Såhär efter nyår eller som nybliven mamma kan man matas av reklam för "hur man når sin målvikt", "hittar drömkroppen" eller "kommer i sitt livs form". Det säljs så kallade "mirakelkurer", snabbdieter, tillskott och annat av alla dess slag. Vad anser jag om allt detta? Jo, jag ger er ett ord: bullshit!

För det första så är alla dessa kurer bara ett sätt för företag att tjäna pengar, främst på människors okunskap. Sedan är snabba lösningar aldrig svaret. Går du snabbt ner i vikt kan jag lova dig att du går lika snabbt upp igen. Ska man komma i form så får man ta latheten och slänga den i soppnedkastet tillsammans med alla sötsaker och onyttigheter. Att gå ner i vikt eller komma i form kräver engagemang och uthållighet. Du måste satsa helhjärtat och långsiktigt. En quickfix fungerar kanske för stunden men vill du inte att ditt mål ska vara något som verkligen håller? Kanske något livslångt till och med? Då måste du satsa på något som är hållbart och soppdieter, aloevera-shots eller andra snabblösningar är inte svaret. Jag tror inte på förbud utan snarare att man prioriterar om. Varför sluta äta goda sötsaker eller desserter? Välj istället att bara göra det i en mindre mängd och inte lika ofta. Förstår ni min tanke? Jag tycker att livet är för kort och maten är för god för att förbjuda något. Det handlar bara om prioritering.

Så, varför komma i form efter graviditeten? Jag ser många som skriver att de bojkottar denna "kom i form hets" efter graviditeten och struntar istället fullständigt i att gå ner i vikt och är nöjda med hur de ser ut. Jag köper det till viss del. Jag kan börja såhär:
Du SKA vara nöjd med hur du ser ut och vad din kropp har presterat. Du har burit på ett barn i 9 månader och genomgått en förlossning. Bara ni som har fött barn vet vad kroppen genomgår vid en förlossning. Du SKA vara stolt. Sedan anser jag att en viktnedgång aldrig är svaret för någon som hatar sin kropp. Jag tror inte att det spelar någon roll hur mycket man går ner eller hur mycket muskler man får. Att älska sig själv och sin kropp börjar inifrån, så börja med att ta hand om dig själv inifrån med.
Hur som helst köper jag inte riktigt att man bara ska släppa taget efter en graviditet och låta kroppen vara. Du behöver stärka upp dina muskler i kroppen och har du gått upp mycket i vikt så kan du behöva gå ner dem igen. En frisk och stark kropp minimerar risker för skador och sjukdomar. För det är nämligen så att "komma i form" efter graviditeten handlar inte bara om det yttre. Nej, det är så mycket mer. När du träna och äter bra så mår din kropp bra. Mår din kropp bra så håller du dig, som tidigare nämnt, dig frisk och kry. Människor som är aktiva och äter bra mår över lag bättre både psykiskt och fysiskt. De sjukskrivs inte lika mycket och de orkar mer i sin vardag.

Så för mig som mamma ser jag det som en självklarhet att ta hand om mig själv och min kropp. Jag vill bygga upp min kropp igen och jag vill gå ner mina gravidkilon för att orka mer i min vardag med mina två små busfrön. Jag vill ha ork att leka hela dagarna, att vara på topp när de väcker mig på morgonen, jaga dem runt i trädgården och busa så mycket som möjligt. Jag vill minimera risken för sjukdom och jag vill att mitt val av livsstil ska bli en del av min familjs livsstil. Jag vill inte att våra barn ska bli stillasittande barn som hittar glädjen i sin ipad. Nej, jag vill att det ska se det som en självklar del av dagen att vara ute och leka i den friska luften. Jag vill även att de ska få i sig bra mat som gör deras växande kroppar väl. Så mitt val att leva hälsosamt handlar inte bara om "beachen 2017" utan snarare om en frisk och pigg familj.

Men jag kan inte sticka under stolen med att jag absolut även vill komma i form för att bikinin i sommar ska sitta så bra som möjligt på mig. Jag trivs som bäst med min kropp när den är fast och slank. Då sitter mina kläder som bäst och jag trivs som bäst.
Så mitt mål är en sak och vad jag vinner när jag nått dit är flera saker. Hänger ni med?

