Sometimes you have to take a step back and feel what actually makes you happy.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Allt går att göra en viss tid, men är det inte genuint eller kommer från hjärtat så är det bara en tidsfråga innan det tar stopp. Mitt stop har kommit nu. Sen ett par veckor tillbaka så har jag fått problem med mitt vänstra ben/fot. Det börjar sticka i foten och den domnar bort ibland plus att den kan börja göra ont när jag springer. Så jag ringde till läkaren, och så pratade vi lite på telefon innan jag fick en tid hos en doktor. Men på telefon så sa hon lite olika alternativ av vad det kunde vara för fel på mig och att det kan eventuellt sluta med rehabilitering eller i värsta fall operation <-- (vilket jag inte är sugen på). Men kände då, tänk om jag måste på rehab, så jävla skönt. Då blir det inga fler lopp den här sommaren.
Det var då det slog mig, när den tanken kom upp i mitt huvud. Varför jag jag alla lopp egentligen? De senaste 3 åren har jag haft massa lopp planerade under somrarna, så jag har glömt bort hur livet var innan man hade en massa lopp framför sig. Det har alltid funnits en underliggande stress i vardagen av att veta att jag måste träna, inte för att jag vill utan för att jag måste. Jag har aldrig haft något intresse för konditionssporter..
Men under hela tiden som jag har gjort allt det här har jag alltid försökt bevis något för någon. Jag har aldrig gjort det för min egen skull, jag kan inte påstå att jag har tyck det har varit speciellt kul heller, självklart känslan när man går i mål och har klarat det är oslagbart. Men allt innan och under loppet, jag njuter verkligen inte en sekund. Jag tvingar mig igenom dessa saker. Och ångesten man har inför det ska vi inte snacka om, den är hemsk!
När jag väl började anmäla mig till lopp så kände jag att jag lika gärna kunde fortsätta, och jag försöker alltid hålla jämna steg med Edvin. Om han springer en mil så gör jag det, gör han klassiker gör jag det, anmäler han sig till ironman gör jag det. Jag försöker hela tiden hålla jämt tempo med honom. För det känns alltid som jag lever i hans skugga, och pga det så försöker jag bara bevisa något för omvärlden..? Varför egentligen.. jag bara plågar mig själv. Jag kommer aldrig kunna jämföra mig själv med Edvin så varför ens försöker jag ens jaga något jag aldrig kommer kunna klara av, och jag tycker inte ens det är kul.
Jag måste ändå säga att jag har lärt mig otroligt mycket om mig själv under alla dessa lopp och allt jag har gjort. Men känner också att om jag klarar av att lägga så mycket tid och energi på något jag egentligen inte vill göra. Tänk då vad jag kan åstadkomma den dagen jag kommer på vad jag faktiskt tycker är kul. Hur mycket energi jag kan lägga på det då. Men just nu måste jag ta ett steg tillbaka, för jag mår verkligen inte bra av att känna denna stress och oro som jag gör dagligen just nu. Ångesten jag har inför ironman just nu tar verkligen udden av mina dagar. Jag mår dåligt och stressar över allt. Jag måste bara ta ett tag och samla mig själv och känna efter vad jag själv vill, för det vet jag verkligen inte.
Jag tänkte på det häromdagen, jag har verkligen tappat bort mig själv, vart och när vet jag inte exakt. Men jag frågade mig själv vem jag var och jag kan verkligen inte svara på det. Vilket är en ganska jobbig känsla att inte veta vem man är eller vart man vill. Hela min barndom har jag alltid sett upp till min bror han har alltid varit min förebild, jag ville alltid vara som honom. I tonåren så började han klä sig med nitar och svart/rosa kläder, då gjorde jag också det. Han färgade håret rosa då gjorde jag också det. Jag gjorde alltid som Alex. Senare i tonåren så började den stilen avta och jag började vara i stallet och umgås med mina egna vänner. Där är den sista stunden jag kan minnas att jag gjorde något för mig själv.
För i stallet trivdes jag, det var jag själv som hade valt att vara där. Det var MITT intresse. Sen så började tyvärr det rinna ut lite i sanden i samband med att man började hänga med kompisar och skaffa körkort osv. Så prioriterade jag tiden på annat. Sen så träffade jag Edvin. Också en människa jag alltid sett upp till otroligt mycket. Och så kom jag på mig själv för ett tag sen, att ännu en gång kopierar jag någon annans liv. Först börjar jag jobba inom industrin.. jag har aldrig haft något intresse för det? Sen börjar jag söka jobb inom 3D-printing. (Som edvin jobbar inom och är ruggigt duktig på) Sen hoppar jag på allt han gör på fritiden med alla lopp osv. Vart tappade jag bort mig själv? Jag vet verkligen inte vad jag vill längre.
Har många gånger funderat på att gå tillbaka och börja med hästar igen, men jag vet att min astma skulle bli så j*vla dålig då.. jag har känt hur dålig jag har blivit efter bara några timmar i stallet. Så vill inte bli för exalterad över något som inte kommer hålla i längden. Men annars då? vVad vill jag gör med mitt liv, på fritiden, vad vill jag jobba med? vem är jag ens? Det enda jag vet just nu är att jag inte är någon som tycker om distanslopp hur många gånger jag än försöker intala mig själv det. Jag kanske kör Ironman någon gång. Men detta år är det inte min tur. Jag måste bara få landa lite och känna efter i lugn och ro, jag är tillfreds själv med mitt val. Men ångesten jag har just nu över att berätta det här för folk är hemsk.. människor kan verkligen bli råa och elaka när man tar ett sånt här beslut. Men känner ändå för min egen skull att jag gör det hellre nu än när jag antingen skadar mig eller kommer gå in i väggen. För påfrestningen psykiskt är inte att leka med. Men får väl försöka berätta det för folk successivt när jag vågar sen.
Det här inlägget blev så mycket mer än jag hade tänkt mig.. men ibland är det skönt att få ventilera någonstans..



