Hej! Blir inget vanligt inlägg idag då jag måste sätta mig ned o planera vad jag skriva om, så jag lägger in några bilder i stället. Hoppas det funkar lika bra 😉
/Gabriel

  • 50 readers

Likes

Comments

Hej på er! Som rubriken lyder så tänkte jag prata om hur det är med mig och hur det får för mig just nu. Nu känns det som det mesta funkar faktiskt, har äntligen bokat teoriprov & uppkörning för B kort (Bil körkort) efter ca 3 år! Och bara det kändes hur skönt som helst ich aldrig känt mig mer motiverad till att klara av något, aldrig känt det förut, någonsin. Bara jag klarar av det så kanske man har större möjlighet till ett riktigt jobb, då jag tillslut kan jobba ihop pengar till en lägenhet och flytta hemifrån som jag längtar sjukt mycket till, vara känslan av att ha ett eget ställe du kan vara dig själv på o göra vad du i stort sätt vad du vill med. Enorm frihet. Nu ska fan inte mina tankar stoppa mig mer.. alla dessa negativa tankar jag bär på dag in och dag ut ska bort, jag ska höja mitt självförtroende, jag ska inte låtas tyckas ned av någon, jag ska ta avstånd från dom som inte menar mig väl, jag vill ha en nystart på livet.
Vore så skönt! Sen är det inte bara att starta ett nytt liv, det krävs mycket mer! Som att ha en säker grund att stå på och mod framförallt, utan mod så kommer man inte långt och jag tycker även att man ska våga tro på sig själv att man kan klara av vad som helst, inget är omöjligt! Om du har det jobbigt med dig själv så har kanske en lösning eller i alla fall ett gott råd och det lyser såhär 👉🏻Jag tycker att DU ska stå upp för dig själv, tro på dig själv och vara den DU är och låt ingen ändra på DIG

Denna veckan som varit har jag även gjort en egenremiss för en ny diagnos som jag vill utredas för. Och diagnosen är ADD. Men vad är ADD? Jo ADD är som ADHD fast utan hyperaktiviteten. Sen finns det säkert någon mer skillnad men inte vad jag vet. Så i alla fall så väntar jag på det mail som det kommer o stå att min utredning börjar, ska bli intressant. Jag tycker inte att man ska gnälla eller se sin diagnos som en nedgång eller så, använd och se den som en superkraft som ingen annan har, tro mig det mesta blir väldigt lätt om du tänker så!

Jag tackar djupt för de fina kommentarer jag fått om bloggen, det motiverar till att göra fler inlägg men sen finns det de som tycker att det är fjantigt och bara tycker att jag söker bekräftelse och så är inte fallet , som många vet är det en unik blandning jag har och jag vill gärna dela med mig min historia och mina erfarenheter! Ska även tillägga att denna blogg är även opolitisk, skulle det komma upp någon typ av rubrik med följande text om diagnoser eller adoption så kan jag kanske kunna ta upp det men vill gärna hålla det mesta neutralt! Hoppas DU får en fin helg! 😜
/Gabriel

  • 148 readers

Likes

Comments

Hej ni som läser.
Jag har länge tänkt på att skriva detta inlägg men har varit nervös för att få veta vad folk kommer tro om mig efter detta, jag ska sluta från och med nu sluta o bry mig om vad folk tycker om mig för det är inte längre relevant. Jag tänker säga vad jag egentligen tycker om mig själv. Jag tänker länge måla upp någon falsk fasad eller tro att jag är någon som är stört, bäst och vackrast.. för jag är långt ifrån det. Jag tycker inte att jag är en bra människa, jag tycker inte att jag är värd något, jag är inte värd något över huvudtaget. Jag är en sån som misslyckas med allt jag försöker med, jag tanker sluta försöka snart, jag blir alltid besviken, nedstämd. Jag tycker inte om mig själv för mitt utseende, hur jag pratar eller hur jag för mig och uttrycker mig, och jag hatar min diagnos. Jag ogillar allt jag gör och det jag gör ska alltid kommenteras av precis alla. Såhär är det, jag vill knappt veta av mig själv, jaga hatar mig själv.