Så hur ska jag nå dit och vad vill jag kunna inspirera er med? Jo, jag vill visa att man kan komma i form och leva hälsosamt utan att (i min mening) kasta pengar i sjön. Du behöver inte lägga pengar på dyra gymkort eller tillskott. Du behöver inte heller köpa massor nya träningskläder eller prenumerera på specialiserad kost. Det enda du behöver lägga pengar på är ett par bra träningsskor för de kommer behövas.
Min belöning när jag har tappat alla mina extrakilon är ett medlemsskap på ett nytt gym. På detta viset ska jag visa att det enda som egentligen behövs för att komma i form är viljan.. och ett bra par skor.

Jag kommer:

  • Börja sakta och lyssna på min kropp. När jag får klartecken efter efterkontrollen hos barnmorskan kommer jag öka intensiteten på träningen. Sakta men säkert.
  • Jag kommer promenera mycket. Så fort barnen ska sova så åker träningsskorna på och iväg bär det med min kära Bugaboo Donkey och mina två små prinsessor som supporters.
  • Träningen kommer även bestå utav en styrkedel i form av crossfit-inspirerad cirkelträning där jag jobbar mycket med min egen kroppsvikt. Denna kommer jag göra 5 dagar i veckan.
  • Jag kommer äta regelbundet och rent. Återkommer mer kring min kostplan i ett annat inlägg.


Det är inte alltid lätt att veta var man ska börja när man känner att man vill ta tag i esin träning och kost. Inte heller alla har råd med dyra gymkort eller andra aktiviteter. Jag hoppas med detta kunna inspirera till att det inte finns några hinner för att bli mer hälsosam.
Jag är inte någon lic. PT eller kostrådgivare. Däremot har jag mycket erfarenhet efter år av träning och arbete inom gymbranshen. Jag har även gjort denna resa en gång tidigare där jag gick ner 25 kg efter min graviditet med min äldsta dotter. Så jag vet vad som väntar, vad som krävs och hur man går tillväga.

Så med andra ord, nu kör vi!

Likes

Comments

Idag började vi dagen, efter en nästan helt sömnlös natt, men en kall promenad med vagnen. Vi gick förbi affären och med hem följde min lite försenade måndags-bukett. Jag älskar att börja veckan med färska blommor på borden och även detsamma inför helgen. Så fräsch och det höjder mysfaktorn i hemmet tycker jag.

Dessa två, mitt liv. Idag blir mini-minst 3 veckor gammal och fick med det inviga sin matchande adidias-dräckt med storasyster. Båda dräkterna är för små för flickorna vilket är perfekt. Då kan de använda dem ett bra tag framöver.

Hej finisar!

Här känns det som om dagarna springer iväg och imorgon är det sista dagen som maken är hemma med oss sedan börjar han jobba igen. Jag kan erkänna at jag är lite smått nervös inför att ha båda tjejerna själv hela dagarna men det ska bli skönt att hitta våra egna rutiner. Det som känns jobbigt är att vi kommer vara så låsta den närmsta tiden. Med tanke på RS-viruset och alla influenser som är extra kraftiga i år så håller vi oss bort från öppna förskolor och andra platser där risken för smitta är som störst. Lydia är så liten och om hon skulle bli smittad skulle det vara förödande. Det känns inte alls värt det så vi får använda fantasin för att det ska hända massor roligt för Céline i veckorna. Vi har hennes kusiner som hon kan leka med, vi kan gå till skogen, leka i lekparken, pyssla här hemma, åka till landet och hälsa på mor & far-föräldrarna. Ja, det finns så mycket vi kan hitta på. Samtidigt ser jag fram emot att högsäsongen för alla smittor försvinner så att hon kan leka av sig på öppna förskolan, vi kan gå på sångstunderna i kyrkan, åka till leklandet mm.

