View tracker

Hej alla läsare!

Bloggandet har tyvärr inte prioriterats så mycket av mig och Simon som vi tänkte när vi skaffade bloggen. Detta pga att det tar mycket tid samt att när man är på resande fot kan saker som elektricitet, uppkoppling och internet vara ett problem, men när vi känner att vi har något viktigt att informera er i Sverige om så gör vi vad vi kan för att ladda upp inläggen. Just därför känner jag att jag vill skriva ett inlägg ATM.

När jag och Simon var ute och reste och besökte Cape Coast tog vi en dagsutflykt till ett ställe vid namn "Kakum National Park". Kakum är en regnskog där man kan gå på hängbroar hela 40m upp i luften, oerhört häftigt, en galen upplevelse, men vad jag ska komma till har inte alls med våra upplevelser att göra.

På Kakum mötte vi fyra stycken tjejer i våran ålder, tre av dem var svenskar, en av dem var från Argentina. De var alla här för volontärarbete på barnhem. Då jag inte har någon aning alls om hur det går till när man åker som volontär till ett annat land frågade jag mycket, om precis allt. På kvällen satt jag tillsammans med Simon och en av tjejerna på en restaurang i Cape Coast. Havsutsikt, skön reggae-musik och allmänt skön stämning efter en fullspäckad dag av upplevelser. Återigen kom vi in på volontärarbete. Hur gamla är barnen du tar hand om? Vad gör ni om dagarna? Hur sover ni? var frågor som kom upp under samtalet och vad jag fick som svar satte spår i mitt huvud.

Jag har alltid haft bilden av att när en organisation skickar dig till ett annat land för att volontära är det för att leka med barnen, hjälpa till med dagliga sysslor och bara se till så allt går runt på hemmet man kommer till, men av allt jag fått höra av tjejerna verkar det i deras fall vara betydligt med krävande och tuffare än så. I byn där tjejen vid namn Erica jobbade, fanns det 14 stycken barn på barnhemmet. Det var ungefär hälften fördelat killar och tjejer och åldrarna på barnen var allt från 2-13 år. Barnhemmet ligger i orten Kasoa och drivs av en ghaniansk kvinna, ideellt. Barnhemmet befinner sig i en oerhört tuff sitts ekonomiskt och många dagar i månaden har dagmamman svårt att få ihop tillräckligt med pengar för att kunna mata dessa 14 barn. Vi pratar små barn, den äldsta är som sagt 13 år gammal.

Detta är 14 barn av 10 miljoner barn (under 14år) i Ghana, och dessa barn ska man ändå tillägga har det betydligt bättre än många andra. De får gå till skolan och har tak över huvudet. De har filtar att sova på, visa en tunn madrass. De har människor som bryr sig om dem och gör sitt bästa för att få dem att må bra. Man känner sig bortskämd, oerhört bortskämd.

Jag kan prata hur mycket som helst om detta men för att göra det lättare för er att förstå ska jag med siffror visa hur lite som krävs för att hjälpa. För 130 svenska kronor, har du mat för hela 14 st barn för EN dag. För 910kr har du alltså mat för 14 stycken barn en hel vecka. Det blir på ett år ungefär 50.000kr. Vatten för en månad för 14 stycken barn innebär en kostnad på 300kr, en peng jag kan tänka mig att många kastar i sjön mer eller mindre, utan problem. Barnhemmet jag tidigare talade om hade problem med taket på byggnaden där barnen sover om nätterna, och att bygga ut lokal och köpa ett helt tak till detta, innebär en kostnad på 25.000kr.

Detta är inga pengar alls i mina ögon, när man ser hur mycket det gör. Man kan inte klandra hur vi lever i stora delar av Europa då vi lever ett helt annat liv och har en annan livsstil än människor här nere, men detta kan påverka och sätta tankar i mångas huvuden hoppas jag.

Peace!

/AA

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Hej alla läsare!

Trots att man är på semester och inte har några specifika krav på vad som ska göras varje dag så har man fullt upp, inte minst under juletider, även här nere. Under tiden vi varit borta från bloggen har vi haft nästan fullt upp varje dag.

Två dagar innan julafton bestämde jag och Simon att vi skulle röra oss från Accra för att besöka Kumasi, där jag har min faster och många andra kusiner och släktingar därtill. Kumasi är en stad längre norr upp i Ghana, hela 5 timmar från Accra. Med sin befolkning på ca 1.5 miljoner invånare är Kumasi andra största stad i Ghana. Kumasi är ett historiskt centrum fyllt av museum och sightseeings mest grundat kring den kända Ashanti-kulturen som har sitt säte i Kumasi.