Likes

Comments

Vissa helger blir bara bättre än andra. Nu har jag haft turen att ha 3 händelserika men fantastiska helger i rad. Vi åkte till Stockholm igår (vilket jag hade missat att vi skulle göra). Så blev lite spontant. Men tanken var att vi skulle ha en svensexa för karamveer som gifter sig i Thailand i sommar. Och det bästa var att han visste ingenting! Han var i Stockholm med en tjej som försökte hålla honom upptagen så han inte skulle förstå något. Haha hon hade det inte lätt 😂 men hon gjorde ett toppenjobb! För när vi kom upp dit så satt dom på espresso house och han fattade ingenting när vi alla gick in dit. Han blev riktigt överraskad. Så himla kul. Sen så var det dags för en Swedish food tour. Det var riktigt kul även som svensk, för det var så mycket spännande info och historia runt allt. Så först var det strömming, sen var det polkagris, efter det var det skagenröra/smörgåstårta, köttbullar, och sist var det klart fika. Mer svenskt än så blir det inte med semla och kanelbulle. Det blev riktigt lyckat! Sen så fördrev vi lite tid på en bar i gamla stan. Efter det så gick vi till E-types bar som också ligger i gamla stan. En medeltid/vikingabar så sjukt coolt ställe! Där satt vi i flera timmar och åt så galet god mat och drack mjöd. Jag har druckit billig fulmjöd innan och det var så vidrigt så jag var väldigt skeptisk den här gången med. Men det vi drack den här gången var ju så galet gott!! Kvällen slutade med att vi hade beställt in 5 flaskor mjöd innan vi gick 😂 dom är lika stora som vinflaskor. Men det var ju bra att alla tyckte om det! Den baren var verkligen toppen! Maten, drycken och servicen allt var verkligen på topp! Men sen så gick vi vidare till en mexikansk bar och drack massa margaritas, men var så himla seg stämning på det stället så vi gick vidare till en irländsk bar och det var verkligen kvällens höjdpunkt!! Där satt ett litet band och spelade irländsk musik och folk satt och drack Guinness. Klart man ska dricka Guinness där så det vart det mycket av för oss. Och alla var verkligen på topp humör och glada och så började vi sjunga och dansa med bandet som spelade. Och det slutade med att vi fick med dom andra borden i baren också. Så hela baren lämnade sina platser och stod och sjöng och dansade alla med alla och stämningen var verkligen på topp! Det var så episkt! Svetten rann och alla var så sjukt varma men ingen brydde sig, för alla hade så himla kul! Om man har sett Titanic så vsr det verkligen som den scenen där hon tjejen går ner till de sämre klasserna och dansar hos dom där nere. Sådan stämning var det, känner att jag inte kan förklara med ord hur bra det var! Men det var klockrent helt enkelt, och när bandet sen var klara och hade spelat klart då kom dom fram till oss och tackade för att vi hade dragit upp stämningen så mycket på baren, dom tyckte det var riktigt kul att spela då. Alltid ett gott tecken när bandet tackar publiken. Men tyvärr så stängde den puben kl 00.00 så då tog vi 2 taxibilar och åkte till lemonbar, jag hade en jäkla tur och kom in utan mitt leg som jag inte hade med mig. Och då var det en nattklubb istället för pub. Och det var också riktigt kul. Jag personligen tycker verkligen inte om nattklubbar.. jag går hellre till en bar. Men det var så himla kul igår och stämningen var på topp. Så vi var där resten av kvällen och dansade mer än jag någonsin gjort. Vi varierade det med att gå ut och röka lite cigarr och vila fötterna. Sen så efter det avrundade vi kvällen. Och hela dagen var så lyckad! Alla var på toppenhumör hela dagen, vi hade sjukt kul och allt var bara bra. Och Karamveer var så himla glad! Hur kul är det inte att kunna göra något sånt här för någon annan? Det vara bara massa kärlek hela dagen. Bästa dagen på länge. Det enda dåliga känner jag idag var att jag spenderade heeeela dagen i klackskor så jag har så sjukt ont idag, men absolut värt det! Jag kan verkligen inte säga något negativt om den här dagen och jag vill bara försöka få ner i ord hur lyckat allt var. Men jag har det i mitt minne hur bra allt var. Men ett mål är att ha fler såna lyckade dagar i år! Det ska jag se till!
Jag fotade inte så mycket, för jag ville njuta av stunden. Vilket jag absolut inte ångrar, men några bilder blev det 😄

