Så många frågor, så lite svar..
var hittar man styrkan att våga?
Våga ge sig ut o se om dina vingar bär dig?

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Hejsan hoppsan bloggen!
Sjukt länge sedan jag skrev nu, väldigt tråkigt då jag verkligen tycker om att skriva här o kunna med min resa hjälpa andra som kämpar 🌸

I dag gick jag in på 4 veckan på nya jobbet!
Slutade med jag gick gå hem sjuk, feber, skakningar, kallsvettningar, hosta o ont i bröstet...

Psykiskt/ fysiskt?
Alltid en fråga jag stället mig själv när jag börjar känna mig "sjuk". Mitt psykiska mående har en tendens att utspela sig fysiskt på mig & kan ibland lura mig, kroppen o hjärnan.
Men nej mina vänner, ni är de fysiskt. När febern o halsont kom då förstod jag. 😓

Som sagt, inne på 4 veckan på nya jobbet.
Kul!
Eller?
Jo jag trivs som fisken i vattnet med min yrkesroll, o jag har ÄNTLIGEN hittat vad jag vill jobba med.
Men är det på den här nivån/ på det här sättet? Ja nja, jag vet inte.. jag jobbar som barnskötare på en förskola- finns som en extra resurs utifrån barn med speciella behov. DET ÄR GRYMT KUL! 👏🏻
Men redan efter 4 veckor har det redan skärt sig med arbetsgruppen o jag känner väl inte riktigt det är något för mig.
Ni som läst min blogg tidigare / känner mig vet att jag inte kunde köra bil under många år då jag fick extrema panikattacker o körde av vägen, nu har jag gett mig in på att pendla 2 timmar om dagen... jobbet alltså 1 timme bort.
Men att få jobba dagtid har gjort att jag kan ha ett arbetsliv igen! 👌🏻 grym känsla!
Men jag kollar faktist redan efter annat, närmare hemmet.
En stor dröm är att få jobba hemifrån, men något man tycker är kul, fransar, naglar? Ja vem vet. 😏
Sedan gillar ja det social, absolut! Men.. ja haha! 🌸

Skall försöka börja skriva igen!

-hur ont det än gör är de värt att leva! ❤️

Likes

Comments

Hjärtklappning så man ser hjärtat slå i bröstkorgen, det ni!

Likes

Comments

God morgon!
Klockan är 05 o världen snurrar.

För oss med psykisk ohälsa är känslan av- hjärtklappning, kallsvettnigar, svarta prickar för ögonen o yr en del av vardagen.
Men många av oss känner igen att känslan av fysik ohälsa snabbt kan leda till känslan av psykisk ohälsa. Så när man nu sitter med hjärtat i hals gropen, kall svettningar o yr av feber så är det väldigt svårt att skilja vad som hör hemma var. Man blir rädd. Man blir rädda att detta är psykiskt o att en panikattack är påväg.
Men man får försöka tänka på att detta är fysiskt o även om vi ofta är sjuka så blir även vi med diagnos fysiskt sjuka.
Där i mot kommer ofta en bakslag när kroppen är trött, utmattad o fysisk sjuk. Där jobbar vi med acceptans!
Vi accepterar att detta är en del i vårt liv o vi accepterar det.

Till alla ni som kämpar-ni är mina hjältar! ❤️

- hur ont det än gör är det värt att leva! 🌸

Likes

Comments

Vilken hemsk dag, inte haft någon panikattack men hjärtklappning, illa mående, svettningar och nära svimmat flera gånger i dag.
Sovigt bra i natt o sov till 12, men en våg av trötthet.
Får pressa mig själv hela tiden att göra små saker.
Ta disken, vila, bädda sängen, vila, hämta saker i förrådet, vila, gå ut med hunden, vila osv osv. I dag har hela världen snurrat.

I dag är de svårt att leva efter mitt eget motto, men läsare/ följare jag gör det ändå - för de är VIKTIGT!

