View tracker

Ena stunden står du där, någonstans i världen i väntan på ett tåg. Du har en väska på ryggen och en biljett i ena handen, som ska ta dig långt långt bort från destinationen du en gång kallade ditt hem. Ryggsäcken är ditt nya hem och vad som väntar dig har du ingen aning om. Något magiskt. Ett äventyr.

Ett annat tillfälle lite längre fram i tiden. Du granskar dig själv genom en spegel. Håret har blivit allt längre och fräknarna på din näsa börjar sakta men säkert blekna bort i takt med den kommande vintern. I famnen håller du ditt barn, det absolut värdefullaste du har. Så liten, så skör och helt beroende av dig för sin överlevnad.

Det är märkligt, hur livet utspelar sig. Idag är det ungefär ett år sedan jag och Olle fick reda på att vi skulle bli tre. Jag kommer aldrig glömma hur jag kissade i en kopp, mitt i skogen på Nya Zeeland, för att sedan få fram två små rosa streck på den sticka som skulle bli avgörande för vår framtid. Vi hade nästan precis nått landet Down Under, och hade tre månaders äventyr kvar, minst. Flygbiljetten ut var bokad till Thailand i slutet av februari och det var nu i början av december. När resultatet uppenbarade sig på stickan, blev jag allt från chockad, glad och panikslagen och det enda jag kunde få ur mig var: "Va fan Olle, vad gör vi nu?" trots att jag visste precis vad vi skulle göra. Det visste vi båda två. Äventyret fortsatte, och nu står vi här, vår lilla familj på tre personer.

Jag har aldrig någonsin, inte ens för en sekund, ångrat något av de beslut vi har fattat.
Äventyret är långt ifrån över. Det var där och då, på en sticka i skogen, som det verkligen kunde börja.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Idag är en så fruktansvärt bra dag.
Världsligt, kanske inte, men lokalt, hos oss Olle, Sofia och Sigrid, är det en makalöst fin dag. Efter att ha fått bo över två veckor hos föräldrar, är det äntligen dags för oss att få flytta tillbaka till Stavsjölyckan. Och jag är lycklig. Äntligen kan jag ha tavlor på väggarna, äntligen kan jag skruva upp hyllor och äntligen får vi ett eget hus att bo i. Jag har ännu inte fått se resultatet mer än på bild, men jag vet att skillnaden är total.

Farväl du konstiga panel/tapet/panel. Farväl mörka rum. Från och med idag är du inget mer än ett minne blått.

Work in progress.
Rummet i stort sett klart, men med byggstöket och min snygga arbetare på plats. Nu är det bara finslipet kvar som lister och vitfärg runt våra fönster, sen är vi i mål. (Ska se om jag hittar lite förebilder i arkivet)

Likes

Comments

View tracker

Denna morgon vaknar världen i mörker.
Inte bara har sommar och höst fort övergått till en vinter med bitande kyla och ett iskallt mörker. En av världens ledande nationer har fått en ny, vapengalen finansman som ledare, som högsta höns, ja som president.

Jag minns det som igår. I en liten liten buss påväg från ett varmt land till ett annat, mötte jag och Olle en tjej från Canada. Vi skulle alla åka från Thailand till Kambodja. Resan skulle ta några timmar och då det bara var vi tre i bussen, hade vi inget annat val än att samtala oss igenom färden. Stephanie, som var hennes namn, var en mycket pratglad tjej. Sprallig, skojfrisk, levande. Rött självlockigt hår och ljus hy som täcktes av bruna fräknar. Hon reste ensam och pratade på i en rasande fart, så som många ensamma resenärer gör när de väl möter folk. Under bara några få timmars tid hade vi fått höra Stephanies livshistoria och mitt i allt dök vi in i det kommande presidentvalet som USA stod inför ett år senare. Hur Mr. Donald Trump hade startat en kampanj om att representera republikanerna. Om hur han hade startat en kampanj om att få bli de Förenta Staternas fyrtiofemte president. Med glåpord och märkliga uttalande framkallade han humor och skratt. Folket älskade honom. Han var en TV-sensation. En pajas. Någon som absolut inte hörde hemma i presidentvalet, men som gjorde den vanligtvis trista politiken till en komedi.
"He is f*cking hillarious. Everybody loves him, but he's a joke. He'll never make it as far as president" var Stephanies ord.

