3 Juni 2017. Killarney Nationalpark - där inga drömmar är för stora.

Kinderna är varma av solbränna och varenda kroppsdel är mör. Utmattad, totalt slut, men fenomenalt jävla lycklig.
Vår vistelse i Killarney blev lyckad tillslut. Vår husvärd Elaine och hennes man Sean gav oss det fantastiska tipset att ta en båt rätt in i Nationalparken, för att komma till Black Valley och slutligen nå The Gap of Dunloe. En båttur på ca en timme, följt av en vandring på 3 - 5 timmar, max. Perfekt för oss tänkte vi och bestämde oss för att köra på. Och efter gårdagens bilkörande kunde vi inte ha varit mer sugna på att rasta våra spralliga ben. Sigrid vaknade upp glad och lycklig efter en hel natts sömn. Båten skulle inte gå för ens klockan tio, så vi hade gott om tid till att äta frukost, leka och sova en stund till. Att bara vara och låta henne bestämma tempot på dagens första timmar.

En liten motorbåt hämtar upp oss strax efter halv elva vid Ross Castle. Fiskaren som kör oss är en liten rund gubbe, med så grov Irländsk dialekt att man bara förstår enstaka ord, trots full koncentration. Det är vi samt ett gäng glada Irländare på semester. De ska inte vandra, utan bara följa med på båtturen, ta några öl och åka tillbaka igen. Sigrid sitter på båtens golv och får mycket uppmärksamhet av de övriga båtresenärerna. Hon trivs då hon är i centrum och allas väskor, skor och ben är mycket spännande. Varje ögonblick är ett helt nytt äventyr för ett litet barn.

Det tar drygt en timme före vi är framme vid Lord Brandon's cottage och då är det dags för lunch. Från en liten vit stuga på en höjd hörs Irländsk musik lång väg och när vi tillslut är framme känner vi den glada Irländska stämningen i hela atmosfären. Ett litet band spelar musik i högan sky, folk klappar händer och man får nästan lust till att börja dansa. Och det hade vi troligtvis behövt också. Både Olle och jag är frusna efter båtturen, men istället för att dansa, så väljer vi att köpa in lite soppa som vi avnjuter till den härliga stämningen. Eftersom Sigrid är mjölkproteinallergiker så har vi laddat upp med burkmat, för att inte riskera att hon får i sig några mejeriprodukter. Det känns tråkigt, men hon tycks vara nöjd ändå.

Efter lunchen är det dags att börja gå. "Over the bridge, then to the left. Just follow the road". Klockan är ett och sista bussen går vid halv fem. Nog ska vi hinna, om vi trampar på ordentligt. Sigrid är trött och somnar snabbt i takt med stolens mjuka gungningar. Vi går längst med en asfalterad smal väg som slingrar sig upp mot bergen. Att den är asfalterad gör dock inte så mycket, då friheten känns maximal i alla fall. Omkring oss springer får, både fritt och i hagar. Vi är omslutna av gröna berg och trots att vi passerar ett och annat samhälle, så känns det väldigt lugnt och naturskönt. Ytterst få bilar passerar, och inte en enda vandrare i sikte.

När vi kommer upp till The Gap of Dunloe, stannar vi upp. Tar in utsikten. Njuter maximalt. Det är vackert och det är nästan svårt att förstå att vi faktiskt är här igen. På en plats, någonstans i världen. Ute på äventyr. Tillsammans, vi mot världen.

Vid vår utsiktspunkt möter vi en och annan cyklist som har tagit sig hela vägen upp, men från andra hållet. Även ett antal fotgängare passerar vi i takt med att vi trampar neråt. Då klockan börjar bli mycket, frågar vi ett par som går framför oss, om dem vet när sista bussen går. De har inte en aning. Däremot har dem mycket annat intressant att berätta.

