View tracker

Min högsta önskan av allt just nu är att få börja om, en ny start.
Ny stad, nytt folk och där ingen vet vem jag är eller vad jag gjort. Få lätta och börja om, utan falska rykten, utan allt gammalt folk som sprider bullshit om en.
Jag har snart en termin av grundskolan kvar, en termin av bullshit innan jag skulle kunna göra som jag vill då det är upp till mig vad jag vill läsa, vilket gymnasium jag vill gå på.
Och det är något jag skulle vilja göra på ett nytt ställe, i en stad som inte bara ligger en 45 minuter bort.
Ge mig flera timmar bort.
Drömmen just nu är att få flytta hemifrån, bo med han som jag älskar mest, plugga, börja lägga upp för framtiden, få något deltidsjobb så jag tjänar pengar, få leva mitt liv utan att ha folk som står och flåsar mig i nacken i väntan på mitt nästa misstag.
För det är så det känns just nu, att folk går och väntar på att jag ska göra fel så dom kan börja sprida nya rykten för dom gamla börjat bli tråkiga.
Denna håla är så fylld med skitsnack då inte ens husdjuren blir lojala liksom.
Jag är bara less på Linde och jag vill bara härifrån, få en fräsch början någon annanstans än här.
Hitta mitt lugn och börja leva igen för just nu lever jag inte, jag är som en vandrade död som bara väntar på att någon ska öppna kistan åt mig, och jag är så trött på det.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

  • 25 readers

Likes

Comments

View tracker

Det här med bekräftelse, något vi alla söker.
Alla söker vi bekräftelse på olika sätt, vissa genom sex, andra genom att ha attityd eller utstickande kläder och dylikt.
Mitt sätt att få bekräftelse på innan jag fick förhållande va genom sex och att va våldsam. Jag slogs väldigt ofta 4-5 gånger i veckan, något jag aldrig har berömt mig själv för eller velat prata om.
Jag låg runt med random killar för att känna värdighet, för att känna att jag va tillräcklig på något sätt och att jag kanske duger till något iallafall.
Jag har ofta funderat på varför de blev så, varför jag vart så hård mot mig själv och mot människorna omkring mig.
Och jag tror de har med mobbningen jag vart utsatt för i lägre åldrar, att de va därför jag blev som jag blev.
Och jag tänker väldigt ofta på de jag gjort, hur mycket jag kan ha förstört personen jag slagit, vad den personen fått gå igenom efter jag gjorde de jag gjort.
Jag undrar också ofta hur de kunde gå så snett de gick ett tag, hur jag gick från toppenbetyg i skolan och va mönsterbarn till att helt tvärvända. Hur jag gick från att aldrig druckit, rökt eller något sådant till att göra de som om de va vardag, att de va så de skulle se ut.
Jag tvärvände på en sommar och de va sjukt, att på två månader så gick allting utför.
Och jag får ärligt ångest över det jag gjort, ångest över alla gånger jag skällt ut mina föräldrar, ångest över hur mycket jag druckit vissa helger, ångest över allt annat och alla knytnävar.
Och jag är på väg tillbaka till att vara mönsterelev igen, men de känns så sjukt hur en flytt, ännu mindre sömn, fler bråk, mer ångest och panikattacker kan få mig att bli fokuserad, som att jag behöver kaoset i mitt liv.
Att jag behöver kaoset runt mig för att kunna känna mig stabil i mig själv, det är sjukt när man tänker efter.
Men samtidigt är jag så jävla glad nu över att de går bra, ingen stress över skolan där man ligger före i alla ämnena igen och att jag mer eller mindre fått tillbaka mitt inre lugn, visst vissa dagar är skit men de är allas nån gång.
De går bra nu.