Några månader senare och Donald Trump är fortfarande en stor sensation för det Amerikanska folket. Omvärlden tycker troligtvis hans kampanj med diverse uttalanden är lika spännande att följa. Inte nog med att han fortsätter att slänga skit på sina motståndare. Han kommer också med löften om vad han kommer att åstadkomma om han blir vald till president i USA. Stärka medborgares rätt till att bära vapen. Bygga murar för att stoppa den illegala invandringen. Säga upp de globala miljöavtalen...

"Blir den clownen president är jag övertygad om ett nytt världskrig inom tre år", säger Olles pappa.

Denna morgon, den nionde november tvåtusensexton. Jag vaknar av att Sigrid för tredje gången i natt vill ha närhet. Jag har under de tidigaste timmarna förbjudit mig själv från att kolla telefonen, men nu vid noll fyra trettio kan jag verkligen inte hålla mig. Jag måste bara se hur ställningen lyder. Det känns som en stor sten faller till botten av min magsäck när jag ser resultatet, och som ytterligare en faller när rösterna för Donald Trump ökar. Dock känner jag ändå lite hopp för Hillary Clinton, för Amerika, då jag så väl kommer ihåg Stephanies ord. He'll never make it as far as president.

Några timmar senare. Olles väckarklocka ringer och han stiger upp. Utanför möts han av min pappa som viskar med en chockad ton att Mr. Donald Trump har vunnit det Amerikanska presidentvalet tvåtusensexton.

Jag fryser till is och tankarna snurrar iväg. Är det verkligen sant? Och vad händer med världen nu?

Världen är i mörker. Kan en person som Donald Trump bli president, kan precis vad som helst hända.

Grattis till segern Mr Trump. Jag hoppas du bevisar att du är bättre än alla de löften som du under kampanjen gav. Som sagt. Precis vad som helst kan hända.

Likes

Comments

Jag är trött, har huvudvärk, är hungrig och gnäller högt i mina egna tankar. Sigrid har kommit in i en ny sömnfas. Det känns som jag inget annat gör än går och bär på henne på dagarna och försöker få henne att sova om nätterna. Hon har de senaste nätterna vaknat tre gånger varje natt, minst. Närhet - mat - sömn - vakna. Repeat. Jag hinner knappt somna mellan sömnintervallerna och ligger istället och funderar på orelevanta hemskheter. Jag är trött på att Olle aldrig är hos oss, men jag vet att han renoverar så fort han bara kan, för att vi ska kunna flytta in igen. Jag vill inget hellre. Nu.

Försökte knåpa ihop några rader text före detta korta stycke, men min hjärna samarbetar noll och jag ger upp. Jag ska nog försöka sova en stund istället. Vi får helt enkelt se hur många timmars sömn denna natten har att erbjuda.

Sov gott.

Likes

Comments

Det är lördag morgon, strax efter halv sju.
Sigrid har precis vaknat, för andra gången denna sömn, vilket innebär att hon faktiskt bara vaknade en gång i natt. Jag brukar tänka att vaknar hon efter 0500 är det morgon och då kan jag inte räkna in det till nattens uppstigningar. Hittills har vi inte fått sova en enda hel natt sedan hon kom.

Olle snarkar för fullt brevid mig. I början kunde jag bli riktigt förbannad över hur gott han sov, att han aldrig vaknade vid skrik och vid att han inte hade några bröst. Nu har jag vant mig vid att jag tar nätterna och att från 0500 tar han över, om det behövs. Men inte denna morgon. Denna morgon kan han gott få sova lite längre.

Vi har träffats extremt lite den senaste tiden, jag och Olle. Inte för att vi vill, utan snarare för att vi måste. Vi har startat igång ett litet renoveringsprojekt, som blev större än tänkt och för stunden bor vi hemma hos mina föräldrar. Jag älskar mina föräldrar, men att bo tillsammans med dem och trivas är sedan länge förbi. Jag blir liksom behandlad som ett litet barn pånytt, vilket inte alls känns okey, särskilt inte när man har barn själv. Så varje dag efter en full dags arbete, åker Olle ut till huset och sliter hårt med renoveringen. Jag önskar att han slapp, men samtidigt vill jag inget hellre än att flytta tillbaka ut till Stavsjölyckan, så snart som möjligt.

Sliten är bara förnamnet på vad han är. Så denna morgon tar jag vår tjej, utan svordomar och klagomål. Utan förbannade blickar om brist på bröst. Det är Olles tur att få sova, om så bara till klockan sju. För att han ska orka och för att vi så småningom ska få till till att umgås. Vår lilla familj, i vårt lilla hus. Måtte det bli snart...