Hur ONT det än gör, är de värt att LEVA! 🌸

Likes

Comments

"Du som alltid är så glad o rolig. Kan du lida av ångest och panikångest?"

Jag som alltid är så glad.....

Det är väl just det jag inte är. Jag vet faktiskt inte vem jag är längre men glad är jag inte! Jag lever i en dvala och försöker hitta ett nytt "jag". Ett "jag" som någon dag ska funka i ett samhälle långvarigt. Utan att hamna här igen. I det här svarta hålet.

Den dagen när jag gick in i väggen, den dagen jag låg på köksgolvet och bara skrek, den dagen när jag fick min första panikångestattack hade jag vägrat lyssna på min kropp rätt länge. Man tappar minnet men tror att det beror på stressen på jobbet och den dåvarande stundande husvagns säsongen som stod runt hörnet. Alla glömmer väl ibland saker? Det är väl inte så konstigt att man har glömt av vad man gjort stundtals eller virrat omkring utan att veta vad man gör. Jag har ju alltid varit rätt flummig.
Man har hjärtklappning och andnöd men tänker att det nog är nog stress, blir bättre när semestern kommer?
Man orkar inte mer- men man gör allt ändå. Det där vanliga som alla människor gör. Det man "borde" orka. Jobba, städa, laga mat och umgås med sina vänner. Man ska inte klaga, inte vara en belastning för samhället. Man ska vara glad att man lever och har tak över huvudet. Det var tankarna som gick runt i huvudet i år. Men hur ska man orka det när man gråter sig igenom nätter och dagar och man knappt orkar ta sig ur sängen vissa dagar.

Jag sväljer så hårt & andas långsamt in & ut för att åtminstone inte få panikångest ute bland folk. Men det är inte lätt när det känns som man inte får luft eller när hjärtat slår så hårt att man tror det ska hoppa ur bröstet. Just i stundens hetta så känns allt så verkligt. Jag tror på riktigt att jag ska dö. Och det är just det som är problemet. Min hjärna kopplar inte som den ska. Jag har en sjukdom. Jag är sjuk. Jag slåss för mitt liv men vissa dagar orkar jag bara inte slåss. Jag kan inte hantera det. Jag lägger mig ner, kryper ihop o gråter. Jag skriker och bölar rätt ut. Jag ligger kvar där tills jag inte orkar gråta mer. Då ställer jag mig upp. Ofta faller jag ihop för kroppen skakar och man kippat efter luft senaste timmen. Men tårarna o jag försöker glömma alla tankar. Jag stoppar undan dom för jag inte orkar hantera dom.

Det känns som om jag är en elefant som balanserar på en lina. Det är så jävla skört. Jag kan ramla av av minsta vindpust. Blir arg så jag skriker till att i nästa sekund gråta så tårarna sprutar. Jag vaknar på nätterna o hyperventilerar så att mina händer domnar bort så att jag skakar och jag är så jävla rädd, rädd för att dö, rädd för att förlora mina närmsta, rädd för o leva, rädd för att bli lämnad, rädd för o vara själv.

Jag har vandrat omkring i det här ångestträsket så många år att nu är jag rädd för att inte hitta ut. Att inte hitta mig själv igen- var är jag i allt det här?
Var är Sandra mellan alla sjukskrivningar- mediciner- läkar kontakter- ångest- panik?

Efter flera års av smärta och ångest så har jag äntligen hittat en av de stora anledningarna till min sjukdom.
Äntligen har jag hittat något att hålla fast vid och kämpa emot.
Jag söker hjälp hos min VCT för att jag faktist JAG vet för första gången under min sjukdoms resa vet vad JAG BEHÖVER.
Jag sitter inte där tom, ledsen o bara ser svart utan JAG vet vad jag behöver, jag vet vad måste ha för att komma vidare med MITT liv.
Men givetvis blir man motarbetad, nerslag efter nerslag.
" Du får tänka på att försäkringskassan har regler & du kan inte nyttja systemet hur som helst" fick man till svar i dag när man bad om 4 dagars förlängning på sjukskrivningen.
Men absolut vi sparkar på den som redan ligger ner och kämpar med ALLT för att då bli "normal" igen, för att få komma vidare och tillbaka till livet.

