Befinner oss just nu på vår sista destination Entebbe och ikväll flyger vi hem.

Efter vårt äventyr hos gorillorna så satte vi oss direkt i bilen för att åka mot nationalparken Queen Elisabeth. Vägen dit tog lång tid och vägarna var dåliga (som överallt) men påvägen fick vi försmak av vad våra safaris skulle bjuda på. Längs vägarna satt massvis med babianer och andra mindre apor. Vi hade också turen att se ett lejon på långt håll som låg och vilade i ett träd

Vår kväll spenderades på en liten camping mitt ute i savannen. Under vår middag så hörde vi hyenor, flodhästar och elefanter precis i närheten och personalen varnade oss för att de ofta kom in på campen. Hela natten hörde vi flodhästar som gick precis utanför vårt tält. Men vi vågade oss aldrig ut för att ta en titt.

Dagen efter så lämnade vi campen tidigt innan solen gått upp för att åka på resans första game drive (safari-körning). Det kändes som att vi var ensamma i parken. Ganska snart ser vi flera olika sorters antiloper och Buffalos men våran guide var mest inriktad på att vi skulle hitta lejon. Det gjorde vi också, ca 7 lejonhonor en bit bort som sågs dåligt genom våra iPhone-kameror, men bra genom kikare. Kändes ändå som ett tryggt avstånd från så många lejon. Vi stannade bilen ett tag för att titta på dom, och fick se en Buffalo som helt ensam jagade iväg dessa 7 lejon. Ensam är stark tydligen!
Efter en liten paus på ett café mitt inne i parken så körde vi vidare, vår guide ser nu två lejon på ett nytt ställe som ligger långt bort. "Jag tänker köra off-road så ni får en bra bild på dom" säger han. Han tänkte alltså göra i det höga gräset och närma sig lejonen bara för att vi har kassa kameror. "Har ni det inte på bild så har det inte hänt!" Säger han ovh börjar sedan leta så ingen vakt eller annan förare är i närheten för det är inte tillåtet att köra off-road. Han viker av från vägen och kör fort rakt mot trädet med lejon. Helt plötsligt befinner vi oss precis under trädet där två lejonhonor ligger och stirrar rakt på oss. Det var väldigt häftigt men också läskigt! Speciellt efter vår guide berättat att han blivit attackerad av lejon tidigare, mer än en gång. Vet inte vilken känsla som var mest övertygande, fascinationen eller nervositeten. Cool upplevelse iallafall. Efter game-driven så satte vi fart mot staden fort portal där vi egentligen bara skulle "mellanlanda" innan vi åkte till nästa nationalpark.

Fort portal är tydligen Ugandas renaste stad och det märktes då jag såg en soptunna för första gången på 5 veckor. Det var en fin och mysig liten stad. Här gick vi en liten hajk för att se ett vattenfall och gamla naturliga grottor. Efter den turen skulle vi hajka upp för några "kullar" för att se den fina utsikten på krater sjöarna. De såg inte så höga ut från håll, så vi tänkte inte mer på det utan fortsatte vandra. Plötsligt står vi nedanför ett mindre berg som var brantare än en svart skidbacke i fjällen. Vi skulle upp för denna! Vi börjar klättra och klättra. Efter ett tag så vänder jag mig om för att se hur långt jag kommit, och jag slås av den värsta höjdrädslan på länge. Jag blir jätterädd och får panik över tanken att trampar jag snett eller fel så kommer jag falla, och fortsätta falla 165 meter tills jag hamnar i sjön under oss.
Jag kämpar mig uppför ändå för ville ju se utsikten! Väl uppe lägger jag mig på marken och brister ut i tårar en stund. Återhämtar mig när guiden säger att vägen ner är inte lika brant. Jag överlevde!

Efter fort portal körde vi en hel dag för att komma till staden Masindi. Här skulle vi bo för kvällen innan vi åkte in i nationalparken Murchison Falls.
Murchison falls hade massa att bjuda på - djurrika game drives, ett båtsafari och flodhästar, vårtsvin samt babianer som levde utanför sovrumsdörren. Lämnade du dörren öppen så kom en babian in och snodde allt den kunde bära med förhoppning om att det skulle vara mat. De var mer närgångna och människo-vana än en hade hoppats.

Sista dagen åkte vi båt till de vackra vattenfallen, vi klev av efter 2 timmar på Nilen och vandrade sedan ca 45 minuter upp till toppen av fallen. Här blev jag inte höjdrädd tack vare att det var mest trappor upp till toppen. Utsikten härifrån kändes som en bra avslutning på våran resa. Det kändes som att våra utflykter gav oss chans att reflektera över våra olika praktiker i Uganda och vi fick lite återhämtning innan vi åker hem till julhets och släktträffar.

Jag kommer ändå trots allt att sakna Uganda. Framförallt Uganda utanför kampala, men kommer aldrig glömma de människor jag träffat och de situationer jag ställts inför. Det här har verkligen varit en omvälvande resa på många sätt och jag vet att många tycker mina 5 veckor här har gått fort. De har dom också men jag tror 5 veckor var alldeles lagom för mig att bearbeta när jag kommer hem. Jag har sett mycket hemska saker men har nog ändå varit relativt skonad i jämförelse med vad jag har hört och kunnat vara med om. Jag har hört saker som gett mig mardrömmar och är "glad" att jag sluppit se dom. Jag hoppas dock att jag får möjligheten att snart komma tillbaka hit då jag på flera sätt ändå inte känner mig riktigt färdig. Jag känner mig lite starkare och stolt över mig själv efter att ha tagit an ett så speciellt och korrupt land som Uganda.

Tack för ni följt mig och läst den här bloggen under min resa. Bloggen har hjälpt mig mycket att bearbeta allt som hänt, och förhoppningsvis blir det enklare att prata om när jag kommer hem.
Om jag inte vetat att flera av er läst mina inlägg hade jag troligtvis inte skrivit lika mycket som jag gjort. TACK TACK hemskt mycket TACK!

All kärlek till och från Uganda! ❤️

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Nu återstår mest roliga saker att läsa om. Vi har lämnat kampala och i skrivande stund sitter jag i en bil på dammiga guppiga lervägar för att uppleva mer av Uganda. Det är så vackert här trots dammet och leran, tur att vi har en fyrhjulsdriven bil och en duktig chaufför. Det är lite charmigt hur djur och barn går längs vägarna och barnen vinkar och springer efter bilen i ren extas!

Vi lämnade kampala och krossade ekvatorn för att hamna på ett ställe som enligt vårt utsago var jättekallt (alltså ca 17 grader)!
Lake Bunyonyi - vi körde först högt upp på bergen för att sedan korsa oss nerför igen och vi hamnade vi en vacker sjö som var belägen mellan bergen. Till vår guides förvåning så var himlen klar från moln och vi kunde se volcano mountain som är ett stort berg där ena sidan ligger i Rwanda. Extra kul tyckte jag eftersom jag har en syster som bott i Rwanda och det var snart 5 år sedan jag besökte Rwanda. Vi verkade haft tur då vår guide själv var uppvuxen i den här byn men han hade aldrig sett en så klar vy av bergen.

