"Jag väntade och längtade efter att han skulle lämna mig. För om han själv gick sin väg skulle jag slippa slå mig lös från honom, lämna honom och vårt gemensamma liv. Och jag visste att jag aldrig skulle lämna honom. För jag har aldrig kunnat lämna människor jag älskar."

Åren passerar och jag med dom. För varje år som går så bleknar minnet av honom och oss successivt och om några år kanske det inte finns någonting kvar. Jag går längs stranden, ser ut över havet som slår in mot Falkenbergs kust. Mitt liv har förändrats mycket sedan det var han och jag.

Det är två år sedan nu. Men vad väger egentligen två år upp emot sju?

Det finns många saker jag hade velat fråga honom. Men kontakten mellan oss är obefintlig och den ska förbli obefintlig. Det var vårt sista löfte till varandra.

Jag är inne i en period där jag rannsakar mig själv, ställer mycket mot väggen liksom. Och jag kommer på mig själv med hur mycket det är jag grubblar över som bottnar i honom, för så många år sedan.

Jag hade velat möta den Anna som var med honom då för jag tror inte jag är densamma. Är han densamma?

Jag ser tillbaka på åren med honom med respekt och ömhet. Jag tror jag fortfarande lyfter och romantiserar det vi hade. Men varför inte liksom? Jag spenderade så många år på att känna så mycket hat. Jag är klar med det, jag hatar honom inte längre och jag har inte hatat honom på över två år. Destruktiviteten i vår relation som var roten till hatet hade bevisligen aldrig en chans mot vår kärlek.

Så många år. Jag var så ung.

Jag ser tillbaka på mig själv i vår relation och jag ser ett destruktivt beteende. Från båda håll, han var min motsatspart.

Vår relation var hemsk. Den var gräslig. Hur mycket jag än vill romantisera den för att bevara det som var fint så kan jag inte. Den var så destruktiv att jag har förträngt hälften av den. Vår kärlek och vårt hat till varandra gick hand i hand, vi älskade varandra så mycket att vi hatade varandra.

Alla nätter vi var uppe till fem på morgonen med svidande ögon och röster hesa av fördärv. Så elaka ord. Hatar du mig? Jag hatar dig mer. Jag älskar inte dig längre. Jag önskar jag aldrig hade träffat dig. Herregud vad jag hatar dig, vet du det? Jag hatar dig. HATAR.

Detta hatet. Var fick vi det ifrån?

Alla nätter jag låste in mig på toaletten och sjönk ner längs dörren gråtandes i fosterställning. Med honom utanför bankades och skrikandes. Jag skrek tillbaka. Jag skrek så mycket mina lungor orkade. Jag skrek att jag hatade honom, att han hade förstört mig, han skrek tillbaka att han hatade mig mer, att jag hade förstört hans liv.

Jag tappade alltid tidsuppfattningen där inne på toaletten. Kanske för att jag aldrig hade mobilen med mig i all hast. Kanske för att jag spenderade alldeles för många timmar alldeles för många nätter där, gråtandes på hans blåa badrumsmattan. Jag visste aldrig om det handlade om timmar eller minuter. Det var säkert både och.

Jag minns en särskild gång, ett särskilt hårt bråk. Ett minne som fortfarande gör ont i mig. Det är så många år sedan nu, det är så långt ifrån färskt. Ändå gör det ont att tänka på. För jag minns det som det hårdaste av fyrahundra slag.

Jag hade låst in mig, vägrade komma ut. Jag minns inte ens vad bråket handlade om. Om det var natt eller dag. Jag har ett minne av att vi hade börjat kasta saker på varandra. Jag slog igen dörren, låste och grät i vanlig ordning. Jag grät så att jag inte fick luft. Jag försökte andas men kunde inte. Jag satt mig i duschen, sjönk ner längs väggen. Stirrade in i väggen. Utanför hade det tystnat. Jag minns att jag frös och och sträckte mig mot duschkranen och vred om. Vattnet började rinna, jag blundade. Jag hade fortfarande kläder på mig, men jag orkade inte bry mig. Jag ville inte känna mer nu. Jag ville inte ha ljud eller ljus, jag ville bara spola ner hela jävla mig själv och allt hat och all sorg och allting som var så jävla svart mellan oss. På andra sidan dörren hörde jag ett ljud.

