Jag var endast tvångsinlagd en vecka. Jag skulle med polis eskort direkt från psykiatrin upp till psyk 15 mil bort. Min far övertalade att få köra mig själv och en vän följde även med mig. Han finns kvar idag och är fortfarande min vän. Mina föräldrar kan aldrig tacka honom ordentligt. Utan honom hade jag redan varit död vid det här laget.

När jag anlände till psyk blev jag inlagd på fel avdelning. Jag hamnade på psykosavdelningen. Jag minns att jag var rädd och mådde dåligt. De övertog min medicinering, jag fick inte i mig det jag var van vid. Två dygn stannade jag kvar på fel jävla avdelning. Tillslut kom jag över på rätt.

När jag fick premis hade läkaren från psyk satt i mig värre mediciner.. Jag hade fått iktorivil, 8 mg om dagen, 150st tabletter per bruk dessutom. Inte var det bara de tabletter jag kom hem med. Jag var då uppe i ca 24 ordinerade tabletter per dag från läkare. Jag var fortfarande bara 18 år.

Efter tvångsinläggningen blev jag bara värre. Jag vägde nu 37 kg. Jag var bara skinn och ben. Man kunde se varenda benknota i min kropp. Vartenda revben och varenda kota fråb svanskotan upp i nacken. Många av de vänner jag haft tog avstånd. De stod inte ut att se mig. De vågade inte längre röra vid mig. De var rädd att jag skulle gå av om de omfamnade mig.

Min mor bara grät när hon såg mig. Hon sa att jag var en vuxen kvinna fångad i en 10-11 årings kropp. Jag minns att jag handlade kläder på barnavdelningen, de var också förstora (allt för små storlekar blev kort i armar och ben). Vi hittade ett par jeans jag hade i storlek 142, de var för stora. Min mamma har återberättat att jag stått och dragit i byxlinningen och skrattat och sagt "mamma titta, dom är för stor!".

Den 10 år äldre killen jag träffade lämnade mig. Han klarade inte av mig längre. Han klarade inte av att se mig. Jag förstår honom idag.

Jag minns inte heller det här riktigt själv, men jag sov hos min mor en kväll för att försöka träffa min dotter. Jag klarade inte av att höra mitt lilla barn gråta eller skrika och fick alltid en panikångest attack, jag skrek alltid TA BORT HENNE! De gjorde för ont i mig. Jag fick ännu mer ångest utav det såklart. Min mammas man tog min dotter och min ena lillebror och åkte iväg. Jag gick och la mig och slängde i mig minst 10 stilnoct 10 mg då, i hopp om att däcka. Jag hade tagit massa annat innan också så tyckte de var en självklarhet att jag borde somnat. Jag somnade inte. Min mamma hade satt sig på sängkanten för att prata med mig. Mitt i allt försvann jag och drog iväg på övervåningen och flöddrade rejält. Min mamma fick passa mig rejält och ångrade sig att hon tagit bort babygrinden höst uppe i trappan. De är hemskt. Att låtit min egen mamma se mig sådär och behöva passa på mig som ett litet barn. Jag kan nog aldrig gottgöra henne tillräckligt. Min stackars underbara mamma. 

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments