Jag lyfte armarna.

"Men hoppa då." Ropet nerifrån hördes klart och tydligt från så hög höjd. Jag sträckte ut händerna, som om jag välkomnade vindarna och lukterna. Jag lutade mig sakta framåt och föll. Det kändes som en evighet innan jag träffade marken med en hört duns. Smärtan var olidlig och jag kunde känna mina sista tårar lämna mina ögon och sedan slutas helt. Jag var stilla, helt stilla. Tiden hade stannat och rösten bakom mig hade tystnat. Mina sista tankar flög runt i huvudet och mina sista minnena flög förbi i ögonvrån.
Jag mindes min sjätte födelsedag med tårta som mina föräldrar bakat. Sångerna som sjöngs till min ära och grattis korten som jag slet upp ur deras tillhörande kuvert. Mitt blonda hår som nu var fyllt av konfetti och serpentiner. Lekarna som lektes och skrattet som lät. Alla var glada, som man alltid var innan allt hände.
Jag minns min första dag i en ny stad och på en ny skola. Alla som kolade på mig med stora glansiga ögon. Hur läraren skällde ut mig för att jag var försenad första skoldagen. Anledningen till det var att mamma än en gång hade kommit hem fyra på morgonen stupfull och helt oigenkännlig. Jag hade lagt om henne och pussat henne godnatt innan jag gick ut och satte mig på balkongen med bara stjärnorna som sällskap. Jag hade tagit djupa andetag och suttit där i en timme innan jag hörde min mamma spy från sitt rum. Om pappa bara fanns kvar så skulle att vara bra.
Jag minns morgonen till just denna dag då jag hade suttit i skolan en halvtimme innan de första människorna brukas finnas på plats. Jag hade haft mig och min bok som sällskap. Jag jade suttit i ett hörn, mitt hörn, och drömt mig bort till en annan värld och hopats på att något skulle förändras. När klockorna ringde skyndade jag mig in i klassrummet och satte mig längst bak mot fönstret. Jag hade genomlevt halva dagen innan han kom. Han som var orsaken till allt. Han som aldrig fanns där för en utan bara kom upp ur skuggorna för sitt eget nöja. Han trängde in mig i ett hörn och tryckte upp mig mot väggen innan han gav mig en örfil på högra kinden. En, två, tre sparkar kom efter varandra. Mot benen, magen och ryggen. Mina tårar var redan borta efter alla timmars av gråt och all känsel var glömd. Det ända jag såg var mörker. Jag låg stilla på golvet några minuter och när jag väl öppnade ögonen så var han borta. Jag vet att man inte ska ge upp men jag kunde inget annat göra.
Jag gick upp mot stigen som ledde till klipporna vid sjön. Oftast brukar ungdomar hänga här på kvällen men inte nu. Jag satte mig ner på den hårda stenklippan och andades. In och ut. Skulle jag göra det eller skulle jag fega ut som så många gånger tidigare. Jag skadar inte bara mig själv utan även alla i min omgivning men om jag inte har någon där så spelar det väll ingen roll. In och ut. Jag ställde mig upp och såg en skugga kastas nere på marken under mig. Självklar var det han, han som gör såhär mot mig. Vinden förflyttade hans röst uppåt och ett brus kom med.
"Jag vet att du kommer fega ut."
In och ut. Jag övervägde en sista gång innan allt skedde. Jag sträckte ut händerna, som om jag välkomnade vindarna och lukterna. Jag lutade mig sakta framåt och föll. Det kändes som en evighet innan jag träffade marken med en hört duns. Smärtan var olidlig och jag kunde känna mina sista tårar lämna mina ögon och sedan slutas helt. Jag var stilla, helt stilla. Tiden hade stannat och rösten bakom mig hade tystnat. Mina sista tankar flög runt i huvudet och mina sista minnena flög förbi i ögonvrån.

Likes

Comments