God eftermiddag.
Jag tror inte det har undgått någon att det idag är fredag. Äntligen äntligen äntligen är det fredag. Jag har nästan gjort färdigt de sista uppgifterna i matematiken för den här veckan, jag har busat med Sigrid en lång härlig stund och Olle kommer alldeles strax hem. Trots att pluggandet fortsätter hela helgen (repetition) känns det som första gången den här veckan jag faktiskt kan andas ut. Andas in, andas ut.

Här kommer en kort lista på vad som har hänt i livet sedan sist. Jag orkar inte skriva en hel roman just nu.

• Sigrid sitter! Helt själv, helt utan kontroll. Ena stunden känns det jättestabilt, andra stunden faller hon rätt fram, bak eller åt sidan. Kul att se, men det gäller att vara på sin vakt.

• Vår nya bil har gått sönder, två veckor efter vi köpte den. Så vi fick köra den upp till Skövde för att laga den hos han vi köpte den av. Och nu är den hel igen!

• Jag har bestämt mig för att inte jobba i sommar, inte heller binda upp mig till något slitsamt projekt. I sommar ska jag bara vara föräldraledig och njuta av varje stund.

• Vi åker till Polen om mindre än fyra veckor. Första flygresan med Sigrid. Längtar !

• Har mentalt bokat in fjällvandring i påsk. Tanken är Grövelsjön. Ser verkligen fram emot att vandra med Sigrid. Hoppas hon kommer älska det lika mycket som jag och Olle gör.

Det här får räcka för stunden. Ett barn sover i min famn, jag har några fler tal att räkna, sen tar jag heeeelg.

Andas in, andas ut.
Vi hörs.

Likes

Comments

Från en dag, utvilad, lycklig och svävande i det blå, till att bli totalt nerdunkad på jorden igen. Lyckan skulle minsann inte vara så länge. I alla fall inte lyckan över att få sova. Den här natten har Sigrid vaknat tre gånger och mitt tålamod har inte alls räckt till, så Olle fick gå upp och gå med henne en stund, mitt i natten.

Jag googlade igår på tips hur man kan "koppla av" då jag kände mig fruktansvärt uppe i varv. De resultat jag fick fram var en artikel, där en psykolog svarade att vi skulle tillåta oss att göra absolut ingenting. Inte prata, inte läsa, inte se på tv. För maximal avkoppling ska vi tillåta oss själva att göra absolut ingenting.

Detta fick mig att fundera.
Detta är nämligen någonting jag aldrig gör. Som den supermänniska jag ibland anser att jag är, försöker jag göra hundra olika saker samtidigt. Städa och laga mat. Se på tv och sticka. Ha bebis och plugga. Jag är bäst på att starta upp ett antal olika projekt samtidigt, för att sedan totalt kollapsa och inte bli färdigt med någonting. Och dessutom må rättså piss på köpet också.

Igår när jag då fått sova en hel natt, ansåg jag att jag hade massor av energi över. Det var ju nästan så att jag hade fått för mycket sömn och därför kunde jag nu göra precis vad som helst. Så jag steg upp vid klockan sex. Åkte in till min mamma. Började plugga. Umgicks med mitt barn. Besökte BVC. Tog en sväng på stan. Gick tillbaka till min mamma. Pluggade igen, fram tills att vi skulle åka och hämta Olle och köra tillbaka till Stavsjö. När vi väl var hemma var all energi slut. Jag kände mig ledsen, hopplös, stressad och uppe i varv. Ja, som ett trasigt löv.

Så när vi snabbt denna natt lyckades återgå till gamla sömnrutiner dog tålamodet. Jag ville sova, ville leva kravlöst och ville bara gömma mig under mitt varma underbara täcke och göra absolut ingenting. Men, så fungerar bara livet om man har små barn som sover hela nätterna, alla nätterna och nej, så är inte livet.

