Jag heter Bea och är en 25 år gammal person som drömmer om långa sovmornar och att få ha ett eget pysselrum, fyllt från golv till tak med pysselmaterial. Jag är rätt ovanligt vanlig egentligen, kommer från en liten bruksort, hade en medelsvenssons uppväxt med syskongräl och skrapade knän. Jag hade riktigt kort stubin, hade svårt för att lära mig vardagliga saker, ingen koncentration, jag behövde alltid ha något att göra och hade svårt att sova, men i övrigt var väl jag som vilket rödhårigt barn som helst.

Jag ska berätta en sann historia om mitt liv, för att ni ska förstå den personen som jag är idag. Den kommer delas upp i två delar, den första delen handlar om min barndom och unga tonår och den andra delen handlar om min gymnasietid.

När jag började grundskolan så kände jag redan där att jag inte riktigt passade in i något fack. Jag blev snabbt det där udda barnet, inte för att jag egentligen brydde mig till en början. Jag hatade att sätta upp håret, jag föredrog byxor, min favoritfärg var spygrön och jag lyssnade på The Offsprings. Att vara utanför lådan var något som jag först var ganska bekväm med, för det var ju den jag var helt enkelt.

Redan i trean på lågstadiet förstod jag att jag inte var populär, de andra barnen började undvika mig och jag hade svårt för att behålla vänner. Jag fick lätt utbrott, vilket många av de andra tyckte var helkul, så att reta upp mig under skoltid kändes som en slags sport. Det var ju kul när jag blev arg. Iallafall för dem.

Många tror att jag inte bryr mig om mina utbrott eller att det "bara år så jag är", men faktum är det att jag alltid har hatat att vara arg, jag har aldrig velat ha utbrott. Men ibland så går det inte att kontrollera.

Jag minns hur jag smällde i dörrar, rev och slet i allt och skrek tills halsen gjorde så ont att tårar började spruta. Ibland för att något hade hänt, men oftast för något litet som de flesta andra skulle vifta bort rätt så fort.

Men sen var det inte längre nog att försöka få mig arg längre. Jag började bli utstött och skrattad åt. Allt jag sa kunde användas emot mig och jag blev ett slags levande skämt. Så när fyran började så tänkte jag att det skulle bli en nystart.

Fyran var mycket värre än trean. Det började massor av nya elever i vår klass och även om jag fick en ny bästa vän som jag höll fast i tills vi började gymnasiet där, så var nog fyran där den riktiga starten var. I fyran så började jag må psykiskt dåligt, jag orkade inte längre gå till skolan, jag hade ofta ont i magen och föredrog att stanna hemma. Skolan såg det som ett problem och bokade in möten med skolans kurator åt mig. När vi försökte diskutera med läraren att problemen uppkommit på grund av mobbning så blev det bortviftat snabbare än blixten, läraren tyckte ju minsann att dessa barn var så snälla, inte kunde de mobba någon.

Hos kuratorn så fick jag en paus, det hjälpte mig egentligen inte särskilt mycket, men jag fick slippa min klass en stund. Vilket jag då behövde mest av allt. Skolan fortsatte att ignorera problemen, som bara växte och växte.

I mellanstadiet började jag slåss, för jag orkade inte längre. Att bli retad dag ut och dag in satte sina spår och utbrotten som tidigare varit utåtagerande men ändå under någon slags kontroll blev värre och jag förlorade all kontroll. Skolan ville skriva ett åtgärdsprogram, för jag var problemet, enligt min lärare. Det var jag som behövde en åtgärd, för mobbare fanns fortfarande inte. Jag är knappast felfri, men om jag inte blivit mobbad dag ut och dag in så kanske jag inte hade börjat slåss.

Jag hatade skolan, det var det värsta jag visste. Jag var för tjock, för ful, för konstig, töntig och allt sånt. Varje morgon tittade jag mig i spegeln och varje kväll tittade jag mig i spegeln. Jag hatade inte bara skolan längre, jag hatade också mig själv.

När högstadiet började så började jag en kamp för att bli normal, jag ville inte längre vara tönten, med hetsigt humör som gråter för allt. Utan jag ville åtminstone vara mitt emellan. Jag lyckades aldrig, utan fortsatte i samma bana. Ju längre tid som gick på gymnasiet desto mer hatad blev jag generellt. Allt fler började skratta åt mig, folk som jag aldrig ens pratat med. Folk drog snubbel på mig, jag fick papperskorgar hällda över mig, blev inlåst på toaletter och de taskiga kommentarerna bara fortsatte regna in. Jag kände mig helt utslagen varje dag jag kom hem och jag orkade inte med studierna överhuvudtaget.

Jag började skolka intensivt, jag fick brev hem och möten på skolan. En psykolog kallades in, men inget blev bättre. Efter en händelse i årskurs åtta så orkade jag inte alls med längre. Jag stannade hemma och vägrade gå till skolan. Skolan hjälpte inte mig, de gjorde ingenting åt mobbningen, psykologen gjorde ingenting annorlunda och jag blev helt avtrubbad. Jag minns hur jag bara satt hemma och stirrade ut i tomma intet. Jag hade helt slut på ork och det spelade inte längre någon roll vad som hände med mitt liv. Jag började sticka mig själv i armarna med nålar, jag hade med mig massor av säkerhetsnålar varje dag, som jag satt och stack med, först oskyldigt små, men sedan blev det stora sår på mina armar.

Det kändes bra, det gav mig ett sorts lugn som jag inte tidigare känt. Jag kände något igen, bara i någon sekund, men just då var det tillräckligt. Jag började också riva mina händer, en vana som jag än idag bär med mig. Om någon kollar på mina händer så kan den se att jag oftast är torr/har sår mellan mina tummar och handleden. Där rev jag ibland upp stora sår när jag var stressad, och river än idag som en dålig ovana när jag blir stressad eller mår dåligt.

Jag stannade hemma från skolan i någon vecka och fick sedan komma tillbaka till skolan under kontrollerade termer. Jag fick sitta hos specialpedagogerna och studera. Jag kände mig så befriad, skolan kändes genast mycket roligare igen. Jag fick lugn och ro, slapp bli mobbad och jag kunde ha ork till att studera. Det var skolans lösning på att jag var så extremt mobbad, att flytta på mig, offret. Samtidigt så sa min klassföreståndare till de övriga i min klass att jag var där för att jag "inte kunde hantera min ilska", att problemet alltså återigen låg hos mig.

Min tid hos specialpedagogerna blev allt för kort och jag var snart tvungen att återvända till min vanliga klass. Notera att det heller aldrig var tal om att jag skulle få byta klass, även när vi frågade om det.

Här någonstans så tappade jag det mesta, nålarna var inte längre nog, utan jag började skära mig på benen och överarmarna med en sax. En slö sax krävde mycket för att penetrera huden. Saxen blev min säkerhet, jag hade med mig den under skoldagarna och kunde ibland gå iväg och skära mig med den på raster. Torka upp blodet och gå in på lektion, som att inget hade hänt. Bara jag visste och kände hur det sved. Det var ett sätt att hantera vardagen för mig.

När jag gick ut nian så minns jag har ledsna de flesta i min klass var, de grät och sa hejdå. Alla verkade ha det trevligt och det kändes som att de hade en gemenskap. Men jag var aldrig en del av den. Jag kände en lättnad sista dagen i grundskolan, äntligen var det slut. Alla år av ett ständigt kämpande led äntligen mot sitt slut. Jag skulle få en nystart och börja på gymnasiet.

Slut på del 1.

Likes

Comments