Funderingar, texter, London, Hudiksvall

Nu är det bra precis en vecka sen jag lämnade London. Vilket kräver en reflektion. Eller ja, det kräver väl egentligen ingenting. Men det är något jag vill. Att få reflektera.
På många sätt känns det som att London aldrig har hänt. När jag försöker minnas min tid där, är det inte mina minnen jag ser. Det är någon annans. Någon som föraktar sin hemstad. Som ser ner på de som bor kvar i den där hålan. Och allt jag vill, är att få prata med honom. Berätta för honom att London är häftigt, men inte för alla. Att det är bra att ha en utbildning, men inte livsavgörande. För skolan lär oss mycket, men inte att leva. Och det är väl först och främst det vi ska göra här på jorden? Leva.

Innan jag flyttade till London levde jag med en ständig stress. En stress jag har valt att kalla härnäst. Ända sedan jag började i högstadiet har den gnagt i mig. Tjatat mig medvetslös med den där jäva frågan. ”Vad kommer härnäst?”.
Vad ska jag välja på gymnasiet? Vad ska jag plugga sen? Vad ska jag jobba med efter utbildningen? Så fort en fråga blev besvarad, ledde den genast till en ny. Och rätt som det var pluggade jag marknadsföring i London. För det kändes, rimligt. Trots att jag hela tiden visste att jag ville syssla med något helt annat, valde jag tryggheten framför drömmen. Fan vad dumt ändå. Att medvetet rata något man vill, för en kandidatexamen.
Nu, när jag inte längre har den där tryggheten som en utbildning ger, känner jag mig konstigt nog tryggare än någonsin. För enligt mig, finns det inget tryggare än att få vara fri. Visst, det kommer inte bli lätt. Kanske måste jag skriva 20 böcker innan jag ens säljer ett endaste exemplar. Kanske kommer jag leva på existensminimum i hela mitt liv. Om jag ska vara ärlig, så gör det mig inte särskilt mycket. Hellre ett liv som är underbetalt men underbart, än ett liv i överflöd utan livsglöd. Klyschigt, men en evig sanning.

Om du har en dröm, följ den. Du kanske kommer ha alla emot dig. Men du kommer alltid ha mitt stöd. Såvida det inte gäller något olagligt, förstås. Det tar jag starkt avstånd från, din lilla lymmel!

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Funderingar, texter

Ser du stigen där borta i skogsgläntan? Det är längs den vi ska vandra idag. Och vid stigens slut, kanske du finner de svar du söker. Men, en sista varning innan vi går in skogen. Den är inte lik någon skog du tidigare sett. Här ligger inga stenar, endast minnen. Ingen mossa på marken, bara känslor. Framför oss reser sig trädliknande formationer, alla olika höga. Men tro inte för en sekund att det är träd du ser. Nej min vän, det är relationer.
Jag ser att du tvekar, men låt inte förnuftet hålla dig kvar. Låt inte det absurda skrämma dig. För allt är möjligt i livets skog. Och den enda som bestämmer hur den växer, är du själv.

Likes

Comments

Funderingar

Ibland händer det att jag drömmer mig tillbaka till en tid jag inte minns. En tid, vars existens de flesta i min ålder försöker förneka. Låtsas som att den inte hänt.
Men det är omöjligt för mig. För så fort jag kom i kontakt med den, blev den alldeles för verklig för att glömmas bort. Som en tatuering på min själ.
Med musiken som transportmedel, lutar jag mig tillbaka, och reser genom tiden. På vägen dyker skyltar upp. ”2000”, står det på den första. Jag gasar.
När nästa skylt dyker upp, saktar jag ner. Utanför fönstret ser jag hur Oasis vinkar. Lusten att stanna är stor, men jag kör vidare. Bröderna Gallagher får vänta.
Vid ”åttiotalet” tar jag en bensträckare. Inne på en vägkrog, sitter ett bekant ansikte. Våra blickar möts, men jag kollar genast bort.
Det fanns en tid då jag hade gått fram och pratat med honom. En tid, då hans musik betydde mycket för mig. Men idag, kommer vi inte så väl överens. Och jag vet, att jag egentligen inte borde vara här. Plötsligt hör jag hur han skriker åt mig. ”Beat it!”
Kungen har talat.
Efter att jag åkt ett tag, börjar jag äntligen höra några av låtarna jag letar efter. Boheiman Rhapsody och Stairway to heaven spelar i ett varsitt öra samtidigt som jag parkerar under skylten ”70s”. Äntligen ett ställe där jag känner mig trygg.
Precis bredvid parkeringen, på en gräsmatta, hålls en picknick. Jag slår mig ner bredvid Stevie Wonder och Ted Gärdestad. Två genier. Fast på olika sätt.
Efter några timmars picknick är det dags att fara vidare. Till det slutgiltiga målet.
En vägg av färger och rök träffar mig när jag svänger in på gatan. Abbey Road.
I en källarlokal i ett gult hus sitter alla och väntar på mig. Beatles, Simon & Garfunkel, Bob Dylan, Rolling Stones, Jimi Hendrix och Johnny Cash. Men precis när jag går in genom dörren, vaknar jag.

