London

Nu är det officiellt. Jag är inskriven på Regent's University. Idag var alltså den första dagen, eller jag vet inte ens om den kan kallas för det. lektionerna börjar nästa måndag, idag var det bara registrering och en kort rundtur på agendan. Men, jag kan redan efter denna dag säga att jag är nöjd med mitt val.
Regent's University är den enda privatskolan i Storbritannien som inte drivs för vinst. Alltså, alla pengar återinvesteras i eleverna. Alla läroböcker är gratis, de betalar för Microsofts olika program, och det finns studiehjälp som går att nå 24/7.
Är helt säker på att jag kommer trivas här.

Flytta din blogg till Nouw - nu kan du importera din gamla blogg - Klicka här

Likes

Comments

London

Om det var något jag trodde jag skulle slippa här så var det tacos. Men, jag har mig själv att skylla. Jag var tvungen att berätta om fenomenet "Tacofredag". Att alla svenskar känner till det, att fredagsmys är det som följer. Så jag hade egentligen inget val när mina nyfunna vänner bad om att få prova det.
Det är inte så att jag inte tycker om tacos, det är faktiskt ganska gott (och enkelt). Men i min familj äter vi tacos varje fredag. En tradition jag har försökt ändra under en längre tid, men den vägrar förtvina. Och nu, när jag trodde att jag var fri. Har den skapats igen. Av ingen mindre än mig själv.
Skämt åsido, jag hade det väldigt trevligt igår. Är väldigt glad att jag lyckats hitta vänner så snabbt. HÄJ!

  • London

Likes

Comments

London

För er som läst om en explosion i Londons tunnelbana vill jag bara säga, jag är oskadd. Det som skrämmer mig lite är att jag fick nys om detta när jag var påväg till just tunnelbanan. Men, man kan ju inte hänga upp sig på saker som kunde hänt. Det var nog meningen att jag skulle försova mig idag!

Men nu, lite roligare grejer!
Byggnaden som jag bor i är alltså ett studenthus, vilket betyder att det anordnas många evenemang. Igår var jag på en matlagningskurs (något jag kände att jag behövde). Vad vi fick laga vet jag inte riktigt, jag var inte så värst uppmärksam under lektionen. Men, jag fick ut något av den ändå. Nya vänner.
Något jag har märkt genom åren är att det är mycket lättare att få vänner med hjälp av just engelska. Jag vet inte vad det är, men på något sätt känns svenskan som ett mer "stängt" språk. Lägger man för mycket känsla i orden blir de genast överdrivna. Så är inte fallet med engelskan, och många andra språk också för den delen. Så där har vi svensktalande något att jobba med, få ut mer känslor när vi pratar.

Likes

Comments

London

Idag tog jag mig för första gången in till centrala London, och jag har nog missbedömt Londons storlek. Jag klev av vid Baker Street, och tänkte att jag kunde gå in mot Big Ben och så vidare. Men efter en snabb googling insåg jag att det skulle ta 50 minuter, och det var inte en vandring jag var beredd att ta just då. Men, jag gick faktiskt i 30 minuter för att hitta en bokhandel. Och det är just den som detta inlägg kommer att handla om.
Bokhandeln heter Foyles, och jag hade inte några större förväntningar på den. Jag visste att den hade många böcker, men det har ju de flesta bokaffärer i större städer.
Men den här jävla bokhandeln alltså, den är speciell...

6 våningar! Och ett fik längst upp. Jag tappade bort tiden där inne men är rätt så säker på att jag var där i 3 timmar. Det fanns hyllor med ämnen som inte ens hade fått en hyllrad i andra butiker. Det sjukaste var nog att det fanns varukorgar i ingången. Något som jag aldrig sett tidigare men på något sätt alltid saknat. Att kunna gå och bokstavligen plocka böcker har varit en dröm under en längre tid. Och idag gick den i uppfyllelse.

Likes

Comments

London

Det har jag väl egentligen alltid varit medveten om, men nu när jag tvingas köpa den själv blir det verkligen uppenbart för mig. Att jag dessutom måste laga maten, det vågar jag inte ens tänka på. Hittills har jag levt på yoghurt, choklad och hämtmat. Men jag inser ju att det inte håller i längden. Varken för hälsan eller plånkan.

Igår flyttade en till in i lägenheten, vilket betyder att jag inte är ensam längre. Det gör mig väldigt glad, att jag nu inte är ensam med ångesten av att inte veta när de andra kommer. Nu är vi två som delar på den.

Likes

Comments

I detta inlägg tänkte jag visa lite hur jag bor. Häng med!

Här ovan ser ni alltså den 28 våningar höga byggnaden som jag bor i. Den ligger några hundra meter från Wembley stadium.

Här är mitt rum. Det må se litet ut. Och det gör det helt enkelt för att det är litet. Vi snackar 12 kvadratmeter. Men det är byggt på ett väldigt smart sätt, med extremt mycket förvaring.

Jag delar denna lägenhet med 4 andra. Vilket är 4 människor jag inte ens mött för jag är den enda som flyttat in än så länge. Det som stör mig är att jag inte har en aning om när de kommer. Det kan vara ikväll eller om 3 veckor. Eller så har de flyttat in men vi har lyckats missa varandra varje gång vi lämnat rummen? Jag har ingen aning.

Det vi delar på är alltså kök och tv-rum. Vilket jag själv tror kan bli riktigt bra. Hoppas verkligen att vi ska komma överens.
Mer bilder än så hade jag inte tänkt visa just nu. Det blir nog fler när det blir lite liv i huset.
HÄJ!