Dagen började tidigt den 22 december för att påbörja resan mot Kumasi. När vi väl var framme vid stationen betalade vi 40 cedis för biljetten, vilket motsvarar ungefär 100 svenska kronor. För det fick vi en biljett till en V.I.P-buss (statlig buss för längre resor) från Accra till Kumasi. Väl framme i Kumasi blir vi välkomnade av min faster Barkisou, det var så längesen jag träffade henne och vi båda sken upp som två solar när vi såg varandra, vilken glädje. Afrikansk middag, träffa släkt och vänner, samt hitta boende var vad vi hann med första dagen. Vi bosatte oss på "Stadium Hotel" som ligger ett stenkast ifrån Kumasis stora fotbollsstadium, därav namnet. Vi fick ett dubbelrum med AC, kyl, Tv, frukost etc. för ungefär 200 svenska kronor för två personer för en natt, ofattbart billiga hotellpriser här nere.

Dagen efter började med en hotellfrukost klockan sju på morgonen. Denna dag skulle vi hinna med mycket.
Vi hade planerat att se Ghanas största naturliga sjö "Bosumtwi" skapad av en meteorit, vi skulle se det kungliga ashanti-museumet samt Västafrikas största marknad.

Bosumtwi är ungefär en timmes resa från Kumasi. Vi hyrde en chaufför som hämtade oss vid hotellet på morgonen för att sedan ta oss till vår egentligen första utflykt i Ghana sedan vi kom. Vi färdades i en taxi klar att skrotas i vilken sekund som helst, men chauffören skämdes inte för att trycka lite extra på gasen, han var kanske lika förväntansfull som oss? Påväg dit såg vi mycket av den afrikanska naturen som man missar lite i den tätbebyggda huvudstaden Accra. Accra är en mer typisk storstad präglad av rusningstrafik, påtryckande avgaser, stress, mycket ljud, tempo och stora byggnader. Vägen till Bosumtwi växlade mellan djungel och bymiljö. Höga träd, stora blomsterfält, palmer och djupa dalar gjorde oss exalterade. Djungelmiljön skapade tankar i våra huvuden om att få se exotiska djur såsom gorillor och schimpanser. Som en resa till fjällen i Sverige där man sitter tryckt med näsan mot bilrutan i hopp om att se brunbjörnar och älgar, satt vi på samma sätt med stirrande blick ut mot det häftiga djungellandskapet i hopp om att bli överraskade av en gorilla i varenda träd på 50m höjd. Tyvärr fick vi inga gorillor se, men kom efter en halvtimmes resa på de slingriga serpentinvägarna längs bergen fram till Bosumtwi. På plats fick vi en kort introduktion av en man som förklarade kort om hur sjön skapades och vad som finns kring sjön samt några få regler om hur man respekterar sjön. Vi märkte snabbt att utan en båttur fanns det inte mycket mer att se än en vanlig sjö, och betalade för en guidad tur på sjön i en fiskebåt. Båtturen gav oss möjlighet att se mer av sjön och allt runt om. Fiskemän i arbete, färgglada fåglar av olika slag, ett träd som växer mitt i sjön, hela 350 år gammalt, och en massa fin djungelnatur. Bosumtwi är omringad av mycket berg och djungellandskap vilket är något nytt för oss båda.

Efter Bosumtwi rörde vi oss tillbaka till Kumasi och det kungliga Ashanti-palatsets museum. Ashanti-kulturen har funnits sedan länge och är en stor del av Kumasi idag. Mycket av kulturen kretsar kring "The Ashanti King". Ashanti-kungen bor i ett stort palats i centrala Kumasi. Han har stor respekt av befolkningen och till hans ära hålls många festivaler och liknande där ALLA tar del av musik, dans och ritualer för att visa sin tacksamhet gentemot sin kung. Kungen är alltid klädd i mycket guld, fina tyger, huvudbonader och bär alltid vapen av olika slag. Alla tyger, alla smycken och alla vapen har många olika betydelser och väljs noga ut innan kungen visar sig ute bland sin befolkning. Museumet låg strax intill det kungliga palatset "Manhyia Palace". Där blev vi först introducerade med en DVD-film som tog upp allt grundläggande kring kulturen. Sedan fick vi en guidad tur på museumet som innehöll många historiska bilder och föremål från kungens liv. Möbler, tyger, vapen, guldsmycken prydde museumets hyllor och hade alla en liten historia och betydelse för kulturen. Ashanti är nog större än vad man kan förstå här nere då vi inte har något liknande i Sverige. Våran kung klär sig i stiligt i kostym och håller kanske ett tal vid stora ceremonier, men hoppar inte runt och dansar, sjunger och viftar med spirituella vapen och häftiga kläder.