En radio i fjärran spelar Despacito. Med en tår rinnandes ner för kinden, somnar jag om. Och drömmer mig tillbaka, till en tid jag inte minns.

  • Funderingar

Likes

Comments

Hudiksvall, Funderingar, London

Ett beslut är taget.
Då skolan har som policy att man måste avsluta sina studier inom de tre första veckorna för att kunna få tillbaka skolavgiften, så hade jag egentligen inte så värst mycket till val. Jag tog emot pennan, och skrev under.
Nu då? Vad i allsin dar händer nu? Det vet jag inte riktigt. Jag har sökt en distanskurs i journalistik till våren. Vad som händer sen, det får vi se. Just nu tänker jag mig en utbildning inom kreativt skrivande eller litteraturvetenskap. Men det sköna är, jag behöver faktiskt inte bestämma mig nu. Kanske känns en utbildning inom skådespeleri bäst när tiden är inne, eller kanske en inom filmproduktion?
Det är viktigt att ha mål här i livet, men man får ej glömma att vägen dit inte är statisk. Den förändras i samma takt som vi förändras. Jag är inte samma människa som jag var för ett år sen. Jag är inte ens samma människa som jag var för tre månader sen. Jag var rädd för min dröm. Det enda som drev mig var pengar. Men nu, när jag insett att det finns andra värden här i livet, är jag inte rädd för min dröm längre. Jag längtar efter den.

Fast man kan se hela London-incidenten som ett fiasko, gör jag inte det. Den har gett mig ett helt annat perspektiv på livet. I hela mitt liv har jag föraktat Hudiksvall. Det har varit mitt livsmål att få fly därifrån. Men nu, saknar jag Hudik.
Jag saknar det simpla. Det jag tog för givet.
Att bo 10 meter från skogen.
Hur isande frisk luften är.
Och framförallt, det väldiga lugnet. Det där lugnet man bara hittar hos en parkbänk vid Högs Kyrka klockan tio på kvällen. Satan vad jag saknar den tystnaden.
Och snart blir den min igen. För den 28 oktober, då kommer jag.

Likes

Comments

London, Funderingar

Det är jobbigt att inte veta vad man vill. Men, det är ännu jobbigare att veta vad man vill och inte göra det. Så, vad vill jag egentligen?
Jag vill skapa något. Om det är via en rolltolkning, ett manus eller en novell, spelar mig inte någon större roll. Om det är i London, Hollywood eller Hudiksvall för den delen, bryr jag mig heller inte så värst mycket om. Allt jag vill, är att få skapa något.
Den rationella delen i mig skrattar. ”Är du dum? Vet du hur svårt det är att få jobb?”.
Fram till nu har jag skrattat med, ”Haha, du har rätt. Bättre att skaffa sig en gedigen utbildning först. Sen kan man ju prova lite”.
Men för varje dag jag går den där utbildningen inser jag att den inte alls är för mig. Att tid är en bristvara och en utbildning åt fel håll inte kommer gynna mig, hur jag än vrider och vänder på det.
Frågan en nyfiken själ kan ställa sig är ju, ”varför tänkte du inte på det innan du valde?”. Svaret på den frågan är väl egentligen väldigt enkel.
Jag var rädd.
Rädd, för vad folk skulle säga.
Rädd för att misslyckas.
Och mest av allt, var jag rädd för att sätta ord på min dröm.

Som Warren Buffet sa, ”Look for the job that you would take if you didn’t need a job”. Det är exakt vad jag ska göra hädanefter.
Det är därför jag med en enorm stolthet kan meddela att efter jul, kommer det ske en förändring. Målet är att byta utbildning, och utbilda mig till manusförfattare. Var jag kommer att studera, det vet jag inte än. Just nu ser det ut som att jag kommer fortsätta här i Storbritannien. Men, som jag nämnde tidigare i inlägget, spelar det inte så stor roll. Allt jag vill, är att få skapa något.

Likes

Comments

Funderingar, London

Här har det varit tyst ett tag nu, jag vet. Den enda förklaringen till det är väl att jag den senaste veckan har skjutit upp det mesta. Tanken var att jag denna vecka skulle börja laga mat. Att jag skulle städa rummet. Göra läxor. Men, jag har inte gjort något av det. Sanningen är att jag den senaste veckan har funderat över om jag har tagit rätt beslut. Är det verkligen marknadsföring jag ska syssla med? Jag brinner ju för något helt annat. Teatern. 

