View tracker

Ifall du blev född uppförsbacke, kanske då skulle du förstå hur barn och ungdomar i Angered, Bergsjön, Biskopsgården, Kortedala and so on har det.
De här barnen föds inte onda.
Men de blir förbisedda, ingen orkar eller vill ta tag i det eller bry sig. Folk blundar, för det är enklare. Politikerna ignorerar det.
Dessa barn får så mycket hat mot sig.
"jävla ungar, blattebarn, ni är värdelösa".
Detta är inte vad jag tror, jag har sett detta, hört detta, flera gånger dessutom. Min pojkvän tyckte också så, trots att han själv bor i Biskopsgården. Men han har inte heller utländskt påbrå, han är svenne och var inte särskilt medveten tills jag pratade med honom om det. Nu förstår han, åtminstone bättre.
Vem fångar upp dessa barn och ungdomar?
Vem hjälper, vem kan dem vända sig till förutom varandra? De hamnar i en bana, vad ska dem göra?
Jag har rökt mycket Marijuana, en av dem jag köper av är yngre än mig. Kanske 17. Jag frågade honom en gång "hur hamnade du i detta?" han såg mig rätt in i ögonen och svarade
"vad ska jag göra? Ingen bryr sig om oss, alla skiter i oss."

Detta är så otroligt sorgligt.
Sverige ska va ett av världens mest jämnställda land... Yeah right.
Fråga: varför tror du att det är såhär?
Det är en enorm klyfta mellan oss, och dem hamnar på den svåra, tunga sidan.
Tänk innan du dömer.
Tänk snälla.
Dem är inte onda, men alla spottar på dem.
Dessa människor som gör det... Fuck er.
Ni är känslokalla, okunniga, naiva och inkompetenta i ert svenssonliv.
Och ni, som inte förstår eller vill förstå styr detta landet.
Så sorgligt.
Så fel.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

​varför ska andra få bestämma hur vi ska se ut?

En person börjar, Sen hänger en till på, sen en till och till slut har det blivit en trend, som alla mer eller mindre måste följa för att inte få skit, bli utstötta eller bli kallad onormal. Visst, jag förstår att det är jobbigt att va självständig, men varför låta någon annan bestämma hur du ska bete dig, hur du ska se ut eller vad du ska gilla och inte gilla? Jag har inte riktigt kunnat följa detta för jag är sådan helt enkelt, jag kan inte följa andra för jag har inte den kontrollen över mig själv, att följa andra och låta dem bestämma över mig. 

Jag tycker det är tråkigt. 

och jag förstår verkligen inte varför det är så, varför det är sådan press, det ligger sådan tyngd i att vara som alla andra, man SKA vara den där tjejen med kropp som en supermodell, man ska va den där killen som ligger med 100 brudar och är vältränad. Nej vet du vad, fuck det. jag är småtjock, jag gillar mjukisbyxor och slitna skor, Jag ser ut som en jävla träskmonster när jag vaknar. Skillnaden? Jag står för det, jag känner mig inte pressad. Jag trivs med mig själv, även om jag inte tillhör de människor som anses vara "Inne". jag tror jag fortsätter såhär, det borde du också göra. Den som håller fast vid dig när du ser ut som något katten släpat in på morronen, som tycker om dig oavsett hur du ser ut och står för det, håll fast vid dem. Även om de leker med ditt fett. 

Likes

Comments

View tracker

Jag har kommit på en sak. 

Folk ser på dominans och undergivenhet på ett väldigt fel sätt. Eller, samhället har en bild av det som inte helt stämmer över med vad det verkligen är. Jag har funderat på detta länge nu, varför folk anser att det är fel eller att det är diskriminerande. Sen slog en sak mig, det är inte dominans och undergivenhet som är det dem tänker på, snarare sadism och masochism. 

För "Oss andra" som inte lever i er verklighet. 