Likes

Comments

Babysimmet i söndags | när vi går ifrån simhallen säger Olle glatt "det här gick ju bra". Jag himlar lätt med ögonen och andas ut. Jo, visst gjorde det de. Ingen halkade på golvet, ingen tappade sin bebis och ingen drunknade. Så bra gick det helt klart. Att Sigrid däremot var den bebis som fick gå i poolen sist av alla, när det dessutom var dags att gå upp är en helt annan femma. Hon hade inte lyckats somna en enda gång under dagen, före vi körde bort mot simhallen. Hon var något övertrött när vi kom dit. Jag gick och duschade, bytte om till badkläder och kände mig något stressad. Stressen visade sig tydligt på min kropp. Jag vet inte om det är för att jag ammar som blodkärlen är typ tusen gånger tydligare, men när jag går mot bassängen ser jag röda fläckar över hela mitt bröst. Det var som när man var liten och skulle redovisa för klassen och hela ansiktet går från normalt till tomatrött. Denna gången var mitt ansikte mitt bröst. 

Hur som helst. Med röda fläckar över hela bröstet går jag in i simhallen och möter Olle och Sigrid. Hon är relativt lugn vid detta tillfället, men när gruppledaren börjar prata om vad babysim är och innebär, ser jag hur hennes små ögon tåras och underläppen spänns neråt. Hon kommer börja skrika. När. Som. Helst.

Jag tar henne från Olle och tänker att jag ska försöka ge henne lite mat. Inte nog med att det känns mer obekvämt än vanligt att amma (med tanke på att jag redan är halvnaken), hon liksom klibbar fast mot min nakna kropp med sin och får inget riktigt bra läge till bröstet vilket gör att hon fortsätter att skrika i förtvivlan. Jag ger allt för snabbt upp. Ställer mig och guppar istället. Guppandet hjälper i kanske en minut, sen tar Sigrid ton igen. Jag känner hur de röda brösten blossar upp ännu mer, hur svetten pärlar sig i pannan. Alla andras barn är ju så lugna och sansade. När det sedan blir dags för alla att gå i poolen skriker jag mentalt på mig själv: "skärp dig Sofia. Stressa ner. Ta det lugnt". Alla barn skriker ju ibland. Under tiden föräldrar och barn tar ett bad, sätter sig jag, Sigrid och Olle vid kanten och andas ut. Jag lugnar ner mig och lyckas efter några om och men ge henne mat. Hon somnar därefter i min famn och jag tänker förtvivlat för en sekund eller så att vi inte kommer få bada idag och att hon antagligen kommer sova alla kommande gånger. Men så vaknar hon. Och trots att det är dags för alla att gå upp ur poolen, smiter vi ner för att ta ett litet snabbdopp med vår dotter. Hon älskar det. I alla fall tycker hon om det tillräckligt för att vi ska vilja fortsätta. Så nu längtar vi till nästa gång. Då är det Olles tur till att bada. 

Jo, men det gick nog rättså bra trots allt ...

Likes

Comments

Söndag förmiddag | Jag och Sigrid har bosatt oss i mamma och pappas tomma hus. Olle håller på att renovera vårt vardagsrum, så just nu är vår lilla stuga obebolig. En totalförändring är på gång att ske och jag hoppas verkligen inte det tar allt för lång tid innan vi kan flytta tillbaka in igen. Jag älskar min familj, men varje gång jag är här en längre tid, blir jag automatiskt det lilla barnet igen som ska passas upp, rådas och inte riktigt kan ta hand om sig själv. Är alla föräldrar på detta vis? Kommer jag bli lika dan tro?

Hur som helst. I eftermiddag börjar babysimmet och eftersom Sigrid älskar att bada här hemma, passade jag på att anmäla oss till att bada borta. Jag hoppas att hon kommer tycka om det. Före jag går iväg med Sigrid på sådana här aktiviteter eller bara går ut, så förbereder jag mig alltid mentalt på det värsta. Att hon kommer skrika, vara otröstlig och svetten kommer pärlas i pannan på mig. Det kanske är helt fel teknik, men jag tänker att blir situationen som mitt tänkta senario så behöver jag i alla fall inte bli förvånad. Istället kan jag bara bli positivt överraskad och hittills är det vad jag har blivit. Vi får helt enkelt se hur det går idag, men jag hoppas hon trivs som fisken i vattnet, bokstavligen talat..