Plötsligt var han där, brevid mig. På något sätt hade han väl lyckats låsa upp dörren utifrån. Han stirrade på mig några sekunder innan han böjde sig ner, lyfte upp mig och bar ut mig från badrummet, in till sovrummet och la mig i sängen. Nu i efterhand, inte minst när jag skriver hur det var, så inser jag att det mest låter som en dålig väldigt film.

Han satt sig brevid mig i sängen, jag tror inte att någon av oss brydde oss nämnvärt om att jag blötade ner alla lakan. Ingen sa något, jag kunde inte se honom i ögonen. Hade för ont. Var för trött. Jag ville inte kriga mer, min ammunition var slut, mina vapen var utplånade, använda för många gånger. Min vassa tunga hade inte en chans att mäta sig med elakheterna som hans kunde uppbringa. Jag minns att jag tänkte att säger han att han hatar mig eller att han älskar mig nu så exploderar jag. För jag orkade varken bära hans tyngd eller hans hat längre. För jag visste aldrig vilket av dessa två som vägde tyngst och jag var aldrig speciellt bra på att hantera någon av dom. Ju mer han hatade mig, desto mer älskade jag honom, ju mer jag hatade honom desto mer älskade han mig. Och vi hatade varandra väldigt intensivt dom där sista åren. Såhär i efterhand känns det faktum att vi bokstavligt talat slet varandra i stycken väldigt väntat. Jag förstår inte hur jag någonsin kunde se en annan utväg. Samtidigt så förstår jag. Jag älskade honom mer än jag har älskat en annan människa i hela mitt liv. För mig fanns det ingen utväg. Om jag med åren börjat älska honom mindre, kanske. Men jag gjorde ju aldrig det. Och han förbannade sig själv för samma sak.

Efter en tystad som måste varat flera minuter men som då kändes som timmar tog jag ett djupt andetag och satt mig upp i sängen. Huttrade till, ångrade med ens mitt dramatiska beslut om att sätta mig med kläder i duschen. Jag var påväg att resa mig upp för att hämta en handduk men så såg jag på honom och jag frös till sten. Det finns inga ord i världen som gjorde så ont i mig som smärtan i hans blick när han såg på mig. 

Det är inte slagen som känns. Det är inte heller orden. Det är inte ens krigen. Det är när alla dom här ögonblicken är förbi och man tvingas mötas igen. Då gör det ont. Han såg på mig och jag visste hur mycket han hatade att gråta, att det för honom var så lågt han kunde sjunka, att han hatade sig själv när han grät och han hatade mig mer för att jag var den enda som någonsin fått honom att gråta. Nu grät han och jag kände hur mina egna tårar strömmade ner.

Han såg på mig och öppnade munnen, jag frös till för vad som skulle komma. Han väntade i några sekunder. Han tittade bort innan han såg på mig igen, och hans blick fylld av hat blandad med kärlek indränkt i tårar skar in i mig mer än orden som kom ur hans mun någonsin gjorde

"Vi är så jävla trasiga Anna".

Tiden går och åren springer ifrån mig. Två år sedan nu. Jag undrar vad han gör. Om han är lycklig, om han fortfarande hatar mig. Jag hatar inte honom, kommer nog alltid att älska honom. Jag såg honom på stan en kväll i april, bara några veckor efter att jag kommit hem från spaninen. Jag satt på en uteservering med ett glas vin i handen när han gick förbi. Så långt ifrån beredd man kunde vara. Jag tittade ut över folkmassorna som gick förbi uteserveringen, mötte plötsligt hans blick och allting omkring mig stannade bara. Vi såg på varandra några sekunder som kändes som minuter, ingen av oss gjorde en ansats till att ens hälsa. Ingen av oss vek med blicken. Jag vet inte varför han inte gjorde det, själv var jag fylld med adrenalin och visste inte vad jag skulle göra. Efter ytterligare några sekunder var han borta och mitt hjärta slog nog fortare än vad det gjort på två år.

