Te Anau är 12 mil lång och räknas som en av de vackraste bilrutterna i världen.

Lite för törstiga för att vara exalterade. Buss i 4 timmar. Gött då kan man sova. STOPP!!! Sa nz och levererade den vackraste natur vi någonsin har sett. Omöjlig att ens föreställa sig. Inte en blund blev det utan istället helt otroliga utsikter. Höga berg, djupa dalar, turkost vatten och strålande sol. Delfiner. Sälar. Vattenfall. Helt enkelt ett MÅSTE om man besöker Nya Zeeland. Vår busschaufför berättade även för oss att under de 50 gångerna han kört turen till Milford Sound, så var detta 1 av 5 (!!!) gånger då det varit sol. På grund av bergen är detta en plats där regn är ett alldagligt fenomen. Vi hade med andra ord extrem tur.

Dagen därpå begav vi oss tidigt från QT till Lake Tekapo, ett av många smultronställe i NZ. En natt här sedan vidare mot vår sista destination: Christchurch. Som många redan vet så var denna en av de värst drabbade städer under jordbävningen 2011. Vi hade hört att staden fortfarande var illa därhän men ändå delvis uppbyggd. Vi fick en chock. Man skulle kunna tro att jordbävningen var igår. Överallt är rasade hus och byggställningar. Blommor. Minnesplatser. En väldigt känslosam upplevelse. Som om man får gå in i en främlings vardagsrum och ta del av hela hens egna, nakna historia.

På kvällen ville vi fira. Fira och sammanfatta vår resa hittills. Reflektera. Vara tacksamma över allt vi har upplevt. Därför tog vi upp några extra sedlar ur plånboken och gick till en fin, Italiensk restaurang. Perfekt avslut på Nya Zeeland.

Dagen därpå styrde vi våra vingar mot Bangkok, Thailand.

Tills vidare,

/AP & FJ

Likes

Comments

Varning för långt och rörigt inlägg eftersom vi har fått skriva om det 2 gånger... anledningen får ni i nästa inlägg. Stay tuned!

Efter ett minst sagt trångt river valley rullade vi vidare mot en av nya Zeelands "storstäder", Wellington. En mysig stad som vi inte hann få uppleva i någon större utsträckning eftersom vi kom dit sent på dagen. På kvällen var det utgång med bussgänget vilket blev en väldigt lyckad kväll. Utgångarna här i nya Zeeland är minst sagt roligare än "förfesterna" som undantagslöst består utav att smuggla in vin på hostelet för att sedan gömma sig på rummet och hela tiden oroa sig över att personal ska upptäcka en. Påminner nästan om om yngre dar hemma i Sverige.... nejdå mammor o pappor vi skojar bara..

07.00 ringde klockan dagen därpå, pigga och glada (haha) packade vi väskorna för att ta oss vidare mot den södra halvön, med Abel Tasman som första destination. Inställda på en färjetur på 30-40 min och ett par timmar på buss så blev vi närmre förkrossade över att färjan tog 5 timmar och sedan 4 timmar buss. Stackars oss. Lite halvtrötta på att åka buss nu kan man ju säga. När vi äntligen nådde Abel Tasman drog vi en lättnadens suck, här skulle vi stanna 2 nätter och därmed få en fridag. Japp vi behövde helt enkelt semester från semestern. Denna lilla charmiga by valde vi att stanna 2 nätter i just för att kunna ligga på stranden. Lite tjuriga blev vi då när vi vaknade upp till regn. Men vi behövde trots allt inte checka ut och in så vi var rättså nöjda ändå. Vi tog tag i ärenden som vi hade skjutit upp på tok för länge och bara tog det allmänt lugnt.

Dagen därpå vaknade vi upp utvilade och redo för nästa ställe: Westport. Ett charmigt litet surfställe omringat av vackra berg. Efter att ha ätit vår traditionsenliga nudelmiddag traskade vi ner till stranden för att se solnedgången och ojojoj. Så hysteriskt vackert. Det är frustrerande att inte lyckas fånga hur vackert nya Zeeland är på bild, men ni får helt enkelt ta er hit för att riktigt förstå. På stranden satt vi långt efter solnedgången, lyssnade på musik och bara njöt.

Nästa stopp var Mahinapua. Men innan vi kom fram gick vi på en helt fantastisk led, högt uppe med utsikt över havet och horisonten. Att det var strålande sol var inte helt fel då regnet följt med oss i flera dagar. Lätt den bästa hiken vi gjort i nz!

