View tracker


Flera av ovan nämnda symptom försvann el minskade när vi bytte kost, när vi tog bort kost vi trodde var skadligt för honom…

Först tog vi bort gluten o mjölk. Pedagoger, ssk, bvc, mormor, moster och vänner trodde vi börjat medicinera…han gav ögonkontakt, hans utåtagerande minskade till att nästan utebli…men det kom bakslag… vi tog bort mer… alla spannmål dvs, vete, korn, råg och havre, färgämnet karmin, soja, samt så mkt raffinerat socker vi kunde.

Han förbättrades ytterligare och insåg själv att maten han äter spelar roll för hans mående… han ville fortsätta. Man kan tycka att det är konstigt att han fick vara en del i denna beslutsprocess då han var så liten, bara fem år, men vi insåg att om vi skulle kunna följa det långsiktigt måste han förstå varför och vara med på tåget. Det är han nu…han vet vad som händer när han får i sig fel mat… När han får i sig en brödkant av något bröd han inte tål, får i sig fel sorts pasta…..han vet…vet du det?

Han ligger influensadäckad på soffan, han orkar inte göra något annat än att se på tv. Han kryper från soffan till toaletten. Han gråter för minsta lilla och är oerhört kravkänslig. Hans ögonkontakt blir sämre, han biter sig själv på fingrarna, river sig i ansiktet, han tänker långsammare, han blir frustrerad för ”hjärnan är så trött”. Han klarar inte va att räkna ut mattetal han annars kan i sömnen. Detta kan hålla i sig i dagar och i värsta falla veckor.

Det är viktigt att han följer sin diet. Det är viktigt att han inte får i sig några allergener, Det är viktigt att han inte vistas i miljöer där det förekommer allergener. Vi kan tyckas petiga..men allt handlar om hans välmående och om du sett honom när han är dålig så skulle du förstå… det är inget man önskar någon. Han blir till ett svårt sjukt barn.

Det är forskning på gång inom området och Astrid Lindstrand , medicinsk sakkunnig inom psykiatrin på socialstyrelsen meddelande att nästa år så kommer det troligt att komma nya riktlinjer för dessa barn. Det kommer troligtvis innebära att man kombinerar medicin, kostterapi samt pedagogiska insatser i skolan.

Detta är en otroligt framsteg för oss då vi kämpat för att få till denna koständring för Liten. Då inga allergier syns på blodprov. Vi har stridigt mot läkare, habilitering, kostchefer samt förskolechefer. Alla från skolhåll krävde läkarintyg.... läkarna ville inte skriva intyg för det fanns inte tillräckligt med evidens.. De tyckte dock att förskolan/ skolan kunde servera vår önskekost ändå.... moment 22. Till sist, efter att ha ringt och mailat läkaren varje dag i 6 veckor, dragit in socialstyrelsen, Rädda Barnen, skolverket och div andra instanser gav läkaren på vårdcentralen med sig...han gav oss det där intyget... VI vann vi kampen men Liten vann högsta vinsten. Vinsten att må sitt bästa jag.

Det är viktigt att alla runtomkring Liten uppmuntrar honom att kämpa på då det känns tufft. Det är tufft när alla andra kompisar äter nånting som han inte kan äta. Det är tufft att den vuxne lägger huvudet på sne och säger… tyvärr har vi inget till dig… el att han får en pepparkaka när de andra får tårta. Det är viktigt att alla hjälps åt att försöka göra det jämlikt men framför allt påpeka för honom att man ser att han kämpar och gör så gott han kan.

Många är de som säger..."Men denna mat har människor ätit i alla tider...det kan omöjligt vara farlig." Spannmål är inget livsmedel kroppen måste ha. Det är bara under de senaste 10 000 åren som människan ätit gräs.... vilket är en kort tid i människans historia... kroppen är inte gjord för att ta hand om gräs.  Många är de som vittnar om samma förbättring som oss. Personer med svårigheter inom NPF men även neurotypiska. Att man mår bättre, blir friskare, piggare och mer närvarande. 

3/4 av familjen äter kost fri från mjölk och spannmål och vi har alla sett förbättringar i mående, hälsa och välbefinnande. Vi alla inser att kostförändringen är den enskilt största orsaken till förbättring och utveckling hos hela familjen i allmänhet och för ​Liten ​i synnerhet.