Han var lika vacker som han alltid varit och jag minns att jag kände hur det högg till i hjärtat. Han var inte min längre. Och att det i slutändan var jag som lämnade honom, kändes plötsligt som ett dåligt skämt.

Jag minns hur en kompis till mig en gång sa någonting jag aldrig kommer att glömma efter att ha spenderat en dag tillsammans med honom och mig. "Om någon jag älskar någonsin ser på mig på samma sätt som han ser på dig så kommer jag vara evigt tacksam".

Han kanske tittar så på någon annan nu. Jag önskar honom inget annat. Jag önskar honom allt det jag och han inte kunde uppbringa tillsammans, allting jag inte kunde ge honom. Under andra omständigheter hade vi säkert fortfarande varit tillsammans. Jag ljuger om jag säger att jag inte saknar min bästa vän. Jag växte upp med honom. Men han förtjänar mer, och jag hoppas att jag någonstans också gör det. 

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Dagen efter.

Dagen efter har två olika skepnader, två olika former. Dagen efter är oftast otacksam, dömande och obamhärtig. Du vaknar, slår upp ögonen och det tar några minuter för din hjärna att placera dom små vita prickarna som flimrar likt tomtebloss en kall decemberdag framför dina ögon. När du har placerat dom återstår det att placera var du befinner dig. Åh denna huvudvärk. Som om ett gäng pysslingar utövar steppdans i ditt huvud, precis vid tinningen dansar och stampar dom. Jävla pysslingar. Du sätter dig långsamt upp i sängen. Blundar o några sekunder hårt hårt hårt och blir nästan kåt av tanken på hur iskallt vatten hade smakat just då. Sedan känner du en närvaro i sängen, en kropp brevid din. Du sneglar förstulet åt höger och upptäcker en blond kalufs mellan kuddarna. Du funderar några sekunder och ger upp nästan direkt för du bryr dig faktiskt inte ett dugg om vad han heter så vad är poängen att ens försöka minnas. Innan du hinner fundera och agera ut nästa steg i denna process så lägger han armen kring din midja så att du faller tillbaka ner i sängen, han drar dig tätt intill sig. Mumlar någonting i sömnen. Du känner hans läppar mot din axel, hans sträva stubb. Du blundar några sekunder innan du öppnar ögonen igen. Det är en fin lägenhet. Troligen har han haft ett ex som har bott här med honom, för den är aningen för smakfull för att vara inredd utav bara honom själv. Nu känner ju inte du honom, men att en Carolina Gynning tavla hänger på väggen brevid en vit spegel av snirklad krom skvallrar om det. På bordet brevid sängen står ett fotografi på en gammal hund. Säkert en familjehund. Lakanen känns dyra mot din nakna hud. Materialet känns tjockt. Inte som Ikea lakan, utan mer som någonting han har beställt hem från någon dyr hemsida. En gitarr står lutad mot väggen längst bort i det stora luftiga rummet. Ett fragment från natten kommer tillbaka. Självklart. En kille som spelar gitarr. Väldigt kliché. Väldigt dig. Väldigt väldigt typiskt dig.

Efter fem minuter börjar det att krypa i kroppen och du klarar inte av att ligga kvar en sekund till. Det känns redan onaturligt som det är och du behöver en cigg och ett stort glas vatten. Du lirkar försiktigt dig ur hans grepp, ber till Gud att han inte ska vakna samtidigt som du på sidan nästan ålar dig ut från sängens mitt innan du vänder dig om och för att snabbt studera honom. Som om det vore första gången som du gör det. Och på ett sätt så är det ju så. Han har kort hår som ligger slickat mot hans huvud, det skvallrar om väldigt mycket gelé eller någonting annat han kletade i innan han gick ut igår. En svag nyans av stubb. Stora läppar. Blond, givetvis. Vältränad, stora armar, dom som gör att du nu har ont i nacken. Stora biceps gör alltid ont att sova på. Han ser överlag väldigt bra ut. Han ser också ut som en kille som brukar få höra det, hur bra han ser ut. Du undrar för några sekunder just exakt hur dryg han är. Sen ändrar du dig. Ingen som lyssnar på Håkan Hellström kan väl vara dryg. Ännu ett minnesfragment från natten. Håkan i en taxi. Du blundar hårt och tvingar snabbt bort minnesbilden som plötsligt blev för tydlig, det är verkligen dags att gå nu.

