Och så var det mindre än en vecka kvar. Min föräldraledighet börjar gå mot sitt slut och det är återigen dags att damma av penna och papper, och sätta sig bakom skolbänken. Jag kom in på mitt förstahandsval, Miljöanalytiker på distans, och det finns en hel del blandade känslor kring antagningsbeskedet. Var det rätt val? Är det här verkligen vad jag vill göra?

Jag skrev i ett inlägg här om dagen "Jag vill inget hellre än att skriva. Om det så är på en blogg som ytterst få personer i världen faktiskt läser, så får det vara okej" , men, de senaste dagarna har jag faktiskt börjat fundera på om det verkligen känns okej. Att bara få skriva för ett litet antal personer. Ni förstår, så länge jag kan minnas har min dröm varit att skriva. Att få berätta historier, att inspirera, och kanske till och med få en och annan person att le ibland. När jag var liten så skrev jag sagor som jag ibland hade högläsning för i klassen. När jag blev äldre dominerade dagboksanteckningar min vardag och jag har så länge jag kan minnas, alltid haft välformulerade ord, fint sammansatta i mitt huvud. När vänner har svikit och killar har sårat så har de där orden på pappret alltid varit min stora tröst. När jag har varit arg på mina föräldrar, haft humörsvängningar och känslan av att hela världen varit emot mig, har pennan alltid varit den vän som jag kunnat förlita mig på.

Nu är det mindre än en vecka kvar tills jag återigen sätter mig bakom skolbänken. Och min plan för stunden är.. Miljöfrågor. Kanske är det så att jag kommer kunna vinkla min utbildning i framtiden och skapa mig ett yrke där jag har möjlighet till att skriva, eller, så kanske jag sakta men säkert slänger en av mina största drömmar i sjön. Jag var helt övertygad om att jag ville läsa Miljövetenskap, fram tills den dag antagningsbeskedet faktiskt kom. Där och då kändes det ungefär som att hjärtat stoppade och allt hopp försvann spårlöst ur min kropp. Samtidigt var jag otroligt lättad över att jag ännu ett år slapp sitta och fundera över vad jag nu skulle studera till.

Och kanske är det vanligt att känna tvivel inför stora förändringar. Kanske ligger det i min natur, att aldrig vara riktigt säker. Det enda som jag med ens kan säga är säkert är att tvivel sätter sprätt på fantasin och ger liv till orden.

Det är jag tacksam för.

- Min hörna för kreativitet -

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Jag är nog världens sämsta mamma på att lämna bort mitt barn. Jag fullständigt avskyr att gå ifrån henne, att se hennes små armar utsträckta mot mig i luften, med vetskap att det inte är jag som ska fånga henne inom de närmsta timmarna.

Jag kan ha ont i magen en hel dag i förväg om jag måste åka iväg. Olle har vissa tillfällen fått åka och lämna Sigrid själv, hos våra föräldrar, för att jag inte känner mig mentalt redo, men samtidigt inte vill skapa en jobbig situation för henne. Jag vet att det är nyttigt för barn att ha fler trygga punkter i livet än bara sina föräldrar. Och jag vet att det är nyttigt som förälder att faktiskt kunna åka iväg någon gång ibland.

Jag har hittills haft som mål att vi ska göra allting tillsammans. Att Sigrid ska få vara en del av vår vardag och att vi tre tillsammans ska skapa ett fungerande liv med mycket glädje och gemenskap. Därför har Sigrid fått följa med oss till några av världens alla hörn och även om det är ögonblick hon aldrig kommer minnas, så har jag och Olle fått några av de mest fantastiska stunderna i våra liv.

Men den där lilla längtan av att faktiskt få ha en kväll för sig själv lurar såklart bakom hörnet, och även om jag inte gärna lämnar bort Sigrid, så är det ibland skönt att komma iväg, vara själv och bara få vara Sofia. Att slippa tänka på matning, blöjbyten och läggning. Att bara behöva tänka på sig själv för några timmar.

Så förra veckan har jag inte varit ute en, inte två, utan tre hela gånger - utan Sigrid. Jag har dansat, druckit vin och träffat både nya och gamla vänner, för första gången på över ett år. Jag har vaknat varje morgon, yrvaken, lätt sliten, men med ett stort magiskt leende på läpparna. Kanske är det så att jag har brutit ner min fysiska förmåga något, men min mentalitet är nog hundra gånger starkare än förut. Jag behövde verkligen de här kvällarna för att ladda batterierna och framförallt behövde jag dem nog för att inse hur bra människor Sigrid har att hänga med de gånger jag behöver åka iväg.