Det är så tydligt när man möter människor som har rest. Som äventyrat, som utmanat sig själva. Som dagligen stött på nya människor och nya kulturer. Dessa människor har alltid ett genuint intresse i vad man har för planer, vart man kommer ifrån och vad ens drömmar är. Konversationen med detta par, som ursprungligen är från England samt Irland, spinner snabbt iväg och det visar sig att dem bott i Australien i X antal år och jobbat ihop tillräckligt med pengar, för att bygga ihop en fyrhjulsdriven bil med tält, och sedan köra med denna bil från Australien, tillbaka till Irland. Deras resa varade i mer än ett år. Nu var dem tillbaka i Irland, men deras vistelse skulle inte bli längre än ett par månader, då dem nu köpt ett hus i Frankrike som så småningom skulle bli ett Bed & Breakfast. Mitt bland bergen. Mitt bland skidspåren.

Både jag och Olle häpnar. Kanske är det något sådant vi drömmer om. Att den dag vi väl slår oss till ro, kanske vi också borde öppna vårat hem för resenärer. Göra det till vårt leverne. Bara njuta av livet på vårt eget lilla vis.

Vi inspireras, blir drömmande och kanske hade vi kunnat fortsätta resterande vandring tillsammans om inte Sigrid vaknat och vi bestämmer att det är dags att ta en paus. Vi vilar våra ben (Sigrid aktiverar sina), byter blöja och tar en lagom lång fika, före vi faktiskt måste ge oss av så att vi inte missar bussen tillbaka till vår bil.

Det blir en rask promenad på ungefär trettio minuter tills vi är nere i den lilla byn. Bussen har redan gått. För några få sekunder funderar vi på vad vi ska göra, men snart dras våra blickar mot två vinkande händer vid ett bord. Det är våra nyfunna vänner, som har väntat på oss för att ge oss lift tillbaka till vår bil. De insåg att vi hade missat bussen och bestämde sig för att vänta på oss. Vi får ännu en chans att dela drömmar och äventyr och före vi skiljs åt, får vi namnet på deras kommande Bed & Breakfast som vi lovar att någon gång besöka.

Jag är totalt utmattad efter dagens långa vandring. Totalt slut, men fenomenalt jävla lycklig. Att resa, uppleva naturen och möta likasinnade människor, tillsammans med sin familj, måste vara det absolut bästa livet har att erbjuda. Att inspireras, inspirera och att inse faktum: Inga drömmar är för stora.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

2 Juni 2017. Velande och mycket bilkörande.

Tuppen galer utanför. Klockan är 06.45. Vart är vi?
Vi valde att köra vidare från Glendalough, mot södra Irland, mot Killarney. Utan större plan. Utan något särskilt mål. Detta resulterade i att vi körde allt för länge och när Sigrid tillslut vaknade otålig i bilen fick vi panik. Samma panik som alltid uppstår när jag och Olle reser tillsammans, om någon börjar bli trött eller hungrig och klockan är för mycket. Att vi aldrig lär oss. Så vad kunde vi göra? I ren desperation började vi leta efter någonstans att bo, men märkligt nog fanns inte ett endaste B&B i närheten. Efter 20 minuters sökande, med ett skrikande barn i bilen, fann vi Lemon Groves B&B för 80 Euro /natt i staden Enniscorthy. Det är över vår budget, särskilt i en stad vi inte ens planerat att stanna i, men det är vad det är. Så vad har vi lärt oss av detta? Att planering är precis, precis allt.

Förutom att gå en svängom i Enniscorthy bara för att leta mat och faktiskt utforska den plats vi valt att bosätta oss i för stunden, så spenderade vi halva natten med att göra upp en plan hur resten av vår vecka ska se ut. För att inte förlora tid, för att göra allting smidigare för Sigrid. Det är bara att inse att resandet inte riktigt kan vara så spontant som förr. I alla fall inte under en så begränsad tidsperiod som en vecka.