Du tassar tyst fram över golvet, försöker hitta din klänning. En lös svart sak som är lika lätt att dra över huvudet som av. Eftersom du aldrig har på dig bh bryr du dig inte ens om att leta. Du ser klänningen hängandes på en stol, nappar tag i den och drar den kvickt över huvudet. Drar fingrarna genom håret och sätter upp det i en slarvig provisorisk svans. Du undviker att möta bilden av dig själv i hans snirklade vita fina spegel av krom. Du kastar en sista blick mot sängen innan du tyst öppnar sovrumsdörren och smyger ut. I hallen ligger din jeansjacka slängd på golvet, intill den din väska och en sko. Du kollar dig skeptiskt omkring innan du ser den andra liggandes under ett bord med en stor plastblomma på. Du klär på dig, tar ett djupt andetag, öppnar dörren och går ut.

Efter några timmar kommer smset. Du ser det okända numret på skärmen och får svar på frågan huruvida du gav honom ditt nummer inatt eller inte - vilket givetvis inte är någonting du har vidare minne av. Du trycker upp meddelandet, skummar igenom det. Standard. Ett hej, en undran om varför du gick utan att säga hejdå, vilken fantastisk natt det var, om du vill träffas igen, äta, prata. Det vore trevligt.

Och det tragiska är att du själv förmodligen är den enda människan i hela världen som ser komiken i det hela. På ett plan vill du så gärna veta vad det var som han tyckte var så fantastiskt. På ett annat plan kommer den klassiska känslan av att du inte hade kunnat bry dig mindre. Och det är alltid så. Du känner alltid hur du aldrig hade kunnat bry dig mindre. En arrogant och kall sida av dig själv som egentligen inte är du men som många sena nätter har framkallat. Du vet att du inte kommer svara, du vet att du aldrig kommer att se honom igen. Kanske någon gång om ni träffas ute och han kommer fram. Det kommer ta dig ett tag att placera hans ansikte. För han är för dig bara ännu en i mängden. Sen kommer du att le, hälsa och dra en vit lögn, någon undanflykt. Till varför du bara försvann och sen aldrig hörde av dig. Han kommer brista ut i ett leende, säga att då förstår han och det är okej men vill du träffas igen. Du kommer forskande att se på honom ett ögonblick. Han kommer förmodligen tro att du överväger hans förslag, när du i själva verket undrar för dig själv varför denna kille som verkar vara både trevlig och snäll, vill lära känna ett skal. Du kommer förundras över hur otrasig och okomplicerad han förmodligen tror att du är. Så efter några sekunders tystnad kommer du att ge honom ett snett leende, komma med ännu en dålig ursäkt och gå därifrån. Sedan har du gjort en till människa till ännu ett innehållslöst kapitel i ditt liv. Och så börjar du om.

Dagen efter. Detta var skepnad nummer ett. Den vanligaste formen. Även den mest säkra och mest inövade. Sen finns det ju en annan version. En version av dagen efter du fortfarande kämpar hårt för att glömma. Versionen du inte vill tillkännage någonsin har existerat egentligen.