Så nu ska jag stänga av. Logga ut. Koppla av. Varva ner. Och kanske kanske få sova.

Likes

Comments

Klockan är nollfyrafyrtioett och någon är uppe med tuppen. Kan ni gissa vilka? Jag och Sigrid! Det är inte läge att tycka synd om mig riktigt ännu, pga. den tidiga timmen. Jag har nämligen något fantastiskt att berätta.. Jag har (som somliga vet) under en längre tid kastat arga tankar på alla instagram-mammor som skryter om hur bra deras små bebisar sover. Bebisar som är flera månader yngre än Sigrid och sover hela nätter. Jag vet, alla barn är olika. Men. Detta är något som är otroligt frustrerande när man själv aldrig får sova. Periodvis har jag fått vakna fem gånger / natt. Har jag haft tur har hon "bara" vaknat två gånger. Många gånger har jag somnat sittande, för att sedan vakna med bebis i famnen, värk i rygg, värk i nacke och helt svettig över hela kroppen.

Men, plötsligt händer det. På riktigt. Från halv tio igår kväll till halv fem i morse har vår lilla dam sovit. Hon har inte väckt oss(läs mig) en enda gång. Jag har till och med vaknat i panik två gånger för att kontrollera hennes livsstatus. Så när hon vaknade vid halv fem i morse, tog jag utvilad upp henne för blöjbyte. Tyngsta blöjan någonsin, men i alla fall. Kanske är detta också en engångsföreteelse, men i alla fall. Jag har fått sova, jag har fått sova, JAG HAR FÅTT SOVA !

Och jag vet, nu är jag precis lika dan som dessa instagram-mammor som uppdaterar om sitt barns fantastiska sömn. Ni som lider av sömnbrist pga. småbarn får gärna kasta arga tankar mot mig. Det enda jag kan trösta er med är att helt plötsligt så vänder det. När man minst anar det. Och då börjar dagen med sång!

Godmorgon, helt enkelt. Tralallaaa !

Världens bästa unge. Jag kan fortfarande inte förstå att du har funnits hos oss i hela sex månader. Igår hade vi lite halvårsfotografering hemma i trädgården och här ovan är lite av resultatet.

Likes

Comments

Det var för sex månader sedan vi välkomnade dig till jordlivet. Det var en mörk augustinatt vi i panik åkte in till förlossningen, i hopp om att den gripande smärtan i nedre magen skulle få försvinna. Trots att du var beräknad samma dag, hade jag inte en tanke på att föda och ärligt talat hade jag ingen större lust att göra det heller. En kvinnas inre styrka går dock inte att bekämpa. Ut du ville och ut du skulle. Trots att jag mest av allt ville sova, så ville kroppen få ut dig ännu mer och vid ungefär halv sju på morgonen, den sjunde augusti tvåtusensexton, tittade du, världens vackraste tjej ut. Och det var den dagen då livet verkligen kunde börja.

Jag förstår verkligen inte var tiden har tagit vägen. På ett vis känns det fortfarande som att du är vårt lilla nyfödda barn, men på ett vis känns det som att du har varit här föralltid. Din resa är den absolut häftigaste jag har varit med om och jag älskar hur du bara existerar, gör din grej och inte bryr dig det minsta om hur omvärlden beter sig. Du bara är där, en helt ny person med en helt egen personlighet. Helt oberörd och helt underbar.

Sigrid Lily Axelsson. Sex månader i världen.
Föralltid i mitt hjärta.

Likes

Comments

Måndagen är i stort sett avklarad och lyckas jag få Sigrid till att sova i tid ska jag bara slänga upp benen på soffbordet, luta mig tillbaka och sticka vidare på den lilla kofta jag ännu inte kommit längre än halvvägs på.

Vi har kört på vår dagliga busa, mysa, äta, sova och plugga-matte-i-panik-rutin. Det har fungerat ovanligt bra och jag är någorlunda färdig för dagen. Rättså skönt faktiskt.