Adios!

Likes

Comments

Hola amigos!

Har precis ätit hemmagjord sötpotatispomme och vegetariska schnitzlar, så sjukt gott! Men behövde muntra upp mig själv efter världens absolut sämsta träningspass någonsin! Alltså varken kroppen eller hjärnan var med mig idag. Tanken var att jag skulle köra löpning och styrka. Löpningen 8km +2, och sen lite core/styrkeövningar. Jag pallade knappt springa dom där 8km!! Alltså 8km.. jag ska springa ett maraton snart på 42km!! Jag vet inte vart min kropp var idag men den var verkligen inte med mig, och styrketräningen var ju ett rent fiasko. Självförtroendet inför de kommande loppen försvann rätt så rejält med det här passet.. Men bara ligga i och hoppas jag hittar tillbaka för ångesten är på topp just nu.
Igår började iallafall min kurs i avancerad crawl-teknik. Riktigt kul gäng jag kör med! Men är fortfarande så sjukt obekväm i vattnet.. så jag har lovat mig själv att ta mig till simhallen minst 2ggr i veckan fram tills det är dags för Ironman. Jag ska ju trots allt simma 3,8km.. men så fort det blir varmt är det dags att simma i öppet vatten istället för det måste jag verkligen träna på.. Det känns som jag har tagit mig vatten över huvudet med dessa tävlingar. Ibland är självförtroendet på topp och jag är sjukt taggad på att köra dessa lopp, och nästa dag så ångrar jag mig djupt att jag har anmält mig till detta.. Jag har aldrig gjort något sånt här tufft förut. Men någonting måste ju vara den första! Tur att jag har mina supporters hemma iallafall!

Likes

Comments

Jag gjorde det! Nu har jag gjort en svensk klassiker! Det känns så just bra, nu har jag gjort det och kan lägga det bakom mig för den här gången. Men kommer att göra om det. Dock nästa gång jag ska göra det så ska jag satsa på superklassikern! Så då har jag lite timmar att kapa in. Men det fixar jag!