"Jag vaknar med ett ryck, kallsvettig. Det är varmt i rummet, kvavt. Jag grips av panik för ett ögonblick, jag blir alltid klaustrofobisk när det är så varmt att jag inte kan andas. Speciellt när någon håller om mig bakifrån och jag kan känna hur svetten klistrar mellan oss, hans mage och hans bröst mot min rygg. Jag vänder mig
 om, ser hans ansikte och med ens så försvinner känslan av klaustrofobi och jag blir lugn. Plötsligt hade det kunnat vara tio grader varmare i det kvava rummet, jag hade inte brytt mig ett dugg. Han snarkar. Han snarkar något helt fruktansvärt, jag brukar reta honom för det. Jag fnissar till när jag minns fragment från och av kvällen och natten. Tror inte det finns några sidor av mig han inte har sett nu, intressant att han fortfarande vill vakna upp med mig. Jag ligger kvar i några minuter, ser på honom. Han behöver definitivt borsta sina tänder, detta är ett tveklöst faktum. Ändå så kryper jag intill honom och kysser honom fast han inte ens är vaken. Hans läppar hittar mina i sömnen och kysser mig tillbaka, några sekunder senare slår han upp två rödsprängda ögon, ser först lite förvirrad ut men när han ser mig så ler han. Han är så fin när han är yrvaken. Trots att han säkert fortfarande är lite full. Det är säkert jag också för den delen. Jag lirkar mig ur hans grepp, viskar att jag ska ta en cigg och stiger försiktigt upp från madrassen på golvet. Han muttrar ogillande något osammanhängande som säkert är menat att låta som någon sorts protest. Jag ler. Naken kliver jag omkring i rummet på jakt efter någonting lätt att skyla mig med. Jag hittar hans skjorta av ljust jeanstyg, ler och drar den på mig innan jag stiger ut på balkongen. Klockan är fortfarande morgon, iallafall för oss. Solen känns varm mot mina nakna ben. Jag ignorerar som vanligt stolarna och ställer mig på tå så långt ut på balkongen jag kan komma. Jag vill andas in allting, det vill jag alltid. Jag tänder cigaretten, drar in röken och blundar. Plötsligt hör jag ett ljud bakom mig, jag vänder mig om och möter hans yrvakna blick i dörren. Jag har träffat många morgontrötta människor men få kan se så yrvakna ut som han kan. Han står i dörren med sitt förvirrade ansiktsuttryck som han alltid har under hela den första timmen efter att han vaknat. Sedan ser han på mig. "Hej" ler. Jag svarar inte utan ler bara tillbaka. Han kommer ut till mig, nappar åt sig en cigg. Tänder den, sjunker ner i en stol och drar ner mig i sitt knä. Han begraver sitt huvud i min famn några sekunder innan han tittar upp och mötet min blick, han har nu något lyckligt och lite jävligt i ögonen, spjuveraktigt. Jag skrattar till för jag tar för givet att den sortens lyckliga leende bara kan betyda att han minns någonting obotligt roligt som vi ställt till med inatt. Jag väntar med spänning några sekunder innan han smeker mig över kinden, skrattet är med ens försvunnet från hans blick och kvar finns bara värme. "Jag tycker om när du har mina kläder på dig" viskar han. Sedan kysser han mig och jag älskar honom lite mer för varje sekund som går."

Dagen efter har två olika skepnader, två olika versioner. Den ena versionen är tom och kall, likgiltig och känslolös. Ändå är det den version som jag väljer varje gång, framför någonting som mer och mer känns som ett avlägset minne i en dröm jag för längesedan glömt.

Likes

Comments

Och när jag utan förvarning får hans namn kastat i ansiktet och blir brutalt påmind om hans existens och hur hans ögon blev varma när han såh på mig vänder jag mig mot baren

Hej hej fyra sexor vodka tack

Sveper dom i ett svep
Åker hem
Kräks på toaletten
Somnar på toalettgolvet
Vaknar av att jag gråter

Nejnej jag bryr mig inte, jag är glad och lycklig, tacksam över det jag har och jag är superwoman och savage och asrolig och så jävla skön och det finns ingenting jag inte klarar eller kan skämta om vet ni väl?

Likes

Comments

Vad som hände?

Jag var trasig. Träffade någon som för stunden gjorde mig mer hel. Vad jag inte kunde se då var det flyktiga i den känslan, jag förväxlar så lätt mycket av det jag känner med kärlek. Så vad hände? Han lämnade mig. Inte mig som person men han var där ena dagen och nästa var han borta och kvar var jag, trasigare än någonsin. Det var inte hans fel. Människor kan inte göra dig hel om du inte redan är det. Hel. Och det var inte jag. Jag var bräcklig och vilsen och han hade otur som kom i vägen.