I Bunyonyi stannade vi för att paddla kajak. Vi paddlade runt bland de små öarna som ligger i sjön. Allt fastland ägs av bönder och privatpersoner så det odlas på nästan all mark på fastlandet. Därför behövde staten bygga sjukhus och skola på en av de små öarna, då de inte kunde använda den privata marken på fastlandet. Så de som går i skolan eller blir sjuka, måste åka båt över till denna ö. Vi paddlade även förbi en ö som heter punishment Island. Där brukade man på 1940-50 talet ta kvinnor som blivit gravida som ogifta. De togs dit som straff och syftet var att de skulle dö på ön. Ön var inte större än 7 meter i diameter och ett ensamt ruttet träd stod mitt på ön. Många kvinnor drunknade då de försökte simma över till fastlandet och några blev räddade av män som gifte sig med dom.

Nästa destination var Bwindi. Hit åkte vi för att jag och Ebba hade bestämt oss för att se gorillor i deras rätta miljö. Men innan vi gjorde det besökte vi ett barnhem som låg granne med campingen vi bodde på.
Little Angels Orphanage
En kvinna som heter Happy bestämde sig för 8 år sedan att öppna detta barnhem/skola med målet att alla barn bör ha en utbildning för att kunna bli vad de vill när de är stora. En märkte verkligen hur hon brann för sitt jobb och barnen. De mesta de hade byggt upp på gården var tack vare donationer. Men det var inte mycket de hade. 3 mycket små klassrum och 300 elever som gick i skola här. Så de äldre eleverna hade ofta lektioner "under träden". 200 föräldralösa barn bodde heltid på barnhemmet, också i väldigt små och trånga rum.
Trots misären i mina ögon så var barnen väldigt välkomnande och glada när vi kom. De sjöng och dansade för oss och bjöd även upp oss till dans. Happy beskrev det som att sången och dansen är ett sätt för dom att glömma misären och istället tro på en ljus framtid. Det var fint att se att någon brydde sig om barnen så mycket som hon och personalen gjorde men samtidigt tragiskt att se hur många barn lever. En verklighet som få kan föreställa sig utan att ha sett det med egna ögon.

Sen var det dags för oss att se gorillor! Detta var någonting vi visste om fanns men vi visste också att det var dyrt och därför hade vi inte planerat detta. Under vår tid i Uganda har vi dock träffat massa människor som alla sagt samma sak: "Ni MÅSTE se gorillorna!" Ja så tillslut föll jag och Ebba för grupptrycket och vi köpte tillstånd för att besöka gorillorna. På morgonen samlades vi på ett base camp där vi skulle bli indelad i grupper och sedan få genomgång för hur det skulle gå till. De berättade att personer från byn finns att "hyra" för att tex hjälpa till att bära ryggsäck men man kunde också hyra flera personer om det skulle bli för jobbigt att gå, då kunde personerna bära dig på en brits genom regnskog och svår terräng. Detta hade hänt flera gånger och jag började bli nervös över exakt hur jobbig denna hajk skulle bli. Guiden sa flera gånger att hajken kan bli kort men den kan också bli lång eller i värsta fall väldigt väldigt lång! Jag satt också på informationen om att min pappa tränade i ett halvår inför gorilla hajken för den är så tuff. Jag bestämde mig liksom för en vecka sen att göra detta!
Både jag och Ebba kände oss dessutom inte utrustade för djungel när vi tittade på de andra turisterna. Vi hade joggingskor och löpartajts och iPhones redo i våra kånken-väskor. De andra hade kängor, ankelskydd, hajkbyxor, hattar, kikare och systemkameror. Tänk er allting som skriker safari. Aja, vi satte fart och började traska mot gorillorna. Efter en stund på en vanlig bilväg viker vi av in mot djungeln och direkt börjar den tuffa terrängen med branta backar, lianer, lera och halt gräs.
Vår guide stannar oss och säger "ja jag sa ju att hajken kunde vara väldigt lång! Men nu har vi tur, gorillorna är endast 100n härifrån." Då hade vi gått i kanske 25 minuter. Jag blev nervös och nästan lite besviken på att vi inte behövde gå mycket längre. Guiden berättade att om en gorillorna visar varningstecken så stå bara stilla, för spårarna och guiderna kunde kommunicera med dom.

Detta var tydligen inte så lätta instruktioner då gorillorna ofta kom nära och då de är väldigt stora är ens spontana reaktion att backa! Första mötet vår grupp hade med en gorilla var att en kille i gruppen inte lyssnade på guiden och tog ett steg närmare en gorilla som åt, gorillan kände sig hotad och springer fram till honom och puttar honom på axeln. Guiden gör ljud ifrån sig och flexar upp sig så gorillan springer därifrån. Ja här kan vi snacka närkontakt med vilda djur!
Efter detta var upplevelsen bara fantastisk. Vi var så himla nära och det kändes ibland som att vi var en del av deras lilla familj och vi alla levde i symbios i djungeln. Går nästan inte att beskriva med ord (vilket blir tråkigt när en skriver blogg) för jag är fortfarande lite i chock efter upplevelsen. Men jag kan alltid visa er bilder.

Den här upplevelsen kommer jag aldrig glömma, inte bara för jag träffat 1 hundradel av de gorillor som finns kvar i världen utan också för naturupplevelsen var något alldeles speciellt. Jag tänkte inte på hur jobbigt det var att gå i skogen påväg till gorillorna. Påvägen hem var det lite tuffare dock. Men tänk vad speciellt att stå i en regnskog där gorillor, elefanter och andra djur bor.

Jag tror det får avsluta detta inlägg för det finns så mycket att skriva om att jag får dela upp det för att inte skriva en hel resguide på en gång.

Likes

Comments

Har blivit en ofrivillig bloggpaus på några dagar r/t att jag haft dåligt med tillgång till internet plus att jag måste börja ta igen lite skolarbete hemifrån.

Jag tänkte till en början försöka sammanfatta min vistelse av att ha varit på förlossningen. Jag hade inga förväntningar innan jag åkte, verkligen, jag hade inga! Hade inte tänkt särkilt mycket på hur just den placeringen skulle vara mer än att jag har mycket att jämföra med i och med mitt jobb. Efter 3 veckor på Mulago som i sig varit väldigt speciella och ögonöppnande så kände jag ändå en viss längtan att få se lite bebisar komma till världen och inte bara se dom försvinna från världen.
Jag har aldrig sett barnafödande eller graviditet som en sjukdom, men det går ändå under kategorin sjukvård. I mina ögon är barnafödande något av det mest naturliga som finns trots att det är smärtsamt och kan vara läskigt och även livshotande i vissa fall. En dag på mitt jobb får mig att längta efter den dagen jag själv skaffar barn mer än någonting annat.

Efter min tid på kawempe känner jag extrem frustration och sorg över hur kvinnorna behandlas. Jag förstår varför de gravida kvinnorna i kampala inte glittrar, och jag förstår också efter 3 veckor med pediatrik varför de inte är glada efter en förlossning. Vistelsen här har fått mig att förstå att barnafödande inte alltid är något vackert och fantastiskt. Speciellt inte i Uganda.
Smärta är subjektivt men finns gemensamt hos alla som föder ett barn. Att behöva vara rädd för sitt liv eller sitt barns liv är troligtvis den värsta smärtan. Tänk nu att dessa rädda och värkande kvinnorna, många yngre än mig, ska bli slagna och utskällda om de uttrycker sin oro eller smärta.
Jag har sett samma sak i så många ögon. Ögonen skriker "HJÄLP MIG" och du önskar du kunde klona dig själv ggr 50 så varje kvinna kunde få en klapp på axeln och få höra att det blir bra.

Smärtstillande finns inte att erbjuda, inte ens snälla knappar och peppande ord som en doktor sa till mig. Inte ens det erbjuds. Jag tror många kvinnor skulle välja smärtlindring om det alternativet fanns. Det mesta handlar om pengar men det kostar inte att vara snäll, hålla en hand eller visa empati.