Dagen började gå mot sitt slut men vi hade en sista grej vi ville hinna med innan hemfärd. Man kan ju inte åka till en stad som har Västafrikas största marknad utan att ens titta lite på den. Wow. Stor var den, men det gick knappt att andas när man var djupt inne i gröten. Musik spelas på alla möjliga håll, människor skriker, bilar vill ta sig fram på smala enkelriktade vägar mitt framför ansiktet på de som säljer. Det var stökigt, väldigt stökigt, men en upplevelse utöver det vanliga.

/AA & SB

Likes

Comments

View tracker

Akwaaba alla läsare!

Vi har fått frågan om hur skolgången för pojkar och flickor ser ut i Ghana och ska därför i detta inlägg ta upp så mycket som möjligt av det vi kunnat fråga och lära oss om skolgången i Ghana.

I Ghana varar skolgången totalt 13+4år. Då räknar man med "Junior highschool" som är Sveriges 1an till 9an, och "Senior highschool" som är fyraårigt gymnasium. Precis som i Sverige kan du sedan läsa vidare på universitet och då får man räkna med ungefär fyra års utbildning till. Skolor och universitet finns överallt, oavsett landsbygd eller storstad, men du måste kunna betala för det.

Junior highschool (grundskolan) kostar en elev 400 cedis per tredje månad, men för er som inte är vana vi att ständigt räkna den ghanianska valutan kan vi istället säga att det kostar en elev ungefär 800kr/3månad för att gå i grundskolan, dvs ungefär 4000Skr/år. För oss låter kanske inte 800Skr mycket att betala, men jämför man med kronans värde skulle det kosta oss hela 3000kr/3månad att gå i skolan. Skolavgiften innebär en större smäll för familjer här nere än för oss européer. Pengarna du betalar ger dig en säker skolgång, material, och dessutom boende och tre måltider om dagen. Det fungerar som ett internat. Junior highschool är precis som i Sverige obligatoriskt och i princip alla går det, oavsett samhällsklass. De allra fattigaste människorna har dock svårt att betala denna skolavgift trots den lilla ekonomiska subventionen man får av staten för att ta sina barn till skolan, och för dem är det svårt att få sina barn att gå till skolan över huvudtaget. Väljer man att inte bo på skolan blir kostnaderna självklart mindre, men kan fortfarande vara för mycket för en fattig familj att ha råd med då transport och mycket annat måste räknas med.

Senior highschool (gymnasiet) kostar en elev hela 650 cedis var tredje månad, vilket motsvarar ungefär 1300Skr/3månad. Då bor man där och precis som i junior highschool får man tre måltider om dagen och allt därtill. Skillnaden på senior highschool och junior highschool är att du inte bestämmer själv vart du vill gå. Man blir placerad utefter vad för slags inriktning man vill gå, dvs ekonomi, teknik, natur etc. samt det sluttest man gör i junior highschool som mer eller mindre speglar hur bra du skött dig i de olika ämnena under åren. Men som inom många andra områden på denna kontinent är pengar styrande, och ett barn från en rik familj har det betydligt lättare vad gäller att välja skola eller att ens få gå i skolan.

Ghana har inget välfärdssystem som i Europa där skola, vård och alla myndigheter som ser till att vi mår bra finns. Man betalar för allt. Att vara arbetslös här innebär inte att du kan sitta på soffan och få pengar av staten, verkligen inte. Är man arbetslös är det bäst att man hittar något litet att kunna försörja sig med, annars överlever man inte. Trots att du betalar för skolan och utbildningen så är du inte garanterad jobb tack vare din utbildning, "det är i princip ingen som får jobb direkt efter en 4 års utbildning på universitetet" säger min kusin Jamal, "allt är kontakter, man behöver inte vara kunnig, så länge man har kontakter". Det är så det fungerar här i Ghana, och säkerligen i resterande delar av Afrika.