I söndags var det dags iallafall, det jag har haft ångest över så länge. Edvin och jag åkte upp till sälen i fredags och sov i hans mammas stuga tillsammans med hans familj där till lördagen. Då skulle Edvins brors fru Maria köra tjejvasan, hon satsar på tjejklassikern nu. Så vi skulle heja på henne på eftermiddagen. Men först skulle vi fixa startplatser till vasaloppet dagen efter.. Vi var verkligen ute i sista minuten, jag sa till Edvin att det var lugnt det är jättemånga som säljer sina startplatser när dom inser att dom inte har tränat. Men dom orden skulle jag få äta upp. När jag försökte kontakta folk som hade lagt ut sina startplatser till salu så sa alla bara att de redan var sålda. Och ju fler jag kontaktade och alla bara sa tyvärr redan såld, desto mer panik fick jag.. Tillslut efter att ha försökt kontakta typ alla jag kunde hitta så var det en kille som hörde av sig och hade kvar sin plats som jag fick köpa! Så då kunde jag slappna av lite mer, men var fortfarande tvungen att hitta en plats åt Edvin.
Sen så ringde min mobil, då visade det sig att en kille jag hade mejlat angående hans startplats. Den var redan såld, men hans kompis skulle sälja sin startplats då så snäll som han var ringde han upp mig och frågade om jag va intresserad. Så tillslut fick vi tag på startplats till både mig och Edvin. Men jag ska aldrig mer vänta tills dagen innan! Efter det så tog vi bilen till Mora, Då insåg man hur långt 9 mil faktisk är, fick lite mer ångest när jag förstod att nästa dag ska jag åka samma sträcka på skidor.. Men men det var bara bita ihop. I mora så mötte vi upp alla andra och hejade på Maria som kom i mål. Hon gjorde riktigt bra ifrån sig! Men hon är också väldigt duktig på längdskidor så jag är inte förvånad. Men hon ska vara riktigt stolt! Tanken var sen att vi skulle sova i Mora för att sen ta bussen till sälen på morgonen till starten.
Men så j*vla grym som Edvin är så hittar han ett jätte fint hotell 5 min från starten i sälen som precis fått återbud på ett rum så vi bokade det istället. Hopplöst att få boende i sälen om man inte bokar i tid. ALLT är fullt under vasa-veckan. Så vi åkte tillbaka till sälen och checkade in på ett supermysigt hotell. Mycket bättre än att sova på ett hårt liggunderlag på golvet i en sovsäck.. Först satte vi oss och drack lite öl framför en brasa och bara tog det lugnt, sen gick vi och bastade en stund. För att till sist äta middag på deras resturang, dom hade så galet god mat där! Det kändes som en lugn spa-kväll, så det kändes inte alls som att man skulle köra vasaloppet dagen efter. Sen så fick vi sova ut o ordentliga sängar. Vi gick inte upp för än 05:15! Så skönt! Dom andra som vi skulle sovit hos hade skickat ett sms kl 02:28 när dom satt och åt pasta till frukost.. Grymt skönt att vi fick sova längre än så, och så hade dom dukat upp frukostbuffén extra tidigt så vi skulle få äta innan starten. Grymt bra morgon!
Sen var det bara klä på sig och börja ladda. När vi kom ner till starten började nerverna sakta smyga sig på.. och när man såg alla andra runt omkring så blev jag nervös med tanke på att jag inte åkt en meter på skidorna den här vintern. Så första gången blev på startlinjen..