Men jag tror det finns hopp om framtiden!
Jag har träffat en fantastisk kvinna som kommer från England, Grace heter hon. Grace är barnmorska och utbildar barnmorskestudenter på ett universitet i kampala sen 4 månader tillbaka. Hon jobbar på kawempe två dagar i veckan. Grace är världens finaste människa och hon försöker förbättra vården på kawempe en värk i taget. Hon är minst lika frustrerad som jag och förstod varenda liten tanke eller känsla som jag uttryckte för henne. Jag tror hon är en fantastisk förebild för de Blivande barnmorskorna samt så visar hon hur en barnmorska bör arbeta när hon själv arbetar kliniskt. Det behövs fler som hon! Framförallt om det ska ske någon skillnad inom snar framtid. Innan fler mammor och fler bebisar far illa ut helt i onödan.
(Nedan en bild på mig tillsammans med Grace och hennes man Rob)

Efter min tid på kawempe ville jag lämna Afrika, åka hem till Sverige, glömma allt jag sett men behålla perspektiven. Efter mötet med Grace så känner jag mig inte redo att lämna. Jag vill lära mig mer om hur en kan uppmuntra människor till annat arbetssätt och jag vill göra mer för de kvinnor jag möter. Jag är troligtvis traumatiserad för livet efter vissa saker jag sett här, men det är erfarenheter jag inte vill byta ut ens mot allt guld i världen. Jag blir ledsen när jag tänker på en del saker jag sett här, riktigt ledsen. Men istället för att glömma och gå vidare så vill jag sprida ordet och göra något av mina upplevelser. Det ska inte behöva vara såhär. Varför göra en sånhär resa utan att lära sig något och varför inte utnyttja den lärdomen i ditt framtida yrke.

En skulle kunna tro att en sån här resa leder till att en går och mår dåligt hela tiden. Absolut har det var tuffare än jag någonsin kunde föreställa mig och stundtals har jag mått ganska dåligt, men i övrigt har jag känt mig lycklig i Afrika. Jag har känt mig mer privilegierad och uppskattat de små sakerna mer än någonsin i mitt liv och jag hoppas att det håller i sig även när jag kommer hem igen.
En vis person skrev till mig att det är ett häftigt kapitel i mitt liv jag håller på att skriva, och så är det verkligen! Ett viktigt kapitel som jag troligtvis kommer behöva läsa i huvudet om och om igen när jag kommit hem för att verkligen förstå vad jag varit med om.

Men innan jag åker hem från Uganda är det dags att göra lite utflykter och utforska landet mer utanför Kampala. Uppdateringar kommer! 

Likes

Comments

Först skulle jag vilja skriva hur rörd jag är över hur många som hörde av sig till mig efter mitt senaste blogginlägg! Tack för att ni bryr er och tack för att ni läser min blogg. Jag hade aldrig trott att bloggen skulle komma att blå så viktig för mig här. Jag trodde den skulle bli en börda och tidskrävande, men jag har verkligen känt att behovet att skriva av sig och reflektera i text har varit stort och att kunna dela med er har också varit en vinst. Kanske t.o.m. öppnat era ögon lite också?

På avdelningen jag jobbar extra som undersköterska på så föds det i snitt 10 bebisar per dygn. På Kawempe är det runt 60 per dygn, och 14 kejsarsnitt är inte en ovanlig siffra. Jag har uppfattat det som att läkarna bedömer många bebisar som stora, eller rättare sagt för stora i förhållande till mammans bäcken. De känner utanpå magen och bedömer snabbt att det här barnet inte kommer kunna födas vaginalt. Så sätts de upp på en lista för att snittas. Men inga läkemedel för att hämma värkarna ges, utan de får ha smärtsamma värkar tills operation är ledig för dom. Många gånger har de hunnit föda vaginalt innan. Hurra säger jag!
Igår så gick jag en stund med en läkare som älskade att prata, men älskade också att undervisa vilket jag uppskattade. Han hade varit i Sverige och flera länder i Europa så han visste vilken omställning det är för mig. Han fick för sig att jag var barnmorska fast jag gång på gång sagt att jag är sjuksköterskestudent. Han frågade tusen frågor om hur förlossningar går till i Sverige, trots att han visste men jag tror mest han ville att jag skulle berätta för läkarkandidaterna han också hade med sig, och sen tyckte han det var väldigt roligt att jämföra och skrattade när jag berättade. Jag kände mig stolt när jag berättade hur vi behandlar våra patienter hemma -”Vi är närvarande, lugnar och klappar, coachar verbalt och vi kan erbjuda bra smärtlindring”. Ja, nu vet jag hur situationen ser ut i Stockholm och jag säger inte att vården fungerar perfekt, men i det här landet lär jag mig verkligen att uppskatta det lilla. 60 bebisar på ett dygn, det är 2,5 förlossning i timmen, på ca 10 barnmorskor, inga undersköterskor, 1 specialistläkare och en operationssal som ibland inte har öppet och då blir det inga kejsarsnitt den dagen. Läkaren berättade så mycket som lät så himla bra! Han sa att här kan de inte erbjuda smärtlindring eftersom det är för dyrt, men de klappar och säger stöttande saker till mammorna som ska lugna dom. Han berättade också att mammorna uppmuntras att vara uppe och röra på sig mycket för att få en bra progress. Jag stod som ett frågetecken och undrade om han och jag vistats på samma avdelning. Antingen så talade han om hur det BÖR gå till, eller så var det så han ville att det skulle gå till. Mycket snack men lite verkstad. För det jag har sett är långt ifrån det han beskriver. Kvinnorna får skäll om de står upp och rör på sig. Jag har sett säkert 20 förlossningar hittills och inte en enda mamma har blivit klappad på eller ens fått höra ett peppande ord från någon.

Mycket tomma, icke ifyllda papper har jag också sett i journalerna. Det här ska föreställa en action-line där det ska fyllas i hur öppen cervix är och hur barnets hjärtljud ligger. Jag har tyvärr enbart sett tomma sånahär papper. Inga ifyllda. Och lyssna på hjärtljud verkar inte heller vara någonting de gör på rutin, inte ens om någonting är knasigt. Jag går och försöker lyssna bäst jag kan men ännu en gång är det inte någonting jag bör kunna som sjuksköterskestudent. Jag tackar min uppväxt då jag lekt med trätrattar och såklart jobbet som lärt mig hur fina hjärtljud låter.

Idag fick jag ta ett beslut om jag ska anpassa mig och jobba som de gör här, dvs bara vara närvarande om kvinnan har 3 krystvärkar kvar och inte säga någonting under tiden eller om jag faktiskt ska försöka stötta när det är jobbigt. Så jag valde en patient som hade det tufft och jag stannade hos henne en längre stund. Jag försökte prata med henne och coacha, klappa och massera. Men jag märkte att till en början var hon nästan mer orolig när jag var där hos henne, hon försökte krysta fast jag bad henne att inte göra det, och kvinnorna runt omkring blev också oroliga för den mamman. När jag gick ifrån en stund så lugnade hon ner sig och hon slutade krysta, hon vilade t.om. en stund. Jag tror att denna reaktion grundar sig i att barnmorskorna endast närvarar när det är dags att föda eller när det ska hända något. Då ska dom prestera, barnet ska ut. Så under tiden jag stod där och försökte få henne att inte krysta under värk och istället andas så tänkte nog hon att nu ska barnet ut eftersom jag har sällskap bredvid sängen! Tänk vad konstigt och omvänt det kan bli!

