​Hej allesammans!

Så idag har jag tänkt en hel del på det här med vikthets efter graviditeten. 

Jag har då inte blivit en sån här "oh shit vad fort hon kommit tillbaka i form"- mamma. Jag gick upp ett par kg under graviditeten och jag har lite extra kg innan. kan säg att det tog mig nästan 6 månader för mig innan jag ens började gå ner i vikt. den vikten jag förlorat är hälften av den vikten jag gick upp under graviditeten.

Jag är som sagt en person som jämför och många av mina vänner och bekanta har då hamnat i den kroppen de hade innan de blev gravida. den kroppen har kommit bara några månader efter förlossningen och det är t o m så att de kanske är lite fräshare än innan. 

Jag känner mig ful väldigt ofta när jag ser dessa slimmade mammor. är det någon slags prestations grejj att liksom försöka komma tillbaka till sin då-tida kropp så fort som möjligt? när de ser mig... tänker de "varför har försöker hon inte få tillbaka sin kropp?".

vissa tränar o jag tränar inte. det är ingen prioritering för mig, men jag känner att jag inte måste. För det mesta så är jag nöjd över min kropp meeeen när jag ser dessa mammor så känner jag mig lat, ångest och ful. Nu när jag sitter här på kontoret i hemmet och skriver ner detta så tänker jag "vad är det för fel på mig, du är fin som du är!"

Hur känner ni er med vikten? Hur började ni tänka "jag ska få tillbaka min kropp"? Gick ni ner era graviditets kg med en gång?


Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

min skatt har somnat och det är så underbart att veta att hen somnat i ens famn.

dock vet jag inte vad jag ska göra för att hon ska lära sig att somna själv.
en del skulle säkert säga "låt hen gråta till sömns" men jag vet att det inte funkar på vår lilla skatt. kanske kan låta hen ligga i sin säng när hen börjar stänga ögonen?

idag har det varit en bra dag. man märker att hen börjar utvecklas en hel del mentalt. hen börjat även gå lite vilket är en underbar syn att se hen träna på det.

ända sen vår skatt kom till världen har hen alltid varit riktigt klängig. jag tror att det är personligheten eller är det pga oss?

min största fara är att jag inte älskar hen på det sätt som en bra mamma ska göra. många säger att jag är en helt underbar mamma men jag kan inte ta åt mig.

jag ser många vänner drar ut på stan med deras barn, åker iväg och gör saker och barnen ser så lyckliga ut. varför kan jag inte sluta jämföra mig själv med andra?

det är som en ond cirkel...ena stunden jämför jag och andra stunden ogillar jag mitt beteende.

Förlåt!! jag är en riktigt gnällmorsa men som mamma för första gången så är jag så rädd för att göra fel.

som Hermione in harry potter så är en av mina största rädslor att misslyckas.

jag har jäklar tur att min sambo är en bra pappa. han berömmer mig och ger mig komplimanger. jag blir glad men jag kan inte säga "tack älskling!".

hur ofta känner ni er otillräckliga?

Likes

Comments

igår satt jag hemma och försökte google "mens under graviditet". 

jag hittade mycket men det var inte mycket information om det. Många svarade på inläget "ja det kan du, hoppas du är det trots mens". några fråga " inget svar på detalj  som "hur länge", "var den regelbunden?" osv. ingen svarade ordentligt utan det var mer "hade mens under grav. fick en frisk pojke", "mens i början, var orolig, fick en frisk pojke". 

Varför kan inte folk bara svara så som de själv hade velat läsa om de ställde frågan i ett forum? 

Jag tror dock inte att jag är gravid trots att min mens var helt annorlunda den här gången och att jag känner mig knasig. Men har inte läst något som får mitt att tveka. 

det känns som att när man själv inte fått barn och vill ha barn, så hoppas man någon orkar lägga ner lite tid för att få en att en liten bättre bild på det hela. men så fort man haft barn och ska svara, så orkar de inte. 

Jag har frågat en hel del vänner in real life och kollat forum. men om jag ska vara ärlig så känns det som att folk förfinar det och inte säger hur det egentligen har känts under tiden man försökt att ha barn. 

vi har ju redan en barn. vi vill ha ett till jag trodde att jag inte skulle känna lika mycket besvikelse över mig själv varje gång jag få min mens nu. Jag har hört från andra "det kommer gå mycket fortare för nu har du redan ett barn så du kommer inte tänka på det lika mycket nu när ni vill ha en till". Yea right? heeell no. Det är mer press. 

Varför känner jag ens pressen. Jo för jag vill ha barn rätt så nära första barnet. jag vill inte ha 5 år emellan och jag vet inte hur jag skulle ta det om det skulle gå så länge. Jag får panik ibland när jag inte kan låta bli att tänka tanken på kommande mens. 

Jag vet att jag inte är ensam...men varför känner jag mig ensam om just denna punkt? Jo för det inte är så många som vägar prata om denna pressen, ångesten, stressen och känslan av otillräcklighet. 

nu ska jag gå och väcka min skatt. 

- A bell heart!

Likes

Comments

Hej!

Det är inte första gången jag skriver ett inläg på en blogg men det är första gången som jag vågar skriva som jag är utan att behöva förfina mitt liv, min vardag och vem jag är. Jag vill förbli anonym ett tag för att kunna bearbeta denna öppenhet och när jag får styrka från mig själv och uppmuntran och ärlighet från er så kan jag någon dag sätta ett namn på denna blogg.

Du kanske tycker den här bloggen är jätte töntig men för mig kommer den att betyda en hel del. jag, som många andra, har en hel del tankar i livet som vi inte ens vågar att skriva ner på papper. Gör man det så känns det som att man sviker sig själv eller att man sviker någon annan. för min del så har jag skrivit ner en hel del av vad jag känner men jag tänker i efterhand "vad skulle mitt framtida jag säga?" eller "tänk om mina barn läser detta!". därför vill jag inte skriva hur jag egentligen känner även om jag borde vara sann mot mig själv.

jag har skrivit dagbok nästan hela mitt liv. jag tror jag börja när jag var 9 år och håller på än idag, så snart i 20 år. Jag skriver inte varje dag men ju längre tiden går ju kortare blir varje "kapitel" och ju mindre små detaljer följer med. jag tycker inte heller att jag får ut någonting utav detta dagboks skrivandet. Jag behöver få ut det för att det känns som att tankarna kan lämna eller lugna ner sig om jag får ut det här. Då är det ingen hemlighet längre vilket gör att jag inte behöver hålla tankarna inne.

Jag ska vara ärlig och säga att jag är en sån person som kan ta åt mig av vad andra säger därför är jag väldigt orolig över att göra fel. jag vill inte att någon ska dömma mig men samtidigt har jag väldigt lätt för att dömma någon annan. är jag ensam med detta? ibland känns det som att jag är den ända som är dubbelmoralisk när det kommer till fördomar.

Jag berättar inte allt för mina nära och kära, för jag vill inte höra det här "nee du är så duktig", "sluta tänk så". Varför är det aldrig någon som svarar... "det är okej att känna så här, jag har haft en sån period i mitt liv". varför kan inga vara ärliga..det kanske får andra människor att inte känna sig ensama och värdelösa.


Min sista tanke varje dag är "jag hoppas jag kan göra bättre ifrån mig imorgon" och min första tanke är oftast "jag hoppas jag kan göra bättre ifrån mig idag". är jag ensam om att nästan aldrig ge mig själv beröm?


hoppas du vågar vara ärlig mot dig själv.

ABH.



​En bra bild som förklarar hur en känner ibland. 

Likes

Comments