/AA & SB

Likes

Comments

Nu har vi varit här i sex dagar och som jag inledde förra inlägget kommer jag inleda detta, med något jag har lärt mig. Jag har lärt mig att man lär sig hur ett annat folk fungerar väldigt snabbt, t.ex att när någon på gatan ropar "Obroni korkor" efter mig är det inte för att de inte gillar vita människor, utan för att de finner det är roligt och spännande att träffa mig. Obroni korkor betyder alltså ljushyad. När ett barn bara ställer sig med en mun stor som ett svart hål och ögon som att de sett ett spöke är det inte för att peka ut mig, utan för att de inte är vana vid att se en ljusare person.

Sex dagar in på resan har vi snart uppnått delmål nummer ett. Vi lovade oss själva att vi skulle stanna i huvudstaden Accra och lära känna staden, folket och kulturen innan vi gav oss ut på några längre resor. Efter sex dagar här i Accra har vi redan lärt oss mycket nytt, t.ex hur det är att leva i ett hus tidvis utan el och vatten pga det dåligt utvecklade sättet att skapa energi och förutsättningar för att driva stora städer med dessa två ting. Värmen är otrolig på många både positiva såväl negativa sätt. Hur skönt är det inte med 26 gradigt vatten och en strand som är så varm att huden bara blir brunare och brunare för varje steg du tar? Det är underbart! Vad som inte är lika sagolikt är känslan av att ha glömt att dricka fyra liter vatten mer om dagen än vad man är van vid, eller att försöka somna i 28 grader celsius och inte vakna upp helt genomsvettig. Men vem är jag att klaga på detta när det är allt jag velat känna på sedan Adam första gången lämnade mig för sitt andra hem, Ghana.

Under den tid vi varit här i Ghana har vi lärt känna staden på det bästa sättet, att leva som lokalbefolkningen. Vi har åkt så kallad "trotro", vilket är en slags kollektivtrafik fast den sker privat och man använder mini-bussar som princip gör sin sista resa, för att slippa onödiga kostnader. Vägnätet är både bra och dåligt. I staden är vägnätet lika bra som i vilken del av Sverige som helst men när du kommer ut i vissa förorter är asfalt inget att tala om. Du kör på sandvägar som en gång i tiden varit "de slätaste och finaste vägarna, nästan som att köra på moln" men som vi fått höra är förstörda av en översvämning som härjade i Accra för tre månader sedan. Kan ni tänka er vädrets krafter när det regnar 1,5m på endast en eftermiddag... Vi har varit på marknadsplatser så proppade med människor att det är svårt att ta sig fram ens en meter utan att tacklas. Vi har mutat oss in på Ghanas nationalarena i fotboll "Accra Sports Stadium" där 42000 platser var tomma och vi stod på mittpunkten och kunde höra hur stämningen skulle varit om någon gjorde mål i ett hett Accra-derby. Vägg i vägg i området Osu där stadion ligger, finner vi även den mäktiga frihetssymbolen för Ghanas självständighet "Independent Square" samt samlingsplatsen för högtider och minnesstunder "Black Stars Square". Från dessa två monument var det ett stenkast till stranden, där vi träffade Ernest. En 32-årig man som tränade fotboll inför sin flytt till sin nya klubb i Kina. Oj vad kul det var att spela fotboll med en så vänlig och varm person och fotbollsspelare på en strand i Accra. Efter en promenad längs samma strand hamnade vi på "Art Center". En marknad vid stranden där man kan handla kulturella ghanianska hemsnickerier såsom trummor, masker och tavlor eller kläder och smycken. Efter endast fem minuter blev vi välkomnade med trummor och sång i ett litet skjul där trummorna tillverkas för hand. Vi själva fick delta i sång, dans och glädje med ett tiotal inte alltför nyktra rasta-män, "one love! rasta fari!"

Nu sitter vi på vår balkong i huset, äter färsk frukt, direkt från en marknad inte långt härifrån i 27 grader kl 23:17 och planerar kommande äventyr. På återseende! Eller som jag numera till vardags skulle säga, MEUM EGERIA!

/SB

Likes

Comments

Jag kan tänka mig att ni där hemma sitter på en massa bra tankar och funderingar gällande våran resa. Finns det något speciellt ni vill att vi berättar om? Postar bilder på? Let us know, det kan vara vad som helst! Kommentera inläggen och gör oss medvetna om vad ni vill se.

Likes

Comments

Gästvänlighet, skratt, glädje och kärlek är en daglig upplevelse för oss, från det afrikanska folket. Att gå på gatorna och möta glada miner och stora leenden som välkomnar dig och berättar hur glada de är att du som europé hälsar på, det är kärlek, det är gästvänlighet. Oavsett hur glada många människor än är tycker jag mig se något i dem som berör mig. På djupet av varje glatt leende och i varenda människas ögon, ser jag en önskan om att komma ifrån den tuffa livsstilen och fattigdomen.