  • 88 readers

Likes

Comments

View tracker

Jag har gått utan mina minipiller i 2 veckor nu och de måste ha vart dom värsta två veckorna i mitt liv.
Mår illa, kräks, har konstant huvudvärk, sover ingenting, tappat aptit, kallsvettas eller är feber varm och är allmänt hormonell.
Anledningen till att jag skulle gå utan är för att se om smärtorna jag har i äggstockarna skulle bli mindre och se om min mens kommer tillbaka då jag bara haft småblödningar till och från. Nu när jag gått utan så har jag inte haft någonting alls om man räknar bort det dåliga måendet.

Jag och Pojkvännen har också tagit en paus nu för att få tid till att värdesätta det vi har och få tid till att tänka på vad vi vill.
Jag har känt att vi inte har den där gnistan vi hade från börjar, även känt att vi inte har tid till varann och att de då nog är bäst att vi är ifrån varann ett tag och få se vad vi vill och hur vi ska göra.
Jag vill inte att någon gör en sån stor sak av det och att det inte behövs då det är något vi behöver jobba på, något vi löser bäst ut själva.
Ända anledningen till att jag skriver det är för att jag får frågor dagligen om hur de går mellan oss eller kommentarer om att vi är "goals" men skrapar man på ytan så ser man också mycket svartsjuka och bråk.
Något vi måste jobba på och kommer göra bakom stängda dörrar, ingen annans business än våran.
Jag skulle uppskatta om folk inte frågar, utan bara låter det vara. Det är som det är och det löser vi bäst själva.

  • 181 readers

Likes

Comments

Jag har kommit in i en instabil period.. Ena sekunden mår jag bra, nästa gråter jag, tredje är jag arg och så vidare..
Är också väldigt instabil i mina känslor för människor, vad jag känner och tycker.. Velar väldigt mycket fram och tillbaka i tankarna om vad jag vill och inte vill..
Har svårt att blicka framåt och se någon typ av ljus i mörkret..
Två personer jag sett som familj har gått bort den senaste veckan, vet inte riktigt vart jag står med pappa eller någon annan i familjen.. Ännu mindre vart jag har mig själv..
Det känns bara som att de inte är min tur att må bra än och min tur att få flyga högt bland molnen..
Så jag ber om ursäkt till dom jag hör av mig till, för när jag faktisk hör av mig så är det inte för att jag vill ses eller så, utan för att dom kan fixa något jag själv inte har åldern inne till eller för skjuts eller bara ha sällskap en stund innan jag kan gå tillbaka till min säng där jag spenderar mestadels av min tid..
Jag vet att det är okej att vara ledsen och att inte må bra men jag orkar inte må såhär när jag vet hur det är att vara på topp..
Jag vill bara slippa oron över att förlora dom som faktiskt bryr sig om mig och dom jag bryr mig om.. Vet att jag måste träna på att öppna mig och berätta hur jag mår men hur jag än försöker så blir det oftast formulerat fel och därför väljer jag att vara tyst och hålla tillbaka istället..
Ni som vet att jag bryr mig om er, förlåt att jag inte riktigt har styrkan till att träffas och hitta på saker.. Jag älskar er, det för jag men jag vill inte visa mig såhär då mitt humör är som en berg och dalbana och jag vill inte riskera att förstöra mer än jag gör..

  • 166 readers

Likes

Comments

Jag har varit rädd för att skrivit detta inlägg, känt panik och nästan struntat i det men jag känner att jag vill få ut detta.

Jag var mobbad från ettan till trean och var hon som lekte mest själv, hade jag en kompis så höll jag fast i den. Den kompisen var mitt allt. När jag skulle börja fyran så var det tufft, skulle byta skola och börja i en helt ny klass med nya människor. Även där kände jag direkt att detta kommer bli jobbigt men försökte ha ett öppet sinne, men allt kom ikapp mig. Jag mådde dåligt av att gå i skolan, kände att jag inte hade någon att lita på och var för det mesta själv, fick jag va med så va det på lärarens begäran. Det va även då jag började visa framfötterna och började slåss som en galning, käftade emot och hade noll respekt. Det va mitt sätt att visa att jag inte mådde bra, även då jag började få ätstörningar och skada mig själv. Fyran gick och sen började jag femman och det fortsatte precis som i fyran. Efter cirka halva femman fick jag byta skola igen för att lärare och rektorer hade tröttnat på mitt våldsamma och respektlösa beteende.