Jag är trött att bli kommenterad, jag är trött på vad folk tycker om mig, jag är trött att bli nedklankad, varför måste man finnas till? Känns så onödigt att ens existera, jag har aldrig gjort något som är bra, om jag nu försökt att göra det så har jag ändå misslyckats, jag är misslyckad. Jag är trött på att försöka, jag är trött på att vara JAG.

Det här är bara vad jag tycker, och grejen är att jag får höra onödiga och spydiga kommentarer av folk och grejen är att man inte ska ta åt sig av skit men jag gör det. Jag tar åt mig vartenda ord och tillslut börjar jag o tro på det, jag hittar det relevanta i de onödiga kommentarer jag får. Och det gör så att jag blir mer & mer labil för varje dag som går, har inget hopp om mig själv kvar. Jag har ingen större lust att träffa folk längre heller. Jag vill bara åka från Sverige o bara försvinna för ett tag. Vill åka någonstans där tar mig för den personen jag är, jag vill åka till någonstans där folk kan respektera mig, jag vill åka någonstans där jag kan få känna glädje och lycka, jag vill åka någonstans där jag kan vakna glad och gå lägga mig tryggt.
Mina dagar nu med humör och allt är verkligen upside down. Den glada Gabriel är bara en fasad.

  • 302 readers

Likes

Comments


Hallå igen! Hoppas ni haft en bra jul och ett gott nytt år. Tänkte börja blogga igen så vi kör!
Tänkte prata om hur o stabil och labil jag egentligen blivit. Varför har jag blivit så o stabil & labil? Alltså.. alla dessa tankar som gror i huvudet på en och det känns som om det blir bara värre, då kanske du tänker att det vore bra att ha gå till en psykolog? Tro mig har haft ca 3-4 st och jag tycker inte att det hjälper.. varför? Jo för att jag tänker så här att om jag berättar allt för denna psykolog kommer hen att hjälpa mig eller ska jag bara prata och inget händer därefter..? Finner ingen mening i det, och jag vet inte riktig vad jag ska ta mig till riktigt. Försöker att använda bloggen som ett ventilations verktyg och det kanske fungerar..
när jag brukar känna mig såpass o-stabil så är jag väldigt nere och säger inte mycket, och minsta felsägning eller påhopp från någon kan få mig att känna att jag är helt värdelös och jag har tänkt på detta länge, vem vet jag kanske är värdelös, jag kanske inte duger. Och det är då adoptionsfrågan kommer fram, varför blev jag bort adopterad? Var det för att jag inte dög, var det för att jag var oplanerad, var det bara för att jag var så värdelös, vill ingen ha mig? Sådana frågor är det som präglar mig nästan varje dag, i alla fall 80% av dygnet. O andra sidan så kan det bara vara så att mina neologiska föräldrar inte hade nog med pengar att försörja ett barn till, och man vill väll trots allt det bästa för sitt barn..? Jag skulle tro att det är så genom att jag kommer från den fattigare delen av Rumänien så det känns logiskt så, men ändå så går jag runt med de negativa tankarna om mig själv och det är något jag får kämpa vidare med.

