​Vad är det som gör att varje gång, omedvetet jag tuggar och sväljer, så är det en inre röst av ångest som ekar inom mig som ingen kan se.

Jag har funderat på detta länge. Jag hör ständigt att idel, media, reklam och annat skapar kroppsbildsångest. Jag är med på det. Men helt ärligt så skapas ju allt detta hemma. Från start. Hemma där vi växer upp och där vi sedan socialiseras in i samhällets normer och värderingar. Jag kommer aldrig glömma den gången som liten när jag ville ha mer sylt i filen som jag åt till frukost, det var så gott.

- Pappa kan jag få mer sylt i min fil?

- Nej vi ska inte äta så mycket av sylten, det är jätte mycket socker och man kan bli tjock om man äter för mycket av den.

Än idag ekar detta, här har vi en början på kroppsbildsångest. Jag minns hur det hög till inom mig och plötsligt var filen med sylten inte lika god längre. Jag minns det så väl. Nu när jag tänker efter så har jag fortfarande svårt att äta sylt utan att få upp knepiga tankar i huvudet.. Är det inte märkligt hur en sådan liten händelse av ord och handling kan ligga kvar och gro?



Likes

Comments

​I skrivande stund sitter jag i en miljö som jag vanligt vis inte brukar vistas i. En ovanlig och lite ny syn för min egen del. Det förvånar mig faktiskt. Jag sitter alltså på en stol, med fyra ben och en lätt, till mjuk kudde att luta mig mot. Runt omkring mig finns det datorer och människor som är inne i sin egen värld, vi sitter några ynka meter från varandra, men vi låsas inte av varandras existens. Vem vet? skulle detta kunna led till en trevlig kontakt? Jag har precis skickat in mitt CV. Jag är en sådan person som är så fruktansvärt petig och vill att det ska bli så perfekt från början till slut. Plötsligt går det uppför mig att jag nog har den där tendensen till perfektionism, jag drivs och får återblickar tillbaka till skolbänken i gymnasiet som jag för övrigt gick ut från i somras. 

Om jag inte nämnde det så sitter jag alltså på ett bibliotek, och det förvånar mig, att jag förvånar mig själv till att sitta här och jag har tagit mig tid i min ensamhet att verkligen kunna infinna mig i detta. Jag hör människor prata, en talar högt och tydligt, nästan lite skratt retande. Jag hör rinnande vatten, ett konstverk som ska föreställa ett vattenfall. Detta vattenfall hörs från bottenplan till fjärde våning. Jag antar att budskapet ska infinna någon slags ro av lugn. Jag har inte hitta det lugnet än.

Likes

Comments