För oss är det kärlek. För oss är det ett sätt att visa att vi älskar varandra, det är bara det att vårt sätt att visa det slutade användas för länge sedan. Men om du tänker, om du verkligen tänker efter, när man är som jag, när man är undergiven som jag, inte bara i sexuella sammanhang utan i allmänhet, överallt och hela tiden, så är en "Normal" relation inte ett val. Om jag inte skulle ha någon att följa, om jag inte skulle kunna bli ledd och veta hur jag ska bete mig, vad jag ska göra och hur jag ska vara till lags, så funkar det inte. Jag blir bara förvirrad och förstår ingenting och så funkar inget och det tar slut. 

Detta låter säkert jättekonstigt.

"Hon gillar att bli styrd, han gillar att styra henne och bestämma, och hon bara följer för hon är rädd." nä. inte riktigt så. det är sant, jag gillar att bli styrd, och ja, han bestämmer, men det är mitt eget fria val, inte av rädsla. Det är inget jag är tvingad till, jag stannar för att han får mig att må bra och jag älskar honom, Dominans, undergivenhet... det handlar inte om slag, förtryck och förnedring. När det är kärlek inblandat, när det är naturligt och för att båda vill, så är det inget fel i det, det är bara det att det är ett annat sätt att visa kärlek som inte är alltför vanligt längre. 

Plus att man får smisk, och det är alltid kul.

Puss! ;)

Likes

Comments

Det är dags nu. Ni är redo, och det är jag med.

Det är på tiden att vi pratar om detta och visar, även om det är obekvämt för de flesta. Ocensurerat och naket. 

Jag lever i en annan verklighet än många. för mig är det en daglig kamp att en stiga upp på morgonen. Det första som far genom mitt huvud när jag vaknar är "Det är inte värt det." jag vill inte, jag orkar inte, jag kan inte. Jag har inte styrkan.

Men jag är inte ensam. Det finns så otroligt många mer där ute, alldeles för många, som har det precis som jag. Som inte får hjälp, som inte kommer upp på dagarna, som inte har stöd. Som inte får det dem behöver av den enkla anledningen att vi inte vågar prata om det. Och vet ni vems fel det är? ERT. Det är ert fel, inte som enskilda individer men människor i allmänhet. Det är så sjukt. Det är den enda anledningen till att jag någonsin skämts över mina ärr, det är på grund av andra människor, att dem säger att jag gör det för uppmärksamhet, att det inte är normalt, att det är sjukt att man gör det. Vet ni vad som är sjukt? Att andra människor ger en dåligt samvete och får en att känna skam över att man mår dåligt.

Om vi kunde välja, om vi kunde vakna upp av oss själva en dag och känna "Allting är bra, ingenting är jobbigt." men vår verklighet ser inte ut så. Och ni kan säga att vi ska ändra våra tankesätt, vår inställning och vår attityd. Vet du vad jag säger?

Fuck you.

Fuck you för att du får mig att skämmas bara för att jag befinner mig i ett tillstånd och på en plats du inte förstår och aldrig varit på. Jag skämdes i år utan anledning över min depression och mina ärr på grund av att DU inte förstod. Jag skämdes för att din röst som sa att det var fel, konstigt, fult, sjukt, hördes högre än min egen. Din röst hördes tio gånger högre, och du fick mig att känna saker du aldrig själv någonsin skulle vilja känna.

Men det är inte mitt fel. Det är inget jag valt. Jag har inte valt att gå runt och fundera över olika sätt att ta livet av sig varje dag. Jag valde inte att må dåligt. Missförstå mig inte, allting beror inte på er. Men mycket, och du kanske tycker att jag skyller ifrån mig men så fan heller. Detta är skitobekvämt för dig, jag vet. Men det är väldigt sällan som sanningen är härlig och bekväm. Och den är aldrig bekväm när det kommer till såna här ämnen. Det är inte som att prata om vädret eller om fotboll, Hela ämnet är obekvämt. Obekvämt och skrämmande och sorgligt.

Det lever vi med.

Din värsta mardröm är våran vardag. Så nästa gång du ens funderar på att säga till någon att det är fel, att han eller hon inte har någon anledning att må dåligt, att det bara handlar om attityd eller att den personen vill ha uppmärksamhet... håll käft. Bara håll käft. Personen lider tillräckligt mycket utan att du ska förgifta den med ditt skitsnack.