Mahinapua är inte ens en by, utan ett stort hostel mitt ute i ingenstans med en vacker sjö åt ena hållet och en stor strand åt andra. Ivriga som vi var över solskenet så sprang vi snabbt ner till stranden för att ta vara på de sista soltimmarna. Vågorna var extrema och strömmarna var de kraftigaste vi någonsin varit med om, men vi skulle minsann sola OCH bada. Detta resulterade i X antal platta fall. Vi var ändå nöjda och glada. Dessutom så vågade andra sig i havet när vi väl gått ner, så väl uppe på stranden roade vi oss med att titta på när andra ramlade. Mohahaha.

Hostelet var väldigt mysigt och hemtrevligt. Några år efter att Kiwi Experience startat så körde en chaufför in om denna lilla gård, då han fått fel på bussen. Mannen som bodde där då bjöd in alla passagerare och lät dom stanna över natten, och då hade dom en riktig dunderfest. Detta ställe har alltså inte alltid varit med i rutten, utan blev en punkt på kartan på grund av en söndrig buss. Sedan dess har familjen som bor där byggt upp stället och ordnar alltid en fest varje gång en kiwibuss anländer. Kvällen vi var där hade vi utklädnad i tema sopsäck. Så kul!!

Inte mer än 3 timmar bort ligger Franz Josef, som var vårt nästa mål. Franz Josef är en glaciär, benägen bredvid en liten by där vi bodde. Vägen dit var minst sagt häpnadsväckande vacker och omöjlig att sova sig igenom. Varje dag blir vi chockade av denna fantastiska natur och vi kan bara inte få nog av den. Glaciärturen med helikopter och klättring fick vi däremot hoppa över, då den var en aning saftig i priset. Istället gick vi en hike till en lookout-point över glaciären. Vi kom inte särskilt nära men det var verkligen så fint och värt det. Att vandra för att man själv vill och känner för det är så mycket skönare än att gå för att man måste, så som alla småstopp mellan våra destinationer. Ibland känner man sig som ett djur i en stor flock.

Sedan stod Wanaka på tur, en liten stad med en glittrande sjö tätt intill. Vid detta laget var vi aningen trötta på nudlar, nudelsoppa och nudelwok så istället bestämde vi oss för att lyxa till det lite. Inte förrän den senaste veckan har vi upptäckt hur billigt köttet är här i Nya Zeeland, och gott är det minsann också! På menyn stod det två stora bitar pepparstek var, råstekt potatis med lök och kall sås. Vi njöt lika mycket över själva maten som vi gjorde över hur billig denna måltid blev, ungefär 25kr var. Vill man handla billigt och har tiden att titta extra noga i hyllorna så kan man komma undan billigt. Fantastiskt! Mätta och belåtna tog vi på oss lite myskläder för att strosa bort till The Lone Tree, ett ensamt träd ute i sjön. I solnedgången med bergen i bakgrunden njöt vi av denna vy, och kände båda att det blev en utmärkt avslutning på dagen. Krafterna behövdes minst sagt laddas upp, då nästa stopp är inget mindre än QUEENSTOWN!

Tills vidare!

/AP & FJ



Våra egendesignade plastpåsklänningar och gänget i Mahinapua

Lone Tree, Wanaka

Franz Josef Glacier

Lake Matheson

Lake Rotoiti

Den vackra hiken på väg mot Mahinapua

Likes

Comments

Hoooola!

Efter 10 dagar så landade även Amanda i nya Zeeland och det gemensamma äventyret kunde därmed fortsätta. Först på listan var att boka ett flyg ner till södra halvön där vår busstur med kiwi Experience skulle börja. Inte särskilt glada blev vi när vi upptäckte hur dyra flygen hade blivit. Det här med planering... hrm...
Eftersom vi inte heller visste varifrån vår buss skulle börja så traskade vi ner till kiwi experiences kontor. Ord utbyttes och kort sagt så blev vi gratis uppgraderade till att få påbörja vår tur redan i auckland istället för att betala flyg ner. Detta med anledning att vi var svenska. Heja Sverige! På kvällen firade vi vår framgång med några flaskor vin.. för att dagen efter vakna upp utvilade (haha) och redo för vårt äventyr.