Efter födseln så tas alla barn iväg till ett barnbord där de lindas in i minst 3 lakan. Jag har ifrågasatt varför de inte tillämpar hud mot hud och då skrattar dom bara. De säger att det blir FÖR varmt för de afrikanska barnen. Många hånar liksom vården jag är van vid när jag försöker förklara hur jag tänker, skrattar och antyder igen att ”This is africa!”

Detta är alltså "barnbordet" dit alla barn tas direkt efter födsel för att vägas och sen lindas i tyg, som små paket. Häromdagen när jag stod med dåligt barn på detta bord så hade jag sällskap av kackerlackor på bordet. Här händer det att barnen kopplas till syrgas och sedan lämnas här ensamma utan uppsyn med syrgasen igång.


Jag blev till en början glatt överraskad över att de använder förkläden här, tills jag insåg att de går runt i samma förkläde hela dagarna, och det är för att skydda sin uniform. Inte för att förhindra smittspridning, men jag antar att det ändå inte går att förhindra då sängarna står så pass nära varandra. Handskar - samma sak - det är för att skydda sig själv, inte patienten. De använder sterila handskar till allt och de använder dom som vanliga handskar och tar på sig dom på samma sätt. Så aseptik är obefintligt här och dubbla sterila handskar är också att föredra enligt personalen här. När jag använder mina egna disposible gloves så blir jag alltid tillsagd att ta på mig sterila handskar men de tar ju i allting med handskarna innan de tar i patienten så jag förstår inte syftet. De används alltså enbart för din egen skull. Jag undrar dock hur mycket stickskador de är med om här, för det ligger mer nålar på golv och i sängar än de gör i en knarkarkvart (gissar jag, jag har aldrig besökt en knarkarkvart. Mamma och pappa ni kan vara lugna!). De spräcker fosterhinnorna med kanyler/nålar, de tar blodprov med sprutor, och de använder små rakblad/ vassa skalpeller till allting - för att skära av tejp till PVK, för att skära av navelsträngen och även för att lägga s.k. "klipp" i vagina när det behövs lite extra utrymme för barnet att komma ut. Jag tycker klipp kan vara otäckt att se i Sverige, och jag ska inte ge er detaljer för känsliga läsare men här ser det så fruktansvärt smärtsamt ut, och de är inte sparsamma med storleken på snittet, samt ingen bedövning ges innan.

Den värsta kontrasten och det som varit tuffats för mig har varit den totala bristen på kommunikation med patienterna. De bestämmer att snitta vissa patienter utan att de är med på det eller informera. Det lyssnas sällan på hjärtljud men när det är gjort talar ingen om för mamman hur det låter. Ingen uppdatering om hur barnet mår, eller ens status efter en vaginal undersökning. Det finns ingen coachning eller förklaring hur själva barnafödandet ska gå till utan de enda som sägs är ”Krysta! Krysta ännu mer!”. Och ingen kommunikation efteråt. De kollar och gräver i vagina utan att berätta varför, de säger ingenting om graden på bristning eller om de sytt eller inte. Informerar INGENTING, det är så himla knäppt! Mycket känns som rena övergrepp bara för att kvinnorna inte är med på noterna. Jag berättade också att kvinnorna blir slagna och utskällda om de skriker och spänner sig. Varje gång jag sett en kvinna spänna sig och sen blivit slagen har jag gått dit och klappat kvinnan på benet och sagt ”försök slappna av”, och då släpper de med en gång! De slappnar av och blir inte slagna. Men approachen här är helt annorlunda. De tror att slag och hårda ord ska få de att lyssna bättre. Det är sorgligt!

Likes

Comments

Ni ska få höra om min dag. Den har varit tuff, extremt tuff. Om jag tidigare skrivit att det är frustrerande för det inte finns mycket att göra för patienterna (de sjuka barnen på malnutriton t.ex.) så kan jag nu säga att det nästan är mer frustrerande att tvingas göra saker jag vet jag inte är behörig att göra.
Efter varje moment jag deltagit i idag har jag behövt gå ut för att gråta en stund, just för att det är så himla tufft och psykiskt påfrestande i denna miljö.

En kvinna börjar få krystvärkar och eftersom jag står nära henne så kollar jag under skynket och ja, där skymtade ju huvudet. En (vad jag misstänkte) barnmorskestudent och jag är de enda som är närvarande när barnet föds. Hon navlar av och går iväg med barnet. Jag är alltså nu kvar själv med en nyförlöst kvinna och 8 oförlösta i samma rum. Ingen behörig i närheten.
Detta händer ju hemma också, att jag blir kvar på förlossningsrummet med en nyförlöst kvinna. Men larmknappar, läkemedel och kollegor finns som tryggheten själv alltid i närheten.
Nu var jag själv, och jag visste att det inte var någon ide att försöka be om hjälp. Placentan kom, jag tog emot den, såg till att alla hinnor följde med (gjorde som jag sett alla fantastiska barnmorskor göra hemma) och masserade livmodern för att se så den drog ihop sig. Körde tom överkurs och kollade så den var hel (de gör dom inte här). Såklart skulle hon ändå börja blöda! Det värsta slutade efter jag givit oxycontin intramuskulärt och fortsatt massera livmodern. Än så länge är det kanske relativt likt det jag gör hemma. Tills en sjuksköterska kom och sa åt mig att undersöka om patienten brustit något. Vad håller jag på med?! Det här är jag inte behörig att göra. Och skulle någon lärare från skolan få veta tror jag bara de skulle bli arga för de upprepar hela tiden hur en inte ska göra saker en inte är behörig att göra. Det vet jag ju! Men med stressen och pressen här så kändes det som att det är jag eller ingen som ska göra det. Hon stod iallafall bredvid mig, och förhoppningsvis har jag sett tillräckligt många bristningar i mitt liv att jag iallafall kan bedöma när det ser okej och helt ut.

Efter detta hände flera saker som jag inte riktigt känner mig bekväm med, men som också är svårt att säga nej till för sjuksköterskorna här är elaka och kör över dig om du visar dig svag. Så när jag fick ett dåligt barn kastat i famnen på mig så tog jag tag i första lediga personen jag såg och sa "följ med mig!!". Jag gnuggade och försökte bli av med slem i luftvägarna för att få barnet att skrika. Till slut så tycker jag ändå att barnet ser bra ut, det andas fint, har tonus, har fin färg och har öppnat ögonen och börjat kolla omgivningen. Då kommer sjuksköterskan som stod bredvid mig och lyfter bebisen i fötterna och låter den få hänga upp och ner en stund i ett sista försök att få den att skrika.

Jag nämnde igår att läkaren jag gick med var bestämd men väldigt snäll och tydlig. Hon var inte där idag, och sjuksköterskorna samt barnmorskorna är extremt dumma mot patienterna. Om de skriker eller säger något när de har ont så blir de slagna och får en muntlig utskällning. Klart som fan det gör ont!! Eller om de inte är tillräckligt snabba med att städa upp efter sig och lämna britsen till nästa så blir de också utskällda efter noter.

Innan jag bestämmer mig för att det är dags att sluta för dagen så börjar en kvinna skrika hysteriskt på Luganda. Hon står upp och lutar sig över sängen. Personalen skriker tillbaka till henne också på Luganda och sen hör jag en duns i golvet. Barnet hade fötts och gjort ett bungyjump rakt ner i golvet. Det stod två personer bredvid men ingen hade handskar på sig, och eftersom de är så rädda för blodsmitta här så ville ingen fånga barnet när de såg att det var påväg ut. Barnet skrek och jag hoppas att det klarar sig utan skador, men fallet var långt och landningen var hård. Och personalen blev arg på mamman för att hon inte lagt sig ner i sängen när hon kände att barnet var påväg.