Nu är boendet bokat för tre nätter framöver. För att få igen lite pengar som gått förlorat har vi faktiskt valt att pröva på Air B'n'B. Det är något billigare och man hyr ett rum hemma hos någon lokalbo. Det ska bli spännande.

Hur som helst. Efter frukosten, som i mitt fall består av säkert sju olika sorters ostar och tre plommontomater, så bestämmer vi oss för att åka vidare. Mot vandring. Mot Killarney. Vi kommer fram precis i tid till att Sigrid vaknar och återigen börjar bli less på att åka bil. Helt förståeligt. Panik uppstår ännu en gång, vilket resulterar i att vi återigen stannar på första bästa ställe. Såklart finns det inte en enda vandringsled i närheten. En skog finns det däremot, så vi tar en fikapause, går omkring med Sigrid en stund, före vi bestämmer oss för att ta oss till vårt Air B'n'B och logga ut för dagen. Jag är glad att vi ska stanna på samma ställe två nätter i sträck. Mindre velande och mer kvalitetstid tillsammans.

Imorgon är det dags att snöra på sig vandringskängorna igen. Frågan är bara vart i nationalparken vi ska gå...

Likes

Comments

1 Juni 2017. En halv dag i Glendalough

Vi vaknar upp av att Sigrid sitter och pratar med sig själv i sängen. Klockan är sex på morgonen och både Olle och jag är något sömndruckna. Det har varit en helt okej natt. Sigrid har vaknat en gång, som vanligt, vilket resulterade i att jag somnade sittandes, med henne i min famn, som vanligt. När man har barn går det inte att protestera och sova vidare. Det är bara att stiga upp.

Utanför viner vinden. Det är ordentligt grått ute och regndropparna smattrar mot fönsterrutorna. Tydligen ska det regna mycket idag. Tydligen ska det regna hela veckan. Detta ska dock inte stoppa oss. Vi har packat med oss våra bästa skalkläder, Sigrid har vi lånat regnkläder till (plus att bärstolen har ett ordentligt skydd) och vi har en tendens till att dansa oss igenom de värsta regnoväder man kan tänka sig. Det här ska nog gå bra. Idag, idag så ska vi vandra.

Frukosten serveras först klockan åtta, så vi har gått om tid att både packa ihop våra saker, samt busa ordentligt med Sigrid, före det är dags att fylla på energidepåerna. Tanken är att vi ska resa vidare efter dagens vandring, men om Glendalough har mycket att erbjuda finns chansen att vi stannar en natt till. Vi pratar med Carmel och vill vi stanna en extra natt, så finns det lediga rum. Det känns väldigt skönt att veta.

Frukosten serveras i en rosa matsal med heltäckande golvmattor. Det är en mycket unik känsla att befinna sig på ett Bed and Breakfast, såhär på den Irländska landsbygden. En känsla av lätt obekvämhet, samtidigt som det känns otroligt hemtrevligt. Sigrid verkar däremot inte tycka det är lika hemtrevligt längre. Hon börjar bli trött, då hon har varit vaken ett par timmar och plötsligt vägrar hon vara på golvet tillsammans med heltäckningsmattorna. Hon tycker de är obehagliga och vägrar röra dem med sina fingrar. Vi tar upp henne och ger henne en bit banan, vilket är uppskattat. I samma sväng beställer vi in frukost, en frukost som senare kommer visa sig vara den absolut bästa på hela resan.

Efter frukosten lastar vi ut väskorna i bilen och ger oss av. Mot Glendalough Forest Park. Mot vandring och äventyr. Sigrid somnar med en gång i bilen, men hinner inte sova länge, då vi är framme på knappt femton minuter. Vi har redan klätt på henne alla kläder, så vi lyfter bara över henne till bärstolen och börjar gå.

Glendalough är vackert vid första ögonkastet. Vid ruinerna av ett gammalt kloster tar vår vandring fart.