Önskar att omvärlden i bland vågade se helheten och vara mer nyfikna på att testa nytt. Öppna upp för att tänka nytt och se möjligheter i stället för hinder.


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Jag stod minsann på mig, satte hårt mot hårt...skulle inte "ge mig". Jag väljer mina fighter och denna var en att ta. Han hade gjort nåt riktigt dumt!

Jag stod o malde på.....Hur han borde gjort annorlunda, att jag förväntar mig mer etc. Han avbryter mig o jag blev skitsur. Höll upp handen mot honom o sa att jag inte är intresserad av att höra vad han säger när han skriker......

Han rusar i väg....smäller igen dörren och jag hör hur han hulkgråter pratar med sig själv och skäller. Jag är arg och känner att jag bör lugna mig innan jag går efter honom..... Ut kommer han rusande och trycker in denna lapp i min hand.

Min fina lilla pojke... han vill få komma till tals.... Han vill att jag lyssnar på honom.... han ville få fram hur det gått till men jag bara malde på.... Jag tog för givet att jag visste hans sanning.

Tittar på denna lapp i bland och påminner mig själv om att lyssna mer och föreläsa mindre. Det är det som utvecklar vår relation. Att jag får insikt i hur världen ser ut ur hans perspektiv. Först när jag lyssnat kan jag vägleda för o veta vart han är i tanken just nu, i dag, i denna stund.


#ritprat #socialaberättelser

Likes

Comments

View tracker

Vi är på semester... I Spanien... Underbara soliga Spanien. Vi brukar säga att i Spanien finns inga diagnoser. Liten brukar må som bäst här.
Vakna när man sovit färdigt, somna när man e trött, äta med händerna, ingen bryr sig om man står vid resturangbordet el om man reser sig upp o går runt lite.  Två engagerade vuxna o få krav.
Inga hårda kläder och det gör inget om man går barfota.

Men i dag blev vi påminda... Vi skulle gå till bubbelpoolen.... Liten hade längtat, tjatat, bytt kläder snabbt... Utan schema... Sprang dit...Men där tog det stopp.

Det var folk i bubbelpoolen....han o lillebror brukar vara ensamma i den...! Han stod länge o tittade på lillebror som utan att blinka gick i o satte sig mitt bland främmande människor.

Liten sjönk i hop..... "det är för mycket folk mamma o jag gillar inte när någon jag inte känner tar på mig, man sitter ju jättenära i poolen....vi går hem"

Han ville men kunde inte... Jag fick lova honom att jag skulle hålla utkik när det blev tomt i poolen nästa gång....så gick vi... Han alldeles tyst o uppenbart väldigt besviken.

Inga utbrott, inget gråt men jag ser att han vänder det inåt.... Han vet att han borde, han vet att det normala är att kliva rätt ner bland 8 halvnakna främlingar... Men han kan inte o det gör honom sorgsen.

"Xxxx vågar mer än mig, även om han bara är tre år... Det är nog autismen som gör det mamma...att jag inte tycker om så mkt folk...då är autismen inte så bra "

Ingen jättekatastrof men det gör ont när jag inser att han vänder sorg inåt... Att det som förr kom ut i hysteriska utbrott nu vänds inåt.... ! Vem vinner på det? Det blir lugnare för oss föräldrar men vad är bäst i det långa loppet.. Att han lär sig tränga undan sina känslor. Vad är det jag skapar med det?

I Spanien finns visst diagnoser... Bara i en annorlunda form.

Likes

Comments

På semester för ett tag sedan började Lillebror leka med en bedårande liten kompis.... de fann varandra med en gång och jag njöt av att se dem leka med varandra, se dem busa så där på barns vis...när man träffar en kompis och det bara klickar. När leken bara flyter på, man hör dem gunga och det gapskratta. Mitt i stunden när jag ler slår det mig att de är så olika... "storebror" leker på så annorlunda sätt. Jag får alltid vara med och övervaka, har alltid en känsla av rädsla att impulskontrollen skall haverera och kompisen skall råka illa ut.

Jag stod och småpratade lite med lillkompisens mamma och jag berättar att storebror har lite svårigheter och att jag därför måste vara med hela tiden.

