Jag vill börja med att skriva i detta inlägg att jag är ingen bloggare och jag har absolut ingen aning om hur det här inlägget kommer se ut eller vad det blir av, men förhoppningsvis går det att läsa haha. Annars har jag nåt mitt egna mål - att bara få skriva av mig och ventilera.

I Maj månad var jag superstresssd över tentor och inlämningar. Jag hade bara pluggat sedan Januari -2017 och allt var så nytt. Stressen, pressen - allt. Så inte tänkte jag på att mensen inte kom som den skulle. Den 12 /6 plussade vi. Efter att chocken lagt sig så kom lyckan, även om det helt ärligt tog nån dag haha. Eftersom jag har APC - resistent (lätt till blodproppar) fick jag tidig tid hos spec.mödravården för att bekräfta graviditet för att kunna få blodförtunnande sprutor utskrivna som jag tar varje kväll. Då frågar läkaren om jag har hört om uterus bicornis - hjärtformad livmoder.

I det stora hela, min livmoder består av "två kammare". Än så länge har lillgrabben utrymme i livmodern men desto mer han växer, desto trängre blir det för honom. Därav kan man föda tidigare, men det är inte heller en garanti.

Jag har hela tiden mått bra i min graviditet. Därför blev det ett hårt slag i magen när jag i lördags (var i 23+2) får en enorm blödning. Jag stod upp och det kändes som att jag kissade på mig. Sätter mig på toa och det forsar. Kolugn ringer jag 112 och förklarar. Blir upphämtad med ambulans. På förlossningen i Västerås ser dem att han lever och det blir full fart till förlossning i Uppsala. Där kan dem konstatera att livmodertappen krympt 2.2cm och att allt blod kommer från mig. Han mår bra.

Jag får medicin som ska stoppa blödningen och i måndags när jag slutat blöda (23+4) så fick jag se honom på bild. Dom mäter och undersöker och ser en frisk grabb på 29cm och 633gram. Dem ser även att tappen krympt ytterligare. Jag får sedan i måndags varje kväll en vaginal tablett som ska göra så att tappen inte krymper ytterligare samt bricanyl vid behov när jag får lite täta sammandragningar. Dom vet helt enkelt inte om han kommer om 2 timmar eller om 12 veckor. så här ligger jag nu i Uppsala och tittar ut genom samma tråkiga fönster och har samma tråkiga utsikt. Men han mår bra och det är allt som betyder något. Om jag så ska vara sängliggandes här fram till BF som är den 21/2 så må så vara.

Han lever och jag andas för honom och varje dag han för ligga kvar är en enorm lycka och seger!



Likes

Comments