Godmorgon!

Denna tisdag är jag på språng. Jag ska nämligen, första gången någonsin, våga besöka Öppna Förskolan. Det är sångstund vid kl. 10.00 och jag tänkte att Sigrid antagligen kommer tycka om det. Hon blir alldeles till sig när hon ser andra barn, så detta blir en bra träning. Både för mig och henne. Det blir nyttigt för mig att våga mig ur mitt lilla skal här på landet. Har till min fasa insett att jag börjat tycka det är jobbigt att möta människor. Alltid jättekul när man kommer igång med ett samtal, men jättejobbigt före dess. Jag tror att jag har isolerat mig något för länge...

Önska mig lycka till !

Vi hörs.
/Sofia

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Med ljuv musik från The Tallest Man on Earth och regnet smattrande utanför mitt fönster. En lugn bebis som tar en förmiddagslur i vagnen. En själ som inte är något annat än harmonisk och äventyrslysten. 37 dagar kvar till Irland. En knapp månad kvar till äventyr.

Jag skrev någon gång föregående vecka, att jag skulle ta med Sigrid ut på tur varje dag, vare sig ur eller skur, men då den här lilla damen har fått tandsprickning, så struntade jag i det. Hon var ovanligt gnällig, trött och klängig. Vägrade sova på nätterna och ville helst vara nära på dagarna. Därför ville jag inte sätta henne i stolen, mot hennes vilja. Jag vill att hon ska se vandring som något fantastiskt och inte påtvingat. Jag vill inte att hon redan från start ska ha dåliga upplevelser från sin bärstol. Därför valde jag att vänta, tills de där envisa tänderna valt att titta fram, tills hennes humör vänt till det bättre. Vi fick vänta fram till Söndag före vi kunde klä på oss vandringsuniformen och ge oss av. En kort vandring, men en glad dotter. Det går framåt. Sakta men säkert. Ut på tur, aldrig sur.

Lärdom: Alltid anpassa situationen efter barnet/barnen och inte barnet efter situationen. Ni är ett team. Hela familjen.

Nu har vi äntligen kommit igång med planerandet av Irland också. Tanken är att hyra en bil för att göra resandet så smidigt och effektivt som möjligt. Vi har ju bara en vecka. Vi ska också bo på lokala Bed & Breakfast. Men mer om det i ett annat inlägg.

Ha en fantastisk start på veckan. Må er vardag för alltid vara fyllda med äventyr.
Livet är vad man gör det till. / Sofia, er Adventuremama

Likes

Comments

Galet skrockfullt, men jag vågade inte publicera min ansökan inför höstens högskola här på bloggen, förens ansökningsperioden var helt över. Trots att denna bloggen är fullständigt okänd, ville jag inte riskera att någon extra person i denna värld skulle tycka att miljövetarprogrammen verkade spännande och söka sig till de program jag valt att söka (superlöjligt och superegoistiskt, jag vet), då jag verkligen inte vill ha fler att konkurrera med om platserna. Min största orosklump för stunden är att jag inte kommer bli antagen till något program, pga mina betyg. Jag har aldrig tidigare blivit antagen till något av mina val i första urvalet, utan jag har alltid blivit reserv. Vad som händer det får vi se och har någon därute sökt samma som jag är det ju egentligen fantastiskt kul! Hoppas vi båda kommer in!

Här är hur som helst mina fyra första val:

Miljö, miljö, miljö. Handlar inte hela livet om att skapa en bra miljö egentligen? Vi är så otroligt medvetna om att må bra. Det ska tränas rätt, ätas rätt, man ska bo bra etc. Men när det kommer till att ta hand om vår planet och dess miljö är det som att många struntar i vilket. Ser vi inte ett samband? Inser man inte att när planeten mår bra, kommer också vi må bra? Är det bristande kunskap som gör att vi inte väljer att ta tag i vårt största hot någonsin, eller blundar vi för problemet då det inte riktigt känns greppbart? Skiter vi i vilket då kanske många av oss inte kommer att få uppleva en värld, med uttorkade sjöar, förorenad luft och ont om råvaror?

Jag har på senaste tiden börjat göra många medvetna val, till Moder Jords fördel. Däremot lever jag fortfarande över mina tillgångar. Allt för "bra". Allt för ohållbart. Jag vill bli bättre. Jag måste bli. Inte bara för min egen skull, utan främst för Sigrids skull. För det är våra barn som kommer få ta den stora smällen för vårt (och tidigare generationers) ohållbara sätt att leva. Planeten klarar sig alltid, på ett eller annat sätt. Men kommer vi människor att göra detsamma ?

Jag älskar ämnet miljövetenskap. Naturen är mitt hem. Jag har efter alla års funderande kommit fram till att detta är något jag verkligen brinner för, något jag vill lära mig mer om och någonting jag vill kämpa för. Därför har jag valt att söka in på följande program och högskolor. För att har jag möjligheten att göra någon liten skillnad, vill jag göra det. För min egen skull. För Sigrids skull. För allas skull.