09.00 rullade bussen vidare mot hot water beach. Familiar? Japp det var där Filippa var några dagar tidigare. Återigen, en strand som ligger ovanpå en underjordisk vulkan vilket innebär att om man gräver så kommer det upp kokande hett vatten. En cool upplevelse!

Även cathedral cove fick Filippa uppleva för en andra gång, men vid detta tillfälle med sämre väder. En lång hike men så värt det! Svårt att tröttna på alla vackra smultronställen som nya Zeeland har att erbjuda. På kvällen bodde vid hot water beach på ett litet campingliknande ställe, mysigt värre. Morgonen efter var det som vanligt tidig utcheckning för att sedan härja vidare mot waitomo. Varje dag består utav minst 1h hike på olika vackra platser, utan undantag även denna dag då vi vandrade genom gamla gruvor och över svajiga broar. Fruktansvärt fint och en spännande upplevelse!

I waitomo tillbringade vi även en natt och lyxade till det med ett privatrum, och VILKA sköna sängar! Efter vår tacokväll sussade vi som små barn. Dagen efter bar det återigen av men denna gång mot Rotorua, en liten och illaluktande stad på grund av de underjordiska aktiviteterna. På vägen dit stannade vi vid Hobbiton Movie Set, vilket vi båda tyckte var någon av det absolut bästa hittills på vår resa. Hur coolt som helst att se allt i verkligheten och att få höra kul fakta från när filmerna spelades in. Sen att turen avslutades med en Hobbit-öl var inte heller helt fel!

Hela vår vistelse i Rotorua blev hastig då vi på kvällen hade bokat in ännu en aktivitet. Vi skulle nämligen åka till Tamaki Maori-village, få höra allt om deras kultur, uppleva sång och dans och sist men absolut inte minst äta deras mat. Väldigt fräck men också lite skrämmande upplevelse att se riktig Haka-dans (sök på youtube om ni inte vet vad det är). Och maten, den var HELT MAGISK!

Ooooch så återigen dagen därpå vaknade vi och gissa vad? Jo, vi packade våra väskor. Man skulle nästan kunna tro att vi blivit bra på det vid detta laget men nej. Icke så nicke. Nästa stopp blev Taupo. På vägen dit gick vi genom en riktigt cool skog, en så kallad redwood forest. Väl i Taupo ville vi sola och bada men eftersom vädret inte var på vår sida vandrade vi runt i stan och shoppade lite. När solen gått ner testade vi oss på utelivet, som bestod mer eller mindre utav en bar. Hyfsat kul och ett kärt återseende med Vanessa (kanadensaren som Filippa träffade i paihia) men höjdpunkten var nog trots allt "naddamauden".

Dagen därpå stod river valley på schemat. Ett ställe som ligger bokstavligen mitt i ingenstans, ute i den mest häpnadsväckande natur vi har sett här i nya Zeeland. Boendet låg i en brant dal, intill en flod, hade ingen täckning, inget internet och var helt enkelt det mest genuina stället vi bott på. Snacka om karaktär! Eftersom det var alla hjärtans dag så var det massa lekar på schemat, vissa var roliga men vissa var minst sagt tvivelaktiga när det kommer till sexualiseringen av tjejer. Vi hade trevligt men hade ändå i bakhuvudet att detta kan vara vår enda chans att sova ut då bussen dagen efter inte gick förrän 1 på dagen. Så runt 12 tiden drog vi oss upp till sovsalen för att avsluta kvällen med chips. För övrigt är detta det sjukaste rummet vi sovit i. I själva verket är det en enda stor våningssäng med 8 madrasser uppe och 8 stycken nere. Minst sagt trångt!

Tills vidare!

AP & FJ

Hot water beach

Vårt härliga gäng från Hobbiton-turen!

Huka Falls

Tamaki Maori village

Hopp från vattenfall i Gollums pool

River Valley

Likes

Comments

Klockan 4 på morgonen ringde klockan i Melbourne och det var dags för mig (Filippa) att säga hejdå till en sömning Amanda. Då sjukdomen inte lagt sig tog det emot extra mycket att resa med flyg och all dess innebörd. Oddsen var däremot på min sida denna måndagsmorgon, då jag blev uppgraderad till business-class på flyget. Bekväma säten och godare mat, inget jag tackar nej till trots att det endast handlade om 3 timmar!

