Header

Vi nattade Sigrid före klockan 19 idag.
Vanligtvis brukar vi göra det någon gång mellan 19 och 20, men då hon var trött efter helgens bravader så fick det bli på detta viset. Hoppas verkligen inte hon vaknar före halv sex imorgon, men risken finns.

Gårdagen spenderade vi hemma hos goda vänner, där vi lagade hemmagjord pizza och spelade spel. Klockan tickade på i trevligt sällskap och plötsligt var det så pass sent att vi bestämde oss för att sova över. Dagen efter vaknade vi lagom tidigt och åkte efter ett snabb-besök hemma hos Olles mormor, tillbaka till Stavsjö med en trött Sigrid och natursuktande föräldrar. Medan Sigrid sov i vagnen mellan de färgsprakande höstträden, krattade jag löv och Olle började planlägga framtiden för Bussen. Vad som ska fixas, förändras och repareras. Det blir ett stort och intensivt höst/vinterprojekt, för att få den så fin och färdig som möjligt till våren och ibland funderar jag över hur mycket vi faktiskt kommer få tid att ses i vinter.. Men, känslan när den kommer vara redo att rulla ut i världen igen kommer att vara oslagbar. Jag längtar varje dag.

Nu måste jag ta tag i kvällsplugget, före vi bänkar oss framför Game Of Thrones!

Ha en fin söndagskväll!

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Hej gänget där ute i cybervärlden!

Ännu en gång som jag lyckas så där förfärligt dåligt att uppdatera er alla om vad som pågår i mitt otroligt intressanta liv. Min första tanke var att uppdatera varje dag under min visit i Kalmar. När jag var själv skulle jag såklart ha tid. Men dagarna var så fullsmockade av intryck och things to do, att jag bestämde mig för att uppdatera varje dag under Köpenhamnsbesöket istället, några dagar senare. Sagt och inte gjort. Även den här turen var fullspäckad från tidig morgon till sen kväll och ännu en gång blev bloggen lidande. Sedan dess (en vecka sedan) har jag spenderat varje liten minut med studier, Sigrid (och Olle) och så lite till studier på det. Livet är intensivt, men jag gillar det till viss del. Förutom att man jämnt och ständigt går och har dåligt samvete för diverse ting.. men det tar vi i ett annat inlägg !

Idag tog jag föresten tag i min rishög till hår och skaffade mig en något fräschare frippa. Eftersom jag nästan aldrig publicerar bilder på mig själv så vet ni inte riktigt hur det såg ut förut, men ni får väll föreställa er något rufsigt och risigt istället.

Ha en fantastiskt fin fredagskväll. Nu ska vi se på det värsta Game Of Thrones-avsnittet genom tiderna och gråta floder.

Likes

Comments

Att resa till Kalmar var det bästa jag har gjort på väldigt länge. Jag känner mig lycklig. Känslan att få spendera tid i denna vackra stad, lära känna nya människor samtidigt som jag får studera till någonting jag verkligen är intresserad av, kittlar i hela kroppen. Det här var precis vad jag behövde.

Imorgon åker vi till Öland för exkursion, för att titta på berggrund och jordarter och därefter tar jag tåget tillbaka till min älskade familj. Jag längtar efter att få krama om och pussa på dem, men också att så småningom få ta dem i varsin hand och lämna lilla Ljungby för gott.

Det börjar bli dags att röra på sig.

Likes

Comments

Vilken vecka det har varit. I ärlighetens namn, en rättså förfärlig sådan. Hela jag har varit ur balans. Från att vi lämnat in vårt grupparbete, så har jag inte haft en aning om vad jag ska ta tag i här näst. Det är knappt att jag har brytt mig heller. Medan Olle skolade in Sigrid på förskolan, satt jag hemma och glodde in i min datorskärm. Gjorde inte ett knyck. Skrev inte mer än några rader. Läste inte mer än några få sidor. Somnade nästan av ren okoncentration. Jag har inte kunnat fokusera, hur mycket jag än har försökt. Hela jag har i vaket tillstånd, drömt om att få sova. Jag har varit fruktansvärt trött och därför inte kunnat koncentrera mig i skolan. I fredags bestämde jag mig för att strunta i allt för några dagar och istället vara med Sigrid på sista inskolningsdagen. Hejdå Sigrid, sa jag, utan att hon gav mig så mycket som en blick, före hon sprang in i lekhallen med de andra barnen. Tre timmar senare åkte jag tillbaka för att hämta henne och så var den inskolningen över. Och jag var knappt med en enda gång, bara för att jag så envist var tvungen att "plugga".