Likes

Comments

Vi kan ju ta en liten pause i lära-känna-Sofia och går istället mot lära-känna-Sigrid. Femtio frågor om mig och ni behöver nog ta en liten pause. Så Sigrid, vem är det? Jo minsann, det är mitt och Olles älskade lilla barn.

Den sjunde augusti 2016 kom Sigrid till vår kalla stora värld. Det var en dag efter det beräknade födelsedatumet, så punktlig var hon redan från start. Det var en snabb och relativt smidig förlossning. Det tog bara fem timmar från det att vi kom in på sjukhuset, tills att allt var över. Ut kom en 48 cm lång flicka på 3118 gram. Den vackraste bebisen i hela världen. Hon var så liten att jag var rädd för att hålla henne, rädd för att inte hålla henne och rädd för att någon annan skulle hålla henne. Hon fångade våra hjärtan från första stund.

Sigrid förstod inte alls hur hon skulle amma från början. Varje gång jag la henne vid brösten låg hon där och tittade och luktade, tills hon tillslut somnade. Vi fick stanna kvar på BB i tre dagar. Av dessa tre dagar tog hon bröstet vid ett enda tillfälle. Vi började använda oss av amningsnapp (en förlängd bröstvårtan kan man säga) för att sedan lura henne att suga på det riktiga bröstet. Så fort vi kom hem löste sig problemet med amningen och det har fungerar smidigt sen dess.

Däremot vägrar hon napp. Det spelar ingen roll hur mycket vi tränar, försöker lura och lirka. Hon klöks, spottar ut och visar inget som helst intresse. Hon blir mer ledsen av nappen än utan. Istället får jag, mamma Sofia ställa upp som mänsklig napp när inget annat tycks hjälpa. Bröst är helt enkelt lika med tröst.

Vår tjej är en riktig mors-gris. Kanske inte så konstigt när vi spenderar dygnets alla timmar tillsammans. Hon är inte överförtjust i att sova själv om dagarna, utan vill helst sova i min famn. Detta ville hon till en början göra om nätterna också, men för stunden trivs hon väldigt bra i spjälsängen. Det tycker vi är skönt. Hon vaknar i regel en till två gånger om natten. Som värst tre. Jag tror egentligen inte hon är hungrig, utan suktar mer efter närhet. När hon har somnat och är nöjd lägger jag ner henne i spjälsängen igen och jag sover gott fram tills nästa gång hon vaknar.

Idag är hon tio veckor och två dagar gammal. Vi ser nya utvecklingssteg ske varje dag. Hon är en otroligt fin tjej som älskar att ligga på skötbordet, älskar att bada och älskar att bli buren på. Hon ler som störst åt mobilen som hänger ovanför spjälsängen och hon har börjat småskratta i sömnen.

Jag ler fler gånger om dagen än vad jag någonsin gjort och trots sömnbrist, trots mycket att lära och trots skrik, har jag aldrig kännt mig så lycklig. Min kärlek för både henne och Olle växer dag för dag och jag trodde faktiskt inte det var möjligt att livet kunde bli så här bra, när det redan före barn var helt underbart.

Sigrid Lily (Lodén) Axelsson.

Jag ser fram emot att lära känna dig och alla dina egenheter. Du har redan lyckats göra mitt liv tusen gånger vackrare. Älskade barn.


Likes

Comments

Okey, nu har jag bestämt mig för att ta tag i det här bloggandet på riktigt. Främst för att jag älskar att skriva, men också för den kreativitet som sprudlar i min kropp, som jag aldrig tycks få utlopp för. Vi kör igång med en sådan där klassisk lista för att ni mina trogna (och troligtvis väldigt få) läsare ska få chansen att lära känna mig så här fint över internet.

50 Saker om mig. Here we go !


1. Hur gammal är du? Tjugotre hela år. Tänka sig vad tiden går!

2. Hur gammal känner du dig? Som sjutton år. Nykär i Olle, äventyrslysten och nyfiken på vad livet har att erbjuda.. Plus alla minnen och erfarenheter livet har gett mig de senaste fem åren.

