"Som människa är vi inte en uppsättnig lösa delar, där en sak väger tyngre än de andra - du är en sammansatt hel person". Att fundera över det som ger mening åt livet. Vilka värden betyder mer för mig än attraktiviteten? Jag bedömer mig själv uifrån uteendet. När en i själva verket borde fokusera på ens egna värde. Vad har vi för värden som betyder mer en attrakiviteten? Hur vi är och vill vara som människa betyder så mycket mer än den fysiska ut sidan. Att omvärdera det som en tycker är viktigt och göra en förändring. Att lyfta fram det som kan ge en drivkraft, motivation, åsikter, insperation och tillfredsställese.

Om jag gick ner i vikt vad skulle jag göra då? den tanken slog mig idag. Jag har verkligen tänkt och funderat men jag får inte fram något svar från mig själv. Skulle jag bli lyckligare? skulle jag bli gladare? skulle jag bli mer i harmoni till mig själv? skulle jag bli självsäker, eller en hjälpsammare jag? Jag kan tyvärr inte finna svaret, för sanningen är att det inte finns något. Hur jag än vrider och vänder på frågan. Hur jag vill vara mot min familj, vänner och som medarbetare på mitt jobb, hur jag vill bete mig och utstråla som människa betyder så mycket mer än vad utseendet har. helt ärligt. En är alltid 100% och en gör så gott den kan i alla lägen. Man kan inte alltid vara super hjälten.

En vän till mig igår ställde en enkel fråga som alla gör när en ses. Hur mår du? Jag svarade att det är som vanligt och det rullar på, jag fortsätter att rulla som vanligt. Sen började jag prata om människan utanför fönstret som påminnde om någon. Min vän tittar fortfarande på mig och säger, är du helt säker? em, nu vill jag att du är ärlig mot mig, hur mår du? ska jag vara helt ärlig med dig så känns det som att du är helt frånvarande, det är som att prata med en vägg, jag sitter och driver samtalet och jag får ingen respons tillbacka, du känns off. Hon berättar även att en annan vän hade frågat henne om hur jag mår och hur det är, och det gjorde mig bara så förbannat ont att det pratat om mig, samtidigt som jag kan förstå. Då brast det för mig, och bägaren rann över. För sanningen är att jag känner mig tom, tom i blicken och tom i huvudet. Det skulle vara skönt och stänga in sig i ett mörkt rum och få stanna där för några dagar.


Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Vi tänker mycket. Tankar är bra. Tankar är en frison där man får dröma sig iväg och infinna sig i det hela. Lever vi alltid ut det vi vill göra, tänker, känner och drömmer om? Mina tankar är som i full gång när jag ska gå i säng om kvällarna. Inte så konstigt för det är ju då alla intryck från dagen bearbetas, det är som då hjärnan får jobba. Mina tankar lyftes till att jag är så fullt upptagen av vad alla andra gör i sitt liv så att jag helt glömmer fokuset på mitt och min egna tillvaro. Mycket märkligt. Att leva det livet man vill leva är en bra och svår fråga. Det viktiga i det hela är att man gör det som känns bäst för en själv och inte vad jag tror är bäst för någon annan, att man alltid utgår från sig själv, men det är lätt att tappa bort sig själv bland tankar.

Likes

Comments

Nu sitter jag här igen och känner hur tankarna flödar. Jag känner mig lite tom. Att jag aldrig helt enkelt räcker till. Det är som att ju mer jag gör, dessto mer krav ställer jag på mig själv. Är det inte märkligt. Jag tänker ständigt på hur andra ser och upplever mig. Jag har märkt att en går verkligen in i en speciell roll i olika relationer. Både när det gäller på jobb frånten, vänner och med familjen, farmför allt hur jag beter mig hemma. Fy fasen, rent ut sagt vad elak och vrång en kan vara på sina föräldrar som bara vill en väl. Som min pappa, (önskar att jag kunde skriva mamma men så är inte fallet och kommer aldrig vara.) som alltid i vårt och tårt ställer upp på mig, trots att jag fyllt 20 jäkla år så står han alltid vid min sida. Precis som en pappa ska göra. Vi har våra upp och ner dagar, som kan vara riktigt hemska. Men tittar man utifrån så är det ju en fis i rymden. Vad hemska en kan vara. Så jag nästan skäms.

