Det är inte ofta som jag säger (skriver) detta men, herregud vad jag längtar efter julen, De senaste två månaderna har jag som vanligt haft fullt upp under veckorna, men varenda helg har också varit uppbokad i över en månads tid.

Det märks ganska tydligt på mig att dessa helger har tagit ut sin rätt på mig. Jag somnar som en stock och vaknar sällan i tid. Det är så otroligt viktigt för mig att dels få egentid, men också att få tid att vila upp mig. En halv söndag är inte nog. Därför längtar jag efter julen, för det är nog först då som saker och ting (livet) kommer att varva ned så att jag kanske kommer hinna springa ikapp tiden.

November är ju en ganska mysig månad, det blir mörkt allt tidigare om dagarna, luften är alldeles krispig och kall, jag dricker kopiösa mängder te och filmmyset är ett faktum. Denna lördag spenderar jag i min säng tillsammans med min dator, och jag kan inte tänka mig något annat.

Så, min enda uppmuntran till er idag är; glöm inte bort att ta hand om dig själv, finn tid att umgås med dig själv, vila, plocka dina ögonbryn, kolla på någon go serie och ät choklad. Det är du värd.


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Well, jag hade inte tänkt dra ett sådant inlägg här men jag gör det ändå. Jag behöver hjälp!

De senaste två åren har jag använt Redken Oil Detox shampoo, som har fungerat otroligt bra för mig då jag har världens mest feta hårbotten (det är ett skämt, alltså). Men, jag märker ju av att jag har använt samma produkt för länge och det är som att effekten blir mindre för varje gång?

Förutom mitt schampoo från Redken har jag även använt Loreal Pro Fiber Reconstruct på mina hårtoppar när håret är handdukstorkat (dröm, den lilla tuben håller så otroligt länge), kérastases värmeskydd (främst den vita, men nu ska jag testa den rosa) och såklart det bästa jag någonsin investerat i; moroccanoil. En snabb sväng testa jag även davines som fungerade superbra, särskilt deras balsam NOUNOU med tomatextrakt.

Nu vill jag ändra lite och testa något nytt. Jag har varit inne och kikat på Maria Nilas produkter ungefär varje dag denna vecka. Men jag undrar - vilken serie är bäst för mig, med FET hårbotten, torra/skadade toppar och tunt hår? Jag har inte färgat det på flera år nu, så det är naturligt svart. Med tanke på mitt ursprung borde jag ha tjockare hår men nej.. Jag har tunt, vågigt hår, men lyxigt då det faller så fint av sig självt. Jag använder aldrig min hårfön längre, och plattar med min ghd när jag ska göra mig extra fin för något.

Det som lockar mig med Maria Nila är innehållet i produkterna, att de är fria från kemikalier och att det är 100% vegansk, utvecklat och producerat i Sverige! De testar inte sina produkter på djur och arbetar med återplantering av träd. Ja, ni hör ju - alla rätt! Dessutom har jag inte läst en enda dålig recension om produkterna. Om någon av er har tid så skulle jag uppskatta tips, tricks och idéer! Och om ni redan använder Maria Nila, berätta gärna om era upplevelser och vad ni tycker - vilken serie tror ni skulle passa mig?

Bild är lånad från Forni.

Likes

Comments

Det är lätt att tänka 'fyfan vad det här är sorligt' för att vi är så många som blivit sexuellt trakasserade på olika sätt, men denna gång kanske vi ska tänka 'Wow! Äntligen står vi kvinnor upp ihop, delar med oss och känner oss förhoppningsvis mindre ensamma'. För.. det är ju så, detta är en dörröppnare till något större.

Jag läser ständigt om hur kvinnor håller tyst om de hemska saker de upplever. Att de skäms, mår dåligt, att de (tillsammans med våra strukturer och normer) skuldbelägger sig själva. Men nu står vi här, där alla öppnar upp sig för världen, skriker JAG HAR OCKSÅ VARIT MED OM DETTA och vi möts, öppnar dörrar för fler ärrade själar att våga prata, våga berätta vad som hänt och hur de känner. Hur jävla mäktigt är inte det?