Nu till loppet.
Kl 07:00 gick starten. Då var vi där nere tillsammans med alla andra. Dock så hamnade vi väldigt långt bak, så första stora slalombacken man ska upp för tog en timme. Vi förlorade väldigt mycket tid där. Men sen var det bara knata på. Det tog inte lång tid innan jag kände att jag verkligen hade behövt köra ett par mil innan loppet. Men nu fanns det ingen återvändo, det var bara köra på. Eftersom jag inte kom så långt förra året så visste jag inte riktigt vad jag skulle vänta mig. Men Första halvan av loppet kändes bara sonen oändlig j*vla uppförsbacke. Och det började bli riktigt jobbigt både fysiskt och psykiskt eftersom det går så långsamt uppför.
Eftersom jag inte åkt några skidor så var jag tvungen att plocka av skidorna i några nedförsbackar för folk hade ju plogat sönder spåren.. och jag kan knappt åka längdskidor utan spår och absolut inte i en nedförsbacke! Direkt efter risberg så kommer ett parti som jag sett på nätet där folk ramlar hela tiden, så där var det bara att gå. Och jag passade på att kolla på alla andra som kraschade ner för den backen.
Kände inte att jag orkade ramla, varken psykiskt eller fysiskt. För när vi hade kommit så långt började jag bli riktigt trött! När vi hade åkt 3 mil så ångrade jag mig att jag inte körde tjejklassikern istället.. för då skulle jag köra samma distans 2 ggr till!! Det var jobbigt, men bara försöka hålla psyket på rätt sida och försöka vara positiv. Tycker ändå det gick rätt så bra.
Jag fick upprepa för mig själv X antal gånger "Smärtan är bara för idag, klassikern kommer jag få leva med för alltid" Det var dom orden jag fick fokusera på, några timmars smärta skulle jag härda ut för att ha gjort min klassiker! Sen så var det bara fortsätta fokusera på att konstant ta sig framåt, även om det gick långsamt ibland så gick det ändå framåt. Sen så kom vi till nästa station som heter Evertsberg, då har man kommit halvvägs. Jag tog lite blåbärssoppa för jag blev så galet hungrig! Men då hör jag hur dom ropar att det är bara 40 min kvar till reptiden! Då fick jag panik, Jag hade absolut inte råd att förlora någon mer tid och skulle vi hålla samma tempo till nästa station då hade vi bara haft 10 min till reptiden och sen inte hunnit i mål.
Så då fick jag ge mig själv en mental käftsmäll och sen växla upp farten sjukt mycket. Den ångesten jag hade där var riktigt jobbig, Varenda muskel i kroppen gjorde så ont verkligen och så hade jag gjort något med vänsterhanden så den värkte, jag var svettig, snorig och händerna var bortdomnade för dom var så kalla.
Men jag skulle gå i mål! då var det bara fortsätta nöta "Smärtan är bara för idag, klassikern kommer jag få leva med för alltid" Väldigt viktiga ord för mig den dagen. Sen hamnade vi i Oxberg, det blev bara ett stopp i all hast för att fylla på lite energi och jag höll på att bryta ihop för jag var så trött både psykiskt och fysiskt.
Men igen, en mental käftsmäll, jag hade inte åkt så långt för att bryta! Så det var bara ta sig i kragen och staka vidare, kämpa med all kraft för att vara positiv och ta sig framåt, för har man väl hamnat på den negativa sidan är det kört. Sen så kom vi till Hökberg. Den näst sista stationen, och då hade vi åkt in så pass mycket tid att vi absolut skulle hinna i mål och med över en timmes marginal. Och när jag insåg det så började jag gråta.
Har aldrig gjort det förut, men jag har verkligen aldrig varit så trött som jag var. Det går inte beskriva hur matt jag var i kroppen och psyket. Så att bara få slappna av efter den stressen och smärtan en liten stund var ovärdeligt just då. Sen så knatade vi vidare till den absolut sista stationen Eldris. Jag kan inte beskriva lyckan när vi kom dit, för alla som kommer dit innan reptiden är garanterade att få gå i mål. Och då var det över en timme kvar till reptiderna. Och ännu en gång började jag gråta, men jag var så glad. Jag skulle få slutföra vasaloppet inom en timme, jag skulle få slutföra min klassiker inom en timme! Jag var så lycklig.
Men så trött och så ont jag hade i kroppen.. jag kan verkligen inte beskriva med ord hur tufft det var fysiskt och psykiskt. Sen med lite tårar kvar i ögonen så stakade vi ut från eldris och kunde räkna ner på skyltarna som ÄNTLIGEN blev ensiffriga från 9km till 1km kvar till mål. Den sista kilometern var helt underbar, jag kände igen allt eftersom jag har stått på andra sidan och hejat på. Men nu var det min tur att åka in på målrakan och åka i mål. Och det kändes så sjukt bra!! Äntligen var det min tur! Jag har kört ett Vasalopp och jag har gjort en svensk klassiker!! Det var så skönt att få knäppa av skidorna en gång för alla där i Mora!
Men det var först när man började slappna av lite och tänka på annat jag började känna hur ont jag hade i fötterna också (utöver all smärta i resten av HELA J*VLA KROPPEN). Så när jag gick och duschade sen och tog av mig sockorna och bara hade mina vanliga strumpor under så förstod jag varför jag hade ont.
Mina strumpor var precis täckta i blod. Jag hade fått så mycket skavsår och blåsor under loppet som jag inte ens hade märkt. Så det sved ordentligt när man skulle duscha sen.