En annan sak är att jag har varit så fruktansvärt köttsugen de senaste dagarna, att jag inte vetat vart jag ska ta vägen. Jag har ätit en vegetarisk kost sedan början av detta året och inte saknat kött en enda gång. Inte fram tills nu, då jag starkt övervägt att strunta i alla mina värderingar för att få ett endaste litet smakprov (nej pappa, du behöver inte ta ut någon lycka i förskott, jag är fortfarande kvar på den gröna sidan) av någon tysk bratwurst eller liknande. Det har varit jättejobbigt.

I helgen har jag i princip struntat i allt vad skola heter och bara spenderat tid med Sigrid och Olle. På måndag kväll åker jag till Växjö och träffar Malin och tidigt tisdag morgon tar jag tåget mot Kalmar och då måste jag vara utan dem i tre hela dagar (Tack och lov för Skype).

Hur som helst. Det ska nog gå bra.
Jag hoppas bara koncentrationen har ökat och köttsuget minskat fram tills dess...

Likes

Comments

En strimma av solens ljus skiner in genom fönsterrutan och bländar mina ögon. Jag försöker dra för gardinerna, men de skira gula gardinerna gör saken varken bättre eller sämre. Det är som det är, tänker jag. Mitt huvud är fullt och utmattat. Ett grupparbete som vi har kämpat med de senaste veckorna är äntligen färdigt och trots att jag kanske borde fortsätta plugga på annat, funderar jag på att smita hem tidigare, lagom till Sigrid och Olle kommer hem. Krama på dem, pussa på dem och passa på att umgås med dem, före den värsta ruschen i skolan drar igång. Två kurser närmar sig sitt slut. Två hemtentor väntar. Och en ny kurs i miljökemi tar snart fart. Jag undrar ofta vad sjutton jag har gett mig in på.

Daniel Norgren spelas högt ur högtalarna och jag känner i hela kroppen hur mycket jag har saknat att lyssna på musik, saknat att höra de fantastiska tonerna fylla atmosfären jag lever i. Det är något som tycks glömmas bort nu för tiden. Dagarna är fullspäckade, precis som dem ska vara, men samtidigt kan jag sakna tiden då man bara jobbade, tjänade pengar och hade tid att göra precis vad man ville. Det är en annan vardag nu. En vardag där kontot istället ekar tomt pga. nekat CSN, där allt man vill och behöver är att få tid till är att umgås med sin familj. En vardag där man ska vara glad om man ens får tid att dricka ur sin kopp te före den kallnat, för att studierna är så intensiva och glad om man ens lyckas få en strimma sol på näsan.

Jag drar undan gardinen, kisar lätt mot skärmen och tänker att det är nog så här livet är just nu. Det enda solljuset man som student får möjlighet att känna på är det som skiner en rätt i ögonen, genom en smutsig fönsterruta.

Take it or leave it.

Likes

Comments

Och så kom hösten, som en bris av kall frisk luft i den redan svala omgivningen. Bladen går från grönt till gult och faller nätt och jämnt till marken för att skapa ett gyllene täcke att värma Moder Jord med. Vi plockar kantareller, kanske några av sommarens sista och vi åker till Visingsö på skördefest, bara för att passa på, så länge dagarna fortfarande är någorlunda långa. Hela naturen viskar höst och det finns nog ingen som har längtat så mycket som jag. Detta är helt klart den vackraste tiden på hela året.