3. Vad har du gjort idag? Bebisgosat med Sigrid, ammat, handlat mat och besökt mamma.

4. Vilka består din familj av? Pojkvän/Sambo Olle och vår 10 veckor gamla dotter, Sigrid.

5. Vilken årstid föredrar du? Varför? Helst vill jag svara alla. Jag älskar solens strålar på sommaren, höstens alla färger, vinterns bitande kyla och vårens knoppar. Jag älskar hur det kan regna och blåsa och jag älskar hur solen kan skina i flera dagar i sträck. Men, måste jag absolut välja är det nog hösten - när den där första kylan kommer, man kan klä sig i stickade tröjor och dricka te dygnet runt.

6. Är du besatt av någonting? Olle och Sigrid. Och naturen. Och choklad. Dessa fyra och livet är komplett.

7. Beskriv platsen du befinner dig på just nu? Det enda färdigrenoverade rummet i vår lilla stuga: vårt sovrum. Sitter vid min favorithörna, mitt skrivbort som i själva verket är min mammas gamla bord, på en grön stol omringad av blommor som sakta men säkert vissnar bort.

8. Nämn tre saker som man kanske inte vet om dig? ​Jag har fobi för fruktskal, har haft en ätstörning som troligtvis alltid kommer lura i bagaget och jag tycker inte alls om gurka tillsammans med skinka på smörgåsarna.

9. När steg du upp denna morgon? Klockan tre. Och tjugo i sex. Och sju. Och kvart över nio.

10. Vilken är din favorithögtid? Påsk och midsommar.

11. Om du fick beskriva en perfekt dag, hur skulle den då vara? ​En ledig dag, tillsammans med min lilla familj. Planer som göra upp spontant, en glad bebis och god spännande mat. Perfektion

12. Vart i världen skulle du vilja befinna dig just nu? ​Egentligen var som helst där det finns en varm pool och en varm dusch. Jag är otroligt badsugen efter dessa 10 veckor utan bad, samtidigt som jag fryser lite. 

13. Nämn en plats i världen du besökt som du aldrig vill återvända till? ​De busstopp vi stannade vid då vi åkte mellan Èrlian - Beijing. Ruttet äckligt.

14. Hur vill du spendera dina dagar som gammal? ​Lycklig, tillsammans med Olle, gärna nära naturen. Kanske bosatta i Norra Sverige, där vi kan fjällvandra dagarna i sträck !

15. Vad lyssnar du på just nu? Who's knocking med Daniel Norgren. Älskar Daniel Norgen.

16. Har du någon gång brutit ett ben? Peppar peppar. Nej, jag har aldrig brytit någonting.

17. Vilka fem saker vill du inte vara utan i ditt skafferi/kylskåp?​ Bregott, ost, avokado, choklad och  bröd.

18. Vad är du på för humör just nu? ​Trött, trött. 

19. Vilka världsdelar har du varit i? Europa, Afrika, Asien och Oceanien.

20. Snarkar du? Nej. Absolut inte. Det tror jag inte i alla fall. Okey, men bara när jag är förkyld.

21. Vilka yrken har du provat på? Serviceyrket, lite här och var, hemtjänsten och lagerarbete.

22. Hur går du helst klädd? Raka jeans, vans och någon oversize tröja. Bekvämt, typ.

23. Hur lång är du? 169 cm lång.

24. Vilket är ditt favoritgodis? Lysmelk och sura kola nappar. Ska ätas tillsammans som en dubbelmacka. Superdupergott! Annars choklad. Fairtraid. Hur kul är det att äta godis och få dåligt samvete liksom...

25. Har du några tatueringar/piercingar? ​Två stycken tattoos. Ett ankare på sidan av handen och texten "Happiness is only real when shared" strax under armvecket. Hade nog velat göra en till i alla fall, eller två.

26. Vilket var ditt bästa ämne i skolan? Filosofi var tydligen det jag var bäst på under gymnasietiden. Mitt enda MVG. Jag kan vara en riktig tänkare emellanåt och flumma iväg i tankarna, därav resultatet. Märkligt.

27. Vilken är din favoritaffär? ​Monki eller Urban Outfitters när det gäller kläder. Annars är jag rätt glad i ICA. Där spenderas mest affärtid, helt klart.

28. Vad har du i dina fickor? ​Gamla kvitton, enkronor jag inte orkat lägga ner i plånboken och nycklar till alla mina hem.

29. Vad köpte du senast? Två par byxor, spontant från Monki's webshop. Vi får väll se om dem passar. Jag kunde bara inte låta bli.

30. Hur många gånger har du flyttat? Två. En gång från Sverige till Norge och därefter från Norge till vår lilla stuga uti Stavsjö. Fler lär det bli. Säkert två till, minst.