Detta är inte kul att prata om, varken för dig eller mig.

Men det är verkligheten och sanningen, och det är på tiden att ni får upp ögonen för vår verklighet också.

Likes

Comments

​Vissa dagar orkar jag inte gå upp ur sängen. 

Allting känns tungt, kallt och jobbigt. Jag vill inte göra nåt, jag vill inte lämna sängen eller sparka av mig täcket. Jag vill bara ligga kvar och sova hela dagen. Sen har vi dagarna som är bra, och dem blir faktiskt fler och fler. Jag träffar människor, jag kan åka buss, jag orkar saker. Att åka buss skrämmer mig fortfarande, men jag klarar iallafall av det så jag kan vara där jag behöver vara. 

Någonting håller på att förändras, någonting blir bättre. jag vet inte om det beror på en person, terapin eller om något i mig har förändrats, men det håller på att bli bättre. Efter all denna tiden, alla år, så blir det äntligen bättre för mig, det händer något, någon hjälper mig. Folk finns där för mig, och dem kommer aldrig förstå hur mycket det gör för mig. 

Saker ordnar sig, och jag känner mig tillräckligt stark för att kunna kämpa för att bli frisk. 

Likes

Comments

dem senaste dagarna har jag inte gjort annat än sovit.

Jag har spenderat dagarna i soffan, hela tiden halvsovandes eller helt borta. jag äter inte, jag dricker lite och jag går runt med en konstant rädsla i kroppen. Det är svårt att inte gråta, det är svårt att gå upp, det är svårt att se andra i ögonen. Det tog 3 timmar för mig att försöka få i mig ett glas blåbärssoppa, eftersom jag somnade mellan klunkarna.

När jag ställer mig upp är mitt synfält förvridet, det skakar och är snett. Mina händer darrar och jag känner mig svag, ingen ork till något. Kollar ibland på mamma, och gråter. Vet inte vad jag ska göra, och inte hur jag ska tackla nåt. Jag vill inte sova hela tiden och vara orkeslös, men jag vill inte heller äta så jag får energi. jag har en besatthet av min våg, jag missbrukar den.

min ätstörning är värre än någonsin, och folk ser men vet inte vad dem ska göra. precis som jag är dem hjälplösa, dem vet inte hur dem ska handskas med det eller vad dem ska säga eller göra för vad det än är så är det fel.

Jag vill ha en hand. En hand som håller i min när det är såhär, när jag inte kan ta hand om mig själv och är en hårsmån från att ge upp. Då vill jag att den där handen ska krama min tills det nästan gör ont, och hålla hårt och inte släppa igen, aldrig låta mig sjunka ner under ytan. Den där handen finns inte, jag har ingen hand.

Så vad är det som håller mig över ytan?

Just nu känner jag mig som Amumu från LoL, en mumie med okontrollerbar sorg i sitt hjärta.

Likes

Comments

Jag har i tre år haft bulimi.

och vad är bulimi? Bulimi är en ätstörning som först och främst går ut på att man hetsäter och sedan kastar upp igen. Detta har jag gått runt och kämpat med i tre år nu, och gör fortfarande. Det är ett beteende som inte släpper i första hand, det är extremt svårt att göra sig av med. Men sen gör man massa andra saker som folk inte tänker på.

Jag till exempel missbrukar min våg. Jag väger mig hela tiden, innan jag ätit, efter jag ätit, när jag vaknar på morronen och innan jag går och lägger mig, innan jag går på toa och efter jag går på toa, efter jag druckit någonting. Det är som en besatthet, bara för att se om det ger resultat. Om jag går upp minsta hekto, om jag ser att jag börjar väga mer så slutar jag äta helt och hållet i två veckor. Jag dricker bara kaffe och äter en frukt om dagen i princip.