I början av veckan, första riktiga skoldagen för att vara exakt, fick jag en akut smärta under högra revbenet. Den satt kvar i flera timmar, och jag fruktade det värsta. Som man alltid gör i sådana situationer. Och när jag satt i sjukhusets väntrum, började jag fundera. Om det nu skulle vara något allvarligt. Om mitt liv skulle vara över. Hade jag sett tillbaka på mitt val av utbildning utan att ångra mig? Svaret på den frågan vet jag redan allt för väl.

Som tur var så trodde doktorn inte att det var något allvarligt, utan snarare en överansträngning i en muskel. Men, för säkerhets skull ska jag kolla hjärtat och röntgas i veckan. Men trots att det antagligen inte är något, så sitter den känslan kvar i mig. Känslan av att jag måste byta. Och det har jag försökt göra nu den här veckan, då skolan också har en skådespelarlinje. Jag minns plötsligt att det var många som försökte övertyga mig om att jag har valt fel, att jag inte får ge upp på skådespeleriet. Men jag var säker på mitt val. Jag respekterade inte någons åsikt, inte ens åsikterna hos människor jag ser upp till. Om du var en av dem som sa så, kanske du känner dig nöjd nu. Men det ska du icke vara för inlägget är inte slut!

Nu när jag gått hela veckan, utan något svar från de som bestämmer, har jag kommit på andra tankar. Eller, iallafall vad det gäller min utbildning. Jag har bestämt mig för att gå kvar. För nu vet jag vad målet är. Och det finns inte bara en väg dit. Det finns hur många som helst, och det är upp till var och en av oss vilken väg vi vill ta. Vilken väg som känns rätt. Vissa kanske tycker att en som vill bli skådespelare borde studera skådespeleri, men jag tycker inte det. Det är inte den väg jag vill ta, jag vill hitta en egen. 

Jag vill skriva mer här på bloggen. Men inläggen kommer nog se annorlunda ut från och med nu. En mer detaljrad förklaring kommer så småningom. Häj!

Likes

Comments

London

Som titeln säger så är alltså den första veckan av skolan avklarad. En vecka som inte har innehåll några lektioner, men ändå.
Veckan har bestått av mycket genomgångar, föreläsningar och gruppaktiviteter. I torsdags träffade jag några nya vänner under just en gruppaktivitet, och vi umgicks hela kvällen sen.
Det glädjer mig att det som jag kanske var räddast för innan jag kom hit, inte alls var så svårt. Att hitta vänner.

  • London

Likes

Comments

London

Nu är det officiellt. Jag är inskriven på Regent's University. Idag var alltså den första dagen, eller jag vet inte ens om den kan kallas för det. lektionerna börjar nästa måndag, idag var det bara registrering och en kort rundtur på agendan. Men, jag kan redan efter denna dag säga att jag är nöjd med mitt val.
Regent's University är den enda privatskolan i Storbritannien som inte drivs för vinst. Alltså, alla pengar återinvesteras i eleverna. Alla läroböcker är gratis, de betalar för Microsofts olika program, och det finns studiehjälp som går att nå 24/7.
Är helt säker på att jag kommer trivas här.

Likes

Comments

London

Om det var något jag trodde jag skulle slippa här så var det tacos. Men, jag har mig själv att skylla. Jag var tvungen att berätta om fenomenet "Tacofredag". Att alla svenskar känner till det, att fredagsmys är det som följer. Så jag hade egentligen inget val när mina nyfunna vänner bad om att få prova det.
Det är inte så att jag inte tycker om tacos, det är faktiskt ganska gott (och enkelt). Men i min familj äter vi tacos varje fredag. En tradition jag har försökt ändra under en längre tid, men den vägrar förtvina. Och nu, när jag trodde att jag var fri. Har den skapats igen. Av ingen mindre än mig själv.
Skämt åsido, jag hade det väldigt trevligt igår. Är väldigt glad att jag lyckats hitta vänner så snabbt. HÄJ!

  • London

Likes

Comments

London

För er som läst om en explosion i Londons tunnelbana vill jag bara säga, jag är oskadd. Det som skrämmer mig lite är att jag fick nys om detta när jag var påväg till just tunnelbanan. Men, man kan ju inte hänga upp sig på saker som kunde hänt. Det var nog meningen att jag skulle försova mig idag!

Men nu, lite roligare grejer!
Byggnaden som jag bor i är alltså ett studenthus, vilket betyder att det anordnas många evenemang. Igår var jag på en matlagningskurs (något jag kände att jag behövde). Vad vi fick laga vet jag inte riktigt, jag var inte så värst uppmärksam under lektionen. Men, jag fick ut något av den ändå. Nya vänner.
Något jag har märkt genom åren är att det är mycket lättare att få vänner med hjälp av just engelska. Jag vet inte vad det är, men på något sätt känns svenskan som ett mer "stängt" språk. Lägger man för mycket känsla i orden blir de genast överdrivna. Så är inte fallet med engelskan, och många andra språk också för den delen. Så där har vi svensktalande något att jobba med, få ut mer känslor när vi pratar.

Likes

Comments