Denna gång så kändes det bättre att byta skola, jag va inte lika rädd och nervös men fortfarande fylld av panik då jag visste att de va personer jag gick med på förskolan.
Vad skulle dom tänka om mitt våldsamma beteende? Mina respektlösa kommentarer? Jag vart snabbt ganska ensam i mig själv och visste knappt vem jag var, men det blev även bättre. Klassen jag hamnade i va en väldigt trevlig klass, en klass jag tyckte fungerade bra. Femman och sexan rullade på och jag tog mig igenom det, de va jobbigt psykiskt men jag klarade det. 
Sen va det dags för sjuan, mitt tuffaste år av dom alla. Jag mådde väldigt dåligt, jag hade väldigt mycket panikångest och skadade mig själv väldigt mycket.
Jag började prata med världens finaste kille i mitten av sjuan där, han blev snabbt min bästavän och mitt stöttning i allt. Jag ville inte lägga så pass mycket tyngs på honom som jag gjorde då, han hade redan mycket att stå i och fixa med sig själv. Just då va han min räddning och är än idag.
Sjuan gick på och efter fyra misshandlar så fick jag byta klass, lärarna i klassen jag hade kände att dom inte klarade av mig och att det blev för stor press att veta vart dom hade mig. Vilket va förståeligt med hur jag va då.
Sjuan led mot sitt slut och jag började åttan, där blev det en tvärvänding för mig. Jag slutade slåss, började äta och mitt självskadebeetende va långt borta. Jag började kämpa för att ta igen dom åren jag förstört, jag började komplettera upp allt för att få godkända betyg, jag började hålla mig uppe. Jag tog mig uppåt och precis när jag hamnade på toppen så gick jag in i väggen, det blev svårt att ta sig upp på morgonen, skolan blev jobbig och allt blev bara tungt.
Jag tog mig igenom åttan med godkända betyg, jag förstod inte själv vad som hände men efter ännu ett klassbyte och en mentor som verkligen stöttade och hjälpte mig med allt jag behövde så klarade jag det. Vilket egentligen nog va allt jag behövde, jag behövde stöttning och hjälp som jag inte fått innan.
Nu när jag börjar nian så tänker jag bara köra igenom det, bli klar och bara köra. Hoppas på att det går lika bra som det gick med åttan.
Efter nian så tänker jag ta ett sabbatsår, jag känner att jag inte klarar att sätta mig i en skolbänk direkt och plugga, iallafall så jag känner nu men allt kan ju förändras. Jag vill ha ett år där jag får vila och förhoppningsvis bara praktisera, få lätta ett tag från skolpressen som jag känner att jag inte klarar av.
Samtidigt som jag vill göra det så vet jag inte om jag orkar sätta mig i en skolbänk igen efter det, om jag verkligen klarar av att gå tillbaka till dom rutinerna efter ett år utan dom. Jag får se hur det blir, just nu är det de jag vill och känner iallafall.

