Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Och när jag utan förvarning får hans namn kastat i ansiktet och blir brutalt påmind om hans existens och hur hans ögon blev varma och mjuka när han sa att han älskade mig vänder jag mig mot baren

Hej hej fyra sexor vodka tack

Sveper dom i ett svep
Åker hem
Kräks på toaletten
Somnar på toalettgolvet
Vaknar av att jag gråter

Nejnej jag bryr mig inte, jag är glad och lycklig, tacksam över det jag har och jag är superwoman och Anna och så jävla skön och det finns ingenting jag inte klarar eller kan skämta om vet ni väl?

Likes

Comments


She is terrified of spiders. So when you're out late with friends and she calls you because there is a spider on her window, please go kill it for her, otherwise she will not sleep.

She is a textbook introvert. She will not reply for hours, and sometimes you won't see her for a week. You will take this personally. Don't. She is simply taking care of herself and she will tell you how much she missed you while she was away.

There will be nights when she goes out and drinks too much, or nights when she will do drugs and doesn't know her own name. She'll call you to bring her home. When you do, she'll apologize for being stupid, and she'll tell you she loves you over and over. She'll apologize for being annoying. She's not annoying. Make sure she has plenty of water and don't let her pass out until she drinks it, otherwise she will be miserable the next day.

She is so insecure. God, she is insecure, it breaks my heart. So when she starts an argument with, "you don't love me," do not get upset. Remind her you do and the reasons why. She'll come around, she always does.

She has a past. A past that will haunt her  for her entire life. Don't remind her of the past. Show her the future.

Her dog comes first. Always. Never think otherwise.

She wears her hair curly on beach days because it makes her feel a little bit more like Carrie Bradshaw. Tell her about your childhood. She’ll want to know everything so don’t skimp on the details. She’s fascinated by people’s histories. Listen to her tell her stories and listen carefully. She doesn’t give this information easily.


If you guys go out for drinks and she starts creating stories about the strangers in the bar and the kinds of lives they might lead, indulge her and her imagination. She likes trying to make the strange people in the world seem more real to her.

Sincerely,
a name you will hear in passing.

Likes

Comments

Vad som hände?

Jag var trasig. Träffade någon som för stunden gjorde mig mer hel. Vad jag inte kunde se då var det flyktiga i den känslan, jag förväxlar så lätt mycket av det jag känner med kärlek. Så vad hände? Han lämnade mig. Inte mig som person men han var där ena dagen och nästa var han borta och kvar var jag, trasigare än någonsin. Det var inte hans fel. Människor kan inte göra dig hel om du inte redan är det. Hel. Och det var inte jag. Jag var bräcklig och vilsen och han hade otur som kom i vägen.

Det är inte första gången jag brutit mot löftet jag gett mig själv, om att inte ge mig in i någonting nytt innan jag har läkt. För det går bara åt helvete och det är samma sak varje gång. Jag förväntar mig redan från början att detta kommer inte hålla, så blir jag inte sårad direkt så sårar jag. Jag går redan från början in med inställningen att det är antingen han eller jag - äta eller ätas. Och jag är inte den typen av tjej som är rädd för att ätas så att det är därför som jag äter. Jag förväntar mig bara det, så äter inte han äter jag. Förstör inte han förstör jag. För jag vet ju redan det han inte vet, att jag är trasig och detta kommer inte hålla och ser han inte det själv måste han vara lite dum i huvudet.

Jag ser klarare nu. På vad som hände. Det var ingens fel. Inte hans, inte mitt. Det bara hände. Önskar jag att det aldrig hänt? Ibland. För det är svårt att se poängen i någonting som gjorde mig så ont. För när han hoppade in bilen som skulle ta honom till flygplatsen den där dagen så gick mitt hjärta sönder. Jag satt mig ner på trottoaren och kunde för några minuter inte andas. Och det är okej. Jag var alldeles förskräckligt kär i honom. Nu har det bleknat och det finns ingenting kvar. Men jag önskar inte att det aldrig hänt. För på den där sidan jordklotet i februari så betydde han allt.

Likes

Comments

"Det viktigaste man kan göra, det är att lära känna sig själv. När man börjar göra det är man rätt ute. Jag tycker det är alldeles fascinerande att lära känna mig själv ibland. Det finns så många delar jag inte förstått mig på men nu gör mer och mer. Som alla mina känslor, alltså, de är helt sjuka. Detta starka behov av att känna något, vad som helst, det är otroligt. Men jag har accepterat dem och jag vet att de ibland är både överdrivna eller till och med påhittade. Jag kan ställa mig utanför mina känslor och skratta åt dem, jag förstår att de ibland är uppfunna i mitt lilla huvud. Låter det sjukt? Kanske, men det är så jag är. Överdriven i mina känslor, mitt agerande, i mina val. Jag pratar alltid för högt och bråkar för mycket. Älskar för länge, hatar för starkt.