Efter en timmes promenad tar vi en fikapause. Vi vill låta Sigrid känna in bärstolen ordentligt, och för att hon inte ska tröttna det första hon gör så ser vi till att vi pausar ofta. Vi låter henne krypa omkring, känna gruset under sina händer och utforska området, före vi återigen lyfter i henne och går vidare.

Vi väljer en lättare vandring som heter "Upper and lower lake". Det är en lugn och vältrampad stig, som passerar regnskogsliknande skogar och två klara sjöar. Det är första gången vi vandrar med barn på riktigt och på de högre höjderna riskerar man att stöta på växlande väderlekar. Vi vill inte riskera något, utan väljer något som vi med säkerhet vet passar oss alla tre. Dock är stigen något för vältrampad för oss, mendet är en bra start även om vi gärna oss en något större utmaning. Glendalough är hur som helst magiskt vackert, trots den låga höjd vi befinner oss på.

På en turistbyrå får vi tips om ytterligare vandringsleder, men vi väljer att åka vidare. Det fanns inget riktigt mellanting i vandringsväg. Då vi helst inte vill gå längre än 4 timmar per tur, så var er antingen allt för enkla eller allt för svåra leder. Vi har sett vad vi vill se för stunden.

På ett litet café inuti en närbutik smider vi nya planer. Ur högtalarna spelas musik från 70 talet och stämningen är minst sagt fantastisk. Här sitter lokalbor och tar en cafe tillsammans med en tidning och från menyn serveras Dagens soppa och dagens smörgås. Inget fint, ingen lyx. Bara en sådan plats där vi känner oss som mest hemma. Sigrid kryper glatt omkring och bekantar sig med gästerna. Hon älskar uppmärksamheten hon får och på en sådan här plats behöver vi inte oroa oss att hon stör någon. Folk är mycket vänliga.

Vi bestämmer oss för att ge oss av. Vi vill ha mer vandring. Mer natur. Mer av irland. Killarney är vårt nästa stopp. En bilresa på 4 timmar och 28 minuter bort. Vi får se hur länge Sigrid tillåter oss att köra eller om vi tar ett stop på vägen. Tur att det finns Bed & breakfast's precis överallt.

Likes

Comments

31 Maj 2017: och så var vi påväg...

Jag tittar ut genom flygplanets fönster och ser ingenting annat än ett tjockt täcke av grå dimma. Sigrid sover i min famn och Olle blundar lätt bredvid mig. Flygresan har gått bra och snart så är vi framme. Jag drar en djup suck, släpper stressen och känner hur all den där resefebern sakta lämnar min kropp. Äntligen är vi här.

Vi landar på Dublins flygplats klockan 13.09, lokal tid. Jag får ingen uppfattning om hur stor flygplatsen är. Den känns liten, dock är människorna många och köerna långa. Vi går så fort vi kan för att hämta ut vårt overkligt stora bagage: En resväska på 23 kg, en bärstol, en resevagn och en bilbarnstol med bas. Allt det + två välfyllda handbagage. Dagarna som lättviktsresenärer är över. Det är nu resan med barn faktiskt, äntligen, kan börja.

Några minuter bort från flygplatsen, hämtar vi upp vår hyrbil. Den har vi hyrt från bolaget Indigo Car Rental, som i sin tur hyrt från bolaget Easyrent. Tack och lov att det ordnade sig med den där bilen. Annars hade vi kanske inte ens varit här. Vi får nycklarna till en liten silverfärgad Ford Fiesta som precis rymmer vårt stora bagage och oss själva. Vi kollar igenom den en extra gång efter skråmor, före vi sätter oss ner och gasar iväg. Ut från Dublin. Mot vårt första stop - Glendalough.

Det tar sin lilla tid att ta sig ut Dublin, men när vi väl är utanför stadens stress, ser vi den omtalade grönskan, precis överallt. Böljande vågor av gröna kullar. Landsbygd och boskap. Skog och ren natur. Ungefär som ett litet Nya Zeeland. Jag gillar redan vad jag ser. Och bättre kommer det helt klart till att bli.