Ghana är ett land där det varje dag blir tuffare och tuffare att leva. Ett land där oavsett om du gått klart skolan, avslutat dina studier på universitetet och tagit examen, inte har möjligheten att få ett jobb utan kontakter. Varje människas dröm här är att en dag komma till Europa, tjäna sina pengar, för att sedan kunna komma tillbaka till Afrika med möjligheten att försörja sin familj. Alla ser Europa som ett paradis.

I Afrika blir de rika extremt rika och de fattiga fattigare. Trots det har människor en stor respekt för sina medmänniskor och välkomnar alla människor att ta del av det lilla de har att erbjuda dig. En respekt och glädje till livet många skulle behöva ta del av, och lära sig något av. Tacksamhet.

/AA

Likes

Comments

Akwaaba (välkomna) alla läsare!

Nu har vi äntligen landat i Ghana och huvudstaden Accra. Vi har tillbringat tre hela dagar här i Accra men känner oss redan som hemma. Vi har blivit väl omhändertagna av familj och vänner här nere, och folk på gatorna hälsar oss ständigt välkomna till landet de ser som "AFFICAS BEST COUNTRY" och vi kan bara hålla med än så länge. Afrikaner har en helt olik livsstil i jämförelse med Sverige. Jag och Simon kom ner med planer på hur våra dagar skulle se ut, men att följa någon typ av schema är inte lätt här nere, det händer alltid något oväntat, något spännande, något som avviker det du tänkt göra och man får räkna med lite "omvägar". Som det ser ut nu ska vi stanna i Accra vår första vecka för att njuta av fina stränder, härligt uteliv och kultur för att komma in i den afrikanska rytmen.

Likes

Comments

Det va den 5 december jag och Simon skulle komma iväg. Vi hade den 5e i sikte, och hade förberett oss in i minsta detalj så gott vi kunde för att kunna åka då. Vaccinationer, packning, biljetter och telefonsamtal till släktingar i Ghana som förväntansfullt väntar på oss där nere. Ibland blir det dock inte som man planerat. Jag och Simon skickade iväg våra pass för att få visum (dvs, ett godkännande på papper att få stanna i ett land en viss tid) hela två veckor innan avresan från Linköping skulle ske. Vi ringer den Ghanianska ambassaden i Danmark en vecka senare och frågar om våra visum och pass är på väg tillbaka till Linköping, varpå de svarar med "Några pass och visum i era namn har vi inte ens fått levererade". Posten hade alltså tappat bort våra pass. Paketet med passen gick att spåra fram till Malmö, men efter det, finns inga spår av paketet. Den sista vägen över Öresundsbron, va allt som va kvar. Skrattretande, vad är oddsen?

Vi ringde varje dag i hopp om att posten endast glömt att registrera breven, men det var önsketänkande. Vi har nu skaffat nya pass och ska söka nya visum imorgon (3 december). Underbar som min kära mor är kommer hon åka själv på måndag med pass och visumansökningar i handen till Danmark och Ghanas ambassad för att göra jobbet posten inte kunde lösa. På torsdag åker jag och Simon ner till Danmark för att hämta dem, och på fredag den 11 december bär resan förhoppningsvis av mot Ghana och Afrika.


/AA

Likes

Comments

Det är nu 10 dagar kvar tills vi reser och jag har redan lärt mig något nytt: "Akwabaa" eller Välkommen! som man kanske mer alldagligt säger.

Jag heter Simon Bodén och det är jag som ska göra denna resa tillsammans med Adam. Lika så som vi gör denna resa tillsammans, har vi gjort det mesta tillsammans i många år nu, så varför inte göra det enkelt för mig och bara kopiera lite av Adams livshistoria? "Jag är nyss fyllda 19 år och bor för tillfället i Linköping. ÅR 2015 gick jag ut gymnasiet efter tre år på Katedralskolan. Precis som många andra i min ålder hade jag drömmar om att ge mig ut och utforska världen. Att resa ifrån lilla Linköping för storstäder och spännande länder har alltid varit en dröm för mig."

Vi har som sagt tagit studenten i år och som många vet väntar resor till alla världens storstäder eller back-packning i Asien på de flestas scheman, det måste vara något som vi helt har missat. Det har gått ett halvår och vi har lämnat Linköping en gång.