Har hört att många sagt till mig att dom inte duger osv som jag känner men då har jag alltid varit den som säger tvärtom till dem, att dom duger att många älskar dom etc.. känns som om jag lägger mer energi på andras problem än mina egna och glömmer bort mig själv någonstans i andras problem. Tror jag är så som person att jag bryr mig för mycket om andra, vill alltid att andra ska må bättre än vad jag själv gör, vilket kanske är fel men vad vet jag..? Jag är bara mänsklig så..
Sen kan man även undra vad som händer om man går runt med dessa negativa tankar tillräckligt länge, kan bli destruktiv eller självmordsbenägen osv osv? Vilket jag inte vill bli eller vara, jag vill känna glädje av livet men än idag är det något jag inte gör. Det har gått såpass långt så jag bryr mig inte mycket om mig själv, jag skulle rent utsagt skita i om jag skulle krocka när jag är ute med mina vänner eller om jag skulle råka ut för en olycka, jag tänker mer att " händer det så händer det" visst, det är sjukt ego att tänka så och det är idiotiskt, för vem får lida när jag råkar illa ut för något ? Jo min nära o kära och vänner, jag tror och hoppas inte dom vill veta av att det skulle hända mig något som kan förändra mitt liv eller att det tar slut på ett tragiskt sätt. Så det är nog så man får tänka. Finns nog mer o skriva om detta ämne men klockan är nu när jag skriver detta 02:45 och jag ska upp tidigt så jag känner att vi säger punkt här. Kanske sticker in något i bloggen under veckans gång, vi får se! Tänkte även sticka in ett citat här " Livet är som en bok, du kan inte ändra de sidor som redan är skrivna, men du kan börja på ett nytt kapitel"

Så ni får ha det så bra så länge, Chaaao!
/Gabriel

  • 348 readers

Likes

Comments

Hallå ! Detta året har varit annorlunda kan man gott säga.. men får hoppas att 2017 blir ett toppen år! Kommer börja att blogga igen första lördagen 2017 alltså den 7 Januari. Men det sagt så God jul & gott nytt år önskar Adoptivdiagnos!, ta hand om varann! 🎅🏻🎅🏻🎅🏻
/Gabriel

  • 405 readers

Likes

Comments

Hallå! Tänkte skriva ett inlägg som inte har ett dugg med att göra om min adoption men delvis min diagnos, vet egentligen inte om det beror på min diagnos men strunt samma ska komma till sak. Kände bara att jag måste få ur mig lite.

Finns kärlek? , tror jag på kärlek?, kommer jag få känna kärlek? Dessa frågor har grävt djupa tankar i mitt huvud under ca 4 års tid och tänker mer o mer på det. Jag fick känna på vad kärlek var första gången 2014, jag ser henne som min första riktiga kärlek. Vi kom i kontakt sen höst 2014. Vi började prata mer o mer allt mellan himmel och jord. Vi bestämde oss för att ses i bådas tycke, sagt och gjort så åkte jag till henne i Karlstad. Vi möttes upp på buss-station, vi gav varandra en kram. När vi väl kom hem till henne var det ganska stelt, visste nästan inte vart jag ville ta vägen. Vi satt i hennes rum och det var en tystnad som jag aldrig hade känt förut. Det var tyst i kanske 5 minuter men kännandes som timmar, men till slut börja vi diskutera städer och länder vi ville besöka, så jag tog fram telefonen och visade "Google maps" för att visa vart jag ville åka o lika så hon.

En kort stund efter frågar hon om jag är hungrig och jag svarar "lite" innan dess hade vi pratat om på telefon vad vi skulle laga för mat tillsammans och fick bestämma, då var hennes favorit pommes med fläskfilé. Så vi gick ut till köket och satte i gång, jag stekte kötet medan hon skötte Pomfritten. Kvällen rullade på och vi trivdes med varann. Vi pratade om att ses fler gånger, och det gjorde vi. Problemet var att jag fattade tycke väldigt tidigt om henne samma så hon. Vårat prat med varann förändrades och blev "gulligt" emot varann. Så jag kände kärlek vid första ögonkastet, det var en mäktig känsla jag aldrig kommer o glömma. 