Tack för allt, ni underbara människor i mitt liv.


Likes

Comments

Det är ungefär som med en gammal vinylspelare. Känslan är densamma. Hur din absolut bästa skiva knastrar sådär mysigt mellan vågorna av ljuv musik. Hur det som borde vara så fruktansvärt irriterande, istället blir något fantastiskt. Något som hör till. Något som du absolut inte vill vara utan.

När nyckeln vrids om i låset känns det som om hela jorden skakar till. Ett brummande ljud, så högt att du inget annat kan är att le. När hjulen sedan är i full rullning, måste man själv ta ton för att göra sig hörd i baksätet. Att säga att man skriker fram orden, är en lättare överdrift, men det är i de ljudvågorna vi pratar om. Visst låter det irriterande? Det är det inte.

Det är det kulturella värdet som tar över när du struntar i alla möjliga irritationsmoment och utan snarare eftertanke lägger dina livs besparingar på ett köp som egentligen inte är värt mer än några tusenlappar. Det handlar inte längre om funktion och finess, inte heller om materiell glädje, där varje nyhet är något du först älskar för att sedan snabbt tröttna på. Det är något större än så.

I vårt fall var det en dröm som gick i uppfyllelse. Vi har pratat om den där bussen sedan vi började träffas för snart sju år sedan, Olle och jag. Bussen vi skulle åka runt och leva i. Se världen med. Skapa oslagbara minnen med. Äventyra och skapa nya bekantskaper med. Bussen som skulle guida oss igenom livet. Men trots att vi drömt länge så har vi aldrig riktigt tagit tag i saken. Vi har pratat, varit överrens, men kanske inte riktigt trott att det var möjligt att förverkliga en dröm före tjugofem års ålder. Jag menar. Först ska det ju skaffas utbildning, jobb, barn, hus.... listan kan göras lång.

Men när vi för några veckor sedan var på husvisning i Kalmar hände något. Vi hade ett val. Ett val där vi antingen kunde lägga alla våra livsbesparingar på ett huslån och spendera resten av våra liv att försöka betala tillbaka detta lån, eller så kunde vi göra något helt annat.

Någon vecka senare dök en röd Volkswagen T3 Westfalia Joker upp i Uddevalla och det var ett ögonblick då vi såg på varandra och ställde frågan: "Nu eller aldrig?".

Nu är alltid det rätta svaret när det kommer till förverkligandet av sina drömmar. Det finns inget senare. Det finns inga som helst garantier i livet och helt ärligt talat, så finns det aldrig några rätta tillfällen som kommer. Det finns bara rätta tillfällen att skapa.

Så blev vi, före tjugofem års ålder, ägare av vår drömbuss. Det får brumma och dåna precis hur mycket det vill. Känslan är precis lika fantastisk varje gång.

Likes

Comments

Det är som jag får någon slags spärr i hjärnan så fort jag sätter mig ner för att skriva. Som att all kapacitet som finns där inne, väljer att ge upp. Orden som jag så noga dikterat i mitt huvud under dagen, liksom försvinner så fort det blåa ljuset från skärmen lyser upp. Med papper och penna är visan densamma. Jag finner inga ord. Ingen inspiration. Det är som att hela hjärnan har dött och lämnat ett stort trött stycke kropp efter sig.

Det har varit någonting med mig på senaste. Jag har inte mått sådär jättebra, i ärlighetens namn. Kanske inte heller så värst dåligt, men. När vi befann oss på den allra vackraste platsen i Hardangervidda var det som om klumpen i magen bara växte och tårarna bara ville spruta. Tillslut gjorde dem det också. Bägaren rann över och när glaset återigen var halvtomt så kändes varenda tår som en bagatell. Vad är det egentligen med mig, mitt i det fantastiska liv jag egentligen har?

Jag kollar igenom bilder från tidigare perioder i livet och inser att jag knappt vågat visa mig framför kameran på senaste tiden. En stor våg av dåligt självförtroende har tydligen vällt över mig. Dränkt mig, någonstans i mörkare vatten. Jag försöker vara nöjd den jag är, men det är inte alltid så lätt. Inte när man alltid är trött, alltid på språng, alltid där att ta hand om någon annan. Jag klagar egentligen inte, men någonstans på vägen har jag nog glömt bort att ta hand om mig själv. Rå om mina splittrade tankar och bara få vara... Sofia.

