​Måndag - 6/11-17 02.05


Jag skriver och suddar bort, skriver och suddar bort. Jag hittar inga ord, jag känner mig tom.

Jag kämpar och kämpar och jag trodde jag hade kommit dit jag ville, jag byggde upp den viktigaste relationen av dem alla. Min och min mammas relation, efter att ha tagit risken att utan något alls och bara flytta hem ifrån för att jag visste att de va de som krävdes för att jag skulle lära mig att uppskatta inte bara min mamma, utan mina syskon, tryggheten av att alltid komma hem till mat på bordet, ett städat rum, en städad lägenhet, mina kläder tvättade och att allt va i sin vanliga ordning hela tiden. Jag ville lära mig den hårda vägen, jag ville hamna där jag nästan inte hade något alls för att jag verkligen skulle inse och också förändras för de hade tydligen inte räckt med vad jag redan hade gått igenom i livet. Jag pratade inte bara med mina nära utan med mina vänner och också med människor som knappast har någon koppling till mig eller jag till dem. Jag ville någonstans vara säker i de osäkra valet jag valde att göra. Jag sa de inte bara en gång jag sa de flera gånger, jag vill och tror att jag måste lära mig den hårda vägen.. but little did i know.


De blev månader av osäkerhet, ovisshet och motgångar.. jag var helt säker på att detta va de bästa jag kunde göra, men de såg bättre ut i min gärna än hur allt blev. Jag hamnade där jag absolut inte ville eller trodde att jag skulle hamna igen. Att hamna på botten var absolut inte mitt mål när jag påbörjade de som jag trodde skulle bli ett nytt kapitel i livet. Jag hade så extrem mycket hopp om att jag skulle bli självständig, få mina nära och kära stolta och framför allt börja älska mig själv.

Ännu en gång gav livet mig käftsmäll efter käftsmäll.


Det jag älskar mest av allt, han som jag i princip ser som min son, han som står närmast hjärtat och han som förhoppningsvis en gång kommer tacka ja till frågan om min hand, han som har så mycket glädje och kärlek i sin lilla kropp, han, MIN lillebror, fick sin diagnos.

Jag hade mamma på telefon, en tisdag mitt på ett fik, hör jag hennes röst som skär sig pågrund av hennes sorg och gråt i halsen citera vad läkaren hade sagt. ”Valentin har en kronisk muskel och ledsjukdom” där kopplade jag bort, jag såg svart jag kunde inte och ville inte tro på de, inte min 9 åriga bror, varför? Vad har han gjort för att förtjäna de? Han är ett litet barn. Jag hörde bara mina tankar snurra mesans mamma på andra sidan av telefonen sitter gråtandes och förklarar allt om hur han kommer att medicineras och hur många sjukhusbesök han kommer att behöva göra framöver och hur han till en viss del kommer att behöva begränsa sitt liv och vissa saker i livet. Jag kunde och kan än idag inte förstå att de faktiskt händer. Jag ser honom och jag är inombords förstörd för att jag ser igenom de där leendet som han strålar mot alla för att han vill bara bli behandlad som vem som helst. Att få se sin bror göra sin läxa och svara på en fråga som led ”när var du senast upprörd” där hans svar va ”när jag fick reda på att jag var sjuk och när mina pyjamas slutade passa mig för att min medicin har fått mig att få mage”. Det är hjärtskärande.


De finns absolut ingenting som kommer finnas i jämförelse när de kommer till ens familj, motgång som motgång, alla orkar vi olika mycket. Vissa kan klara av extremt mycket mesans andra bara klarar av något litet. Jag själv har alltid varit väldigt skör, och svag både psykiskt och fysiskt. Jag når botten ganska snabbt.

Jag vill och har aldrig viljat vara den som klagar utan alltid varit den som kanske har lekt eller varit någon som jag egentligen inte är. Jag vill alltid visa mig glad och stark jämt emot allt och alla.