Idag är Lydia 3 veckor gammal och hon är så mammig just nu, hon söker verkligen efter den trygga närheten som hon känner igen hos mig. Så fort jag lägger ner henne för att sova så vaknar hon och gråter. När jag tar upp henne lugnar hon sig direkt och somnar sedan i min famn. Så mysigt men ni kan tänka er hur lite jag får gjort här hemma så bärselen som förhoppningsvis kommer imorgon är riktigt efterlängtad. Jag kommer ihåg att det var precis samma sak med Céline när hon var såhär gammal. Hon ville bara mysa i min famn. Inte så konstigt, det är ju bara några veckor sedan hon låg väl omsluten inne i min mage.
Hennes behov av mamma-mys gör ju även att projekt "Célines nya rum" tar lite längre tid. Det är jag som så gärna vill göra det så maken får knappt röra väggarna därinne haha. Jag älskar att måla och pyssla. Jag har som mest hunnit måla en vägg innan jag ska pausa för att Lydia gråter efter mig. Snacka om illa vald tidpunkt för att göra om ett barnrum men det får helt enkelt ta den tiden det tar. Behöver hon mig så går det före allt annat.
Nu är hälften av målandet klart och jag hoppas kunna göra en heldel imorgon med. Sedan ska bara en fond-tapet upp på den sista väggen samt lite vägg-dekorationer och sedan kan vi börja flytta in möblerna. Vi behöver även inhandla lite nya möbler men jag har inte riktigt hittat det jag söker dit in än.

För övrigt så är ett inlägg angående viktminskning påväg upp på bloggen. Försöker posta det imorgon om mini låter mig skriva klart. Ni kan ju gissa vilka två som styr hemmet här hemma numera! :)

Likes

Comments

Men Céline hade vi ingen bärsele och det ångrar jag. Vi köpte en bärsjal som inte alls var vår grej så den användes aldrig. Istället bar vi på henne när hon ville vara nära. Nu med Lydia var det nästan ett måste att införskaffe en bärsele. Hon vill vara nära mig och jag behöver ha mina händer fria för att kunna få lite gjort här hemma och även för att kunna leka/ta hand om Céline.

Så ikväll klickade jag hem denna goding från Babybjörn. Hoppas att den lever upp till mina förväntningar. Perfekt till våren när vi ska ut och leka eller på utflykt och jag vill skippa vagnen.

Vad har ni för erfarenheter vad gäller bärsele vs bärsjal?

Likes

Comments

Hej fina ni!

Som ni ser så har det ekat lite tomt här och det har givetvis sina anledningar. Just nu lägger jag all fokus på familjen och bloggen blir då inte prioriterad. Lydia är nu 2,5 veckor gammal och livet är verkligen något helt annat sedan hon föddes. Att jag kunde säga att det var fullt upp med ett barn känns så långt borta nu, två barn under 2 år är verkligen fullrulle. Men självklart HELT underbart! Maken är ledig till mitten av nästa vecka så vi lägger verkligen allt fokus på att umgås som familj, med nya tillskottet och att fixa lite här hemma.

Att gå från ett barn till två barn är verkligen skillnad. Nu är det två små hjärtan att fördela uppmärksamheten på och det krävs verkligen mer av en som förälder. Men på något vis reder man ut det där ändå och lyckas fördela det bra. Det mest fantastiska är att Lydia känns verkligen som den där sista lilla pusselbiten till att få den där känslan av en komplett familj. Vi ville så gärna att Céline ska få växa upp med syskon att dela livet med och nu är hennes syster här. Jag drömmer om fler barn men just nu känner jag verkligen att familjen är komplett. Vi får se vad framtiden har att ge oss.

Bloggen kommer få ligga på halvfart ett tag till. Nu lägger jag fokuset på familjen. När bloggen kommer igång igen så kommer det vara med lite förändringar och fokuset kommer ändras lite. Just nu bloggar jag under kategorin Föräldraskap. Detta är något som jag älskar att skriva och prata om och framförallt så lever man ju mitt i det. Men jag har aldrig riktigt kännt att jag kunnat ge allt av en specifik anledning; jag är inte bekväm med att dela för mycket kring mina barn. Så därav kommer jag ändra mitt fokus till något annat jag brinner för. Nämligen träning, hälsa och skönhet. Just de ämnen jag skrivit om så mycket förr. Det kommer vara ur mitt mammaperspektiv såklart men som ni förstår så kommer fokus gå från föräldraskapet till mammalivet. Självklart kommer jag fortsätta dela barnrelaterade saker på bloggen, det hör ju mammalivet till. Men jag väljer helt enkelt att till största del hålla mina barn utanför bloggen och istället fokusera på mammalivet med fokus på träning och hälsa.