Att lämna vår sommarvandring i Norge kändes ännu värre. Jag var inte färdig. Inte redo att åka därifrån. Trots mitt lilla "breakdown", så kändes mitt "building-up" allt starkare och när resekassan började sina, så ville jag bara klamra mig fast vid närmsta träd, växa fast där och stanna för alltid. Det kändes som om naturen var helande. Vi var på den vackraste platsen i världen och hade det hur bra som helst och hade jag bara fått vara kvar lite, lite längre så kanske jag hade funnit vad jag sökte precis där mellan bergstopparna. Kanske hade jag funnit mig själv.

Jag vill inget hellre än att skriva. Om det så är på en blogg som ytterst få personer i världen faktiskt läser, så får det vara okej. Jag bara hoppas jag har möjlighet att finna och reda ut mig själv mitt emellan vardagens alla bestyr, så kanske orden kommer springande därefter...

Likes

Comments

Grattis på födelsedagen, älskade unge !

Om du ändå förstod hur mycket glädje du ger oss. Vi älskar dig mer än ord egentligen kan beskriva och ser fram emot varenda liten dag vi kommer att spendera tillsammans med dig. Tack för allt du omedvetet lär oss om livet. Du är bäst, Sigrid.

Likes

Comments

Jag står utanför duschen. Känner hur det varma vattnet stänker på mina tår. Det är med en viss vemodighet jag står här. Är det verkligen dags? Jag tar ett stort kliv in, och känner hur vattnet värmer mitt huvud och rinner längs med mitt ansikte, rinner längs med håret på mina axlar och tillslut, omsluter hela min kropp. Det är inte en vanlig dusch det här. Vi har nu varit iväg i en veckas tid. Vi har varit ute alla dygnens timmar. Sovit, ätit, levt. Vi har vandrat och vi har sett fantastiska platser. Det har varit en fantastisk resa. Nu har vi kommit tillbaka till civilisationen, till det "verkliga" livet. Smutsiga, något illaluktande men kanske mer avslappnade än någonsin. Och nu står jag här, i det varma vattnet och duschar av mig det sista spåren av den här resan och det känns nästan som jag transformerar mig själv tillbaka till det så kallade perfekta livet.

Att komma tillbaka till Stavsjö känns nästan som en bluff. Det lilla välstädade huset på 96 kvadratmeter känns både stort och överflödigt. Alla möbler som vi så noga valt ut på olika loppisar genom åren känns som något som bara finns där, för sakens skull. Något vi bara använder som förvaring till andra onödiga prylar. Något som vi egentligen kanske inte behöver. I ärlighetens namn, så känns det otroligt märkligt att vara tillbaka, trots att vi bara varit iväg i en veckas tid. Det sker nämligen något speciellt inom en, när man lever så nära naturen. När man omsluter sig bland bergen, och kopplar bort den värld vi vanligtvis lever i. När man bara har ett tält, en bil och sin familj, så inser man, hur långt man faktiskt klarar sig på de få saker man har.

Jag har inte saknat TV. Jag har inte saknat den bekväma sängen. Jag har inte ens saknat den där varma duschen. För ska vi vara helt ärliga mot varandra, är de saker vi inte alls behöver för att klara oss. Det behöver inte ens vara obekvämt utan det. För om vi frågar oss själva, vad det är vi minns genom åren, så är det sällan bekvämligheterna som satt prägel på våra liv.

Det brukar istället vara minnen av varma relationer, kämpiga upplevelser som vi tar oss igenom och platser så vackra vi knappt kunde tro det existerade.

En varm dusch må göra mig ren, men att vara tillbaka i civilisationen innebär inte det perfekta livet för mig.
Det kan bara känslan att vara omsluten bland berg ge mig.

Likes

Comments

Världens sämsta teckning, men kanske är vi på en av de vackraste platserna jag någonsin besökt. Vi är i närheten av Hardangervidda Nationalpark, men ännu har vi en bit kvar att köra. Av en ren slump så hamnade vi här, mitt uppe bland fjäll och snötäckta toppar. Det har varit gassande solsken hela dagen, över tjugo grader varmt. Det är en märklig kombination med både värme och snö, men jag gillar det starkt på något vis. Vid halv sju denna kväll insåg vi att vi glömt av att laga kvällsmat, då det kändes som klockan fortfarande var fyra. Vi trodde nästan att vi skulle få uppleva midnattssol, så högt solen stod. Vid klockan tio började solen gå ner på riktigt och nu börjar det bli riktigt kallt utomhus. Jag hoppas Sigrid inte fryser i natt. Jag hoppas inte någon av oss gör det.