En kompis till mig skrev något i stil med "lagar grön mat i kompensation till det gråa vädret" på sitt instagram. En sådan otroligt bra idé tänkte jag. Det blev därför en färgsprakande gul rätt: vegetarisk rårispaella, grå dag till ära. Min mamma säger dock att det inte alls är någon paella, med tanke på att den inte innehåller varken skaldjur eller musslor. Så här har ni, råris med saffran och grönsaker, om det känns mer korrekt. Olle tyckte hur som helst det var magiskt gott.

Försökte få Sigrid att smaka på lite citronsaft, i hopp om ett gott skratt. Bebisar som äter citron är ju bland det roligaste som finns. Skratta bäst som skrattar sist. Hon älskade varje droppe och fick båda sina föräldrar att tappa hakan. Succé på andra hållet helt enkelt. 

Likes

Comments

Minst ut sagt intensiv vecka.
Det känns faktiskt både frustrerande och jäkligt bra. Jag läser ju för stunden upp mitt betyg i Matematik 3B(C), en kurs på halvfart dvs. ca 4 timmar/dag. Det kanske inte låter särskilt mycket i en annans öron, men har man ett litet barn att ta hand om, blir tiden inte fullt lika centrerad, som om detta skulle vara min enda sysselsättning. Dock har jag Sigrid att tacka för alla pauser jag får från de där förfärligt krångliga talen. Jag vaknar, vi busar, hon somnar, jag kastar mig på böckerna och pluggar intensivt (ingen telefon, inget som distraherar) fram tills att hon vaknar. Sedan är det mat, bus, mys och när hon återigen somnar, så går vi ut en svängom med vagnen och när vi kommer in igen, så fortsätter jag med mitt intensiva räknande. Jag uppskattar varje stund med henne, på en helt ny nivå.

Och visst går det framåt, med matematiken. Jag lär mig mer än vad jag trodde jag kunde lära mig, men samtidigt får jag panik för varje litet tal fastnar vid. Vid de tillfällena vill jag bara ge upp allt. Tänker att jag ändå inte kommer få godkänt och då har all tid, all stress, all kaos varit fullt i onödan. Tänk så lätt man tappar greppet.

Framtiden har alltid stressat mig något. Kanske för att jag aldrig riktigt har vetat vad jag vill göra med den. Kanske för att jag alltid oroar mig över saker som inte ens har hänt. Hösten är ett stort frågetecken för mig. Jag vet att det i princip nyss har varit höst, och egentligen långt kvar till nästa, men, jag känner sådan oro över vad som väntar. Det känns ungefär som att allting står på spel. Vad som händer med mig, med Sigrid, med Olle. Vart vi ska bo och spendera de närmaste åren av våra liv.

Så jag räknar på varje stund jag får över, är galet asocial och pendlar mellan hopp och förtvivlan.

En vecka är hur som helst avklarad. Snart dags för nästa.

Likes

Comments

Det har börjat klia i kroppen. Det sticker i fingrarna, kryper i benen. Pulsen slår några slag fortare och avundsjukan finns där, varje gång en annorlunda vy med gröna träd, berg och dalar uppenbarar sig på sociala medier. Jag vill återigen ut och resa.

Det kanske är så min kropp fungerar nu för tiden. Jag har ju faktiskt inte varit bosatt i Sverige mer än några månader sedan min student 2012. Nu däremot. Nu är det nästan ett år sedan vi "kom tillbaka" och slog oss till ro, om vi nu verkligen har gjort det. Nu börjar kroppen skrika, tråna och begära äventyr. Jag vill ge mig av. Någonstans, ut i det fria, bort från rutiner och vardagsbestyr. Bort från samhällets alla krav.