Ibland kan jag sitta på en känsla och tänka att nej, det här ska jag inte agera ut, släpp det och gå vidare. Men så ska jag alltid vara så jävlig och agera i alla fall. Vilket slutar med att man börjar bråka med någon man älskar, tjafsar med en kollega i onödan, raggar på en kille och sen kommer på i efterhand att man inte alls vill ha honom, berättar något för någon som man sedan ångrar. Ni vet. Jag måste lära mig att bara hålla käften ibland. För mitt eget bästa. Men det är så svårt när man stör sig så jävla mycket på något ibland. Så svårt att bara släppa det och rulla vidare i livet. Jag måste alltid ta upp det, agera, göra slag i saken.

Det jag lär mig mest av detta är att det kommer nya grejer. Jag kan hantera mina känslor, även om jag agerar ut dem, för att jag vet att det kommer nya känslor sen. Ingenting är bestående och kanske är det just det som ibland får mig att bli sorgsen, och ibland överlycklig. Det kommer nya känslor, ny kärlek, nytt hat, nya vänner, nya problem och nya lösningar. Ljuset kommer igen och så även mörkret. Ingenting varar och så är det med det."

Likes

Comments

Men fan, jag mår ju inte bra.

Sitter med datorn i knäet i mamma och pappas uterum. Stirrar ut genom dom stora inglasade rutorna. Dom är fuktiga, klockan är 04.43 på morgonen, det är redan ljust ute. Jag ryser till och drar filten om mig, men jag måste ha en av dom inglasade dörrarna på glänt. Pappa hade dödat mig om uterummet hade börjat stinka av mina cigaretter. Dom har svårt för min rökning överlag, mamma och pappa. Fast att jag har övertygat dom sedan jag var fjorton år om att det aldrig kommer att bli någonting permanent. Jag är en periodrökare. Jag har varit det för många år för att någonsin bli beroende. Men det biter aldrig, inte på mamma iallafall. Kanske för att hon varit rökare själv.

Jag vet inte varför jag är vaken. Egentligen är det inte konstigt. Min oregelbundna dygnsrytm har spökat många månader nu. Jag inser att det faktiskt är väldigt många år sedan den var såhär pass ur balans. Säkert minst fyra år sedan.

Jag känner mig olycklig. Jag stirrar ut genom glaset utan att ha en fast punkt att landa med blicken på. Jag har en liten klump i magen av ledsenhet. Jag har för längesedan insett att jag inte vet exakt vad den kommer ifrån eller varför den är där och det gör mig stressad. Den här sorgen är inte panikartad eller speciellt kraftig. Den är mer molande, melankolisk och liksom gnagande. Gnag gnag gnag. Den träffar mig inte som en smäll och får mig att ur balans falla på knä, som så många andra sorger får mig att göra. Eller smärtor. Sorg, smärta, vet inte ens skillnaden längre. Jag inser att det är så många faktorer och att jag är så splittrad att det inte bara är någonting enskilt utan tusen pusselbitar i mitt lilla pussel. Jag jagas av bilder, minnen på näthinnan som fladdrar förbi. Ett minne dyker upp, jag ler fast det kniper till i hjärtat samtidigt och då slutar jag le och tänker genast på någonting annat. När mamma och jag bråkar beskriver hon ofta mig som en struts. Jag fräser åt henne och hon fräser tillbaka att jag alltid stoppar huvudet i sanden. Att jag flyr ifrån mina problem. Så fort någonting blir jobbigt så försvinner jag säger hon. Jag hatar när hon säger så. För jag tycker jag identifierar väldigt många av mina problem. Jag är väldigt i kontakt med mitt känsloliv, jag känner väldigt mycket och till skillnad från många andra vågar jag faktiskt låta saker kännas och jag vågar erkänna att dom känns. Sen antar jag att det inte alltid är det hon menar.

Just nu är jag en mindre bra version av mig själv. Jag känner det. Jag känner mig själv så väl. För jag är liksom avtrubbad. Jag orkar inte visa varken engagemang eller intresse för någonting för jag känner just ingenting. Jag stänger av, isolerar mig, svarar inte i telefon, sover sjutton timmar i sträck, vaknar, dricker te, somnar om. Stiger upp, studerar uttryckslöst min omgivning, somnar om. Detta är inte jag. Och ändå är det jag ibland. Blir någon irriterad eller frustrerad på mig för detta klandrar jag dom inte. Tvärtom, jag förväntar mig det. Jag nästan vill att dom ska tröttna. Och det är när jag skriver den meningen som det slår mig, hur fruktansvärt destruktiv jag är ibland.

Hur vet man egentligen någonting?
Allting är så grått. Jag får panik på det. Försöker lära mig hantera mig själv och mina känslor för tiotusende gången, men allt jag återgår till att känna är tvivel, negativ energi och "jag klarar inte det här". Jag är så jävla trött på den här versionen av mig själv. Negativ, svag och orkeslös. Det är liksom inte jag. Det är verkligen inte det.

Likes

Comments

Du sa "jag är inte som du, jag dör om jag stannar" och en kyss och så var du borta och ända sen dess har jag dansat omkring
på gator och in i sovrum med ett halvt hjärta och mätt alla efter dig och inte varit mycket att ha och du kan inte bara ringa så här efter 5 år och vara så underbar och tro jag ska falla för jag vet att jag kommer falla

Likes

Comments

"Du måste släppa det här nu, det är dags Anna. Du går isönder."