Jag hoppas att ni kommer fortsätta hänga med mig och att jag kan inspirera just dig i det jag skriver här.

Likes

Comments

En av Célines julklappar var en rosa väska från Rofa Design med hennes initialer samt födelseår broderat på. Det blev en riktig hit och hon både älskar att gå runt med den på ryggen här hemma och packa den med diverse saker. Hon är så söt när hon går runt med den, ser ut som en väska med två fötter. Den är ju rätt så stor på henne. . Vi har börjat använda den som hennes "skötväska" nu när vi ska åka någonstans och hon älskar då att hjälpa till att packa i det hon behöver. Hon blir så stolt när hon får packa och bära själv. Mammas stora tjej.

Likes

Comments

Det blir väldigt mycket serietittande nu när man är igång och ammar. Nu äter inte L så långa pass som C gjorde men innan hon ätit klart och somnat på mig så har jag hunnit titta på ett avsnitt utav någon av mina favoritserie. På dagarna finns det inte samma ro att titta om jag är ensam med C för då gäller det att underhålla henne under tiden. Men kvälls-/nattetid eller när maken är hemma så kan jag lätt sitta och titta på en serie samtidigt som jag matar L.
För nu har jag många favoriter att välja mellan och jag kan se dem alla om igen för de är verkligen riktiga favoriter.

Det är en salig mix mellan dem men både i handling, språk och gener men här kommer några av mina favoritserier, någon som ni fastnat för med?

  • SKAM - Sett klart hela säsong 3 på Norska, vill ha säsong 4 NU!
  • Peaky Blinders - Gangsterserie utspelad på 1920-talet, såå bra!
  • Outlander - Fantasydrama som är helt underbar, längtar efter säsong 3 nu!
  • Kara Sevda - Turkiskt kärleksdrama, absoluta favoritserien
  • Spartacus - Ganska rå serie med fina kärlekshistorier utspelad på romartiden
  • Dr Queen - Barndomsminnen, en klassiker!
  • Sons Of Anarchy - Oslagbara SOA!
  • Icerde - Turkiskt drama, för spännande!
  • True Blood - Trodde aldrig jag skulle fastnat för en vampyrserie men...Ah så bra!
  • Modern Family - Komedi helt i min smak!

Likes

Comments

Jag tänkte att jag skulle skriva ihop en egen liten förlossningsberätelse från L's födelse. Jag tycker att det är så roligt att läsa om andras upplevelser vilket inspirerar mig att själv skriva.
Jag hade någonstans en drömbild över hur denna förlossning skulle bli och jag kan såhär i efterhand säga att det faktiskt blev lite utav en drömförlossning för vår del.

Jag tyckte att förlossningen med C var rätt jobbig av flera olika anledningar och efteråt blev jag väldigt påverkad av hela upplevelsen, jag hamnade som i en mindre "babyblues". Detta gav med sig efter några veckor men hela upplevelsen har gjort att jag var rätt nervös inför denna förlossning.

Från början pratade jag om att skippa bedövningen helt vid denna förlossning och enbart ta till lustgasen när det behövdes. Men ju närmre BF vi kom så stod det klart för mig att jag inte alls ville gå igenom detta utan smärtlindring och framförallt ville jag ha bäckenbotten-bedövning denna gång. Det var mina slutgiltiga tankar och vad som sedan stod i mitt förlossningsbrev inför förlossningen.

L var beräknad lördagen den 24/12 men då ville hon inte alls ut. Jag hade inga som helst känningar eller förvärkar, bara lätta sammandragningar sedan några veckor tillbaka. Inga tecken på att något skulle vara på gång. Julafton passerade och likaså juldagen utan några tecken på en förlossning.
På annandagen var vi hos mina föräldrar för att fira jul och ta det lugnt. Vid lunchtid tog jag och maken en promenad på landsvägarna för att kolla om det kunde vara ett sätt för att kanske sätta igång det hela. Det blev en intensiv promenad (så intensiv som den kunde bli när jag var höggravid) i ca 30 minuter. Jag var rätt pigg trots allt och det enda jag kände var sammandragningar och lite ryggont (samma ryggont som under hela graviditeten) när vi var tillbaka vid mina föräldrars hus.