Vad gör ni för att skapa en hållbar värld? Berätta!

Som det gamla ordspråket lyder:
"Ingen kan göra allt, men alla kan göra något".

/ Sofia, er Adventuremama

Likes

Comments

Det var visst i Januari vi sågs sist, Malin och jag. Den 19 januari, närmare bestämt. Utomhus var det kyligt och kallt. Växjö var i sin gråaste kulör. Och någon fyllde tjugofem hela år.

I Stavsjö har det börjat blomstra. Träden har fått knoppar och marken lyser glatt av blå skilla, som trängt sig fram under mossan. Man kan också ana en och annan påsklilja. Det är inte varmt ute, men solen skiner högt i den blå skyn. Inte ett moln. Det börjar bli vår, trots att ett och annat aprilväder uppenbarat sig tidigare i veckan. Äntligen börjar det bli vår.

Runt klockan femton rullar en nyputsad Folkvagn Polo in på vår parkering. Ut kliver Malin, tre månader äldre än senast vi såg. Håret är något längre, men i övrigt är hon sig lik. Smittsamt sprudlande glad och fullkomligt energisk över sina nyfunna färska jordgubbar hon plockat med sig.

Det märks att det var allt för längesedan vi sågs sist, då hon förvånat tar sig över munnen, när jag misstänksamt ser ner i burken med jordgubbarna. Att jag ogillar bären är ingen nyhet, men på tre hela månader utan varandras närvaro kan precis vad som helst hända. Så före vi skills åt för dagen lovar vi att det inte ska dröja fullt så lång tid tills nästa gång. Inte tre månader och inte ens tre veckor. För att inte glömma bort varandras egenheter och olikheter.

Jag lovar att du inte slipper mig, min vän. Inte ens några jordgubbar extra skrämmer bort mig.

Likes

Comments

God fortsättning allesammans!

Påskhelgen är snart över. Imorgon börjar Olle knega igen som vanligt och jag går på en hundraprocentig föräldraledighet. Det känns helt underbart. Fyra månader kvar, sedan ska jag återigen kastas in i allvaret, Sigrid ska gå några timmar på förskola och eventuellt är Olle föräldraledig någon dag i veckan. Vi får se vad som händer helt enkelt. Jag ska inte göra annat än att njuta och föreviga fram tills dess.

Just nu sitter jag och försöker bestämma mig hur min ansökan till höstens högskolor ska se ut.
Jag är egentligen ganska säker på vad jag vill söka, men, kanske ska man passa på att söka några kurser också, ifall att man inte kommer in på något särskilt program. Jag har i alla fall fram tills imorgon, kl. 24.00 på mig att fundera... återkommer med vad jag kom fram till!

Det är spännande tider vi har framför oss.
Antingen så kommer jag inte in på vad jag vill, och då gissar jag på att vi blir kvar här i Ljungbytrakterna ett tag till, men förhoppningsvis så är det något program som vill ha mig, och då blir det flytt flytt flytt! Jag har aldrig längtat bort så mycket som jag gör just nu. Vi behöver en ny start, något helt eget, något vi själva kan skapa och lära ut av. Olle är flexibel i sitt jobb och vi har tillsammans bestämt att vi kan flytta i princip hur mycket som helst, fram till en dag Sigrid ska börja skolan.

Ha det fortsatt fint, påskhelgens sista timmar. Nu ska jag tänka till ordentligt inför framtiden. Vi hörs.

Likes

Comments

Glad Påsk allesammans!

Det är riktigt aprilväder utanför. Regn, snö, vind. Och så lite solsken på det. Jag tillåter egentligen inte mig själv att klaga på vädret, men låt oss påpeka vad som faktiskt pågår utanför husens varma väggar. Det är kallt, bitande och fruktansvärt ruggigt. Olle och jag (och Sigrid) bestämde oss för att ta en påskaftonspromenad. Vi skulle ta den långa långa rundan, var tanken, men det slutade med att vi besökte några hagar i området och gick allt för fort tillbaka hem. Det var för kallt, för våra kläder.

Dock är det god tid att börja klä sig efter väder. Nu, med Irland inte längre än en knapp månad bort, så måste vi börja vandringsträna. Ut och gå, vare sig solsken, regn eller rusk. Sigrid måste också få chansen att vänja sig vid sin bärstol i god tid. Än så länge älskar hon att sitta i den, men, vi har bara gått kortare turer. Vi kommer stegvis att trappa upp.

Kommande veckor ska jag ta en promenad (med bebis på ryggen) om dagen. Vare sig solsken, regn eller rusk. Allt för att vara så redo som möjligt inför vad som komma skall. Inget aprilväder ska få stoppa oss.