Imorgon börjar vi vår vandring och blir borta i två till tre dagar. Loggar för tillfället ut och återkommer till bloggandet när verkligheten känns mindre intressant (eller när vi helt enkelt återfår teckningen).

Jag måste bara säga att jag älskar det här livet.

Likes

Comments

Ett surr utanför. Humlor som söker skydd i skymningen. Löv som prasslar när en sval sommarbris sveper förbi. En bil brummar högt förbi på vägen ovanför. Ljudet ekar länge mellan bergen och granstopparna. Ett myller av olika ljud från naturen och mänskliga påhitt. Ett myller av vår verklighet.

Mitt i detta myller ligger en liten flicka och sover i ett stort rött tält. Hon drömmer djupa drömmar och vaknar inte av ljuden utanför. Det sägs att man sover extra gott utomhus, då detta ligger i vår egentliga natur och det stämmer bra i detta fallet. Kanske har hon aldrig sovit så här gott förut. Kanske kommer hon aldrig till att göra det igen.

- - - - - - - - - - - - - -

Det blir fullspäckade dagar trots att vi ännu inte har börjat vår vandring i Hardanger Vidda. Målet var att åtminstone komma fram idag, för att börja vandra imorgon, men ni som har barn vet att allt tar längre tid än beräknat. Dessutom råkade vi köra fel, hamnade i Oslo och möttes av 24 grader och sol, vilket resulterade i att vi stannade för att bada och njuta av sommaren. Värt varenda sekunds fördröjning. Så planerna har ändrats och vi beräknar nå nationalparken imorgon kväll, för att påbörja vår vandringstur på torsdag morgon. Jag ser fram emot att börja röra på mina ben ordentligt. Jag tror vi alla ser fram emot att slippa åka bil för några dagar.

Vi hittade en perfekt plats att slå upp vårt tält på för natten, nämligen vid Tinnsjø. Det är fantastiskt vackert här och är det varmt imorgon också har Olle och jag lovat varandra att ta ett morgondopp. Härliga, härliga sommar. Jag tror inte det finns något bättre än att vara utomhus och njuta av allt vackert Moder Jord har att erbjuda.

Likes

Comments

Då var vi framme, eller, i alla fall på god väg.

Vi lyckades nå den norska gränsen som planerat. Efter många längre stopp med mycket bus, lek och mat så rullade bilen över till grannlandet strax efter klockan fem. Och trots att vi redan då började leda efter en plats att slå upp vårt tält, så dröjde det så länge som till klockan halv sju före vi faktiskt hittade en vettig sovplats. Gissa vem som hade börjat protestera en hel del vid det här laget? Gissa vem som kände sig mest stressad? Gissa vem som höll sig (för ovanlighetens skull) helt cool-lugn? Sigrid. Olle. Sofia.

Vi blickar ut mot det spegelblanka vattnet i fjorden, svettas i kvällssolen och äter tomatsoppa med snabbmakaroner som om det vore den bästa måltiden någonsin. Det var trots allt värt en hel del bilkörande, för att nå den här platsen. Värt ett litet missnöje i baksätet och en stress i framsätet. Att vara tillbaka i Norge känns bara tryggt och underbart. Det känns lite som att komma hem.

Likes

Comments

Det har varit lite dåligt uppdaterande på senaste, men...

Vi är på väg! Vi har passerat Jönköping och kör nu väg 26 mot Trollhättan, därefter mot Norge. Sigrid sover än så länge i baksätet, bilen är så fullpackad att vi knappt kan sträcka ut benen och takboxen tjuter så högt att öronen värker, men. Vi är på väg.

Målet är att nå Norska gränsen före vi slår läger för kvällen, men vad som helst kan hända. Vi anpassar körandet efter Sigrids lust och vilja. Denna resan kommer bli annorlunda mot vårt äventyr på Irland. Denna gången har vi friheten att kunna sova precis vart som helst. Vårt tält gör hela Norden till ett välkomnande hem.

Vi hörs på vägen.

Likes

Comments