Ett par vänliga och kärleksfulla bruna ögon. Hon ser på mig med ömhet.

Och det bästa är
- att jag inte längre ljuger för varken henne eller mig när jag svarar "ge mig bara några veckor till, sedan är jag klar".

Likes

Comments

Ju mer destruktiv jag är, desto mindre ansvar tilldelas det mig. Jag kan se mig själv utifrån andras ögon och jag kan se ett barnsligt beteende. Ändå klamrar jag mig tvångsmässigt fast vid det. Omedvetet. Jag ger inga löften. Jag har världens lågaste ansvarskänsla. Jag kan inte lova saker, för jag har så dålig kontakt med mitt känsloliv. Periodvis är jag förälskad i destruktionen och impulsiviteten.

Jag söker efter rätt väg. Den är inte lätt att spåra, kanske är det därför så många letar. Likgiltigheten finns där som motsatspart. Den är skrämmande stillastående och förändras aldrig. Jag kan bromsa upp och tappa kontakten med sammanhanget, men får panik över att jag inte rör mig. För jag jag är inte stabil i min instabilitet. Jag är inte likgiltig. Jag är bara ledsen.

Jag skulle spara mycket ansträngning i att begränsa mig till det som står mig närmast. Men jag vill alltid ha mer.

Och jag flyter utanpå livet. Jag skulle vilja dyka ner på botten och känna verkligheten, men jag når inte dit. Jag kämpar för att nå fram, det är outhärdligt för jag vill så gärna. Det är precis som att hela livet bara är ett enda stort vakum. Jag känner mig apatisk. Men ändå med förlåtelse och ett försvar, för inom mig har jag ändlöst mycket kärlek att både ge och ta av. Och jag försöker ta reda på var denna känsla av apati kommer ifrån. Jag kämpar med mig själv.

Känner ni ibland den där bubblande känslan av lycka? Som om lyckan vore någonting som rann rakt igenom kroppen på er, som rann ut över hela världen, som om det växte färgglada blommor precis överallt och i er själ?

Det är den känslan jag vill fånga och kunna behålla, i mer än en sekund. Jag kan vara på den vackraste platsen i världen - världens mittpunkt, och ändå inte kunna känna skapelsen. För jag är aldrig här. Inte helt.

Vem tog mig ifrån mig själv? För ibland känns det som om någon tog mig ifrån mig själv.
Någon stal mig på vidöppen gata.

Likes

Comments

Man kan ha murar 163 cm höga och två decimeter breda till vem som helst utom den som inte är vem som helst. Du kan träffa en person, flörta, skratta och ha så kul. Spendera nätter med att rulla runt bland duntäcken och mornar med att dricka kaffe och prata om livet. Du kan välja vad du vill att personen ska veta om dig, vilka delar du vill visa. Dina svaga men aningen charmiga sidor. Ditt glada skratt. Din vilja att göra morgonkaffe varje morgon. Du ger av dig själv, men du ger inte dig själv. En person kan fråga ”Vem är du?” och du svarar ”Jag heter Anna Nordahl. Jag är 23 år gammal. Jag älskar mat och sjunger mycket. Min sämsta sida är mitt temperament och jag är så sjukt höjdrädd.”.
Och allt sånt är visserligen sant. Men det är mycket långt från verkligheten. Det finns mycket mer än så. Jag heter Anna Nordahl. Jag är 23 år gammal. Jag älskar mat men är rädd varje gång jag äter att min mage ska bli så förstörd. Jag sjunger mycket, men tittar ännu mer på tv program som paradise hotell. Min sämsta sida är mitt temperament. Det är för att jag ibland kan bli så arg, så arg på de jag älskar att jag vill döda dem och sedan skäms så mycket över mina egna känslor i efterhand att jag gråter bort en halv natt. Jag är sjukt höjdrädd, men den rädslan är nästintill obefintlig i jämförelse med rädslan jag känner över att låta någon ligga och hålla om mig i en säng. Du kan träffa en människa och till viss del välja vilka delar av dig själv du vill visa. Men den dagen du börjar falla faller också varenda centimeter av din mur. Och från den dagen han börjar falla för dig, kommer han att lägga märke till alla dina sidor, oavsett om du vill visa dem eller inte. Och det är ungefär vid den dagen som man gör det lättare i att bara försvinna och lämna det.

Så fort den muren är nere blir allt renare och ärligare än något annat. Plötsligt är allt inte bara roligt och avslappant och härligt, det blir fruktansvärt läskigt. Istället för att bara vara den där härliga tjejen som älskar att kyssas, väcker dig med kaffe på morgonen, skrattar åt det mesta och betalar för sina egna drinkar blir man sig själv, som är lite för fucked up för någons bästa och lite för osäker för att låta någon komma nära. Hur ska man våga visa allt för någon när man kan visa bara en bra del för andra?
Så nära, så alldeles perfekt nära, är det nästan omöjligt att komma. Så mycket lättare att bara köra picknickdejter och vinflaskor hela sommarnatten.

Likes

Comments