Vi åt mat och tog det lugnt tillsammans och eftermiddagen spenderade vi mest i soffan och kollade på julfilmer. Min rygg började göra mer och mer ont och jag började även känna av lätta värkar i samband med ryggsmärtorna. Vi åkte hemåt vid 19-tiden och väl hemma avtog de lätta värkarna och allt var som vanligt igen.

Vid 23 tiden gick jag för att lägga mig och då kände jag av värkarna igen, denna gång mycket mer märkbara. Jag tog 2 panodil, min värmedyna och sedan gick jag och la mig. Hela tiden kände jag av värkarna.

Vid 03-tiden vaknade jag av att värkarna började göra rätt ont, jag fick liksom börja andas mig igenom dem lite lätt. De var inte regelbundna och inte outhärdliga så jag fortsatte att vila och tog värkarna när de kom. Jag kände på mig att det så småningom skulle vara dags att väcka maken och ringa mamma då hon skulle ta C när vi var på BB. Men jag var envis och ville gärna att maken skulle få sova ut ett tag och att C skulle vakna som hon brukar, vid 08-tiden. Så jag höll ut, tog värkar och vilade fram till 08. Då väckte jag maken och berättade att "nu har jag värkar och de börjar göra väldigt ont". Klockan blev 9 och jag ringde då mamma och bad henne göra sig iordning för att komma och hämta C som då var vaken, påklädd och just intagit sin frukost.

Vid 09:30 kom mamma för att hämta lillan och då hade jag väldigt ont, hade svårt att prata med henne minns jag. Jag ringde förlossningen för att få lite råd. De sa att jag var välkommen att komma in men jag sa att jag stannar hemma ett tag till. Jag hade väldigt ont och kunde inte riktigt behålla den mat jag åt men samtidigt var jag beredd på att smärtan skulle bli ännu värre. Jag ville verkligen inte åka in till förlossningen för att bara vara öppen 4 cm och sedan behöva spendera massor timmar där inne. Jag var envis och ville stanna hemma lite till.

Jag och maken la oss i sängen och vilade. Han kollade på sina manga-serier och jag spelade Bubblewitch Saga och myste med min värmekudde. När värkarna kom så tog jag makens hand och han hjälpte mig andas mig igenom värken. Sedan fortsatte vi med våra serier och mobilspel. Tabletterna jag tog på nytt hjälpte inte längre men jag ville fortfarande inte åka in till förlossningen. Jag ringde in för att rådfråga lite igen då jag var osäker. Mina värkar var kraftiga men inte regelbundna. Barnmorskan jag pratade med sa att jag kan gå mer efter smärtan än hur täta de var och om jag ville komma in så var jag välkommen, det fanns plats i Linköping.

Vid 12 övertalade maken mig att det var dags att åka in, då hade jag jätteont och värkarna var både kraftiga och täta. Jag var så hungrig men kunde inte äta så jag tänkte att vi åker in för att få epiduralen så kan jag sedan försöka äta lite mat och få energi inför förlossningen. Bilfärden till förlossningen var inget rolig alls. Det var pest och pina att ta värkarna sittandes i bilen och det kändes som att det tog en evighet att ta sig dit.

Väl framme vid förlossningen tog det även där en evighet att ta sig upp till våningen då jag fick stanna var och varannan meter för att ta värkar, nu var det jobbigt. Uppe på förlossnings möttes vi av världens mysigaste barnmorska. Hon var lite äldre och gav ett sådant tryggt intryck att jag blev helt varm inombords. Vi fick vårt rum och de tog sedan lite prover på mig, CTG och jag fick byta om till den fina, blåa BB-skortan. Jag minns att jag frågade varför jag tog på mig allt innan de undersökt hur pass öppen jag var. Tänk om jag inte var öppen mer än 3 m, då skulle de ju ändå skicka hem mig igen. Hon sa att jag med största sannolikhet var öppen mer än 3 cm då jag hade så pass kraftiga värkar så risken för att bli hemskickad var inte stor.