Från att vi lämnat Dublin så tar det ungefär en och en halv timme före vi är framme i Glendalough (uttalas Glendalock). Vägarna är små och slingriga. De Irländska vägskyltarna kan vara något förvirrande, då dem både är på engelska och iriska, men så länge man håller koncentrationen uppe så är det inga problem att hitta rätt. Klockan halv fem närmar vi oss vårt bed & breakfast: Carmels B&B. Det är ett litet beigt enplanshus i sten, vid sidan av vägen. Det ser tomt ut. Vi knackar på dörren, och efter några om och men öppnar en kort, välbyggd tant med vitt hår dörren. Det är Carmel själv som önskar oss varmt välkomna. En lång korridor leder oss till vårt sovrum som är ett vitt, öppet rum med inte bara en, utan två toaletter. Det känns både stort och lyxigt för oss som är vana vid att bo på sunkiga hostel. Det finns också två fotöljer, en stor säng till oss och en resesäng till Sigrid. Dessutom finns det massor av krypyta på golvet, vilket efter en lång dags resande känns som rena drömmen för vår spralliga dotter.

Sigrid är överlycklig att äntligen få krypa loss. Vi är alla trötta, men glada över att slutligen vara på plats. Imorgon ska vi upptäcka. Imorgon ska vi vandra på riktigt. Det ska bli spännande att se vad Irlands natur har att erbjuda.

Likes

Comments

29 Maj 2017.

Det är lite mer än ett dygn kvar tills vi ger oss av. Några timmar kvar till avresa.

Resefebern har blossat upp till en fyrtiofem graders influensa, minst. Hela kroppen skakar och jag spyr ur mig ord av värsta slag, helt okontrollerat. "Jag fixar det älskling, bara släpp det" , säger Olle. Och nu står vi här, knappt ett dygn före avresa, utan någon bil bokad. Och inte nog med det. Man måste också ha ett kreditkort att kunna betala bilen med, ett kreditkort vi inte har och ett kreditkort vi absolut inte kommer hinna med att få. Jag kan knappt andas. Allt detta, bara för att jag skulle släppa ansvaret, sluta tjata och bara slappna av. Vad händer med alla våra reseplaner nu? Kommer vi behöva ta bussen runt på Irland? Med barnvagn, packning och ovissa planer. Krångla maximalt och se minimalt? Jag känner mig så oerhört frustrerad och hade det inte varit för Sigrid, hade jag säkert kastat något riktigt hårt på honom. På Olle. Mästaren på spontanitet. Mästaren på att krångla till precis allting. I det här läget har jag svårt att se lösningarna. Känslorna tar överhand och problemen blir i fokus. Jag vill avboka resan. Nu, med detsamma.

Olle ber mig att låta bli. "Snälla ge mig en chans till att försöka fixa det här före du avbokar någonting", men jag vill inte. Jag vill inte ge honom fler chanser. Jag tycker att han har gjort mer än tillräckligt. Han ber mig en gång till och hur ynklig han än ser ut, hur dåligt samvete han än må ha, så vill jag inte ge med mig. Ilskan har tagit över och mitt inre monster får nu härja fritt. Vi går och lägger oss som ovänner, eller snarare, jag ovän med honom. Jag vet att dilemmat: "hyra bil utan kreditkort" kommer att lösa sig, men en liten liten del av mig hoppas att det inte gör det. Monstret inom mig vill att han ska misslyckas. Att livet för Olle Axelsson ska vara lite svårt, någon gång ibland. Saker och ting löser sig nämligen allt för ofta allt för enkelt.

Dagen därpå har allting ordnat sig, såklart. Olle har fått tag på en hyrbil via ett företag som hyr ut i andrahand. Inga kreditkort behövs, alla recensioner är toppen och priset är till och med något billigare än via de stora företagen (hur det nu går ihop sig). Jag har efter några timmars sömn lyckats lugna ner mig. Jag känner mig till och med glad över att vi återigen är på banan. Snart ska vi resa iväg. Snart är det dags. Det enda som återstår är att packa. Panikpacka..