Likes

Comments

För första gången på flera veckor kan jag äntligen andas. Det har varit en intensiv period i mitt liv, minst utsagt, och trots att dagarna har varit fullsmockade med saker att göra, har jag inte fått någonting särskilt gjort. Inte mer än att läsa upp mitt betyg i Matte 3b, för att kunna söka vidare in på min drömutbildning till hösten.

Tio veckor av hårt slit har lönat sig och först igår vid klockan tretton:sjutton, fick jag reda på att jag blivit godkänd i kursen. Mer än godkänd till och med. Ett helt C har jag lyckats åstadkomma, ett C som motsvarar den gamla betygsskalans Väl Godkänt. Min lärare skrattade till då han hörde mitt glädjetjut i andra sidan luren. Jag drog en lättnads suck. Lade på. Och dansade ner till mina föräldrars kök för att krama om min mamma, för att krama om min dotter.

Vi kokade upp en kanna te och firade med nybakade vaniljhjärtan från Icas Bageri. Log åt livet. Tänker att precis allting löser sig till slut. Tänker att vill man, så kan man och precis så enkelt är det.

Nästa mål blir något mer spännande, lustfyllt, något som glädjer mig från tårna och uppåt. Jag, Olle och Sigrid ska åka till Irland, vandra och umgås, och skapa det första äventyret tillsammans som familj. Det blir vår absolut första vandring sedan Sigrid kom till världen, och ett helt nytt kapitel i livet som tar fart: Att Vandra Med Små Barn.

Här dokumenteras livets äventyr och livets utmaningar.
Häng med ni som orkar. Det blir en fantastisk resa...

Sikten har aldrig varit så klar, andetagen har aldrig varit så lätta.

/ Er Adventuremama, Sofia.


Kvikkjokk, Sverige

Likes

Comments

Olle Axelsson. Min hjärtevän och stora kärlek. Min resekamrat och sambo. Min framtid.

Vår historia tar fart långt innan vi började äventyra tillsammans. Eller kanske är det så att vår historia är äventyret själv. Jag brukar vilja se det så i alla fall. Att vi är äventyret.

Allting påbörjades och avslutades en kall vinternatt i södra Sverige. Jag hade gratisjobbat i garderoben på en studentfest och skulle nu traska de snöfyllda gatorna hemåt. Det var november, nästan december och det vita täcket lyste fint upp vinternatten. Till min glädje hade student Mr. O erbjudit sig att följa mig hemåt. Han var pirret själv. Fjärilarna i magen. Min förälskelse.

Vi hade träffats vid flera tillfällen tidigare, men aldrig hade det blivit något av att. Några kyssar här och där, inget allvarligt. Tack och adjö. Jag trodde vi var utdömda som par. Denna kvällen skulle då bevisa motsatsen. Efter en allvarlig promenad, med mycket prat om ärlighet och känslor, får jag kanske tidernas mest romantiska kyss godnatt. Oväntat, men väntat. Mitt i snön, mitt i natten. Mina fötter blev genast varma. Fjärilarna flög runt i magen. Och vi bestämde oss att en gång för alla, att fortsätta träffas. Det var slut på det där oseriösa velandet. Det var tid att ta steget från vänskap till något större. Året var 2010.

Vi blev tillsammans i Maj året därpå. Som jag var lycklig. Han tog studenten. Året efter var det min tur. Vår kärlek var stark, men på något vis kände vi nog båda två att vi var tvungna att testa gränserna lite grann. Vi bestämde oss för att satsa. På oss.. själva. Därför bestämde vi oss att ge oss av. Ut i världen. På olika håll. Han skulle hålla till i Asien. Jag till Nya Zeeland. Och vi skulle inte mötas upp fören sex månader senare, om kärleken fanns kvar.

Jag tror aldrig att jag tvekade. Och inte han heller. Att spendera sex månader på varsitt håll är ingenting jag kan rekommendera, det är allvarligt talat för plågsamt, allt för hjärtskärande. Det gick inte en dag utan att jag saknade Mr. O och vissa nätter grät jag mig stillsamt till sömns. Aldrig har jag känt av en sådan saknad, ett sådant hål inombords. Någon hade kunnat hugga av mig armar och ben. Saknaden hade inte i närheten kunnat jämföras. Men trots den olidliga saknaden, trots att jag aldrig skulle kunna åka ifrån honom igen, ångrar jag inte en sekund att vi gav oss av på olika håll. Vi växte som personer, blev stadigare som par och fick varsitt äventyr att föralltid hålla kärt.

Sex månader senare var jag tillbaka i hans armar.
Där och då, på en flygplats i Australien, svor vi på att aldrig mer resa ifrån varandra. Vi visste vart vi hade varandra och det var allt som behövdes. I alla fall för stunden.