Det är inte första gången jag brutit mot löftet jag gett mig själv, om att inte ge mig in i någonting nytt innan jag har läkt. För det går bara åt helvete och det är samma sak varje gång. Jag förväntar mig redan från början att detta kommer inte hålla, så blir jag inte sårad direkt så sårar jag. Jag går redan från början in med inställningen att det är antingen han eller jag - äta eller ätas. Och jag är inte den typen av tjej som är rädd för att ätas så att det är därför som jag äter. Jag förväntar mig bara det, så äter inte han äter jag. Förstör inte han förstör jag. För jag vet ju redan det han inte vet, att jag är trasig och detta kommer inte hålla och ser han inte det själv måste han vara lite dum i huvudet.

Jag ser klarare nu. På vad som hände. Det var ingens fel. Inte hans, inte mitt. Det bara hände. Önskar jag att det aldrig hänt? Ibland. För det är svårt att se poängen i någonting som gjorde mig så ont. För när han hoppade in bilen som skulle ta honom till flygplatsen den där dagen så gick mitt hjärta sönder. Jag satt mig ner på trottoaren och kunde för några minuter inte andas. Och det är okej. Jag var alldeles förskräckligt kär i honom. Nu har det bleknat och det finns ingenting kvar. Men jag önskar inte att det aldrig hänt. För på den där sidan jordklotet i februari så betydde han allt.

Likes

Comments

Det viktigaste man kan göra, det är att lära känna sig själv. När man börjar göra det är man rätt ute. Jag tycker det är alldeles fascinerande att lära känna mig själv ibland. Det finns så många delar jag inte förstått mig på men nu gör mer och mer. Som alla mina känslor, alltså, de är helt sjuka. Detta starka behov av att känna något, vad som helst, det är otroligt. Men jag har accepterat dem och jag vet att de ibland är både överdrivna eller till och med påhittade. Jag kan ställa mig utanför mina känslor och skratta åt dem, jag förstår att de ibland är uppfunna i mitt lilla huvud. Låter det sjukt? Kanske, men det är så jag är. Överdriven i mina känslor, mitt agerande, i mina val. Jag pratar alltid för högt och bråkar för mycket. Älskar för länge, hatar för starkt.

Ibland kan jag sitta på en känsla och tänka att nej, det här ska jag inte agera ut, släpp det och gå vidare. Men så ska jag alltid vara så jävlig och agera i alla fall. Vilket slutar med att man börjar bråka med någon man älskar, tjafsar med en kollega i onödan, raggar på en kille och sen kommer på i efterhand att man inte alls vill ha honom, berättar något för någon som man sedan ångrar. Ni vet. Jag måste lära mig att bara hålla käften ibland. För mitt eget bästa. Men det är så svårt när man stör sig så jävla mycket på något ibland. Så svårt att bara släppa det och rulla vidare i livet. Jag måste alltid ta upp det, agera, göra slag i saken.

Det jag lär mig mest av detta är att det kommer nya grejer. Jag kan hantera mina känslor, även om jag agerar ut dem, för att jag vet att det kommer nya känslor sen. Ingenting är bestående och kanske är det just det som ibland får mig att bli sorgsen, och ibland överlycklig. Det kommer nya känslor, ny kärlek, nytt hat, nya vänner, nya problem och nya lösningar. Ljuset kommer igen och så även mörkret. Ingenting varar och så är det med det.

Likes

Comments

Men fan, jag mår ju inte bra.

Sitter med datorn i knäet i mamma och pappas uterum. Stirrar ut genom dom stora inglasade rutorna. Dom är fuktiga, klockan är 04.43 på morgonen, det är redan ljust ute. Jag ryser till och drar filten om mig, men jag måste ha en av dom inglasade dörrarna på glänt. Pappa hade dödat mig om uterummet hade börjat stinka av mina cigaretter. Dom har svårt för min rökning överlag, mamma och pappa. Fast att jag har övertygat dom sedan jag var fjorton år om att det aldrig kommer att bli någonting permanent. Jag är en periodrökare. Jag har varit det för många år för att någonsin bli beroende. Men det biter aldrig, inte på mamma iallafall. Kanske för att hon varit rökare själv.

Jag vet inte varför jag är vaken. Egentligen är det inte konstigt. Min oregelbundna dygnsrytm har spökat många månader nu. Jag inser att det faktiskt är väldigt många år sedan den var såhär pass ur balans. Säkert minst fyra år sedan.

