Igårkväll efter jobbet mötte jag upp Silje & Johanna. De hade varit på Musik vid Immeln, en allsångsdag typ där bland annat Lotta Engberg höll i år. Eftersom jag jobbade till två ville jag inte stressa utan mötte upp de efter det hade slutat istället vid 6. Johanna fyllde år förra veckan så köpte med mig en bukett och en flaska vin. Hon blev så glad och överraskad. blev så glad att hon blev glad haha <3

Vi gick sedan hem till Silje där vi åt middag med hennes familj och farmor och farfar. Det var så mysigt. Under kvällens gång pratade vi allihopa om allt mellan himmel och jord, & vi begav oss inte hem förrän efter halv 4 haha.

Är LEDIG idag. Så skönt medan de andra har jobbat. Är så glad för att jag inte behöver spendera min bakisdag på jobbet haha. Jag har jobbat så mycket nu under Augusti, 11 dagar i rad så en ledig dag var väldigt välbehövligt. Imorgon är det dags igen på nya jobbet . Ska bli så kul, är dock nervös för hur det kommer gå. Wish me luck <3

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

SÅ coolt att jag fick chansen att göra så många saker i amerika som man bara skådat på film innan. Vi åkte rullskridskor och sen åt vi hamburgare på den flottigaste hamburgarkjedan på hela västkusten en kväll förra året. HUR MYSIGT?

Vi började med att välja skor. Sedan var det bara att glida ut på banan. Själva banan var inte så stor, men oj vad roligt det var. Den musik som spelades var som tagit från 70- talet. Amazing, verkligen. Dt kändes som man var med i en film. Det enda som fattades var prins Charming.

Efter åt vi SJÄLVKLART hamburgare, vad annars? In and Out är väldigt populärt hos de flesta på västkusten. Mmmmm...

Likes

Comments

Jag har snart varit hemma i två månader. TVÅ MÅNADER. Det känns verkligen som det var igår jag gick på Santa Barbaras gator. De senaste två månaderna har gått åt att jobba, jobba & jobba. Tänk att man verkligen ska jobba hela livet ut nästan haha, och jag är redan trött på det hahah. Hur fantastiskt hade inte livet varit ifall man var lika frispråkig och glädjefylld (och ovetandes) om framtiden och dess planer som när man var 12 år? jag menar då hörde man varenda förälder säga "vänta bara till du blir äldre". Jag förstår verkligen vad dom menar nu. Är det nu man ska inse att man är över 20? haha. Jag vill inte bli vuxen.

Likes

Comments

Jag minns i niondeklass, det var sista året på högstadiet och vårterminen närmade sitt slut. Ett par veckor efter jullovet var det dags. Dags att välja gymnasium. Meningarna ”vet du vad du vill jobba med?”, ”vad vill du bli när du blir stor?” och ”tänk nu vad du vill jobba med hela livet!” ekade i ens huvud flera veckor innan sista anmälningsdagen togs vid. Jag, då blott 15 år, skulle välja hur min framtid skulle se ut. Men är det så enkelt? jag menar, än idag, 5 år senare vet fortfarande inte vad jag vill jobba med. ”jag vet inte ens vad jag ska göra imorgon”, brukar jag svara när frågan kommer upp lite skämtsamt.

För visst är det svårt, svårt att veta om man inte redan har en plan. ”jag ska bli frisör” eller ”jag ska bli veterinär” hade gjort allting så mycket enklare.


Men nu är det inte så. Istället vill jag göra allt. Bokstavligen. Jag vill resa. Jag vill upptäcka. Jag vill inte tänka tillbaka när jag blir äldre och känna att jag skulle tagit chansen att studera i ett främmande land eller backpacka utan att veta var nästa destination tar oss. Låter klyschigt eller hur?


Men hur fett är det inte att leva i dagens samhälle? iallafall om man är uppvuxen i där vi bor. Våga se alla de möjligheter som inte fanns när våra föräldrar var unga. Vad väntar vi på? Jag menar, idag är ett äventyr för livet ett par tryck på telefonen iväg. Hur fantastiskt är inte det?