Försöker övertala Olle att vi ska flytta tillbaka till Trondheim. Någongång kanske jag vill det, men just nu är det mest för att kunna drömma mig bort. Försöker få oss att boka in fjällvandring till våren, men vi har knappt tid att äta kvällsmat ihop, än tid att prata semester. Ärligt talat? Vad ska jag ta mig till?

I helgen som var, tog vi oss åtminstone till Köpenhamn. Det blev Sigrids första besök i utlandet och en fin visit hos min bror och hans tjej. Mitt begär är något stillat. I alla fall för stunden, men ack aldrig föralltid.

Likes

Comments

Då var det bekräftat.
Förra veckan fick vi ett samtal från läkaren som Sigrid träffade, då hon fick sin allergiska reaktion. Han kunde se på blodprovet att hon faktiskt är allergisk mot mjölkprotein. Mycket allergisk. I de allra flesta fall så växer en mjölkproteinallergi bort, men detta kan ta flera år. Därför måste vi undvika allt som tänkas innehålla mjölkprotein framöver. Det räcker alltså inte att välja laktosfritt, utan det är 100% mjölkfritt som gäller.

Detta fick mig att fundera en extra gång. Eftersom vi enbart äter vegetariskt (läs lakto/ovo) här hemma, och nu måste plocka bort allt av mjölkprodukter, i takt att Sigrid lär sig äta mat, så kommer vi istället gå över till en vegankost? Jag känner att jag har bra koll på min nuvarande kost, gällande näringsämnen, men när det kommer till en helvegetarisk kost brister kunskapen. Så för att det här ska fungera måste jag läsa på allt jag kommer åt om grön barnmat, näringsämnen, kosttillskott etc. Det viktigaste av allt är att hon får i sig allt hon behöver, utan allergiska reaktioner... och kan vi undvika kött här hemma är jag också glad.

Nu har vi återigen börjat med gröten till frukost i alla fall, något som är mycket populärt. EnaGo har mjölkfri naturell (och smaksatt) gröt för barn från sex månader. Dessutom är den tillverkad i Sverige. Heja! 

Likes

Comments

Sigrid sover och jag tar en snabb lunchpaus från två timmars mattepluggande. Har precis fått reda på att jag blev antagen till Matte 3B kursen, med start måndag, så därför måste jag plugga hela Matte 2B på en vecka. Ta igen alla de timmar jag skolkade i gymnasiet...
Det är också tänkt att jag ska läsa kursen på helfart, dvs. 100% = 8h / dag. Det går ju såklart inte, så jag har bett om att få läsa på 75% istället. Då kan jag ta igen tiden på kvällar och helger. Åtta veckors hårt studerande framför mig, förhoppningsvis ett godkänt och förhoppningsvis antagen till höstens utbildning i Kalmar. Då kan jag läsa på distans första halvåret, Sigrid behöver inte vara lika många timmar på förskolan och livet skulle vara fulländat.

That's the dream! Vi får väll se hur allt ska gå. Jag struntar i alla fall inte i mina hemuppgifter den här gången.

So long.

Likes

Comments

Måndag är här. Ännu en gång.
Helgen försvann fortare än vanligt. Jag är lite osäker på varför. I lördags kom Olle hem med vår nya bil, något som kändes helt underbart, efter att ha lånat min pappas i över en månad. Det känns som vi klipper av den där navelsträngen, en liten bit i taget, sakta men säkert. Igår bjöd vi hem Axel och Amanda på vegetarisk moussaka och idag är det återigen måndag. Ännu en ny vecka.

Sigrid vägrar fortfarande att sova. Nu mera på dagtid. Jag gick en lång promenad med vagnen, men ändå så vaknade hon så fort vi kom in. Vi bestämde oss därför för att baka lite bröd tillsammans. Jag knådar för fullt på golvet - hon tittar nyfiket på samtidigt som hon biter på oanvända måttsatser. Man får hitta sina små knep för att få vardagen att gå runt. Klurar fortfarande på hur jag ska få henne att kunna studera med mig...

Likes

Comments