Många verkar tro att deras upplevelser inte är värda för att de är inte lika hemska som den andra som berättade om sin upplevelse. Men det spelar ingen roll. Ingen historia gör någon annan mindre värd, de är alla lika viktiga och den är DIN. Den påverkade dig. Den är så stor eller så liten som du vill att den skall vara - det finns inga rätt eller fel när det kommer till våra känslor och upplevelser.

För min del började det redan när jag var åtta år. Alla killarna på skolan sprang runt och skulle klämma på ens rumpa eller bröst. Varför var det okej? Varför sa jag aldrig ifrån? Varför normaliserades detta beteende? Av någon anledning så ursäktade jag det, och gjorde ingenting av saken. För boys will be boys. Men jag har också alltid sagt att jag absolut inte skall låta någon röra mig utan mitt medgivande.

Andra klassiska saker är sexistiska skämt om min (och andras) klädsel, skämt om kvinnor i allmänhet och hur män 'tar dem', 'stalkar' eller gör det ena eller andra som faktiskt är obehagligt. Arbetsgivare som säger i mitt ansikte; 'vi kan inte anställa för snygga kvinnor för då kommer de andra männen ha svårt för att göra sitt jobb', jag har varit med om kollegor som närmat sig på ett obehagligt sätt under julfesten (handen som glider ned från ryggen), män som tvingat ned tungan i halsen på mig, män som påpekat hur andra kvinnliga medarbetare klär och sminkar sig på det mest negativa sätt. Pratar vi någonsin om hur män klär sig? Om hur de uppfattas när de är fulla (för en man får ju bli hur full han vill utan att få dömande ögon på sig dagen efter)? Nej, det gör vi inte. De är roliga, grymma för de fått tag på ett ligg, och mäktiga för de var så kaxiga.

Men värst är ju att gå ut. Hur vågar män tro att det är okej att ta på en annan person utan dens medgivande? Det är obehagligt. Varför ska jag behöva vara orolig? Varför skulle jag behöva lyssna på en man vid busshållsplatsen som berättade vad han hade gjort med mig om jag bara hade varit lite äldre? Varför ska jag behöva hålla hårt i mina nycklar när jag går hem? Varför ska jag känna sådan oro när en man går mittemot mig att jag går över till andra sidan vägen för att minska min risk att bli våldtagen? Varför ska jag behöva vara orolig när jag tar taxi, när det till skillnad från kollektivtrafik, ska få mig att känna mig lite mer säker? FÖR ATT DETTA SKER HELA TIDEN!

Kvinnor blir våldtagna i taxibilar (eller så hämtar chauffören upp andra män som ger sig på den ensamma kvinnan i bilen), kvinnor bli slagna, de blir trakasserade konstant sedan en tidig ålder. Vi förlåter, vi säger ibland 'ja, men det är ju så'. Men det SKA inte vara så! Och äntligen äntligen, går vi ut ihop, och skriker JAG OCKSÅ! Och jag är trött på detta!

Jag hoppas innerligt att detta kan bli en start för en förändring. Det finns inget värre än att behöva gå runt och se på alla män och vara rädd, orolig för att han kanske också gör eller säger något som ska skada mig. Låt oss lära oss av det som varit (detta gäller allt, rasism, nazism, kvinnor, män) och inte låta detta fortsätta så. Sluta tysta kvinnor, sluta sätta hemska män på piedestaler! Höj era röster om ni ser att någon blir illa behandlad, oavsett barn, ungdom, kvinna eller man. Vi kommer alltid, alltid att behöva varandra.

Likes

Comments

Första gången jag blev faster var år 2015. Jag vet inte om det var för att det var min bror som fick barn, men det kändes stort. Vi har alltid varit närmast varandra, för det är bara två år mellan oss, och folk trodde att vi var tvillingar när vi var små. Mest pga att jag ständigt ville klä mig och se ut som honom. Han var ju coolast i min värld.

Men nu har jag blivit faster igen (tredje gången, faktiskt) och det är fortfarande en mäktig känsla. Det är en kärlek som dyker upp från ingenstans, och den är starkare än något annat en upplevt på länge. Den är så direkt, träffar så hårt och rakt in i hjärtat.

