Livet förändras i ett ögonblick då du får barn. Bortsett från att bli fullkomligt fantastiskt underbart, så tar allting längre tid, det är svårare att vara spontan och .. precis vad som helst kan hända. Sigrid som bara är fem månader och icke krypande, än så länge, kändes som en relativt säker bebis. Vi har inte precis haft något att oroa oss över. Inte för ens gårdagens bravader inträffade.

Jag körde in till min mamma för att umgås, få tid till skolarbete och bara ha det mysigt. Vi kör in till Ljungby och börjar dagen precis som vi börjar de flesta dagar nu för tiden. Frukost. Jag äter rostade mackor och Sigrid sitter i barnstolen och lär sig äta gröt. Vi har introducerat den där vanliga, naturella havre-gröten i en vecka nu och eftersom hon äter med stor aptit, så har jag faktiskt börjat ge henne hela portioner, i ungefär två dagar. Inga problem. Men. Denna dag, så blir hon helt röd runt munnen.

Jag reflekterar inte över detta. Tänker att det kanske är gröten som gör hennes känsliga hud fuktig, därav det röda, men ungefär tjugo minuter senare börjar även nacken bli röd. Jag börjar nu bli något misstänksam och klär därför av henne allt hon har på sig. Hennes lilla kropp är fylld av röda prickar. Ungefär som små myggbett som dominerar i alla små veck hon har.

Eftersom Sigrid faktiskt är glad och pigg får jag ingen större panik, men för säkerhets skull ringer jag 1177. De tycker att jag ska ringa till min vårdcentral och prata med dem. Och blir det något värre, ring 112, utan att tveka. I telefon med barnmottagningen har även öronen svullnat upp. Fortfarande pigg och glad bebis.

De konstaterar att det är en allergisk reaktion och de vill att vi åker upp till barnmottagningen för undersökning. Blir det värre, ring 112. Vi får en tid två timmar senare och jag väntar tålmodigt samtidigt som jag har full fokus på min flickas välmående. Något trött, men inget ovanligt.

Klockan blir två. Vi åker till barnmottagningen och träffar där en läkare som jag faktiskt tyckte var väldigt bra (jag avskyr i regel läkare). Han var lagom stel, gullig mot Sigrid och - han ville inte ge henne något läkemedel i onödan, då utslagen börjat gå ner. Hans misstankar av reaktionen var mjölkprotein, så vi blev vidareskickade för provtagning. Två stick i fingret, lite gråt, dags för hemfärd.

Någon gång nästa vecka får vi svar om Sigrid är allergisk mot mjölkprotein eller inte. Tillsvidare undviker vi allt av gröt och alla andra produkter med mjölk i också för den delen. För att undvika röda prickar, svullna öron och i allra värsta fall, svullna luftvägar. Älskade lilla barn. 

Och angående vad jag startade denna texten med om att inte vara spontan, så ångrar jag mig. Med småbarn måste du kunna vara precis hur spontan som helst. Vad som helst kan nämligen hända...

Likes

Comments

"Gör vi något fel?" frågar Olle.
"Nej då...vi gör precis som alla andra föräldrar. Det som vi tycker är bäst för vårt barn".

Vi är inne i en dålig fas. En riktigt dålig sömnfas.
Sigrid vaknar allt för många gånger på natten. Som värst tror jag att hon har vaknat varannan timme. Det enda som hjälper är när jag slänger fram brösten och hon får ligga där tills hon kommer till ro och återigen somnar. Sedan sover hon en liten stund och så vaknar hon, skrikandes igen. Eftersom Olle jobbar tar jag natten och han från klockan fem, framåt. Det känns som jag försöker med allt. Har prövat att lägga en hand på henne, gå upp och gunga henne, sjunga, låta henne skrika sig hes - hon kan bara somna om vid brösten. Och envis som jag är så försöker jag verkligen få henne att sova i egen säng, då jag är rädd att mosa henne i vår. De nätter som hon vaknat som flest gånger har jag varit orolig för att "mata ihjäl" henne. Det känns ju nästan som att jag skulle kunna göra det. Och hon kommer i princip aldrig till ro förens klockan är tidigast halv tio på kvällen heller för den delen.