Jag kände att min dag fick ta slut där. Tre gånger gick jag ut och grät en skvätt innan jag samlade ihop mig och gick in för att fortsätta jobba.
Jag börjar förstå varför de ber en bön varje dag på morgonmötet

Ena bilden föreställer en sådan skärm jag talat om. Här med lite blod på sig, som ingen verkade störas av. De används dessutom inte så flitigt som en kunde hoppats. På andra bilden är en av korridorerna som leder till förlossningen. Det ser lite läskigt ut och det beror nog mest på den dåliga fotografen (jag) men känner i efterhand att bilden nog avspeglades en del på hur jag mådde när jag tog bilden. Påväg tillbaka från en gråtpaus.

Likes

Comments

Jag vet att många väntat, och nu ska ni få höra om min första dag på förlossningen. Efter mycket om och men med hur jag skulle ta mig till Kawempe hospital där all mödrahälsovård flyttats nu när Mulago är under ombyggnad så slutade det med att jag själv skulle ta mig tid på morgonen via taxi. Väl framme så började orienteringen med att hitta rätt avdelning. Jag började klättra i trapporna och tänkte att jag märker väl när jag är framme på förlossningen. Men när jag står högst upp i höghuset och fortfarande inte stött på en enda gravid kvinna börjar jag bli tveksam om jag ens var på rätt plats. Till slut tog jag hjälp av en skyddsvakt som pekade mig i rätt riktning. Här skulle förlossningen vara förstod jag det som, men jag hade hamnat i en administrativ byggnad och här satt ca 60 personer i vad som såg ut att vara ett viktigt möte. Jag ställer mig utanför för att vänta tills mötet är färdigt. Men en läkare accepterar inte det utan tycker jag ska gå in och delta i mötet. Sagt och gjort! Mötet var ett s.k. "morgonmöte" likt det vi har hemma där de går igenom senaste dygnets statistik och patienter. Men detta gällde hela kvinnoklinikens avdelningar så mötet tog ca 2 timmar.

Jag blev glad när jag äntligen befann mig på förlossningsavdelningen. Jag fick också tag på den sjuksköterska som var ansvarig och förklarade vem jag var, hon verkade inte veta att jag skulle komma (hade ej räknat med det) men ifrågasatte heller ingenting utan började visa faciliteterna. "Här gör vi första bedömningen och normala förlossningar" säger hon och pekar på ett utrymme bakom en liten skärm av tyg. "Och här har vi komplicerade förlossningar, mammor med högt blodtryck t.ex." och så pekar hon en cm åt höger på ett likadant utrymme. "Och här har vi de riktigt komplicerade förlossningarna, de med VÄLDIGT högt blodtryck!". Ja det var ju också ett liknande utrymme bakom en tredje skärm. Det här kommer jag aldrig komma ihåg..
I entren till avdelningen står det vakter som håller familjerna borta från avdelningen. Så familjerna satt i trappuppgången och väntade på att få veta något. Jag kommer tillbaka till familjernas närvaro senare.

En läkare är väldigt snabbt och grabbar tag i mig! Hon hade själv besökt Stockholm och KI samt Karolinska Sjukhuset så hon kändes väldigt mån om att ta väl hand om mig. Hon hade också två läkarkandidater med sig. Hon var extremt hård men jag gillade hennes stil! Hon var tydligt men lugn mot patienterna, och tydlig samt hård mot studenterna. Det första hon frågar mig är vilket år på min utbildning jag går. Jag svarar att jag läser sista året och hon lyser då upp som en sol och säger "PERFECT so do you want to deliver or assist in the theatre?". Eeeh shit, är de mina val? Förlösa barn eller assistera operation!? HJÄLP! Kan man säga pass? Kan man ringa en vän?
Tur hade jag att hon besökt Sverige för hon förstod när jag bad att få observera första dagen. Det tar tid att acklimatiseras, det här är inte Sverige, hon visste skillnaderna.

Jag ska berätta om skillnaderna, även om det skulle gå så mycket snabbare att skriva om likheterna, för de är få.
Kvinnorna låg uppradade på varsin säng/brits, med ca 10cm mellanrum mellan sängarna. 8-9 sängar stod inne i samma lilla utrymme, och ingen avskärmning emellan. Här föder en barn i kollektiv. Mammorna låg helt nakna på britsarna som var täckta med endast lite plast (för det får ju inte bli stökigt när en föder barn). Någon kvinna med jobbiga värkar står upp men blir tillsagd av en barnmorska att lägga sig på britsen igen för hon tar för mycket plats när hon står upp. Jag med min svenska inställning till integritet går direkt och börjar skyla mammorna med deras sjalar och lakan de själva har med sig. Försöker iallafall täcka de mest privata delarna så de inte ska känna sig allt för blottade. Det är en annan grej: kvinnorna har själva med sig allting som kan behövas vid barnafödande. De har med sig lakan och tyg att tvätta och linda barnet med. De har med sig en flaska blekmedel så de kan städa upp efter sig, hinkar som de både använder som toalett och för att kräkas i. De har själva med sig sterila handskar så de kan bli undersökta regelbundet. Det är alltså patienten själv som har med sig allting vi som personal bör använda för att förhindra smittspridning. Det finns ingen smärtlindring att erbjuda men om de vill ha smärtlindring innan suturering efter förlossningen kan de även köpa lokalbedövning på apoteket.

Majoriteten av kvinnorna var förvånansvärt tysta trots att man såg hur ont de hade. Några skrek och lät rädd när värkarna kom (sympatiserar såklart med dessa kvinnor) och min första reaktion är att gå dit för att kolla om de är okej. Jag fick dock känslan av att de som skriker och låter de blev mer ignorerade än de som inte gjorde det. De "duktiga" mammorna som visste hur en föder barn snyggt och tyst. Jag förstår ändå hur de resonerar att de inte kan springa fram och tillbaka mellan alla som har ont och låter för då skulle bedömningarna aldrig hinnas med, och det är viktigt att vara närvarande hos den patient man är hos och se till så att det blir bra där och då, trots att det ligger 8 andra kvinnor och föder barn precis bredvid.

Något jag blev extremt berörd och upprörd av var att i detta rum med kvinnor som snart föder sina barn eller precis har fött sitt barn, låg en mamma som nyss fött sitt femte barn som inte överlevde. Hon ligger bland dessa kvinnor och deras barn, men utan sitt barn. Läkaren beklagade att barnet inte överlevde men samtidigt försökte hon "trösta" genom att påpeka att patienten ändå redan hade två pojkar och två flickor så det räcker så och vi borde istället prata preventivmedel med henne. Kändes så fel att hon var där. Det händer ofta att barnen inte överlever och jag tror också det är därför jag inte ser samma glädje och lättnad hos mammorna här som hemma.