Samtidigt kliar Hela kroppen efter äventyr och naturupplevelser. Jag vill upp norr, mot den svenska fjällen, mot bergstopparna. Jag vill andas in den ännu svalare doften av frisk och ren luft och jag vill uppleva hur hela floran blommar i guld och brons. Jag vill spendera morgon till kväll utomhus, bara för att kunna sitta framför en brasa i solnedgången med en kopp te i ena handen och Olles varma hand i andra. Höra Sigrids lätta snarkningar från tältet och känna att det här, just det här är meningen med livet.

Jag vill och vill, men jag kan absolut inte. För mitt i denna härliga höst och enorma längtan, finns det både brist på tid och brist på pengar vilket resulterar i att vi hamnar här, i Stavsjö, där det enda som finns är platta landskap, tråkiga städer och oändligt mycket träd. Och även om Stavsjö har sin charm, så har det aldrig känts som ett hem på samma sätt som lägenheten i Trondheim gjorde, som vårt tält alltid gör när vi vandrar eller som vår buss gjorde så fort vi såg den.

Så jag drömmer, jag letar och jag hoppas. Drömmer om framtiden. Letar efter den perfekta platsen. Och hoppas att vi någongång i livet kommer ha både pengar, vilja och mod att ännu en gång bryta oss loss och våga lämna. Att den där viljan och sucktan efter äventyr alltid kommer finnas kvar. Framförallt så hoppas jag att den dagen kommer otroligt snart.

Så kom hösten, med sitt gyllene täcke och med sin friska doft och sådde både förundran och längtan i min kropp. Nog är det väll rättså självklart att en så här vacker årstid kan få en att längta ut ännu mer. Att längta ut till naturen. Att längta hem.

Likes

Comments

Vi fick reda på att vi skulle få Sigrid under en av våra längre resor. Vi befann oss på Nya Zeeland och där och då visste vi inte alls att det var en Sigrid, utan bara att vi skulle få barn och att allting var på väg att förändras. Vi älskade varje dag av livet vi levde och ville egentligen inte avsluta vår resa, så vi fortsatte äventyret i tre månader till. Vi vandrade över berg och ner i djupa dalar och trots hormoner och extrem trötthet, gick allting förvånansvärt bra. Efter tre månader insåg vi båda att vi var tvungna att åka "hem" för att ordna upp det praktiska före barnets ankomst. Vi var totalt borta i 7 månader och när vi återvände till Ljungby och Sverige hade vi ingenting bortsett från våra föräldrars trygga famnar att komma tillbaka till.

Det var såklart kul att komma hem, men jag tyckte nog mest att det kändes som ett slag i magen. Bekanta kunde komma fram och klappa en på axeln och hånfullt uttrycka sig "Ja, men då är det slut på resandet för er del!" Jag kunde bli så förvånad att jag inte visste vad jag skulle säga. Var allt verkligen över?

Men vi lovade varandra någonting före vi återvände till Sverige och det var att trots att vi nu i "tidig" ålder skulle bli föräldrar, så skulle vi inte sluta göra det vi älskade mest av allt. Vi var medvetna om att mycket skulle förändras, men vi ville i grund och botten bevara våra drömmar och fortsätta vara de personer vi var. Så vi lovade varandra, att vi skulle inkludera vårt barn i vår värld, men på dess villkor. Vi skulle fortsätta resa, på vårt sätt, med vårt barn.

Sedan dess har vi varit en weekend i Polen, en vecka på Irland, några dagar i Köpenhamn, för att sedan våga oss på att göra det vi älskar allra mest - Fjällvandra. Denna sommar, före Sigrid fyllt ett år, åkte vi alla tre till Hardangervidda Nationalpark i Norge. Vi sov varje natt i tält, vandrade både flerdagars-turer och dagsturer och kände att det inte är ett dugg mer komplicerat att resa med barn, så länge man gör det på rätt sätt.

Så till alla er som trodde att ett barn var slutet på våra äventyr: Ett barn var bara början.
Till alla er som oroar er för att skaffa barn före ni förverkligat era drömmar: Förverkliga dem tillsammans. Att få en ny familjemedlem ska inte upplevas som som ett hinder, eller ett slut på ens gamla liv. Några kloka ord som jag läste på en bekants blogg tidigare idag: Man förlorar inte sitt gammalt liv, man vinner ett nytt.