Håller alla tummar stenhårt nu o hoppas på mina egna försök kommer ge resultat!
👊🏻

Hur ont det än gör är de värt att leva 🌸

Likes

Comments

Fuck!
Måste bara få säga fuck fuck fuck fuck..
8 st panikattacker på en natt..
rekord.. helt jävla urlakad i dag & vill bara det skall sluta.
I natt trodde jag på allvar att jag skulle dö.

Likes

Comments

Detta inlägget kommer helt och hållet vara en kärleksförklaring!

Ni som INTE slutat höra av er, ni som fortfarande finns kvar, ni som visar mig vart jag skall när allt är som mörkast.

TACK,TACK,TACK!

Min mamma- min min sol, min livsglädje- du är värld allt som denna jord har att erbjuda, du är helt otrolig helt jävla underbar, det spelar ingen roll att ditt eget liv är kaos, att hela din värld vänds upp och ner dagligen med nya motgångar du tvekar ALDRIG en sekund att finnas där för mig. -Jag kan inte ens beskriva hur oerhörd stor inverkan du haft på mig under denna resa med ångest och panikattacker, sen min första känning på att något var fel för flera år sen, genom diagnos, läkarbesök, sjukskrivningar har du funnits där. Jag vet inte hur jag mer skall kunna beskriva min tacksamhet än att säga - tack mamma, jag älskar dig så oerhört! <3



Therese- min kusin, min vän och min syster- hur skall jag beskriva dig för världen? hur skall jag beskriva den människan som utan tvekan stått vid min sida när jag haft en mentalitet av en 5 åring och inte kunnat ta hand om mig själv? jag är dig så tacksam, du är så jävla underbar! Du ställer upp något oerhört, och jag hoppas du förstår att jag gör allt jag kan för att betala tillbaka till dig allt du gett mig. Du tvekar aldrig på att hjälpa mig. Du är en krigare och jag är så oerhört stolt över dig hjärtat. Jag älskar dig! <3


Kim- bästa vän, bror och själsfrände! vi båda har våra strider och våra demoner vi krigar emot dem tillsammans, tillsammans är vi helt jävla oslagbara. Du kom in i mitt liv och väckte sånt som varit dött så länge, du fick mig skratta, du fick mig att vara 23 år, det var okej att va ute en hel natt, spela hög musik och skratta. De var okej att ta spontana bilturer mitt i natten, åka till MC köpa kaffe och sedan drifta runt hela natten, lyssna på musik och tjöta. Du är en stor hjälp i min resa, de vet du? och du vet när jag sätter ner foten och skäller på dig för du beter dig som en idiot? Det är för jag älskar dig, och jag vägrar se dig förstöra något som jag vet får dig må bra. Som sagt vi har båda våra demoner som vi krigar emot, men vi skall slå dom jävlarna ellehur? Och igår när du ville att jag skulle hjälpa dig med din syster, omg sån häftig känsla, du lita på min "kunskap" inom området och totalt fullt ut lät mig hjälpa din syster, du lät mig få sätta mig ner och verkligen nå fram till din syster. Sån häftig känsla och sån rusch när man kände man kunde hjälpa. Håll huvudet högt hjärtat- jag älskar dig bror! <3


Johanna- Min pärla, min vän! var skulle vi vara utan varandra- inte första fighten vi krigar ihop! men vi står fortfarande lika starka, och vi ger oss inte. Livet fuckar oss, men vi fuckar tillbaka HÅRT! Du är en sann krigare o du har fått så mycket skit men aldrig tvekat att hjälpa. Du är min stjärna och tacksamheten är enormt! Fortsätt kriga, fortsätt vara du, snälla älskade johanna, ändra dig aldrig- inte för någon. Stå upp för var som är rätt. Du vet var jag finns, ALLTID. Jag älskar dig din krigare! <3


Ni tror jag överdriver men sanningen är att utan er hade jag aldrig överlevt!