Jag känner mig olycklig. Jag stirrar ut genom glaset utan att ha en fast punkt att landa med blicken på. Jag har en liten klump i magen av ledsenhet. Jag har för längesedan insett att jag inte vet exakt vad den kommer ifrån eller varför den är där och det gör mig stressad. Den här sorgen är inte panikartad eller speciellt kraftig. Den är mer molande, melankolisk och liksom gnagande. Gnag gnag gnag. Den träffar mig inte som en smäll och får mig att ur balans falla på knä, som så många andra sorger får mig att göra. Eller smärtor. Sorg, smärta, vet inte ens skillnaden längre. Jag inser att det är så många faktorer och att jag är så splittrad att det inte bara är någonting enskilt utan tusen pusselbitar i mitt lilla pussel. Jag jagas av bilder, minnen på näthinnan som fladdrar förbi. Ett minne dyker upp, jag ler fast det kniper till i hjärtat samtidigt och då slutar jag le och tänker genast på någonting annat. När mamma och jag bråkar beskriver hon ofta mig som en struts. Jag fräser åt henne och hon fräser tillbaka att jag alltid stoppar huvudet i sanden. Att jag flyr ifrån mina problem. Så fort någonting blir jobbigt så försvinner jag säger hon. Jag hatar när hon säger så. För jag tycker jag identifierar väldigt många av mina problem. Jag är väldigt i kontakt med mitt känsloliv, jag känner väldigt mycket och till skillnad från många andra vågar jag faktiskt låta saker kännas och jag vågar erkänna att dom känns. Sen antar jag att det inte alltid är det hon menar.

Just nu är jag en mindre bra version av mig själv. Jag känner det. Jag känner mig själv så väl. För jag är liksom avtrubbad. Jag orkar inte visa varken engagemang eller intresse för någonting för jag känner just ingenting. Jag stänger av, isolerar mig, svarar inte i telefon, sover sjutton timmar i sträck, vaknar, dricker te, somnar om. Stiger upp, studerar uttryckslöst min omgivning, somnar om. Detta är inte jag. Och ändå är det jag ibland. Blir någon irriterad eller frustrerad på mig för detta klandrar jag dom inte. Tvärtom, jag förväntar mig det. Jag nästan vill att dom ska tröttna. Och det är när jag skriver den meningen som det slår mig, hur fruktansvärt destruktiv jag är ibland.

Hur vet man egentligen någonting?
Allting är så grått. Jag får panik på det. Försöker lära mig hantera mig själv och mina känslor för tiotusende gången, men allt jag återgår till att känna är tvivel, negativ energi och "jag klarar inte det här". Jag är så jävla trött på den här versionen av mig själv. Negativ, svag och orkeslös. Det är liksom inte jag. Det är verkligen inte det.

Likes

Comments

Du sa "jag är inte som du, jag dör om jag stannar" och en kyss och så var du borta och ända sen dess har jag dansat omkring
på gator och in i sovrum med ett halvt hjärta och mätt alla efter dig och inte varit mycket att ha och du kan inte bara ringa så här efter 5 år och vara så underbar och tro jag ska falla för jag vet att jag kommer falla

Likes

Comments

"Du måste släppa det här nu, det är dags Anna. Du går isönder."

Ett par vänliga och kärleksfulla bruna ögon. Hon ser på mig med ömhet.

Och det bästa är
- att jag inte längre ljuger för varken henne eller mig när jag svarar "ge mig bara några veckor till, sedan är jag klar".

Likes

Comments

Ju mer destruktiv jag är, desto mindre ansvar tilldelas det mig. Jag kan se mig själv utifrån andras ögon och jag kan se ett barnsligt beteende. Ändå klamrar jag mig tvångsmässigt fast vid det. Omedvetet. Jag ger inga löften. Jag har världens lågaste ansvarskänsla. Jag kan inte lova saker, för jag har så dålig kontakt med mitt känsloliv. Periodvis är jag förälskad i destruktionen och impulsiviteten.