Troligtvis är detta en större utvecklingsfas som hon går igenom, eller så är det tänderna som är på gång. Detta kommer gå över. Förhoppningsvis riktigt snart också. Håller nämligen på att gå bananas både på mitt älskade barn, samt alla mammoe som på sociala medier måste berätta om hur underbart bra deras barn sover om natten... ni skulle bara veta hur det känns med fem månaders sömnbrist...

Nu sover sambo, nu sover bebis och strax även jag.
Låt oss se vad för bravader natten bjuder på !

Sov gott, ni som kan.

Bilder på den lilla nattugglan själv, fotade med nyaste kameran. Älskade Sigrid.

Likes

Comments

Och så sitter jag här och räknar x och y:n som om det vore igår.
Jag fick börja om helt från början. Det är inte klokt vad man tappar kunskap om sådant man inte dagligen nöter. Tänk om matematik vore som att lära sig att gå eller cykla. När man väl lärt sig det, så sitter det i resten av livet. Tänk om. Nu fick jag ta tag i Matte A, för att sedan när det väl sitter, gå vidare på Matte B och sedan bara kämpa och hoppas att jag kommer klara av nästa kurs. Och vet ni vad det bästa av allt är? Att när jag väl lyckats med den här kursen och förhoppningsvis kommit in på min utbildning, så kommer jag aldrig mer någonsin ha någon användning för alla dessa x, y och märkliga problemlösningar. Inte för ens den dagen Sigrid behöver ha hjälp, om si sådär sjutton år. Och då kommer jag högst troligt ha glömt bort all denna kunskap igen. Yeeey....!

För stunden sover den lilla damen som en stock, vilket verkligen är till min fördel, då jag behöver all tid i världen jag kan få för att lära mig alla siffror igen. Dags att ta tag i saker och ting före hon vaknar.

Bye.

Likes

Comments

Fem månaders ålder innebär också fem-månaders-vaccin, vilket i sin tur resulterar i funktionfyllande feber. Vår Sigrid har varit gnälligare än vanligt och ingenting har liksom hjälpt, mer än möjligtvis klockan elva promenaderna i vagnen. Alltid något säg. 

Vi är trötta, sover dåligt och mår precis så som man kan må vissa dagar som småbarnsföräldrar. Alla tankar kastas omkring till en stor röra, känslorna stormar på både gott och ont, och jag tror till och med att jag får sämre syn av denna eviga sömnbrist. Och mitt i denna kaos bestämmer jag mig för att fort som ögat läsa upp Matte C så att jag kan söka Miljöutbildningen i Kalmar i höst, och faktiskt ha en chans. Jag måste vara galen.

Likes

Comments

Idag blir världens bästa unge fem månader gammal.
Jag må låta som hundra år när jag säger detta, men det är inte klokt vad tiden går fort. Det känns som hon kom till oss igår, men när jag tänker tillbaka på tiden som har varit så inser man hur mycket som har hänt sedan dess. Från att ha varit som vilken nyfödd som helst, har hon nu en helt egen liten personlighet som vi får ta del av och lära känna varje dag. Jag älskar henne så.

Likes

Comments

Yep, det känns i hela själen. En klump. En sten. Ett tryck som aldrig riktigt avtar.
Jag tycker det är dumt att sexton-sjuttonåriga Sofia struntade så i skolan. Jag är för stunden så fruktansvärt besviken på den där tjejen. Som prioriterade att ha kul(och visst hade jag det) framför sin smarthet och nöjde sig med typ VG i betyg i samtliga ämnen. Någon skulle ha visat henne sitt nutida jag, så skulle hon fått se att all den där ångesten som den där icke tillräckligt bra samlingen av betyg har gett henne, inte var riktigt värt allt kul. Jag verkligen önskar att jag hade vetat bättre. Väl Godkänt är absolut inget dåligt betyg, men när konkurrensen är stor, blir det långt ifrån tillräckligt. Och när man vet att man egentligen har väldigt lätt för att lära sig, men inte riktigt gav allt så känns det som kunskap som gått till spillo.