Likes

Comments

Hej bloggen

idag har varit en riktigt seg dag... inte gjort någonting- inte haft lust eller energi, tagit en dusch var höjdaren på min dag.

Återhämtningen är extremt viktig det har jag lär mig den svåra vägen- men efter varit inne några dagar och kollat serie börjar det bli jätte tråkigt.

Men det är positivt, för när det börjar bli tråkigt- då brukar jag få energi och känslan av att göra något tar över smärtan i bröstkorgen.

i morgon är det fredag och likt alla andra dagar dessa 14 dagar jag spenderat på soffan har jag inte haft några planer, så i morgon skall jag göra något är tänkt. Så ber gudarna att energin och orken är med mig i morgon.

när man spenderar tid liggandes inne hinner man tänka en del, dåligt kan folk tänka- " ge dig ut" funkar tyvärr inte så, ni som lever med ångest eller annan psykisk ohälsa vet att återhämtningen kan se olika ut från person till person, min bästa återhämtning under denna gången har varit att vara själv med mina tankar.

kommit fram till en hel del bra grejer och listan på saker som skall förändras i mitt liv har återigen fått några saker tillagda.

energin och lusten har varit helt tom i dag, men smärtan i bröstet och de svarta för ögonen har inte varit där på alls samma sätt.

Underbar känsla, detta betyder att jag är på väg tillbaka, att snart kan jag ta mig ur denna episod och blicka framåt.

Detta är en del i min sjukdomsbild, #acceptans - att acceptera de man inte kan påverka- att lyssna och lita på kroppen.


- hur ont det än gör är det värt att fortsätta leva.

Likes

Comments

Åter igen ett tag sedan jag skrev.

Varit en bra period sista tiden, men för två veckor sedan small det till som en blixt från klar himmel. Jag försöker hela hela hela tiden att göra mitt bästa, försöker dagligen. Att kunna ta sig upp ur sängen på morgonen är en vinst, att orka duscha är en vinst, att orka smöra en fucking macka är en vinst. Men vet ni? det som är det mest jobbiga och som tar mest energi är att dölja för min omgivning hur jag egentligen mår. Du vet när du frågar om jag jag har jobbat i dag? Då säger jag " ja" fast sanningen är att jag legat i sängen med nerdragna persienner och gråtit i fosterställning. När du frågar hur jag mår, svarar jag "bra" för jag orkar inte förklara, jag orkar inte era ledsna blickar, det är inte synd om mig och ingen skall behöva bära denna jävla skiten mer än mig. Du vet när du ringer? och jag harklar mig innan jag svarar det är för att dölja min skakiga röst, när vi lägger på gråter jag hejdlöst för att hålla upp charaden när pratade var så jobbigt. Att bära på det här dagligen, speciellt de dåliga dagarna är mer utmattande än att springa ett maraton. Just nu är jag glad om jag tar mig igenom dagarna, detta är min frizon här kan jag få skriva av mig- och ni väljer själva om ni vill läsa eller ej.

Ni vet bilderna på snapchat? där jag ler och allt ser bra ut, ett fake leende och lite filter kan lura de flesta. Men nästa gång du öppnar en av mina bilder och tänker " vadå inte orkar, du ler ju?" kolla mina ögon, se om dom ler.

Man rannsakar sig själv dygnet runt, " vad har jag gjort för fel, varför drabbar detta mig?" man vill hitta någon att anklaga- någon att skylla det här på.

jag är trött, jag är så jävla trött hela tiden- men jag jobbar varje dag med att acceptera- som denna blogg handlar om.


-hur ont det än gör, är de värt att fortsätta leva.

glöm aldrig de, det kommer vända det kommer bra dagar som gör dåliga dagarna värda att härda igenom.

Tillåt er/oss återhämtning, låt världen tycka vi är lata- dom har ingen aning att din kropp går på högvarv- att varje jävla muskel och cell i din kropp pumpar fort fort fort!




Likes

Comments