Likes

Comments

Att bli frisk från depression är inte lätt, det är svårt och det är en kamp. Jag kämpar varje dag med mig själv, jag kämpar för att en dag kunna säga att jag mår bra hela tiden.
Ja, alla har dåliga dagar och saker som tynger. Jag kan inte filtrera bort dessa saker och jag kan inte gå vidare, vilket människor i min närhet har svårt att förstå.
För det syns oftast inte att jag tar åt mig, det syns inte att jag mår dåligt av det du säger och gör mot mig.  Jag håller tillbaka massor som jag egentligen bara vill spy ut, men hur ska det kunna förändra saker?
Hur ska jag kunna visa att jag bryr mig när det stundvis inte känns som att mina känslor spelar någon större roll för någon annan?
Det många faktiskt inte vet om mig är att jag gråter mycket, väldigt mycket. Aldrig öppet så andra ser eller hör, men i mitt rum om nätterna när familjen somnat och pojkvännen sover på andra sidan luren så gråter jag. Jag har svårt att släppa taget om mina murar och visa att jag mår dåligt, jag vet inte hur lång tid det tog för mig att gråta inför min pojkvän och första gången jag grät inför honom så va det när vi duscha ihop. Han tog det inte fel, han höll om mig och va stolt över mig för att jag äntligen visat hur jag känner istället för att ligga vaken tills han somna.
Jag tror inte jag har gråtit inför så många av mina vänner, det är två stycken som jag vet att det har hänt med. 
Jag vill kunna vara öppen och utåt men kroppen skriker åt mig att gå in i försvarsläge, att de är farligt att visa mig svag och liten.
Jag vet att de är svårt att umgås med någon som är stängd, smått förbannad och helt tyst men jag vet inte vad jag ska säga eller göra för att visa hur jag är och hur jag är utan att känna att folk dömer mig rakt igenom och tar avstånd. 
Detta är ju inte andras fel, utan mitt. Det är något jag måste jobba på och kämpa på med att lösa.

Likes

Comments

Jag måste härifrån, få lätta och andas..

Jag äter så sjukt dåligt igen, inget sug på mat.
Jag gråter mig till sömns och hamnar aldrig i djupsömn längre, minsta lilla ljud och jag vaknar.
Behöver mänsklig värme som inte är ett djur utan en människa som håller mig hårt och kan hålla mig rak just nu.
Jag faller, alla känslor slår sönder mig och jag börjar bli trött på att hålla masken dagarna i ända..
Jag är så trött på att aldrig känna mig utvilad längre.. Så här har det vart sen i höstas, sen familjen fick reda på det man gömt för dem i 3 år.. Jag hade hållt det så jävla fint, tänkte det dem inte visste lider dem inte av..
Allt blev ett helvete efter det.
Jag kommer inte ut, sitter fast hemma.
Jag håller inne alla känslor förutom när jag tappar det totalt och ingen kan kontrollera mig, då det är bättre att vända på klacken och gå än att vara kvar och riskera knytnävsslag..
Nätter spenderas på balkongen, njuta av tystnaden.. Iallafall den som är runt omkring medan huvudet skriker, alla tankar gör sig hörda..

Jag klarar inte detta längre, alla ber mig att hålla ut för att det är sommarlov snart.. Men hur ska jag kunna hålla ut när energin inte finns till det? Hur ska jag klara av allt när jag inte ens kan ta hand om mig själv?

Likes

Comments

Det behöver inte vara en kärleksrelation, familjerelation eller något sådant utan relationer överlag. Såna du har med dina vänner eller tillexempel med någon annan i din närvaro.
Personligen tycker jag att det är svårt att ha relationer, inte för att jag inte älskar personen utan för att jag inte klarar av att ha människor så pass nära mig, jag behöver mitt avstånd och mitt privatliv.
Där ingen annan än jag bestämmer vad som ska hända eller vad som måste göras, få vara i min lilla egna bubbla och samla alla mina tankar.
Jag behöver få komma och gå som jag själv vill för i vissa perioder så behöver jag få vara ifred och i vissa behöver jag människor runt mig, det kan tas fel.
Som att jag inte bryr mig eller som att jag utnyttjar dig men så är de absolut inte så.
Jag måste ha mitt utrymme att andas på och mitt utrymme att kunna gå ifrån om de blir för mycket. Det är oftast därför jag inte följer med på shoppingtur eller ses på café, just för att det är så mycket folk som är för tätt inpå varann och jag kan bara gå när jag inte klarar mer, skulle jag göra det så skulle det va otrevligt av mig och om jag då sitter med en person som inte känner mig så pass väl så blir de fel och den personen kan få skuldkänslor fast den egentligen inte gjort något fel.
Jag ses hellre hemma hos någon, de blir mindre tryck och jag klarar av det mycket bättre.
Detta är något JAG måste jobba på, ingen annan för det hänger fortfarande på mig. Det är ju ingen annans fel att jag vänder på klacken utan det är mitt fel. Men jag vill inte att någon ska ta det fel, utan att förstå att jag inte klarar av allt ljud. Jag kan inte stänga av rösterna runt om kring och bara lyssna på dig, jag kan inte filtrera bort det. Samtidigt är det många intryck även fast jag  vart där förut och jag vet hur det ser ut så blir det fortfarande mycket för mig att ta in.
Men som jag sa, detta måste jag jobb på för att klara av sociala sammanhang bättre och klara av att umgås med folk.
Så ta inte illa upp om jag säger att jag måste gå ut en sväng, gör absolut inte det. Det är inget illa menat mot dig, utan jag som behöver en paus.