Likes

Comments

Hudiksvall

Detta blir det sista inlägget som jag skriver i Hudik, och det är sannerligen en bitterljuv känsla. Tanken att jag om 17 timmar öppnar dörren till mitt nya hem är svår att ta in. Omöjlig att ta in.
Den här veckan har varit så oerhört betydelsefull för mig. I onsdags tog jag farväl av mina kära vänner från Forsa-högs ungdomsgrupp, igår mina gamla klasskamrater och idag den person som jag ser upp till allra mest. Att de alla stöttar mig i mitt beslut gör allt så mycket lättare.
Inte för att det någonsin kommer vara ett lätt beslut att ta. Att flytta från en av de mindre städerna i Sverige, till en av de större städerna i världen, är läskigt. Men, det är när vi gör saker som skrämmer oss som vi utvecklas. Och det har väl alltid varit ett av mina motiv antar jag. Att lämna min bekvämlighetszon. Att bokstavligen kuta ifrån den så fort jag kan. Och det må vara läskigt, men det kommer vara värt det när jag passerat mål.
Sayonara, adjö och goodbye, Hudiksvall. Vi ses till jul!

Likes

Comments

Hudiksvall

Sista året på gymnasiet bestämde sig jag, William och Julius för att skapa en film. Det skulle bli en del av vårt gymnasiearbete, och framförallt så skulle det bli ett sätt att göra det allra sista året tillsammans något att minnas.
I efterhand kan jag säga att det var något av det jobbigaste jag har gjort. Vi hade lagt så mycket timmar på detta men ändå blev det inte exakt så som vi hade tänkt oss.
Varje inspelning blev stressig, alltid den där känslan av att vi inte kommer hinna klart i tid.
Skådespelare svek oss genom att inte svara i telefonen.
Filmen sålde inte alls så bra som vi hade hoppats.
Men, projektet är också något av det roligaste och mest lärorika jag någonsin har gjort. Vi skrev manus, hade kontakt med skådespelare, besökte företag, regisserade, skådespelade och marknadsförde oss själva. Med ingen tidigare erfarenhet alls.
Jag vill tacka alla som stöttade oss i det här. Alla ni som gillade våra sketcher på Facebook, som delade våra inlägg.
Men mest av allt vill jag tacka Julius och William. Vi har många projekt framför oss, och de kommer bara bli bättre och bättre!

Likes

Comments

Exakt så många dagar är det kvar tills jag åker. Vilket i sin tur betyder att jag har 6 dagar kvar att spendera här i Hudik. Det allra svåraste är nog att avgöra exakt hur jag vill spendera dessa dagar. Och framför allt, vilka jag vill spendera dessa dagar med.
När man bott hela sitt liv på ett ställe lär man känna en hel del människor. Genom mitt liv finns det så otroligt många människor som jag betraktat som mina vänner. Men, de flesta "vänner" har en tendens att efter en tid gå över till något så simpelt som en "bekant", och ibland värre än så. Någon som var en bra vän för 5 år sen är någon jag inte ens säger hej till idag. Det får mig att undra, hur det kommer att se ut om 5 år till. Kommer någon som jag ser som min vän idag, vara någon jag inte ens hejar på om 5 år? Jag vill tro att det inte kommer bli så, jag vill tro att de som är mina vänner idag kommer att vara mina vänner i all tid.
För någon månad sen hade jag över 600 vänner på Facebook, och jag kan ärligt talat säga att jag kände allihop. Men under de 7 år som jag har haft Facebook, har väldigt många tappat betydelse för mig. Efter en stor rensning har jag nu "bara" 180 vänner kvar. Och vem vet, om något år kanske jag bara har 80. Jag hoppas det inte blir så. Jag vill inte att historien ska "upprepa sig själv", som man brukar säga.
Den kommande veckan ska jag försöka träffa så många vänner jag kan. Men något säger mig att jag inte behöver stressa. För jag tror. Nej, jag vet! Att ni förblir mina vänner. I all tid.
Eller?

Likes

Comments

Funderingar, Hudiksvall

Stora delar av dagen har gått till att leta efter just det. Det som slår mig efter ett antal timmars letande är hur få stipendier som Hudiksvalls kommun vill erbjuda mig. Alla som jag lyckas hitta är så otroligt begränsade. "Född i Idenors församling", "förälder som jobbar åt Iggesunds bruk", "boendes i Forsa". Ungefär så lyder kraven för de allra flesta stipendium i denna kommun, och det får mig att undra. Varför finns det inte stipendier för oss som inte haft samma tur? Vad ska en som jag, bosatt i Hög, med föräldrar som jobbar åt kommunen, ta mig till? Med tanke på att Hudiksvall har ett så enastående gymnasium som Bromangymnasiet, hur kommer det sig att man inte uppmuntrar till ytterligare studier? Kanske har jag helt fel, kanske finns det väldigt många stipendier som jag inte lyckats hitta. Om så är fallet, vänligen berätta var jag hittar dem.
Jag ber om ursäkt för mitt utbrott. Inom kort kommer bloggen fyllas av vad jag ätit till lunch och vad jag ska ha på mig imorgon, som en riktig blogg!
Mvh fattig student

(Efter att jag analyserat ett antal bloggar har jag dragit slutsatsen att man bör ha åtminstone en bild. Det ser bra mycket trevligare ut)

Likes

Comments