Passade tom på att snapa till svägerskan och blivande gudmor för att visa var vi var någonstans.

Undersökningen genomfördes och gissa om jag blev överraskad när hon mätte att jag var öppen hela 8 cm! 2 cm kvar bara. Jag fick beröm för hur duktig jag varit som klarat alla 8 cm själv hemma utan bedövning och jag var så stolt över mig själv. Det var ju ett av mina mål att klara det själv hemma. Jag minns att jag tänkte att "blir värkarna ändå inte värre än detta så är det ju drömmen". Med anledning av min önskan att få epiduralen så samtalade vi lite kring detta med barnmorskan. Jag hade nu lite beslutsångest. De värsta värkarna sa hon brukar vara upp till 6-7 cm och dessa hade jag redan avklarat själv hemma. Samtidigt visste vi ju inte hur lång tid de 2 sista cm skulle ta. Skulle de ta lång tid kunde det vara skönt med epiduralen för att få möjlighet att vila lite. Samtidigt kunde de gå snabbt och en epidural skulle även kunna hämma allt lite och göra att det tog ännu längre tid. Jag bestämde mig till slut för att strunta i epiduralen och istället börja använda lustgasen för att ta udden av smärtan lite. Istället skulle vi satsa på bäckenbotten-bedövningen i slutskedet.

Vid 14 bytte personalen skift och in kom två nya och även de lika underbara barnmorskor. De var lite yngre och vi klickade med dem direkt. Mellan alla värkar satt vi och samtalade om allt mellan himmel och jord, skrattade och pratade. Maken la fram bebiskläderna på en stol i närheten av sängen där jag låg. På så vis kunde jag snegla på dem under förlossningen och tänka att "snart får vi klä vår dotter i dem".

Allt efter kl 14 är lite som en dimma som jag ändå har koll på. Det tog ett tag innan det mättes 10 cm och vid den undersökningen gick även vattnet. Jag kände inga riktiga krystvärkar än men när kroppen visade att den var helt redo så sa barnmorskan att jag kunde testa att krysta vid nästa värk. Efter två försök så var krystvärkarna igång, inte alls lika kraftiga som jag minns ifrån förlossnings med C.

Jag hade fått bedövningen i bäckenbotten men kände inte av att den hjälpte alls (visade sig i efterhand att den inte hade tagit på mig). Det var bara att krysta, andas lustgasen som nu var höjd till max och pressa mig igenom varje värk. Bebis låg med huvudet uppåt istället för nedåt vilket gjorde att hon hade svårare att ta sig ut. Jag kände hennes huvudet med min hand och det gav mig en extra boost, nu ville jag ha ut henne. Men med hjälp av min underbara man och den fantastiska personalen krystade jag på och efter bara 20 minuters krystande så säger hon "nu kommer hon". 15:24. Splash! Ut kom en blåröd liten tjockis som först hade lite svårt att skrika. Men efter lite massage så åkte fostervattnet ut och sedan hade jag henne i min famn, min efterlängtade Lydia.

Därefter var allt som ett rosa-fluffigt moln. Vi grät av lycka och allt kändes bara för bra för att vara sant. I armarna hade vi vår efterlängtade dotter och förlossningen hade gått helt fantastiskt. Att vi kunde skämta och prata om saker även under krystningsarbetet var ändå ett gott tecken. Tänk att förlossning nr 2 skulle vara så mycket snabbare och enklare än den första. Både jag och lillan mådde bra och jag kände mig så oförskämt pigg. Vi åt den såå efterlängtade frukosten sedan tog jag en varm och skön dusch. Därefter bar det av till BB.

Vi stannade två nätter på BB för att se så L inte gick ner för mycket i vikt i början. Då hon var en tjock liten tös på 4500 g så var de lite extra vaksamma. På torsdagen fick vi äntligen komma hem till storasyster och det tillsammans med barnens födelsedagar var nog den bästa dagen i mitt liv. Jag hade saknat C så oerhört mycket och jag längtade så mycket efter att få komma hem tillsammans med min familj och börja vårt liv tillsammans med lilla L


Den godaste frukost jag ätit.