Likes

Comments

Inte den typ av frihet jag hade innan jag fick pojkvän, utan den som gjorde att jag kunde andas.  
Den jag hade innan allt blev totalt knullat.
Friheten att kunna sova hos en kompis en natt eller vara ute längre än när porten har låst. Bara kunna skicka ett sms och säga att jag kommer sen, jag ska träffa den och sen och veta att de är lugnt.
Men jag kommer aldrig få tillbaka den, det är bara att inse.
Jag lever på att gå upp, gå till skolan, vara där, gå hem och sen hjälpa till hemma. Är så trött på detta men de är väl bara att inse att detta är mitt eget fel, jag kommer inte bli fri igen.
Jag kommer inte få tillbaka hennes tillit vilket gör att jag inte blir friare än så här, jag har tur om jag får vara fri en eftermiddag efter skolan. Det beror på om jag fått frånvaro eller inte och med alla dessa fel dem har i sina listor, jag inte har vissa lektioner så det blir frånvaro för att dem inte har gjort fixat klart allt.
Jag blir så frustrerad och med en förälder som inte litar på en så är det bara att gå hem, precis som alla andra dagar.
Så barn, gör inga misstag. var för ärliga mot era föräldrar, berätta om varenda steg du tar.
Till mina syskon:  Bli aldrig som jag, det är inte värt det.

Likes

Comments

Jag vet att du vart hans bästavän, jag vet det men när du inte kan respektera vårat förhållande så sårar det mig.
När du ringer honom 5 gånger och inte får ett svar utan jag ger dig ett " han sover så låt han va", det handlar inte om att vara elak, det handlar om att ha respekt mot folk som sover.
Jag säger inte att ni inte får prata, jag säger inte att ni inte får vara vänner men samtidigt? Ägna en tanke åt hur jag blir och må och känna när ni pratar.
Ägna en tanke åt att jag blir svartsjuk och får konstiga tankar om allt, jag vet vad du känner/känt för honom vilket gör mig mer nojig.
Jag vet, vi var typ "vänner" förut, vi umgicks och så vidare. Men det sket sig på grund av dem snestegen du gjorde, på grund av hur du sårade mig.
Ärligt? Jag vill inte ha tillbaka dig i mitt liv men jag vill att du respekterar mitt förhållande med honom, det har ändå gått mer än 1 år nu och jag tycker att med tiden så borde du förstått.. Det kommer inte bli som de va förut, de kommer inte va ni två.
Den tiden är över nu.
Jag ber om ursäkt om det sårar dig men jag kommer inte göra slut på detta för att få dig nöjd, jag kommer inte såra honom för att göra dig nöjd. För jag vet det, du väntar på mitt första misstag så det ska ta slut mellan oss så du kan få din chans.
Jag tänker inte avsluta det här för att det mellan han och mig är det ända jag är säker på, det jag kämpar mest för. För jag vet inte vad jag hade gjort utan honom eller vart jag hade vart utan honom.
Han har hjälpt mig så mycket, han har funnits i alla lägen och jag älskar honom mer än allt på denna jord. 
så Sorry not sorry, han är min❤

Likes

Comments