Vandringskläder och skor, vanliga kläder och skor, plus allt man behöver till en 10 månaders bebis och säkert några saker för mycket. Allt ska snabbt ner i en stor blå resväska som vi alla tre gemensamt packar i. Runt klockan åtta är Sigrid i säng och när klockan slår 22.00 tror vi att det mesta i packväg är på plats. Olle lastar in det sista i bilen och jag sätter mig i soffan, kastar upp benen på bordet och försöker andas ut. Tröttheten smyger sig snabbt på efter de senaste timmarnas bravader och imorgon måste vi stiga upp före klockan fem. Den här natten finns det inget otyg mellan oss, utan bara förväntningar och jag ler ett tyst leende för mig själv, då jag vet att imorgon, imorgon är det äntligen dags.

Imorgon åker vi till Irland.

Likes

Comments

En vecka av grön magi har passerat. Vi är hemma från vårt Irlandäventyr. Vår första egna resa som tre i en liten familj. Vår familj.

Det har varit en fantastisk vecka som har gått allt för fort. Sju dagar är inte mycket när man upptäcker världen. Och ingenting när man upptäcker den tillsammans med sitt barn. Hade det inte varit pga. vardagsbestyr och så tråkiga faktorer som ekonomi hade vi antagligen kunnat resa till oändligheten. Det hade antagligen varit enklare så. Är det någonting jag har lärt mig den här resan så är det att med barn, så tar allt betydligt längre tid. Både på gott och ont.

Ska jag vara helt ärlig så var våra sju dagar på Irland något hastiga. Vi ville allt för mycket på allt för kort tid. Visst såg vi mycket, men med facit i hand skulle vi nog ha stannat på färre ställen en längre tid. Dock är vi inte bittra över den tid vi spenderat. Detta blev vår start. Vår provresa. Resan som gav oss möjlighet att lära. Resan som gav oss några av svaren, hur vi ska gå till väga nästa gång.

Bloggandet blev lidande som ni kanske märkt, men häng inte läpp för det. Jag skrev istället ner mina tankar och alla våra händelser i en liten bok. Jag kommer i veckan som kommer att skriva om vårt äventyr på Irland, dag för dag.

Stay tuned, my friends.
/ Sofia, er Adventuremama

Likes

Comments

Det märks att Sigrid växer, på så många olika vis. Hon är nu nio och en halv månad, vårt lilla busfrö, och jag tror knappt vi får kalla henne en bebis längre. Hon är verkligen ett litet barn, med en stor personlighet och mycket glädje att sprida omkring sig.

Vi har haft många kämpiga nätter, sedan Sigrid kom till livet. Som värst har vi fått vara uppe varannan timme, flera nätter i sträck. Det har varit tungt och humöret har sinat, många gånger om. Nu däremot. Nu har saker och ting förändrats (i alla fall för stunden). Sigrid har börjat ta nappen, en sann räddare i nöden. Sedan vi insåg att hon faktiskt tyckte om nappen, har vi begränsat det, så att hon endast får den då hon känns trött och ska sova. Detta har blivit en slags association där napp = sömn. I samma skede valde hon nappen framför bröstet. Allt detta har gett oss alla en stabilare sömn. Sigrid sover i princip hela natten (kanske vaknar hon en gång, men hon är betydligt mycket enklare att söva än förut), jag sover lika mycket som Sigrid och Olle sover natten igenom utan att bli störd. Och även om jag gärna hade ammat längre, så känns det som ren magi att få sova en hel natt i sträck. En god natts sömn, det är något som verkligen är underskattat. Det gäller att njuta, man kan aldrig veta hur länge detta håller i sig...