Storebror har svårt för mindre barn, gillar inte att de "pratar konstigt" och att de är oförutsägbara. Just denna dag ser jag något som jag aldrig någonsin upplevt. Storebror närmar sig och beter sig precis som vilket barn som helst. Han frågar lillkompisen om h'n vill ha hjälp upp för gungan, om han skall putta på och om han får vara med. Jag stod helt stilla och fattade ingenting. Jag försökte lite tafatt berätta att detta var ett helt nytt beteende och att det är svårt att förklara i ord till någon som inte känner storebror.

Lillkompisens mamma berättar då att hon jobbar som psykolog på en BUP-mottagning och att hon träffar och utreder barn med olika svårigheter dagligen. Vad är oddsen för det? Det blev ett sånt fantastiskt möte. Hon verkade tycka att det var intressant att lyssna till vår berättelse och jag tyckte det var helt underbart att hänga med någon som inte dömde... någon som såg igenom svårigheterna och bara gav hans person en ärlig chans.

Han pratar om detta möte fortfarande... "dom var så snälla mamma". Jag upplever att han kände att de inte var på helspänn, de var inte livrädda. Jag och barnens pappa kände oss också helt avslappnade och känslan att ursäkta och förklara uteblev. En helt underbar känsla som många tar för given.

Dessa, våra barn med annorlunda sätt att ta in världen på , ett annorlunda sätt att uppleva. Det blir en sån otrolig skillnad på hur de agerar beroende på hur de möts av personer runt omkring.

Dessa få dagar blev härliga och vi lägger det till högen av goa semesterminne. Vi hoppas ni alla därute möter förstående vuxna... el att du själv är den förstående vuxna.

Var förändringen du vill se i livet.

Likes

Comments


Om adhd är PÅ så är autismen AV… kan du tänka dig hur det skulle vara? Adhd’n står för oordning, kaos, kreativitet, snabbt, ogenomtänkt och fart. Autismen står för ordning och reda, var sak har sin plats, rutinbundenhet, långsamt, tyst och stilla.

Det kan vara svårt att vara sex år och ha dessa diagnoser…”Det bråkar i huvudet på mig mamma”. Att i tanken vilja ha allt i ordning men så fort man tar sig an något så blir det kaos… det skulle kunna bryta ner vem som helst. men inte vår stjärna.

”Han gick på helt utan anledning, helt oprovocerat”. Det händer inte…det finns alltid en anledning… fast vi förstår den inte. I bland går det inte att sätta ord på det…det finns oftast en förklaring…och den finns oftast hos honom…om någon kan tänka sig att lyssna…och då lyssna för att förstå…inte för att straffa.

Det kan verka ologisk i vår värld. I vår logiska värld där allt är i ordning och strukturerat av skrivna men framförallt oskrivna regler.

Oskrivna regler är vår familjs största fiende. De är ologiska och föränderliga. Vi gillar inte förändring...för förändring betyder kaos. Vår familj gillar inte kaos. För kaos betyder tårar.

Tårar som är väldigt svåra att torka bort.



Likes

Comments


Vi började redan när han var 18 månader.."det är något i ögonen, det är något med blicken, han mår inte bra. han lär sig inte av sina misstag, han får panik när han inte förstår". Alla sa…”han växer i från det…det är en fas”, Han kunde varenda bilmärke när han var två år, han kunde jordens alla flaggor vid tre. Han visste Europas alla länder. Han slogs sällan i ilska...mest för o kolla hur de andra reagerade. Han valde ut några som han utsatte. Pedagogen kallade det " tjurrusningar". Jag satt på utvecklingssamtal när liten precis börjat på storabarnsavdelning. En mkt erfaren pedagog som själv har personlig erfarenhet av NPF. Jag ställde frågorna som jag fasade svaret på, "Kommer han att klara sig, kommer han att gå i vanlig klass, kommer han att få vänner? " Hon la en hand på min axel och svarade... "Ja med lite stöd kommer han klara sig galant". Hon trodde på honom men framför allt i det läget...hon sa exakt det jag behövde höra för att inte trasas sönder fullständigt. För det är jag henne evigt tacksam.

Första psykologkontakten ...en äldre dam som satt ett helt samtal i skräddarställning och slöt ögonen när hon talade. Både jag och min man var på väg att lämna flera gånger. Hon tyckte att vårt "lilla barn var så fiiiiiint"! Det var inget "fel" på honom...bara vi var lite tydligare...! ”Vi ser ingenting nu men en grundligare utredning bör göras inför skolstart”. Han skulle alltså vänta i flera år…. vara syndabock för saker han inte kunde rå för. Han fick regelrätt skäll varje dag. Det kunde vi inte acceptera.