Tre månader tills portarna av ansökningar öppnas upp. Tre månader tills jag på allvar måste ha fattat ett rimligt beslut om framtiden. Tre små månader kvar.

Jag vet ungefär vad jag vill söka, men jag vet också att jag ligger under de senaste två årens poängsnitt. Är det värt att chansa? Ska man välja utbildning efter drömmar eller ambition? Bara välja något för att man "vet" att man kommer in, eller ta klivet ut i ovissheten?

Vi får helt enkelt se vart jag tar mig, min nyvunna klokhet och jag...tre små månader kvar...

Likes

Comments

Heja Heja! Nu är den beställd. Kameran som ska föreviga våra liv. Kameran som alltid ska finnas nära till hands. Kameran som jag har trånat efter de senaste två åren. Kanske kommer den hjälpa till på traven med det här bloggandet - jag tycker det är så fruktansvärt tråkigt att blogga utan bilder. Verkligen supertråkigt. En blogg för mig är ungefär som en tidning - någonting man ska inspireras av. Den här bloggen känns tyvärr, inte alls särskilt inspirerande...

Hur som helst. Om några dagar är den här! Min nya bästa vän. Den ska jag umgås med flitigt minsann! (Och det ska ni förhoppningsvis få se, ni också).

Hörs när vi hörs. Nu ska jag försöka få Sigrid att somna.

Likes

Comments

Det nya året kom med raketfart. Det känns knappt som jag hann uppleva 2016. Vart tog detta året egentligen vägen?

T V Å T U S E N 16 första två månader spenderade vi på Nya Zeeland. Med hormoner som sprudlade och en mage som sakta men säkert började växa, vandrade vi i de absolut vackraste landskapen denna värld skapat. Jag älskade varje ögonblick av äventyret samtidigt som jag bara ville hem till Sverige för att få reda på att allt var okey med pyret i magen. Den enkla livsstilen vi i fem månader levt, dög inte längre för Gravida Sofia, så vi avslutade* faktiskt vårt äventyr med några lyxiga dagar på ett hotell i Bangkok, Thailand. Den 18 februari nådde vi slutligen ett kallt Sverige.

Mer än våra älskade familjer hade vi faktiskt inget annat att komma hem till. Med raska ryck började vi leta både jobb och bostad. Efter två veckor var vi båda med jobb, men bostad skulle inte ordna sig förens i Maj. Vi pendelbodde därför hemma hos Olles föräldrar och mina. Vi gjorde rutinuntraljudet och fick reda på att allt stod rätt till med vårt barn och en lättnads suck drog över oss. Nu var det bara att vänta och längta.

Jag började jobba i Angelstad Hemtjänst och fick mer jobb än vad jag orkade med. I maj fick vi tillgång till vårt lilla hyrda hus på landet och renoveringen och inflyttningen var därför i full gång. Jag var skittrött den här perioden och orkade verkligen inte förbereda allt som jag hade önskat inför bebisens ankomst.

Dagen före midsommarafton blev min sista arbetsdag och först då kunde jag börja njuta av min graviditet. Olle tog två veckors semester. Vi åkte till Fjällbacka, vi spenderade fina stunder på sjön och försökte att njuta av den sista tiden som två så mycket som möjligt.

Den sjätte augusti var barnet planerat och inte förens vi sent på kvällen samma dag åkte in till förlossningen, började jag förstå att det faktiskt var dags. Den sjunde augusti tittade världens finaste tjej ut och jag har varit pånytt förälskad i livet sedan dess.

Månaderna efter att Sigrid föddes har bjudit på skratt, gråt, glädje, frustration och ofantligt med kärlek. Året som gått har varit det absolut bästa någonsin och tack vare Olle och Sigrid och det magiska äventyr vi tillsammans har skapat. Livsläxorna har varit många och jag vill både hoppas och tro att jag växt något som person.