Men just att ha den här känslan av att aldrig vara tillräcklig tär på mig. Att undermedvetet alltid sträva efter det perfekta. Jag personligen är alltdi trevlig mot människor jag möter tycker jag. Hur jag är hemma är en annan sak. Men när en person går till "angrepp" mot en utan anledning eller höjer rösten blir jag stött. Jag suger åt mig som en jävla svamp, som en tårr jäkla blött svamp. Jag vill vara bäst. Jag vill prestera. Jag vill få beröm. Jag vill synas. Jag vill vara glad. Jag vill vara rolig. Jag vill vara en bra vän. Jag vill vara en snäll dotter. Jag vill så jäkla mycket. Att vara i ett rum fullt med människor och känna sig helt ensam är bland det jobbigaste som finns, för mig. Att bli den där tjejen som alltid sitter tyst, som inte säger så mycket, som bara håller med. Har jag själv valt det eller blir det bara så aoutomatiskt? Att vara i ett rum fullt av människor som pratar. Jag sitter i en egen bubbla och bara stänger av allt tjatter, blir plötsligt avbryten och någon ställer mig en fråga. Det tar någon sekund innan jag infinner mig i vart jag är och befinner mig innan jag lyckas ta mig ut från tanke bannorna och infinna mig i rummet med de andra.

Likes

Comments

​Vad är det som gör att varje gång, omedvetet jag tuggar och sväljer, så är det en inre röst av ångest som ekar inom mig som ingen kan se.

Jag har funderat på detta länge. Jag hör ständigt att idel, media, reklam och annat skapar kroppsbildsångest. Jag är med på det. Men helt ärligt så skapas ju allt detta hemma. Från start. Hemma där vi växer upp och där vi sedan socialiseras in i samhällets normer och värderingar. Jag kommer aldrig glömma den gången som liten när jag ville ha mer sylt i filen som jag åt till frukost, det var så gott.

- Pappa kan jag få mer sylt i min fil?

- Nej vi ska inte äta så mycket av sylten, det är jätte mycket socker och man kan bli tjock om man äter för mycket av den.

Än idag ekar detta, här har vi en början på kroppsbildsångest. Jag minns hur det hög till inom mig och plötsligt var filen med sylten inte lika god längre. Jag minns det så väl. Nu när jag tänker efter så har jag fortfarande svårt att äta sylt utan att få upp knepiga tankar i huvudet.. Är det inte märkligt hur en sådan liten händelse av ord och handling kan ligga kvar och gro?



Likes

Comments

​I skrivande stund sitter jag i en miljö som jag vanligt vis inte brukar vistas i. En ovanlig och lite ny syn för min egen del. Det förvånar mig faktiskt. Jag sitter alltså på en stol, med fyra ben och en lätt, till mjuk kudde att luta mig mot. Runt omkring mig finns det datorer och människor som är inne i sin egen värld, vi sitter några ynka meter från varandra, men vi låsas inte av varandras existens. Vem vet? skulle detta kunna led till en trevlig kontakt? Jag har precis skickat in mitt CV. Jag är en sådan person som är så fruktansvärt petig och vill att det ska bli så perfekt från början till slut. Plötsligt går det uppför mig att jag nog har den där tendensen till perfektionism, jag drivs och får återblickar tillbaka till skolbänken i gymnasiet som jag för övrigt gick ut från i somras. 

Om jag inte nämnde det så sitter jag alltså på ett bibliotek, och det förvånar mig, att jag förvånar mig själv till att sitta här och jag har tagit mig tid i min ensamhet att verkligen kunna infinna mig i detta. Jag hör människor prata, en talar högt och tydligt, nästan lite skratt retande. Jag hör rinnande vatten, ett konstverk som ska föreställa ett vattenfall. Detta vattenfall hörs från bottenplan till fjärde våning. Jag antar att budskapet ska infinna någon slags ro av lugn. Jag har inte hitta det lugnet än.

Likes

Comments