På andra sidan skynket sitter ett 10-tal mammor på bänkar och väntar på att en brits ska bli ledig. De både hör och ser smärtan hos de andra kvinnorna. Om kvinnan säger ifrån att den vaginala undersökningen är smärtsam och jobbig så får hon en hård och kall utskällning av barnmorskan/läkaren. Usch, hur kan jag delta eller bara titta på såhär?! Det kunde jag inte.. så jag tog ett kliv tillbaka och gick ifrån ett tag. Då fick jag genast ordinationer från en annan läkare att fixa kateter och PVKer på flera patienter. Jaha, det var väl bara att kasta sig in i det då. Så där tog min dag med enbart observationer stopp. Jag fick även frågan om jag kunde undersöka ett antal patienter, men då sa jag såklart nej. Dock är jag inte så övertygad om att jag kommer gå klart denna vecka utan att få ta emot ett barn. Det vore såklart häftigt! Jag har varit lite nervös för det, jag kan inte handleda en förlossning! Men när jag såg hur barnmorskorna jobbade här, så tror jag att jag kan det. Fanns ingenting som hette perenialskydd eller upprätt ställning. Fanns ingen fosterövervakning under krystningsfasen, 1 gång på morgonen lyssnar de på hjärtljuden med tratt eller doppler (men idag var dopplern trasig), sen kan det gå flera timmar eller så hinner barnet födas innan nästa gång. Under själva förlossningen stod mest barnmorskan bredvid, inga "hands-on" förens barnet i princip var helt ute. Då klippte de navelsträngen och en barnsjuksköterska/ neonatalsjuksköterska tog barnet och de medtagna tygen till ett litet bord där de lindade bebisen i massa tyg och sen fick de komma till mamman. Ingen hud mot hud.

Strax efter födseln fick 2 anhöriga komma in för att städa runt om britsen. De fick tömma hinken, städa golvet om det blivit smutsigt och torka blod. Sen fick de gå iväg igen. Ville mamman ha någonting efteråt så fick familjen köpa det och sen ge det till en av dörrvakterna som sen fungerade som bud för att leverera detta. I ca 1 timme låg mamman kvar och vilade, sen gick hon upp, klädde på sig, packade ihop, tvättade britsen med det medtagna blekmedlet, tog sin bebis och åkte därifrån. Jag såg flera utanför sjukhuset som åkte boda boda med små bebisar!

Sen var det nästa gravida på tur, den som väntat längst fick nu den lediga britsen, och proceduren börjar om. Bebisfabrik är någonting jag ofta hör sägas skämtsamt angående förlossningsavdelningarna i Stockholm, men det jag sett idag är det mest fabrik-liknande jag varit med om, alla kategorier!

Likes

Comments

Att känna sig ensam och förvirrad är något jag gör på daglig basis. Det är som en rutin för mig. Jag vaknar, dricker snabbkaffe, går promenaden till sjukhuset och säger nej tack till alla som drar i mig för att få mig att åka matatu (taxibuss) eller boda boda (motorcykeltaxi), korsar extremt trafikerade vägar och jag är framme på sjukhuset, är ensam, är förvirrad.

Jag hade hoppats att den här resan skulle bli lika mycket en inre resa som en fysisk resa, där jag skulle ges möjlighet att växa som person och bryta mina vanliga vanor samtidigt som jag vinner yrkes erfarenhet. Jag hoppas ännu att den fyller alla de syften jag hoppats på, men den reflektionen har inte hunnits med ännu. Jag tycker jag har lagt ner otroligt mycket tid och känslor på att reflektera över vad jag ser under dagarna, och vad jag lär mig, men den personliga reflektionen hinns inte med i samma utsträckning. Kanske kommer det först när jag är tillbaka hemma. Jag är här med två fantastiska och modiga tjejer som jag är glad att dela ”vardagen” med. Utan dom skulle resan blivit tusen gånger tråkigare. Samtidigt tror jag att jag skulle behöva dela praktikens upplevelser med någon. Jag ser barn som blir slagna av sina mammor, jag ser personal som skrattar bort en allvarlig anafylaktisk chock hos en två årig pojke för de givit ett läkemedel på fel sätt, jag hör barn skrika i ren panik för de är rädda för undersökningar och jag går runt och försöker att inte bryta ihop eller visa för tydligt hur upprörd jag kan bli. Jag går ut för att ta luft minst 3 ggr om dagen, äter sällan lunch och går hem relativt tidigt. Jag orkar inte mer än jag måste.
Att inte prata sitt modersmål innebär också fler svårigheter än jag räknat med. Jag klarar mig för det mesta med den engelska jag har, men att hitta rätt ord i rätt stund är ofta svårt och kan vara frustrerande. Framförallt i medicinskt akuta situationer.

Jag har sån hemlängtan. Jag saknar min säng, jag saknar min pojkvän, min hund, min mamma och pappa, saknar mina syskonbarn (och kanske syskonen också). Saknar t.o.m. kylan även om jag kommer få äta upp mina ord inom några veckor. Jag saknar hemlagad mat. Åh herregud vad jag saknar det.
Samtidigt tänker jag på hur dumt det är att en ständigt önskar att en vore någon annanstans. När det är kallt önskar en det vore varmt, när en är hemma önskar en att en vore bortrest och när en är bortrest vill en vara hemma. Fan vad mycket tid som spenderas på att önska man vore någon annan eller befann sig någon annanstans. Jag borde sluta med det! Att ta en dag i taget var ju målet med resan. Leva här och nu och inte önska jag vore någon annanstans. Den här resan kommer aldrig komma tillbaka igen, inte på samma sätt. Det är nu jag är här, livet och resan händer runt om mig nu. Jag är en 22 år ung kvinna som på något vis lyckats ta sig till ett främmande land genom studier. Den här resan är unik, jag kommer troligtvis aldrig att glömma den.
Uganda är ett fantastiskt land på många sätt och vis. Kampala har sina charmiga sidor även om de mindre charmiga sidorna kanske framstår lite mer. Alla är extremt trevliga samtidigt som ingen går att lita på. Det är som att vara i ett land som lider av splittrad personlighet, om en nu kan ge ett helt land en personlighet. Väldigt korrupt, fattigt och märkligt land. Tur att jag valt att jobba med omvårdnad och inte marknadsföring för jag är riktigt dålig på att sälja in en känsla, men har du någonsin funderat på att åka hit? Tveka inte! Kör bara kör!

Det här är det bästa och det värsta jag gjort!

Likes

Comments

Denna vecka spenderar jag på pediatrik infektion på Mulago hospital. Första dagen var igår och det kändes återigen som jag skulle iväg på första skoldagen när jag vaknade på morgonen. På denna avdelningen ligger barn i alla åldrar med infektioner såsom Malaria, meningit (hjärnhinneinflammation), sepsis och andra väldigt ovanliga (i sverige) infektioner. Här läggs också alla nyfödda spädbarn in som på något sätt visat infektionstecken. Majoriteten av de spädbarn som är inlagda just nu lider av neonatal sepsis. Det går inte att säga vad orsaken är till att barnen blivit sjuka i neonatal sepsis men det jag lärt mig hemifrån är att det oftast beror på att mamman varit GBS bärare under graviditeten, alltså att hon haft en form av streptokocker. I Sverige screenas alla gravida och de som visar sig vara GBS positiva får antibiotika när förlossningen startar så barnet inte ska smittas. Här fungerar det inte riktigt så, det här är Afrika.