31. Om du var fast ensam på en öde ö, vilka tre saker skulle du ta med? Kamera - för att dokumentera allt spännande som kan tänkas ske, Tält - för att slippa sova bland alla insekter och en Kniv - för att skaffa mat och försvara mig, ifall det finns ilskna djur.

32. Morgon eller kvällsmänniska? Morgon helt klart. Det finns inget bättre än att stiga upp tidigt, vara utvilad och ha en hel dag framför sig ! På kvällen är jag trött och vill helst bara sitta och kura någonstans.

33. Vilken är din favoriträtt? ​Stekt strömming med potatismos. Lasagne. Falafel i pitabröd. Mmm. 

34. Har du blivit sydd någon gång? Yes, två gånger faktiskt. Första gången i munnen när jag opererade bort mitt läppband för att bli av med mellanrummet mellan tänderna och andra gången efter förlossningen.

35. Vad åt du till frukost? En torr fralla med ost och gurka och ett päron.

36. Hur såg ditt liv ut för 10 år sedan? Tio år sedan. Då var jag tretton år. Jag minns inte så mycket från denna åldern. Jag var rätt så osäker och blyg och önskade att jag var tusen gånger coolare än vad jag var.

37. Hur ser ditt liv ut om 10 år? Om tio år. Då är jag trettiotre. Det känns gammalt ! Antagligen (och förhoppningsvis) är jag färdigutbildad och jobbar med något jag verkligen trivs med. Jag och Olle har köpt något gammalt hus på landet vi renoverar och vi har lyckats skaffa några småsyskon till Sigrid. Och vi är fortfarande lyckliga.

38. Vart lägger du din mobiltelefon när du sover? På nattduksbordet brevid mig, för att kunna skrolla runt bland strunt när jag vaknar på natten för att amma och slippa somna med Sigrid i min famn.

39. Vad var det sista du åt? Vegetarisk indisk dahl med ris. 

40. Är du blyg? Både ja och nej. Jag kan vara tokigt nervös före jag träffar nya människor, och kan tycka det är jobbigt att ta det där första steget till kontakt. Men sen när jag väl börjat prata kan jag nog prata hur mycket som helst. Säger hellre för mycket än för lite.

41. Vad heter du i andranamn? Sofia. Märkligt? Njae. Mitt fullständiga namn är Anna Sofia Maria. Anna Sofia, efter min mammas mormor. Sofia blev tilltalsnamnet och andranamnet helt enkelt.

42. Har du varit med om en bilolycka? Yep. När jag och Malin var på Nya Zeeland för fyra år sedan. En bil körde rätt över på vårt körfält, vi kom i en skarp kurva och vi hade ingen chans att hinna bromsa. Några blåmärken, två demolerade bilar, men allt gick för övrigt bra. Känner mig dock något skraj varje gång bilar kör fort från sidovägar. Det har trots allt satt sina spår.

43. Vilken är den roligaste träningsformen? Älskar att löpa, men det är inte särskilt roligt egentligen, mest skönt.. Tränade bodycombat för några år sedan, det var underbart kul.

44. Har du några husdjur? Nej. Hund hos mina föräldrar. Eventuellt hönor till våren. Annars tror jag faktiskt inte jag vill ha några djur. Vill kunna ut och resa utan det där ansvaret, plus att det gör ont i hjärtat varje gång jag måste åka ifrån. Älskar djur, men gosar nog hellre med andras.

45. Vill du gifta dig? Någon gång vill jag det. Utomhus och barfota, med en liten samling älskade människor.

46. Vad är ditt drömyrke? Författare. Och kan jag inte bli det vill jag antingen jobba med miljöfrågor eller som stöttepelare för fundersamma människor. Vad tror ni jag passar som egentligen? Inte vet jag.

47. Vilken är din favoritfärg?​ Grönt. Och brunt. Så naturliga färger som möjligt.

48. Har du svenskt ursprung? Har någon av oss det, egentligen? Men så vitt jag vet är närmsta släkten ifrån närtrakterna.

49. Har du något smeknamn? Fia. Men jag föredrar Sofia, alla dagar i veckan.

50. Vilka är dina största svagheter? Jag är nog lite för snäll och har svårt att säga nej och stå upp för mig själv om något känns fel. Stå för mina egna värderingar om jag möter folk som tycker helt annorlunda. Blir tokig på mig själv!! Måste. Bli. Bättre.

Likes

Comments