Efter en nervig passkontroll tog jag mig med buss till hostelet Jucy snooze. Egen dubbelsäng, toalett och dusch. Verkligen bästa möjliga stället att vila ut sig och bli frisk på! Efter två inte så händelserika nätter och dagar köpte jag det minsta Kiwi-passet Bay & Cape, för att återigen socialisera mig och börja upptäcka Nya Zeeland.

Tidigt på morgonen gick jag till upphämtningen och vaknade snabbt till av busschaufförens goda humör och härliga humor, vilket jag nu märkt gäller alla chaufförer som kör för Kiwi Experience. Med få stopp på vägen anlände vi till slut till den mysiga lilla byn Paihia. En fin liten strand, mysiga matställen och ett hostel med härlig atmosfär där vi första kvällen avnjöt en billig barbeque.

Dag två i Bay of Islands bjöd på en fantastiskt rolig guidad tur till Cape Rienga, den nordligaste punkten i landet. Denna händelserika dag innehöll både bad på fantastiska stränder och fartfyllda aktiviteter. Exempelvis sandboard, vilket var fruktansvärt kul, men också jobbigt som F*N då vägen upp var brant och svettig. Detta resulterade i att jag åkte en gång. Sen fick det vara nog minsann, man kan ju inte ha hur kul som helst.

Något som är värt att nämna är också att vi fastnade med vår buss i djup och pudrig sand. Vi fick gräva spår, putta och dra så att svetten rann på oss alla. Kul att berätta om nu i efterhand, men i just den stunden var det slitsamt och frustrerande. Belöningen fick vi i slutet av dagen då vi åt fish & chips på en av Nya Zeelands mest kända fiskrestaurang. Engelsmännen på bussen (alltså i princip alla passagerare) hurrade över denna friterade fiskbit som om det vore det bästa som hänt på hela dagen. Jag försökte hänka på denna exalterande anda för att inbilla mig att det verkligen var värt 9(!!!!) dollar. Funkade sådär.

Väl tillbaka i Auckland en dag senare checkade jag in på Nomads. Det var under de kommande dagarna som jag verkligen började uppskatta staden. Jag och Vanessa, en kanadensisk tjej, tog färjan till vulkanön Rangitoto och hikeade som galningar uppför hela ön. När vi kom tillbaka bestämde vi i all hast att vi skulle göra Aucklands skyjump, alltså ett hopp från högsta byggnaden i staden. Vi bokade en halvtimme efter att det ens kom på tal, och en timme senare så stod jag där uppe, och tittade på när människorna gick runt som små myror på marken. Hur hon lyckades övertala mig så snabbt vet jag faktiskt inte, men jag gjorde det. 192m rakt ner i fritt fall, efter att instruktörerna fått mig att luta mig över kanten i 15 sekunder. Fyfasiken. Då var jag inte särskilt tuff.

Jag åkte även på en dagstur till Cathedral Cove och Hot Water Beach (där vi och typ 200 andra grävde desperat i sanden efter varma källor) i Coromandel. Strålande sol, trevligt sällskap i alla åldrar och nationaliteter samt en rolig guide. En fantastisk dag med mycket bad i turkost vatten och vackra vyer. Dessa hektiska men roliga dagar tar ganska hårt på en. Därför har mina övriga dagar i Auckland tillbringats strosandes på stan eller i sjön Judges Bay som ligger en halvtimmes gång från centrum och Nomads. Detta med antingen min svenska vän Johanna som jag delade rum med, eller tyskarna jag träffade på Coromandel-turen.

Att resa själv var till en början tufft. Nu låg jag iofs sjuk på rummet i två dagar, men det kan också bero på att det är så långt ifrån vardagslivet man kan komma. Hemma har jag alltid människor jag känner runt omkring mig. I Australien var Amanda min trygghet hemifrån. Men nu helt plötsligt fanns det ingen i min närhet som jag kände, eller som kände mig. Man blir tvungen att ta första steget med andra personer konstant, och jag lärde känna många härliga personer som jag haft fruktansvärt kul med. Det jag däremot märkt att jag saknar i dessa temporära relationer är ett djup. Att resa ensam är därför förmodligen inget jag kommer att göra igen, för hur underbart jag än haft det, så är det alltid härligare att dela dessa stunder med någon som står en nära.

Detta inlägg blev så långt att jag själv inte ens orkar läsa igenom det. Här kommer bilderna iallafall!

Tills vidare!

Likes

Comments