Jag såg att det var framförallt en pedagog som han tydde sig till…en vikarie. Vid frågan varför han tyckte så mkt om henne blev svaret…” För hon pratar mjukt med mig och hon tar inte på mig ytterkläderna så där snabbt och hårt”. En pedagog sa till honom att han skulle bli utan mat i fortsättningen för han åt med händerna…det var då vi upplevde hans första ångestattack. Han ville inte gå till förskolan för han ”skulle bli så hungrig”…för XXX hade ju sagt att han inte skulle få mat. Han, vårt lilla barn som tar allt bokstavligt.

Vi slet att få till möte med rektor som inte tyckte han hade några särskilda behov, hon tyckte det inte var konstigt att ”han var som han var” med tanke på hur illa vi talar om honom. Detta efter vi desperat förklarat att han kunde bli så farlig mot andra barn och frågan är inte OM utan när och hur illa han kommer att skada dem. Vi sa att det är rektorns ansvar och förskolans pedagoger som måste skydda de andra barnen, men även vår son.

När hans lillebror föddes och hade kolik träffade jag en neuropsykolog. De ville se hur jag hade det med anknytningen efter 8 månaders skrik. Jag frågade henne hur lång tid vi hade...hon svarade en timma. Jag sa till henne att anknytningen till lillebror kommer att ordna sig bara vi får hjälp med storebror. Hon lyssnade intensivt i en timma...därefter insåg jag att lillebror räddat storebrors liv. Vi hade aldrig fått hjälp om det inte var för hans kolik.

Till slut träffade vi alltså så rätt.Vi träffade Eva...underbara EVA. Det blev utredning och inte bara en utan så småningom, tre diagnoser. Atypisk Autism, ADHD och Tourettes syndrom. Det var värt allt…då fick vi äntligen hjälp.

Hab, Barn och ungdomsmedicin, utbildning, föreläsningar, logoped, läkare, sjuksköterska, kurator, specialpedagog…plötsligt fanns de där. Då lyftes en stor börda från våra axlar…NU trodde alla på oss.

Det blev schema, adhd-medicin, timstockar, kedjetecke, avlösning, helgläger, sömnmedicin, samtal för oss föräldrar, samtal för Liten men framförallt… stöd i förskolan. Den som säger att man inte behöver en diagnos för att få bästa hjälpen vet inte vad hen talar om. Det ligger en tyngd bakom en diagnos. En tyngd som gör att det inte blir en tolkningsfråga där rektor och pedagoger har tolkningsföreträde huruvida barnet är behov av särskilt stöd.



<a title="adhdikvadrat blogg" href="http://www.blogkeen.com/visit_blog.aspx?id=806549&mid=193036&f=true" target="_blank"><img alt="adhdikvadrat blogg" border="0" src="http://www.blogkeen.com/stats.aspx?id=806549&p=1&l=en" width="120" height="51" /></a>

Likes

Comments

”Det stissar i kroppen mamma”

”Det känns som konfetti i knäna” när det stissar. Han stissar när han inte vet vad som förväntas av honom el när han är exalterad. Det kryper spindlar i hela håret och surrar getingar i kinderna när han blir förtvivlad, Det springer råttor i kroppen som bara vill ut när han är orolig…”i bland slår jag o då slutar de springa runt, runt, runt…I bland när jag stoppar mig springer de in i magen igen”. ”Ta bort råttorna mamma jag vill inte slåss mer” ”Ring en doktor mamma så kan de klippa upp fingrarna och operera ut råttorna…”

”Bara dom där papperslapparna i knäna försvann….då kunde jag koncentrera mig på samlingen”


Man är hjälplös i dessa samtal med sin 5 åring, de enda man kan svara är…”Jag lovar att jag skall hjälpa dig min älskling. Jag skall ringa en doktor och jag lovar att vi skall lösa det här”. Hur jag skulle göra det hade jag vid tiden ingen aning om.

Tänk dig själv att sitta på ett möte med dina kollegor, din chef och kanske även dina vänner…och hela kroppen känns som den invaderats av spindlar, råttor, getingar och konfetti….!



Likes

Comments