På bilden till vänster ser ni Fred och Patience som är två sjuksköterskestudenter från Uganda. De är nu inne på sitt fjärde år vilket här enbart innebär ett års av praktik/internship. Patience har en svensk pojkvän och skulle gärna vilja komma till Sverige för att jobba som sjuksköterska, men både hon och Fred blev extremt förvånade när jag berättade att Svenska är viktigt att kunna för att journalerna enbart skrivs på Svenska. Så himla konstigt tycker dom. Vi tre kom att bli ett team under gårdagen och idag, troligtvis håller jag ihop med dom under veckan också, eftersom den sjuksköterska jag blev tilldelad att följa med igår sa hej och sen försvann hon från avdelningen så jag fick stå på egna ben. Precis som på förra avdelningen jag var på.
När jag kom igår satt Patience med en PVK i ena handen. De har väl övat på varandra tänkte jag men hon gick runt med den ett bra tag och när vi skulle börja ge läkemedel så sa hon "Let's do me first!" och så drog hon upp 20ml Ampillicin och något mer och vi gick in i ett annat rum. Då visade det sig att hon hade fått urinvägsinfektion och hade haft malaria. Så hon hade tagit saken i egna händer och börjat självmedicinera med avdelningens läkemedel. Vilket Nurse in chargé visste om och accepterade det.
När hon förklarar hur hon vill att antibiotikan ska ges - långsamt - så berättar jag att i Sverige ger vi alltid antibiotika långsamt, ca 1ml/minut och det är därför föräldrarna till barnen jag ger behandling till alltid undrar varför den där mzungun drar ut på deras lidande. Både Fred och Patience skrattade och svarade "That's not how we do it! This i Africa!". Det om något har jag fattat, att saker inte går till på samma sätt här i Afrika.

Idag under morgonen kom en läkare fram till mig och Patience och bad oss koppla en påse blod till ett spädbarn. Han pekade på patienten och sa att påsen ligger i sängen. Min första tanke var "Hur länge har den påsen legat där i värmen?". Vi började förbereda allting, och i denna process ingick det ingenstans en kontroll så det var rätt patient. På påsen var blodgruppen skriven med en bläckpenna men med fet stor text stod det fri från HIV, Hepatit B och Hepatit C. Det var ju skönt att veta iallafall.
Vi ber en läkare om hjälp eftersom vi inte kan hitta en "ordination" i journalen. Han kommer och ringer doktorn som sagt att vi ska ge. Tur att han kom för nu visade det sig att det här lilla barnet bara skulle ha en viss mängd blod, 30ml för att vara exakt. På påsen stod det att en full påse rymmer 400ml, men denna var inte full, inte ens till hälften och nu skulle vi tillsammans börja uppskatta och gissa hur mycket blod påsen innehöll. Efter detta skulle vi hälla den mängd vi trodde var överflödig och med enbart ögonen försöka uppskatta 30ml från en påse. Återigen får jag höra, men denna gång av läkaren, att "This is Africa!" och så skrattade han. Jag skrattade också, men mest på tanken av vad som skulle hända om en gjorde såhär i Sverige. Jag lär mig att arbeta med det jag har, och då funkar det inte att tveka på sin magkänsla utan du får verkligen gå på det du ser. Jag var dessutom den enda som kollade till bebisen under transfusionen för att se så den inte fick en reaktion.

Sen var det dags för att ge antibiotika igen, här finns det ingen patient som inte får antibiotika. Men likt den förra avdelningen dyker här upp en del frustrationer. Ca 10 av 30 patienter har infarter som inte fungerar. Du drar upp läkemedlet och försöker ge men det är stopp. Här finns ingenting som heter "spola infarten", det sker kanske en gång och det är när den sätts in. Så denna process blir också väldigt långsam då var tredje patient behöver en ny nål. Hade jag varit här längre hade jag försökt införa spolning av nålen efter varje given behandling då det hade sparat både tid och material (läs pengar) för avdelningen. Ska också nämna att när nålarna spolas så tas det vad som finns, oftast glukoslösning eller ringer acetat. För det här är Afrika..

Jag har ​​tänkt mycket på om jag borde passat på att göra mer fältstudier under tiden jag är här. Gå mer enstaka dagar på flera olika avdelningar för att hinna se så mycket som möjligt. Men jag har märkt att det är stor skillnad på att titta på mot att själv delta, även om du kanske bara deltar och assisterar i vissa moment. Jag fick höra så himla mycket dåligt innan jag åkte till Kampala, och kanske är det därför jag inte chockats över allt för mycket, men jag har lärt mig så otroligt mycket på bara två veckor. Jag har hittils bara varit på avdelningar för barn och dessutom sett tillstånd som inte är så vanliga eller ens finns i trygga Sverige, en kan tycka att det är ​bortkastad tid ​men jag tror att jag i slutändan kommer vinna mycket erfarenhet under resans gång. Jag har fått hantera och vårda (i den mängd en vårdar här..) patientgrupper jag kanske aldrig kommer stöta på igen, och på ett sätt är det lite häftigt att jag kan säga att jag både satt PVKer och V-sond på barn och bebisar. Något vi annars inte lär oss särskilt mycket av under grundutbildningen. 
Nästa vecka väntar förlossningen på Kawempe Hospital, och då kommer jag ha mer att jämföra med.​​


Här går jag under titeln "Sister" hos kollegorna, och "Doctor" hos patienterna/familjerna.

Likes

Comments

Tidigt i fredags morse blev vi upplockade av en shuttle som tog oss till staden Jinja som ligger ca 3h utanför Kampala. Direkt när vi kom fram kastades vi in i en grupp med människor för att få en säkerhetsgenomgång inför den White water raftingen vi kommit för. Säkerhetsgenomgången tog max 10 minuter och då var det mesta skämt(?) om att vi alla kunde dö och få brännskador av solen.
Bussresan till den delen av Nilen där vi skulle börja kändes som ett förspel till forsränningen. Ca 20 personer, alla med flytvästar på, trängdes i en mindre buss och vi åkte på små obefintliga vägar och fick ofta möte av andra stora fordon. Eller så var den barn, kor eller getter som sprang på vägen.
Jag har aldrig forsrännat förut och jag är verkligen ingen adrenalin junkie. Jag åker aldrig berg-o-dalbanor och cyklar bara när vägarna är fria från grus (eller om cykeln är en spincykel). Jag var nervös, och blev inte lugnare när vår guide sa att han räknade med att vi skulle falla i minst en gång. Men ska man rafta någon gång i livet så varför inte gå all-in och göra det i Nilen?
Och det var fantastiskt roligt!! Lite läskigt, men mest roligt! Vi välte med båten en gång, men det var troligtvis med flit vår guide såg till att vi välte för vi började bli lite för kaxiga. Det var också häftigt mellan forsarna när vi bara paddlade på lugnt vatten och kunde njuta av den vackra naturen runt omkring längs Nilen. Några häftiga djur fick vi också se, samt folk som stod och tvättade sina kläder eller flugfiskade på en sten mitt i Nilen. Som en film! Sista forsen klarade vi utan att välta men vår guide sa åt oss att hoppa i och flyta med strömmen ändå. Sagt och gjort. Det var en cool känsla! Fötterna i luften och flytvästen som håller dig ovan ytan följandes strömmen, bokstavligt talat. Rekommenderar verkligen Nile River Explorers för den som reser i Uganda.

Efter raftingen bjöds vi på en barbecue som var det bästa jag hittills ätit i Uganda (- tillsammans med geten jag också åt i helgen). och öl. Därefter blev vi skjutsade till campingen vi hade bokat, som hade en helt fantastisk utsikt över vattnet och en väldigt mysig bar/restaurang. Stämningen var god bland alla på campingen och helgen blev verkligen som en undanflykt från vår numera såkallade vardag i Kampala. Här var det lugnt, naturen var vacker, vår väckarklocka var apor som hoppade på vårt plåttak. Till och med gatuhundar hade tagit in på campingen och letade ständigt efter någon som ville leka med dom, alternativt mata dom. Varje gång jag frågade någon vems hund det var, fick jag svaret "det är campingens hund. den bara hänger här. Du får ta hem den om du vill!". Undra vad min vovve hemma skulle tycka om jag tog hem en gatuhund från Uganda.