Sedan tidig ålder har jag och Adam gjort det mesta tillsammans, dag in och dag ut, MEN under en månad, ungefär vart tredje år, har vi varit utan varandra. Detta när Adam har varit i sitt andra land Ghana. Ghana och Afrika är något helt nytt för mig samtidigt som det även ligger mig varmt om hjärtat, det är ju liksom Adams andra land. Jag har kollat på bilder, filmer, hört berättelser om alla äventyr och härligheter som finns där på andra sidan medelhavet, och på en helt annan kontinent. Vi har pratat i många år om hur coolt det skulle vara att resa dit tillsammans. Nu snart är det äntligen dags att uppfylla denna dröm.

Som en avslutande del på denna lilla text vill jag berätta en liten anekdot. Vi ska ses hemma hos Adam för att kolla lite efter en eventuell resa. Snabbt och spontant som alltid har vi bokat en resa, det är inget mer med det. Men jag börjar smått ana något. Adam tar upp en kamera och berättar att han precis köpt denna. Han berättar om och promotar en blogg som ska bli lite av ett bildbibliotek med foton och filmer utöver text. Hur kommer det se ut? Adam trivs framför kameran, jag lite mindre. Adam gillar att fota, jag lite mindre. Adam har köpt en nu kamera till resan, jag har min mobil. Fotobiblioteket kommer med all säkerhet fyllas med otroliga bilder och filmer men .... vem av oss som blir mästerfotografen och vem blir den underbart sköna fotomodellen som bilderna kommer föreställa? En sak är iallafall säker, kameran blir nu perfekt till resan. Nu några dagar senare sitter jag nu här och skriver med krämpor i armarna efter alla sprutor jag fått vid min vaccination. Något var på gång, och det var mer än bara något, det var vad som kommer bli den bästa resan. Tack bästa bror!

/SB

Likes

Comments

Hej och välkommen, eller ska jag kanske säga akwabaa, till min blogg.
Akwabaa betyder välkommen på språket twi, ett språk man talar i Ghana.
För er som inte vet vem jag är kan jag presentera mig lite kort.

Mitt namn är Adam Agouda. Jag är nyss fyllda 19 år och bor för tillfället i Linköping. År 2015 gick jag ut gymnasiet efter tre år på Katedralskolan. Precis som många andra i min ålder hade jag drömmar om att ge mig ut och utforska världen. Att resa ifrån lilla Linköping för storstäder och spännande länder har alltid varit en dröm för mig. Mina föräldrar har alltid påpekat hur det lyser lite extra i mina ögon när jag befinner mig i storstadsmiljöer, spelar ingen roll om det är en weekend i Stockholm eller en semester till Paris, jag har alltid kännt mig som hemma. Jag tror inte jag är den enda som känner denna känsla. Mycket folk, mycket ljud, glädje, gästvänlighet, nya kulturer, ny mat, YOU NAME IT, det är något man kan sakna lite av i sin vardag idag, det är nytt och det är spännande. Jag har turen att jag har en sida av mig som tillhör något annat än Linköping, Sverige och Europa. Jag har Afrika, och jag har Ghana. Min pappa är född i Ghana vilket gör att jag redan som liten fått möjligheten att ta del av en helt annan del av världen. Jag har många kusiner, kusinbarn, morbröder och mostrar som bor i Ghana. Min farmor bor tyvärr inte i Ghana utan i grannlandet Togo, där min pappas farföräldrar härstammar ifrån. Jag har besökt Ghana fyra gånger som barn, tillsammans med släkt och familj från Sverige. Jag och min syster var sen första gången i Ghana helt fast. Vi pratar om det i stort sätt varje dag och vet att trivs vi inte i Sverige, har vi två hem att välja mellan. Jag har alltid varit för liten för att egentligen förstå Afrika. Hur har folk det i vissa delar? Är Afrika det Afrika vi får se på TV-reklamer i Europa, eller finns det en annan sida? Det får man bara reda på av att uppleva själv, med egna sinnen.

Så, varför skriver jag denna blogg? Jag har tillsammans med min allra närmsta vän bokat en resa till Ghana nu i december. Jag tänker dag in och dag ut på mama africa och vill bara tillbaka, nu ska det äntligen bli av. Den 5e december lyfter vårat plan från Linköping där vår slutdestination är Ghana och huvudstaden Accra. Jag hoppas kunna dela med mig av så mycket som möjligt från en plats så nära men ändå så långt borta för många. Via bilder, texter och videoklipp ska jag tillsammans med min vän dokumentera vår resa genom Ghana.

Likes

Comments