Tillsammans äventyrade vi runt i två månader innan vi gav oss tillbaka mot en svensk vår. Vi stannade inte hemma länge. Rastlösheten efter ett fartfyllt äventyr kom i kapp oss och efter några veckor i de svenska fjällen, bestämde vi oss för att flytta till grannlandet. En röd golf fylldes med nödvändiga ting. Från Småland mot Sør-Trønderlag. Trondheim.

Målet var att inom en månads tid finna bostad och jobb. Efter tre veckor var vi på plats och efter ytterligare sex månader hade vi fastnat. Vi började umgås med fantastiska människor, lyssnade på musik med mening och drack otaliga mängder med öl. Livet lekte. Allting glittrade.

Naturen låg precis utanför dörren, staden likaså. Vi kände oss hemma, som om det var här och på detta viset vi kunde bo och leva för evigt. Men någonting drog mina tankar ut på nya äventyr och jag visste att vi var tvungna att bara boka och lämna, för att någonsin kunna komma iväg, för att kunna gå vidare med livet.

Den första augusti 2015 hoppade vi på den Transsibiriska järnvägen och detta blev starten på ännu ett äventyr. Ryssland, Mongoliet, Kina, Myanmar, Thailand, Kambodja och Nya Zeeland. Genom öken, stepp, över berg och dalar. Vid stränder och vid sjöar. Kulturella krockar och spännande smakupplevelser. Fattigdom och rika snobbar. Vi upplevde lite av varje, det mesta, men långt ifrån allt. Och nog hade vår resa kunnat fortsätta till slutet av våra dagar, om inte hemlängtan slagit ner i mig som en blixt från en klar sky.

Det var dagen jag fick reda på att jag var gravid.

Helt plötsligt kunde jag inte tänka klart, men klarare än så här kunde det samtidigt inte bli. Vi två, jag och Mr. O hade med all vår kärlek skapat ett litet liv. En blandning av oss två, av våra äventyr. Vi kastades utan förvarning från den ena resan till den andra och kanske var det dags att börja tänka på refrängen, att återvända till den plats vi en gång kom ifrån, där allting en gång i tiden tog fart. Vi slutförde allting som sedan länge varit planerat och trots trötthet, illamående och hormoner, var vi borta i hela tre månader till. Därefter kämpade vi oss igenom en lång flygresa hem, från en sida av jorden till den andra, för att kunna landa, komma på plats och för att finna någon form av stabilitet.

Året är 2016. Vi är tillbaka i Sverige. Vi går på samma gator som vi en gång i tiden gått, på samma gator där vi en gång i tiden bestämde oss för att satsa på något stort. Någonting som visade sig vara ren magi.

Äventyret är ännu inte över. Det kommer det aldrig att vara. Det bara fortsätter och fortsätter.
Tillsammans med mig, en liten ny person och Olle Axelsson. Min bästa vän och vårt kärleksbarn. Min framtid.

Likes

Comments

Jag är en av jordens alla 7,3 miljarder människor. Jag är egentligen ingen speciell. Jag är bara en i mängden, precis som du, precis som alla andra. Ändå känner jag mig speciell. Unik och annorlunda. Som om mitt liv finns till av en alldeles särskild anledning, som om jag har ett syfte för denna jord. Som om jag kan göra skillnad.

Jag har sedan min student 2012 rest runt halva jordklotet. Över några riktigt höga berg. Ner i några ordentligt djupa dalar. Vandrat. Skrattat. Upplevt. Lärt. I över tre år har jag varit utom min trygga borg, min bubbla i trygga Sverige. Allt för att finna mig själv, för att finna mitt syfte med detta livet. Familj och vänner har befunnit sig på största möjliga avstånd, emellanåt till och med kärleken. Allt för att inse vad som är värt tid, vad som är lycka och vad som är äkta kärlek. 

Trots att jag ännu inte är så många år fyllda, ser jag mig själv som erfaren. Erfaren av livet. Erfaren av världen. Mina resor definierar mig som människa. Mina äventyr har gjort mig till den person jag är. Lärt mig och format mig. Efter att ha brottat mig fram på Kinas folkfyllda gator. Efter att ha levt i celibat, tillsammans med Myanmars kanske heligaste munkar och nunnor. Efter att ha levt ett enkelt liv, utan några bekvämligheter, ut ur en ryggsäck, vet jag något mer om vem jag är, om vad mitt syfte är.

Jag är en av jordens alla 7.3 miljarder människor. Speciell, men en i mängden. Precis som du, precis som alla andra. Vi har alla ett syfte med våra liv. Vi måste inse värdet av varandra. Inse vad lycka och äkta kärlek är. Och vi måste leva, sprida och lära av kärleken. För att göra denna jord till en bättre plats. För att kunna göra skillnad.

Välkomna hit önskar jag, Sofia,

Er Adventure Mama​

Likes

Comments