Det här var det absolut tuffaste jag har gjort, jag skulle ha tränat på skidorna innan.. Men det får jag ha som bakläxa till nästa gång. Men jag är så sjukt nöjd över att jag gjorde det ändå! Jag har aldrig sett mig själv som en person med mycket pannben och stark psyke innan, men det har jag nog fasen ändå.
Grymt nöjd med min prestation! Nu ska kroppen få återhämta sig ordentligt sen så blir det bara ta tag i träningen till sommarens alla äventyr!

Adios!
















Likes

Comments

Hola Amigos! Bara några dagar kvar till vasaloppet nu.. Men det känns ändå helt okej just nu. Vädret ska ju bli toppen! Och jag ska åka med Edvin. Men det är fortfarande vasaloppet.. årets värsta lopp. Men jag har ju min egna lilla tradition att alltid baka innan lopp. Då har jag iallafall en ursäkt för att få baka, annars gör jag det bara för att det är gott. Men den här gången testade jag ett nytt recept, och det kan vara det godaste jag har gjort! Dock väldigt mäktigt så man kan inte äta för mycket, men lika bra det!
Som rubriken säger så är det sega nutella kakor med cookie dough fyllning emellan. Jag är i kakhimlen så gott det är! Och så sjukt lätta att göra! Det här är lätt det bästa jag bakat hittills. Och eftersom jag ska köra en hel del lopp i år så kommer det bli en hel del bakande! :D

Ciao!

Likes

Comments

Likes

Comments

På söndag är det dags för vasaloppet.. och jag är inte alls taggad på det. Jag vill bara få det överstökat så jag aldrig behöver ställa mig på längdskidorna igen.. Just nu går jag bara runt och har ångest över detta. Men om en vecka är det över. Den här veckan är väldigt intensiv för det är mycket som händer nu. Alltid kul med nya saker, men vill bara få det överstökat för jag avskyr pressen och stressen innan.
Jag har stått i köket och vallat mina skidor eftersom jag inte har någon annanstans att vara, blir ju så j*vla stökigt! Tanken var att jag skulle åka till linköping idag och åk lite på vredas golfbana men först åkte jag fel, sen så insåg jag att det var längre bort än jag trodde och det började regna. Då tappade jag all lust att åka dit så vände hem och gjorde något tragiskt försök till styrkepass. Tycker det är svårt att få ett bra träningspass gjort hemma, alltid lättare på gymmet. Så imorgon tänkte jag knata dit istället. Och eftersom jag fortfarande inte stått på skidorna i år så får det bli på fredag tänkte jag. Vi åker upp till sälen då så då får det bli några försiktiga varv bara för att känna på det och förhoppningsvis slappna av lite till innan det är dags.
Nu ska jag sätta mig ner och kolla igenom lite saker inför imorgon för kommer få ett viktigt samtal då som jag ska förberedda mig på. Förhoppningsvis går allt vägen, jag hoppas verkligen det!
Ciao!

Likes

Comments

Nästa vecka är det dags igen.. Då kommer jag stå i starten i sälen för att ta mig till Mora på längdskidor. Och i år så får inget gå fel! Jag var nere idag och hämtade mina skidor för jag tänkte göra iordning dom och åka lite i linköping imorgon. Känner inte alls för det men vill inte att första gången jag ställer mig på dom i år blir på startlinjen. Så ska bara ner till XXL och fixa en ny bindning eftersom min gick sönder förra året.
Idag har det varit en relativt lugn dag, började med ett bra träningspass och sen har jag fått massor gjort här hemma. Snart så ska jag träffa Jessica också, så det ser ut att bli en bra lördag för min del. Igår var jag hos Alex och spelade lite spel tillsammans med honom och ett par killkompisar. Det var kul att träffa dom igen, det var länge sen sedan sist.
Och på tal om något helt annat, jag gjorde ju en bucketlist för 2017 och en av punkterna var att ta mera risker. Jag har gjort två saker redan som är utanför min comfortzone. Men kan inte nämna någon riktigt än. Men är ändå grymt nöjd att jag gjorde det 😄
Nu ska jag vidare till Jessica, adios!

Likes

Comments