År T V Å T U S E N 17 går jag in i en grön livsstil.. Jag hoppas på mycket glädje och skratt. Jag hoppas att jag kommer på vad jag vill studera till hösten och jag hoppas verkligen att vi kan ta med Sigrid och fjällvandra. Men mest av allt vill jag lära mig stanna upp och ta vara på allt fint jag har i livet. Jag vill kunna fånga varje ögonblick med Sigrid och jag vill lära mig att koppla av trots att vardagen blir stressig. Jag vill sprida kärlek.

Gott nytt år allesammans.

Må det bli ännu ett fint år att minnas.

Likes

Comments

Vi mumsar pepparkakor, stökar ner lite extra och traskar mellan ut och insida för att få en extra glimt av dagens vackra ljus. Det är söndag och äntligen får vår familj spendera lite extra tid ihop. Vardagarna liksom försvinner med vintermörkret och när klockan slår fyra och Olle slutar för dagen, så har både jag och Sigrid tagit kväll. Vi orkar inte anstränga oss i mörkret, men samtidigt har vi ungefär en biljon saker att ta tag i här hemma. Fönsterbrädor, lister, julpynt, bak, tavlor. Sådant som egentligen inte alls är särskilt viktigt, men som höjer trivselfaktorn från noll till hundra.

Vi har börjat komma i ordning i det renoverade vardagsrummet. I fredags lade jag ut den nya mattan på golvet och kände för första gången sedan vi flyttade in, att det här är minsann ett Hem det här också. Det är en alldeles särskild känsla, som liksom kryper på en, omsluter och värmer till i kroppen och det är en känsla jag inte riktigt har kännt sedan vi bodde i Trondheim. Jag är rättså övertygad om att vi kommer flytta ifrån Ljungby i sinom tid (förhoppningsvis uppåt landet), men för stunden känns det så otroligt viktigt att få känna den där hemkänslan på riktigt, för vår skull, för Sigrids skull..

Nu fortsätter familjemyset. Bara några timmar kvar tills ännu en vecka tar fart liksom.

Ha en f

Likes

Comments

Ena stunden står du där, någonstans i världen i väntan på ett tåg. Du har en väska på ryggen och en biljett i ena handen, som ska ta dig långt långt bort från destinationen du en gång kallade ditt hem. Ryggsäcken är ditt nya hem och vad som väntar dig har du ingen aning om. Något magiskt. Ett äventyr.

Ett annat tillfälle lite längre fram i tiden. Du granskar dig själv genom en spegel. Håret har blivit allt längre och fräknarna på din näsa börjar sakta men säkert blekna bort i takt med den kommande vintern. I famnen håller du ditt barn, det absolut värdefullaste du har. Så liten, så skör och helt beroende av dig för sin överlevnad.

Det är märkligt, hur livet utspelar sig. Idag är det ungefär ett år sedan jag och Olle fick reda på att vi skulle bli tre. Jag kommer aldrig glömma hur jag kissade i en kopp, mitt i skogen på Nya Zeeland, för att sedan få fram två små rosa streck på den sticka som skulle bli avgörande för vår framtid. Vi hade nästan precis nått landet Down Under, och hade tre månaders äventyr kvar, minst. Flygbiljetten ut var bokad till Thailand i slutet av februari och det var nu i början av december. När resultatet uppenbarade sig på stickan, blev jag allt från chockad, glad och panikslagen och det enda jag kunde få ur mig var: "Va fan Olle, vad gör vi nu?" trots att jag visste precis vad vi skulle göra. Det visste vi båda två. Äventyret fortsatte, och nu står vi här, vår lilla familj på tre personer.

Jag har aldrig någonsin, inte ens för en sekund, ångrat något av de beslut vi har fattat.
Äventyret är långt ifrån över. Det var där och då, på en sticka i skogen, som det verkligen kunde börja.

Likes

Comments