Godmorgon på er alla.
/ Sofia

Likes

Comments

Vi har lite att göra före avresan. Praktiska ting, inget märkvärdigt. Boendet är bokat första natten. Det är mest för att vi ska slippa att vela, det allra första vi gör. Vi landar i Dublin, hämtar vår hyrbil(som vi ännu inte bokat) och kör därefter söder, mot Glendalough. Här har vi bokat en natt på Carmels Bed and Breakfast. Jag gick precis in på dess hemsida och kände att det kanske är något "fint" för oss lantisar som bott på alla möjliga märkliga platser, men det blir en skön start på resan att få bo lite bättre än vad vi är vana vid... Vi kommer första dagen att utforska Glendalough, ta reda på vad mer vi kan upptäcka och försöka att ge oss ut på någon dagsvandring, men ingenting är spikat, då vi inte vet hur Sigrid kommer må och uppträda. Resan kommer att kretsa kring henne, så vi tar allting dag för dag. Fast ärligt talat är det precis så vi rest tidigare, så skillnaden blir inte så markabel trots allt.

Detta behöver vi ordna före avresan nästa onsdag:

• Boka hyrbil. Helst idag, för att få det hela avklarat.

• Läsa på vart vi kan tänka oss att åka - det är alltid bra att ha ett hum om vad man kan tänka sig se.

• Införskaffa en insjö av barnmat på burk. Då Sigrid är mjölkproteinallergiker vill jag inte ta några som helst risker att hon ska få i sig mat innehållande mjölk. Bättre med säkra kort.

• Plocka fram allt i vandringsväg som ska med.

• Packa, packa, packa.

Jag får börja ta tag i saker och ting imorgon. Nu, dags för glass !

Likes

Comments

Nu är det bara nio dagar kvar tills vi åker. Nio dagar och sedan har vi ett nytt land att bocka av på listan. Ett land jag ser så mycket fram emot att få upptäcka. Grönska överallt, gamla borgar av sten och människor med en speciell, men gedigen dialekt. Ett land där drömmar slår in.

Kanske är mina förhoppningar om Irland skyhöga, men det var längesedan jag längtade efter äventyr så mycket som jag gör nu. Vi behöver det här. Jag och Olle. Vår familj. Det känns som om livet har gått på rutin allt för länge. Jag menar, det är nu över ett år sedan vi kom hem från Nya Zeeland. Före det hade vi äventyrat konstant sedan hösten 2012. Inte en minut i stilla ro och rutin. Det måste hända något nu, det bara måste. Och att Sigrid ska med på turen känns bara som ännu en utmaning, ännu ett äventyr som kommer bli så bra det bara kan bli. En resa på ett helt nytt sätt.

Resefeber är inte att leka med. För att någorlunda bota min iver, ska jag i veckan börja skriva packlista och göra de inköp som behövs före vi ger oss av. Lägga fram kläder och utrustning inför vandring, ladda kameran och söka efter ännu fler guldkorn att besöka. Trots att vi bara ska vara iväg en vecka, så ska allting göras ordentligt.

Ha en fin måndagskväll. Det tänker jag i alla fall ha.
/ Sofia, er Adventuremama

Likes

Comments

Torsdag | för en gångs skull är det Olle som är föräldraledig. Jag är på introduktionsutbildning i modern lyftteknik mellan 8-16 och det känns så oerhört märkligt. Jag saknar Sigrid. Jag saknar Olle. Men säkert är det nyttigt för oss allesammans att även jag är "bortrest" någon gång ibland. Kan inte ens föreställa mig hur livet kommer bli i höst om jag kommer in på min utbildning. Tänk att behöva vara borta från henne mellan 8-17 varje dag. Usch.

Solen gassar på mina mörka byxor, men jag vägrar att sätta mig i skuggan. Det är sommar i hela luften och då ska det få kännas och brännas precis överallt. När jag kommer hem för dagen, ska jag kasta på mig en sommarklänning, krama om min dotter och sambo och spendera resterande timmar av dagen utomhus. Vilken lyx.

Likes

Comments