Under lördagen så red vi - Ja på riktiga hästar! . Jag har inte ridit sen jag blev för stor för ponnyridningen på skansen. Det var nästan läskigare än forsränningen, och vi hade bokat två timmar på hästryggen genom en liten liten by i Jinja. Alla barn vinkade och ropade när vi kom, 3 Mzungus på hästar. Vi fick se kaffebönor växa på träd, mangos som tar 3 månader att bli färska och även här gick barn och vuxna tillsammans på tomterna med hönor, kossor, getter och kycklingar. Vi var nära inpå kändes det som. Vid ett tillfälle hörde vi ett barn skrika bara strax bredvid oss, men vi kunde inte se barnet. Det lät ledset och skrek hysteriskt samtidigt som det lät som att någon utdelade slag. Jag ville inte utgå från det värsta direkt och frågade guiden, vad var det där som lät? Och han svarade oberört att det troligtvis var ett barn som blev slaget av sin mamma. Obehaget spred sig över hela kroppen och det kändes plötsligt väldigt olustigt att rida vidare kring deras hem. Men det gjorde vi ändå.

Tillbaka i Kampala och längtar redan efter nästa gång jag kan lämna storstaden. Jag är ju en storstadstjej, men har insett under helgen att stressen kanske varit mer närvarande än jag trott under vistelsen här. Den klassiska söndagsångesten har hittat sig hela vägen till Kampala. Dumt tycker jag men får göra det bästa av situationen. Har två veckor kvar på praktiken nu, sen kommer vi resa runt i Uganda den sista veckan innan vi åker hem. Vi planerar att göra flera olika safaris och jag vill jättegärna även se gorillorna, men det är väldigt dyrt om du inte ursprungligen kommer från Uganda.
Kanske borde starta en fond? Ni kan väl swisha valfri summa?

Likes

Comments

Oj vilken dag!

Ovan ser ni Madeline och jag när vi hängde efter läkarna som är här för att göra sin specialistutbildning för att bli barnläkare. Vi fick då smaka på den terapeutiska mjölken som ges till de undernärda barnen. Påsarna är dosförpackade och blandas med varmt vatten. De skickas från UNICEF. Mjölken smakade faktiskt helt okej, som välling men kanske något sötare. ReSomal dock... det är något som ges till barnen som har diarré. Den smaken tog mig tillbaka till när jag var på konfirmationsläger i Frankrike och blev så dehydrerad att jag fick läggas in på sjukhus för att TVINGAS dricka 2 liter vätskeersättning som smakade precis som detta. Traumatisk upplevelse så den smaken vill jag glömma för evigt. RUTF (Ready-to-use Therapeutic Food) är för de lite friskare barnen och för de över 6 månader, det är i princip jordnötssmör i påse och det smakade precis så också.

En kort stund senare kom en av sjuksköterskorna och bad oss hålla koll på ett barn som låg i akutrummet. Hon sa att hon skulle vara borta i 30 minuter men hon kom aldrig tillbaka, inte ens för att kolla till oss. Barnet vi skulle observera har tidigare legat på delen för de lite mer stabila barnen men hade försämrats över natten. Vi fick uppgiften att kontrollera andningsfrekvensen och pulsen var 10e minut. Vi använde en saturationsmätare som vi hade tack vare att Madeline tagit med sig den från Kanada. Annars är det någonting jag lärt mig här, hur beroende vi är hemma av siffror och instrument och verktyg. Här måste du verkligen titta på patienten och skapa dig en uppfattning och en känsla för vad det är du ser. Vilket jag tycker vi kan bli bättre på hemma. Detta barn kämpade med andningen, det både hördes och syntes att det var tröttsamt och ansträngande för honom. Syresättningen visade också det, då den låg runt 60% SpO2. 

Vi tillkallade läkare eftersom vi var oroliga. Läkaren kom och sa att han skulle rådfråga en specialist. När han kommer tillbaka ger han ordination på att sätta en V-sond och sedan ge mat i sonden. Eeh okej tänker jag, och gör som han säger utan att ifrågasätta. Jag sätter en V-sond (min första på en bebis!) och mamman ger maten i sonden. Ja nudå? Saturationen är fortfarande låg och andningen är nästan värre. Barnet har syrgas, men grimman är alldeles för stor eftersom det är en syrgasgrimma för vuxna, inte spädbarn. En stund senare tillkallar vi läkarens uppmärksamhet igen, vi är fortfarande oroliga situationen är allvarlig - ordinationen lyder "koppla glukosinfusion". Medan Madeline fixar står jag och kliar mig i huvudet och kan inte få grepp om varför han bara vill ge barnet massa vätska. HAN KÄMPAR JU MED ANDNINGEN!? Jag ber mamman ta upp sitt barn och hålla det i famnen, kanske blir det lite lättare att andas när du inte ligger platt på rygg, plus att jag vill att barnet ska känna att mamma är nära och finns där. Jag frågar läkaren en tredje gång vad vi ska göra och han vet inte. På eget bevåg höjde vi syrgasen (vet inte om befogenheten finns för det) då vi inte kunde stå där utan att ens försöka åtgärda det största problemet. 

Efter vi spenderat 5 timmar med endast denna patient måste vi gå hem för dagen eftersom jag hade träff med två lärare från KI. Vi berättar för den ansvariga sjuksköterskan och talar om de värden vi tagit: SpO2-65% Puls-54. 
Hon tittar på oss och upprepar värderna och hennes blick berättade att det finns ingenting vi kan göra, och det är ingenting de tänker göra. Hennes svar var i princip "oh well, nothing more we can do then". Det kändes så fruktansvärt jobbigt och frustrerande och jag blev ledsen. Min magkänsla har sagt hela tiden att det här barnet kommer inte klara sig, men känslan blev bekräftad när jag insåg att ingen skulle ta hand om detta barn när jag och Madeline gick hem. 
Jag kommer inte vara på kliniken imorgon, vilket jag på ett sätt är lättad över, för jag vill inte få höra att barnet inte klarade sig. Nu levde det åtminstone sista gången jag såg det. 

Jag har tänkt så mycket på det här under dagen. Försökt prata med folk och försökt reflektera. Men det är så frustrerande att vara i en situation där du känner att du skulle kunna göra massor för att hjälpa detta barn, men du har inte resurserna. Hur ofta sitter man på kunskap utan att den är användbar? 
Varför ges vätska när barnet uppenbarligen kämpar med något mer livshotande än uttorkning!? Mamman blev mer och mer orolig och ingen var villig att översätta till henne vad som hände och vad vi gjorde. Jag involverade hela min själ idag. Men det räckte ingenstans. Det var ingenting som jag kunde göra med det här barnet. Jag har gått igenom scenariot tusen gånger i mitt huvud. Vad skulle jag gjort om vi befunnit oss i Sverige? 

​Som blivande sjuksköterska kan du inte ta med dig jobbet hem rent fysiskt, men jag har med tiden lärt mig att det är tusen gånger värre att ta med sig jobbet hem psykiskt. Just denna lilla människa och hur han kämpade för sitt liv kommer aldrig lämna min näthinna. Jag är helt förtvivlad!
  

Imorgon åker vi till Jinja över helgen för att forsränna och förhoppningsvis få en avkopplande helg på annan plats.

Likes

Comments