Jag trodde jag hade lyckats ta mig upp, fixat dem här små problemen som var märkvärdiga för mig.. det var och är nog lättare sagt än gjort. Och än idag vet jag inte varför allt som händer händer, vad de finns för mening med de eller hur jag ska utvecklas eller hur man över huvudtaget ska orka ta sig igenom allting när jag knappast hinner ställa mig upp innan jag faller igen. Men de jag vet är att jag hoppas att allting någon gång löser sig innan de är för sent.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Hon sökte alltid uppmärksamhet hos dem som alltid hade påpekat hennes kropp, dem som alltid sa "din kropp är dröm" "vilken röv du har" "vilka störa bröst" osv.
Hon sökte uppmärksamhet hos dem som sa vad hon ville höra för att få vad de ville, hon sökte uppmärksamheten hos dem som gjort henne illa.

För ingen av dem uppskattade någonsin vem hon var eller hur hon var. Allting dem var ute efter efter var hennes kropp och de va precis vad dem fick.

Ingen vet fortfarande varför hon gav sitt allt till dem, eller varför hon sökte uppmärksamhet hos andra bara hon vet de.

Hon ät rädd för att bli dömd, hon är rädd för att få den stämpeln ingen tjej vill ha.

Hon är rädd att aldrig bli tagen på allvar eller ens tro på att någon vill ta henne på allvar.
För varför skulle någon vilja ta henne på allvar om ingen har gjort de hittills, inte ens hennes så kallade styvpappa.

Jag menar vem skulle inte va rädd efter att få höra ord efter ord, lovord efter lovord, blick efter blick.. och som tillslut alltid fick höra att "allting bara va för att dem vill ligga med henne"

Hon kom till den gränsen där hon gav sig själv En chans att gå vidare och ta sig ifrån allt ont och allt hon själv gett sig in på.
Hon älskade sig själv och hade förlåtit sig själv för vad hon gjort mot sig själv under dessa tre år.

Till en dag när hon tryggt duschar i sitt hem, den dagen för hon inte var medveten om att hon kommer skadas för förmodligen resten av sitt liv.

Hon duschar när hennes styvpappa frågar om hon kunde öppna in till toaletten för att han behövande kissa snabbt. Självklart öppnade hon med tilliten till han skulle kissa sen gå ut så fort han var klar. Men hon visste inte att han hade en åtanke.
Toaletten hade mörka drapperier som gjorde de omöjligt att se igenom.
Hon fortsatte i vilket fall och duscha till de går 3-4 minuter och hon börjar undra vad han håller på med, hon ställer frågan och får till svar "jag är klart snart"

2-3 minuter till går och hon säger kan du gå ut för jag är klart strax så jag kan gå ut.

Hon hör att han spolar och då stänger hon av duschen i väntan på att han ska gå ut, MEN han går inte ut utan då hände de oväntade.
Draperiet öppnas hastigt till duschen där hon, JAG står, naken, sårbar och svag.

Hans blick, den kommer jag aldrig glömma, den blicken som alltid kommer gen mig en klump i magen och som alltid kommer medföra smärta.

Hon skrek, hennes tårar rann, hennes tankar var överallt, hon var rädd.

Hennes styvpappa hade precis försökt med något som tack o lov inte gick till något mer allvarligt... men med de som hände räckte för att hon skulle bli förstörd, det räckte för att hon skulle ändra sin bild av vad hon ville åstadkomma.

Tänk att han gjorde de trots att han visste mycket väl om vad hon gått igenom och allt som har förstört henne förut.
Men han min så kallade styvpappa valde den dagen den 1a oktober att förstöra och ta sönder en ung flickas bild på sig själv.

Blickar hon aldrig kommer glömma, människor hon aldrig kommer förlåta, saker hon alltid kommer ångra och tomma ord hon alltid kommer få höra.
-
Men än får hon frågan
"Varför ser du ner på dig själv?"

Likes

Comments