Tiden gick och det blev december. Nästan hela december månaden gick bra tills nyår. Vi messade på nyår som vanligt, innan tolvslaget får jag ett otrevligt sms från hennes kompisar som då tagit hennes telefon och skrivit tex "du vet att hon inte tycker om dig egentligen va? Du vet att hon bara leker med dig? Hon kommer aldrig få eller ha känslor för dig, aldrig." Och det var där jag börja tvivla så jag ringde men hon klickade mig bara, jag tänkte att jag ringer dagen efter, inget svar då heller. Ca 3-4 dagar efter så ringde jag igen och hon svara. Hon sa att hon inte visste längre och undvek mina frågor om de hennes vänner skrivit till mig. Hon sa att hon inte var redo för något förhållande eller något av dess slag. Jag blev förkrossad på den korta tiden vi sågs men jag blev kär och fick tunnelseende. Såg bara henne, inget annat. 

Jag kunde inte släppa att det hade hänt, kändes som allt vara varit en dröm. Efter det så tänkte jag på henne dag ut & dag in, kunde liksom inte släppa mina tankar om henne. Jag satt fast. Ett tag efter detta hände så dock jag reda på att hon pratat med en annan kille under tiden på exakt samma sätt som mig, alltså på ett "kärleksfullt" sätt, och det funkade för dom. Det var då jag lärde mig att jag hatade kärlek, trodde inte på kärlek för fem öre, aldrig i livet.

Saker o ting förändrad med åren. Ja blev äldre och släppte det men har även idag svårt att träffa någon pga att detta kommer upprepas och jag har träffat fler och samma visa fast på ett värre sätt varje gång. Jag orkar inte lekas runt med och utnyttjas och bara ha kul med för stunden. Senast detta hände var våren 2016. Sen dess har man bara isolerat sig från kärlek, det är även ett ord idag jag har svårt med, jag har svårt att lita på någon, för ibland så känns som ingen vill ens bästa, skulle någon säga något så är det bara ord eller bokstäver utan mening för mig. Jag hatar att det ska behöva vara så, det ska inte behöva vara så. Sen kanske många tänker "dra inte alla tjejer över en kam/kant) nej absolut inte men blir bara svårare att lite på den människan om jag skulle träffa någon annan, då blir det mer att man håller sig undan för sånt som kan skada en psykiskt. Har levt med någon typ av psykisk ohälsa länge nu (7-8 år) och allt grundar sig inte i kärlek, men det är en annan historia. Jag är bara trött att leva med denna "psykiska ohälsa " jag blir mer o mer labil för varje dag som går, mer o mer skör. Minsta lilla ord fel kan få mig bokstavlig talat att antingen gråta eller att tänka tankar som jag inte borde, tex - varför har jag existens när man är exakt oönskad av alla man vet om, och då kanske DU som läser räkan ut vad svaret blir om man känner sig oönskad, jo bara att försvinna. Jag försöker hålla mig positivt under dagen men natten är värst det är då man gräver ned sig djupare o djupare för varje natt som går, tillslut vet jag inte längre vart man ska ta vägen. Man känner sig "lost" och även borta i sig själv, så viktiga frågan vem är jag?

/Gabriel

  • 481 readers

Likes

Comments

Hallå & välkommen! Ber om ursäkt att det inte kom något inlägg på Lördagen som bestämt. ber hundra gånger om ursäkt! Men i alla fall. Måste sätta mig ned någon dag o skriva ett längre inlägg. Har ganska mycket att skriva om men min hjärna blandar ihop och kastar runt allt jag har där inne så blir väldigt svårt att skriva ett inlägg vissa gånger.. Jag vill ju ha långa och händelserika och informationsrika inlägg för det blir roligare att läsa! Men ska bolla lite på ett längre inlägg till veckan som jag skriver i förväg och sedan postar på lördagar.

Tänkte så här att jag kan blogga lite allmänt om diagnoser och adoptioner och kanske lite om vad jag gör på dagarna på vardagarna och ta de "viktiga" inläggen på lördagar.. låter det bra?