Ett nytt kapitel i livet

Likes

Comments

Full fart. Rakt på sak. Ingen vila och absolut ingen fritid. Allt är eget ansvar. Allt är upp till mig. Ingen bryr sig om jag så skolkar eller struntar i allt vad studier heter. Vad trodde egentligen jag? Studietakten gav mig igår ett hårt slag i ansiktet. Jag blev lika förvånad, som det var väntat. Det är dags att ta tag i saker och ting nu, på riktigt.

Introduktionsveckan i Kalmar var en mysig och allt för lugn kick off för att faktiskt få vara sann. Veckan därpå tittade jag lugnt på mitt schema, som var endaste dag visade föreläsning från 9-12, och tänkte: är det någonting som saknas eller ska det inte vara mer? Så klart det var mer. Vad som inte stod i schemaplaneringen var alla de extra timmar av eget arbete jag kommer behöva lägga på att läsa kurslitteratur. Vad som inte fanns nämnt var de extra inläsningsfrågorna som jag själv råkat hitta, långt inlindade någonstans i skolans webbplats. Inläsningsfrågorna som jag egentligen inte behöver göra, men som kommer underlätta för mig då det är dags för tentamen. Att studera på universitet är eget ansvar på en helt ny nivå och att studera på distans är kanske ännu mer.. och även om jag visste om det från början, så blev jag chockad över hur mycket studietimmar jag kommer behöva lägga utöver mina 9-12 föreläsningar...

Var femte vecka är det träff i Kalmar och var femte vecka är det läge att bevisa för sig själv om man har lärt sig någonting. Fem veckor går snabbt, särskilt om dagarna är fyllda av intensiva studier och en vild ettåring.

Tack och lov är det jag läser fruktansvärt intressant.
Det kommer bli kämpigt, men det kommer nog gå bra ändå.

Likes

Comments

Vi springer runt som två zombies här hemma och försöker få någonting gjort. Igår spelade jag och Olle RISK med Olles bror och mamma, och jag skämtar inte när jag säger att vi satt och spelade i över fem timmar. Vid klockan 01.03 tog äntligen lillebror Herman hem vinsten och vi gick och la oss strax därefter, trötta, men fyllda av adrenalin. När jag efter över en timmes funderande tyst viskar till Olle om han sover, så svarar han snabbare än han gör på dagtid "Ja, jag är vaken".
Vi försöker sova vidare båda två, men efter att ha fått sällskap av Sigrid i sängen är det nästan omöjligt. Hon rör sig, sprakar och tycks i sovande tillstånd inte vara riktigt nöjd. Dessutom luktar hennes tomma blöja illa. Strax före klockan sex tvingas vi alla tre stiga upp av en ordentlig bajskatastrof - i hela sängen - och därmed var ungefär fem minuters sömn över. Ett gott råd: tag aldrig av ditt barns blöja bara för att du tycker den "luktar lite illa". I alla fall inte mitt i natten.

Så vi har varit trötta idag. Ändå har vi jobbat på så gott vi kunnat, med småbarn, hus och trädgård. I varje lunch eller fikapausen vi haft har vi suttit tysta och stirrat ner i maten. Knappt ett ord har vi sagt, samtidigt som vår galna ettåring har härjat runt här hemma. Nu är det kväll och äntligenhar vi fått lite lugn och ro, kanske för första gången på över ett dygn.

Och visst kan lugn och ro behövas. Efter en veckas stillsam introduktion i skolan, är det imorgon allt egentligen tar fart. Jag befarar att det kommer bli allt annat än lugnt. Och egentligen känns det faktiskt väldigt kul, bortsett från oron om att jag kommer träffa Sigrid allt för lite om dagarna. Jag kommer verkligen att sakna henne.

Ha en fortsatt fin söndagskväll. Vi hoppas på stora doser sömn i natt! Man kan ju alltid hoppas..

Samtliga bilder är tagna av min vackra sambo.

Likes

Comments