Likes

Comments

Det plingade på dörren tidigare idag och där väntade ett blombud från makens arbetsregion. En vacker vårbukett som passar så perfekt in nu när jag håller på att städa bort julen. Så omtänksamt av dem.

Jag längtar till våren och alla fina buketter jag ska fylla husets vaser med. Det är något speciellt när man städar bort julen. Även om det är långt kvar tills våren verkligen kommer så längtar man efter de ljusa dagarna och friska vårluften. Allt blir ljusare och varmare. Underbart.

Likes

Comments

Idag blir vår minsta prinsessa en vecka gammal. Tänk att det gått en vecka sedan vi fick se henne för första gången, redan känns det så självklart att ha henne i vår familj. Som om hon alltid varit här, så självklar och älskad från första stunden. Lydia blev namnet och vi tyckte att det passade så bra tillsammans med storasysters namn, Céline. Man vill ju att det ska klinga fint ihop.

Veckan har sprungit iväg och det känns som att det har hänt mycket trots att man känner att man inte hinner något. Det var en stor flicka som såg dagens ljus för en vecka sedan, 4500 g och 54 cm lång. Hon hade ätit gott inne i mammas mage så för att hon inte skulle gå ner för mycket i vikt när hon väl var ute och för att hålla hennes blodsocker på jämn nivå fick vi stanna två dagar på BB. Alla barn går ner i vikt efter födsel men de som är lite större hålls under extra uppsikt för att inte gå ner allt för mycket. Så innan amningen var igång fick vi ge ersättning till L för att hålla henne pigg och kry. Det var dock ingen höjdare, hon fick lite ont i magen av det. Så nu är jag glad att vi bara ammar, det har hon mått mycket bättre av.

Hon är så snäll och lugn. Bara äter och sover hela dagarna. Nätterna är däremot hennes favorittid på dygnet. Då vill hon äta konstant, titta på lamporna som lyser och mysa i mammas famn. Så fort jag lägger ner henne för att sova när hon slumrat till så vaknar hon och gråter, hon vill tillbaka till min famn. Inte kan jag neka henne det. Så just nu blir det mellan 2-3 timmars sömn om nätterna för min del, tröttsamt men det går. Försöker passa på att sova när barnen sover om dagarna.

Allt har sin tid. Småbarnsåren går hand i hand med lite sömn. Jag hoppas L går i storasysters fotspår och sover lika bra om nätterna som hon gjort, då kommer detta vara en extra pigg och bortskämd mamma om ett tag.

Jag ser så mycket fram emot detta år och allt roligt jag ska hitta på med flickorna om dagarna. Tänker på sommaren då L är lite större och hänger med i vad som sker. Alla utflykter vi ska göra, semestrar vi ska ha och stunder då systrarna får vara tillsammans. Jag känner mig så lyckligt lottad med min familj. Min underbara make och mina två prinsessor. Alla med hälsan i behåll. Kunde inte önska mig något mer, jag är så rik. ♥

Likes

Comments

Projekt barnrum går nu på högvarv i mina tankar och jag letar både inspiration, produkter och material till båda flickornas rum. Vi tog idag ett beslut om en helrotation på rummen här hemma. Just nu bor jag och maken i det stora sovrummet, C i det mellersta och L's blivande rum är det minsta.

Vårt beslut blev nu att jag och maken tar det minsta rummet, ger C det stora sovrummet och L får C's rum. Vi ser hellre att barnen har stora rum med gott om plats för lek och skoj, vi själva behöver egentligen bara vår säng för att sova i och kan då ta det minsta rummet.

Längre fram pratar vi om en utbyggnad som kommer ge både större och fler rum till oss alla. Men det är inget projekt som vi känner oss redo för att ta oss an än. Så tills dess förvaltar vi det vi har.

Nu blir C's rum det första projektet. Vi planerar en vit, liggande panel på ena väggen, två vita väggar och en flickig, rosa tapet på en vägg. Jag är så pepp på att börja redan nu när maken är hemma, tapetsera och måla går faktiskt väldigt fort när man har vanan inne.

Hur roligt är det inte att fixa till sina barn? man får leva ut sin barnsliga fantasi och inreda lite utöver det vanliga. Så roligt!

Likes

Comments