Så jag ville prova o ha en Q/A och det menas med (för den som är allmänt dålig på engelska & förkortningar) "Questions and answers". Tror de flesta hajjar vad det är! Så ni kan ställ vilken fråga ni vill här i kommentarsfältet eller så kan ni fråga mig på Facebook chatten, funkar vilket som 😜. Så jag hoppas jag får någon fråga som jag kan svara på i ett annat inlägg! Förresten sp kommer alla viktiga inlägg att heta "blogginlägg" tråkigt namn men så är det!
Jaha.. det vart det de! Kul att du läste idag med! Ta hand om varann /Gabriel

  • 578 readers

Likes

Comments

Hallå igen! tänkte posta ett inlägg idag med trots att det inte är lördag, kanske är bra att sticka in något på en måndag också! Alla adoptionshistorier är alla olika. Dom som har adopterat har sina egna historier och erfarenheter. Tänkte dela med mig av ett Youtube klipp som jag hittade. Hon berättar sin historia till sin son Noah och hur det gick till! blir inte mycket skrivet idag så jag lägger in Youtube länken så är du varmt välkommen att titta!
Ta hand om er!/ Gabriel

Likes

Comments

Blogginlägg 2.
Hallå alla som läser! Idag tänkte jag berätta lite om min resa hit till Sverige från Rumänien. Så vi börjar med mina föräldrar. Dom ansökte om att få adoptera, och att adoptera är en väldigt lång process som innebär mycket tålamod och tester och så vidare.. men nu kanske du tänker, vad är en adoption?! Jo här kommer en kortfattad text som jag tagit från 1177 för jag orkade inte att sammanfatta det 😉 (Att adoptera betyder att man blir barnets nya förälder, vilket innebär att man är barnets vårdnadshavare och förmyndare. En adoption kan enligt svensk lag aldrig upphävas. Den vanligaste formen av adoption i Sverige är internationell adoption , det vill säga att man adopterar ett barn från ett annat land.) så där har vi det! I alla fall.

En adoptions tid kan 1-3 år att få igenom, vilket är väldigt länge. Men när mina föräldrar hämtade mig så hade dom tittat på en annan gosse dom kanske skulle ha, men det blev mig i stället som tur var. Men jag har läst att resan var jobbig och påfrestande. Men det gick i alla fall bra. Jag hade bott på ett barnhem i Bukarest i Rumänien, och Bukarest är även huvudstaden i Rumänien. Jag bodde där i ca 1,5 år vilket inte är så länge. Jag tror att man får bo på det barnhemmet till man är 13-14 år gammal tills man släpps ut. Tur som det så slapp jag genomlida det. Efter dom hämtat mig så bodde vi på ett hotell eller motell (ganska oklart för mig vad det var) och sen var det en lång resa till Sverige där jag skulle leva och få min framtid. De första åren var nog bra, har aldrig frågat mina föräldrar hur det var de första åren men antar att det gick ganska bra 😉. Min mamma sa att jag alltid var väldigt glad och sprallig som liten och hade oftast ett stort leende på läpparna 😀, glömde även notera här att jag kom hit året 1997 . Men 1 år efter det så fick jag även en lillebror som heter Mathias. Hade jag några synpunkter på att ha en lillebror när jag var såpass ny i denna familjen? När man är väldigt liten som jag var (drygt 2 år) så tänker man inte på det, jag anpassade mig fort i denna familjen genom att jag inte visste något annat eller vet fortfarande inte något annat så detta är min number one family liksom.