Det som stör mig, det som gör mig rädd är att människor inte kan se detta. Jag ser inte pinnsmal ut, jag ser inte ens underviktig ut, så när jag berättar om det säger dem "Men du är ju inte underviktig eller nåt" och det gör mig arg, ledsen och besviken. Man behöver inte se undernärd eller benig ut för att ha en ätstörning, det är inget måste. Jag tycker det är jobbigt att folk har så förutfattade meningar och tror att personer med bara ett visst utseende kan ha en viss störning.

Jag har dragits med detta i tre år, och det är först nu som någon har sett det och erbjudit mig hjälp. Det kommer ta tid, antagligen lika många år att bli av med beteendet och tankarna, men nu är det iallafall på gång. Jag går inte runt med det i tystnad, någon vet om det och kan hjälpa mig.

Jag är inte längre ensam.

Likes

Comments

I tisdags var jag hos min psykolog. Då fick jag veta något som jag faktiskt mot all förväntan aldrig misstänkt eller ens skänkt en tanke.

Jag fick en Borderlinediagnos.

Plötsligt föll allt på plats. Mina humörsvängningar, hur jag kan vara jätteglad ena minuten och i nästa håller min värld på att gå under och jag bara sitter och gråter ohejdat. Att jag är så känslig och pendlar så mycket mellan allt och inget. Hur jag ibland kan känna mig så tom och samtidigt vara full av känslor och varför jag är så dålig på att hantera känslor som andra ofta inte verkar ha något problem med.

Och det jag har allra svårast för. Att bli övergiven, lämnad. Inget skrämmer mig mer än att någon av mina vänner eller nära och kära skulle tappa intresset för mig. När någon lämnar mig bakom sig känns det som någon slagit ett stort hål i mitt bröst och slitit ut mitt hjärta och sedan klivit på det. Det får mig att bryta ihop helt och gör så ont att jag inte vet vart jag ska ta vägen.

Mitt liv har alltid varit en berg och dalbana. Jag har alltid varit labil och en tickande bomb av känslor.

Men nu vet jag iallafall varför, och äntligen har en av mina miljontals frågor fått svar.

Likes

Comments

Musik. en massa öl. En trasig säng. Tak. 

Jag gjorde det omöjliga och tog mig på egen hand till vasaplatsen, i Göteborg. Jag som aldrig åker kollektivt för att det skrämmer mig och jag får panik. Men jag gjorde det iallafall. 

Och så hamnade jag då hemma hos den här pojken som av någon anledning inte är alls som jag förväntar mig. Han är inte ett rövhål, han är inte dum, han är.. normal. En helt vanlig människa. Flera år äldre, egenföretagare, och fitnessmodell. Jag förstår inte ens hur jag hamnade där från början, men det gjorde jag ju obviously. 

Men det var kul. Och lärorikt. 

jag var relativt säker på att människor som det går bra för inte är särskilt jordnära, men jag hade fel. Han var faktiskt jordnära och trevlig och snäll. en fördom till spräckt. Det enda vi gjorde var att dricka öl, sitta på taket och röka och lyssna på musik. Och han bodyslamade sin säng så den gick sönder. Den är från och med nu "Den trebenta sängen". 

Det var en rolig natt faktiskt. 

löööööv till er alla!

Likes

Comments

​Jag har en tendens att känslobajsa. Och ordbajsa. Jag kommer till en gräns där jag inte kan hålla det inne längre och så unloadar jag på personen som är nära. Jag tycker synd om den människan. Självmordstankar, erotik, och eufori på samma gång. det är mycket att ta in. men jag kan inte heller hindra det, och enligt mig får personen antingen acceptera det och fortsätta ha mig som vän, eller inte och då behöver dem inte heller vara kvar i min sociala krets. Jag kräver inte att någon ska ''gilla'' mina dåliga sidor. Bara acceptera att dem finns, för ingen är perfekt. Inte du, inte jag, inte din mamma, ingen. Även om man gärna vill tro att det finns perfekta människor gör det inte det. 

Jag har seriöst typ en bästa vän, och han vet inte ens om att han är min bästa vän. 

Wow, mindjump. Jag vet inte, min hjärna switchar idag. 

puss på er. Ni behöver det. 

Likes

Comments