Jag söker efter rätt väg. Den är inte lätt att spåra, kanske är det därför så många letar. Likgiltigheten finns där som motsatspart. Den är skrämmande stillastående och förändras aldrig. Jag kan bromsa upp och tappa kontakten med sammanhanget, men får panik över att jag inte rör mig. För jag jag är inte stabil i min instabilitet. Jag är inte likgiltig. Jag är bara ledsen.

Jag skulle spara mycket ansträngning i att begränsa mig till det som står mig närmast. Men jag vill alltid ha mer.

Och jag flyter utanpå livet. Jag skulle vilja dyka ner på botten och känna verkligheten, men jag når inte dit. Jag kämpar för att nå fram, det är outhärdligt för jag vill så gärna. Det är precis som att hela livet bara är ett enda stort vakum. Jag känner mig apatisk. Men ändå med förlåtelse och ett försvar, för inom mig har jag ändlöst mycket kärlek att både ge och ta av. Och jag försöker ta reda på var denna känsla av apati kommer ifrån. Jag kämpar med mig själv.

Känner ni ibland den där bubblande känslan av lycka? Som om lyckan vore någonting som rann rakt igenom kroppen på er, som rann ut över hela världen, som om det växte färgglada blommor precis överallt och i er själ?

Det är den känslan jag vill fånga och kunna behålla, i mer än en sekund. Jag kan vara på den vackraste platsen i världen - världens mittpunkt, och ändå inte kunna känna skapelsen. För jag är aldrig här. Inte helt.

Vem tog mig ifrån mig själv? För ibland känns det som om någon tog mig ifrån mig själv.
Någon stal mig på vidöppen gata.

Likes

Comments

Man kan ha murar 163 cm höga och två decimeter breda till vem som helst utom den som inte är vem som helst. Du kan träffa en person, flörta, skratta och ha så kul. Spendera nätter med att rulla runt bland duntäcken och mornar med att dricka kaffe och prata om livet. Du kan välja vad du vill att personen ska veta om dig, vilka delar du vill visa. Dina svaga men aningen charmiga sidor. Ditt glada skratt. Din vilja att göra morgonkaffe varje morgon. Du ger av dig själv, men du ger inte dig själv. En person kan fråga ”Vem är du?” och du svarar ”Jag heter Anna Nordahl. Jag är 23 år gammal. Jag älskar mat och sjunger mycket. Min sämsta sida är mitt temperament och jag är så sjukt höjdrädd.”.
Och allt sånt är visserligen sant. Men det är mycket långt från verkligheten. Det finns mycket mer än så. Jag heter Anna Nordahl. Jag är 23 år gammal. Jag älskar mat men är rädd varje gång jag äter att min mage ska bli så förstörd. Jag sjunger mycket, men tittar ännu mer på tv program som paradise hotell. Min sämsta sida är mitt temperament. Det är för att jag ibland kan bli så arg, så arg på de jag älskar att jag vill döda dem och sedan skäms så mycket över mina egna känslor i efterhand att jag gråter bort en halv natt. Jag är sjukt höjdrädd, men den rädslan är nästintill obefintlig i jämförelse med rädslan jag känner över att låta någon ligga och hålla om mig i en säng. Du kan träffa en människa och till viss del välja vilka delar av dig själv du vill visa. Men den dagen du börjar falla faller också varenda centimeter av din mur. Och från den dagen han börjar falla för dig, kommer han att lägga märke till alla dina sidor, oavsett om du vill visa dem eller inte. Och det är ungefär vid den dagen som man gör det lättare i att bara försvinna och lämna det.

Så fort den muren är nere blir allt renare och ärligare än något annat. Plötsligt är allt inte bara roligt och avslappant och härligt, det blir fruktansvärt läskigt. Istället för att bara vara den där härliga tjejen som älskar att kyssas, väcker dig med kaffe på morgonen, skrattar åt det mesta och betalar för sina egna drinkar blir man sig själv, som är lite för fucked up för någons bästa och lite för osäker för att låta någon komma nära. Hur ska man våga visa allt för någon när man kan visa bara en bra del för andra?
Så nära, så alldeles perfekt nära, är det nästan omöjligt att komma. Så mycket lättare att bara köra picknickdejter och vinflaskor hela sommarnatten.

Likes

Comments