Idag var jag och hälsade på den lilla killen som föddes år 2015. Jag har fått följa med på hans resa till att bli den lilla person han är hittills och det är så magiskt. Varje gång lär han sig något nytt om både världen och sig själv; t.ex. som att säga 'mamma', att göra 'brroom'-ljud för att beskriva en bil, att peka på det han vill ha, att ta mig i handen för att han vill visa något han upptäckt, att dansa till bollibompa eller att han lärt sig säga 'titta!'.

Det bästa idag var dock att när jag precis kom hem till honom, satte mig på huk och sa 'kom'. Han tittade lite skeptiskt på mig först som han alltid gör, men sen började han gå mot mig på små vingliga ben och gav mig den största kramen och gosade ner sitt ansikte i min nacke. Mitt hjärta smälte på 0,2 sekunder. Det är helt omöjligt att beskriva den känslan med ord, det enda som kommer i närheten är de där lyckliga tårarna som brände till där bakom ögonen. Kärleken är helt villkorslös och frivillig, den bara finns där för att vi är vi. En familj.

Och lyckost mig, jag har nu tre små människor i mitt liv som får mig att sprängas och dö kärleksdöden varje dag.

Likes

Comments

Jag sitter ensam kvar på kontoret och försöker låta tiden driva iväg lite. Det regnar utanför och det smattrar på fönstret som aldrig förr.. jag tänker att om jag väntar lite till kanske det hinner lugna ned sig lite tills det är dags för mig att åka hemåt.

Igår städade jag undan lite hemma och slängde en massa skräp som jag inte behöver eller har använt på minst två års tid! Då kom jag på att jag har en liten låda hemma där jag slängt in lappar varje dag. På dessa lappar skrev jag ned något som hade gjort mig glad den dagen. Att återupptäcka denna låda påminde mig om att dels återuppta detta lappskrivande (ja, i dagens värld måste vi ständigt påminna oss själva om de små ting som är viktiga och gör oss lyckliga) och dels om alla fina minnen jag har samlat på mig.

Vad jag gjorde var att jag köpte en vacker liten blommig box från akademibokhandeln, sedan köpte jag ett litet block och rev av små bitar papper varje dag, skrev datum och nåt som gjorde mig glad. Det kunde vara något så simpelt som att busschauförren log åt mig eller att min vän hade gett mig en kopp kaffe utan att jag hade bett om det, att någon ringde för att fråga hur jag mår eller berätta att den saknar mig.

Så, det hörni, det ska ni komma ihåg när det regnar, när det går nazisttåg på våra gator eller när folk skjuter varandra.. Allt är inte ont, allt är inte hemskt och grått. Det finns så mycket fint i världen, ibland måste vi bara påminnas om den.

'Sometimes, said Pooh, the smallest things take up the most room in your heart.'

Likes

Comments

Jag har bloggat i stort sätt hela mitt liv, på ett eller annat sätt. Det började med att jag fick en dagbok när jag var åtta år gammal. Den första digitala bloggen jag skaffade mig var 'dagboken' på Lunarstorm, jag skrev på ganska flitigt där men som ni säkert vet (om ni använde lunar) så var det endast ett inlägg per dag. Därefter gick jag vidare till blogg.se, till devote, till bubbleroom, till tumblr, till blogg.se igen.. och med tiden insåg jag väl att jag 1) knappt har tid att blogga 2) gärna inte vill göra det med mitt privata namn eller ansikte all over the place. De senaste två eller tre åren har jag återgått till att skriva mer med penna på papper vilket jag också älskar.

Men, här är jag nu.. för det kliar i mina fingrar alltför ofta. Men denna gång vet ni ('ni', haha, jag har inga läsare?!) inte ens vem jag är. Men vad fan.. behöver ni veta det? Nej, jag skriver ju för min egen skull och för att stilla detta beroende mina fingrar, mitt hjärta och hjärna har.

Vad ska jag skriva om då? Vet inte, men det som faller mig in. Allt från musik, till nyheter, till livet eller bara random thoughts. Hoppas någon finner det jag skriver vettigt.. eller intressant. Time will tell.


Men ja, välkomna till a-boogie! Let's dance!

Likes

Comments