Många har frågat mig om jag vet något om mina biologiska föräldrar, tyvärr så vet jag inte så mycket om dom. Min mamma har sagt att hon visste att det fanns en mamma vars namn jag inte vill säga här och vet inte ännu korrekt stavning på hennes namn. Min mamma sa även att jag tros eller har en storebror också.. who knows! 😉. Har dessutom fått frågan också om jag inte vill ta reda på mitt ursprung med land och biologiska föräldrar, klart jag vill det, vill det mer än något annat i världen! Men det är väldigt svårt utan en professionell. Mina föräldrar separerade även när jag var ca 7-8 år och även kunde man inte greppa vad det betydde men ändå så förstod man ändå innerst inne vad det var. Mina förändrar hade planer att åka tillbaka till Rumänien och visa mig bär jag var tillräckligt gammal och vart allt skedde och vart jag har mitt blod ifrån. Men det blev inte så. Drömmer även idag om att få åka tillbaka med en av mina föräldrar för jag kan seriöst inte få en bild i huvudet av att dom åker tillsammans genom att dom varit skilda såpass länge nu, och min mor & far har hittat ny kärlek, man måste även har respekt för det fast man emot det fortfarande, jag tror att man aldrig kommer acceptera det, men det är bara att gilla läget helt enkelt, det är ju trots allt deras val och inte mitt. Som ung så trodde jag att jag kunde påverka det men såklart hade man jätte fel!
Då har vi klarat av detta kapitel, lite fakta brist här men kommer komma mer o mer detaljer det kan jag lova! Och detta jag skrivit nu det är från huvudet. Jag behöver sätta mig ned med min Mammas bok som hon skrev och den innehåller allt med detaljer osv kanske inte släpper all information men mycket kan utlovas genom att detta är såpass viktigt för mig att gå ut med.
Vet inte om det är så många att de går ut med att dom är adopterade men finns många som deltagit i tv 4'as serie "Spårlös" och jag har även sökt dit själv en gång men inte fått något svar eller så, har inte ens en aning om dom sänder det fortfarande men om dom gör det så kommer jag söka och söka tills jag kommer med, som jag sa är det väldigt viktigt för mig att veta allt som går att veta. Drömmer även om att få skriva en egen bok om mitt liv som adopterad (ville bara notera det!) Så det vart det med det! OBS ett nytt inlägg kommer varje lördag så håll er uppdaterade! Om någon Facebook profil med namnet "AdiptovDiagnos" önskas så kommer jag lösa det men det känns fortfarande såpass nytt och behöver fler läsare som är intresserade, vore jätte kul om någon spred bloggen till sina vänner, familj etc som har någon liknande bakgrund som mig. Du som även inte har det är såklart välkommen att ta del och lärdom om mitt liv.
Ta hand om er / Gabriel 😜

  • 774 readers

Likes

Comments

Så att vi ska få en bra början så ska ni få veta lite kort vem jag är. Jag är en kille på  20 år men fyller 21 i december. Jag är oftast glad och positivt inställd till det mesta. Är även väldigt lätt att ha o göra med. Jag bor med min far i Kristinehamn. Är för tillfället arbetslös. Så har inte så mycket för mig om dagarna än å söka jobb..

Då går vi in på det viktiga! Jag är en kille som är adopterad från Arad - Rumänien. Jag kom till Sverige året 1997 och är född 1995. Och jag lider av en diagnos och möjligtvis en till, tyvärr.. jag har en del av Autism och det gör att min hjärna blir väldigt trött fort av ansträngning tex.. finns mycket mer att berätta om min diagnos och resan till Sverige. Jag har under mina år i Sverige fått tackla fördomar om att vara just adopterad, som tex att folk kanske tror att man blivit övergiven, och lämnad av massa andra skäl, listan kan göras lång. Har fått många frågor angående det så tänkte att det var smart att skapa en blogg om detta så får ni läsare veta mer och dess innerbörd etc you name it. Så ni kommer få ta del av planeringen av mig hit till Sverige och hämtning av mig och mitt liv här i Sverige som adopterad. Hoppas ni vill ta del av det här skulle betyda mycket! Så kanske jag kan ändras folks syn på adoptering och diagnoser. Med det sagt så sätter vi punkt här och hörs vidare, Ta hand om er! / Gabriel 😜🇸🇪

Förresten så kommer det komma ett nytt inlägg varje lördag till att börja med!

  • 829 readers

Likes

Comments