Jag tror att mycket handlar om att våga. För visst är det skrämmande att bege sig ut i världen utan att veta vad som komma skall? så kände iallafall jag innan jag flyttade till USA, vilket senare visade sig vara det bästa beslutet jag gjort i hela mitt liv.


Jag minns dagen då jag bokade min resa till USA. Jag hade snart tagit studenten för ett år sedan. Under den tiden jobbade jag på SUBWAY och jag jobbade så mycket att tillslut gick all min tid åt att jobba. Efter cirka 8 månader kom jag på mig själv, klockan var ganska mycket och jag hade haft stängning på jobbet. Jag var helt utmattat, för morgonen efter skulle jag ha öppning. Klockan började närma sig 12 och jag tänkte för mig själv hur jag ens skulle kunna orka ta mig upp 5 på morgonen.


Då kom jag på, jag är fast om jag inte gör något åt saken. För sanningen är, trivs du inte med något så finns det bara en person som kan göra något åt det. Och det är du. Jag började kolla upp en sida som jag tittat på många gånger förr, men alltid känt att det inte kommer ske. Dagen efter tog jag mig i kragen och tänkte det är nu eller aldrig. Dagen efter bokade jag mitt livs resa och 9 månader senare var jag på väg. Jag hade tagit det bästa beslutet i mitt liv. Tänk såhär, ingen vet vad som kommer ske i framtiden, om ens imorgon. Det ända vi vet är att livet är nu & livet är värt att leva.
Vad tycker du?


Det blir vad man gör det till

Likes

Comments

Att ta cykeln ner till west beach efter skolan var det bästa jag visste de första veckorna i USA. På vägen ner mötte man alltid någon man kände, och många gånger slutade det med att de gänget också följde med ner. "Klart alla ska med" löd orden alltid ifrån alla. Ner till vattnet, havet för att koppla av och bara njuta var vart vi skulle. Där befann vi oss, på stranden medan solen gassade på & samtidigt i högtalaren spelades låtar som alla kunde innan och utantill. Allt för ofta ställde vi till med allsång och skönsång på stranden.

Att få plats med alla de ting i skolväskan som skulle med ner till stranden blev en baggis efter någon vecka. På cykeln ner till stranden präglas vägen av palmer och spansk arkitektur. "Aldrig ska jag klaga på detta", tänkte jag medan vi i nedförsbacke njöt av utsikten med vinden som så skönt svalkade en. Vissa dagar steg temperaturen till över 40 grader. På stranden låg vi, vårt gäng. Vi var från hela Europa, hela världen. Det var fantastiskt kul att umgås med alla. Aldrig satt vi tysta, det fanns alltid någonting att prata om. Många gånger glömde man bort att det inte skulle vara för evigt. Men just då, just där, nära strandkanten på west beach var allt perfekt.

Många kvällar spelade vi också volleyboll, trots att vi knappt kunde få bollen över nätet haha. Men det hindrade inte oss. ”tar någon med volleyboll”, ” vem ska med ner till stranden?” skrev alltid någon i vår chatt ”Svenska Barbara”, chatten som skapades första dagen vi träffades på skolan, chatten vars medlemmar tillslut bestod utav människor från hela Europa. Om jag inte minns fel var vi närmare 35 personer i gruppen strax innan vi alla lämnade Santa Barbara. Att spela volleyboll var så himla kul, även fast vi inte var så värst duktiga. Vi vek oss nästan dubbla av skratt när vi försökte oss på att spela. Runt omkring oss fanns det många volleyboll planer. Tittar man bortom det ser man bergen och palmerna. Bredvid volleybollplanerna kunde man se piren. Jag älskade piren, även fast den egentligen inte var speciellt märkvärdig. Väl ute på piren kunde man se hamnen och hade man tur, kunde man skymta både delfiner och sälar.

De första veckorna i Santa Barbara var magiska, utan tvekan.


Likes

Comments

För två månader sedan befann jag mig på andra sidan jorden, bokstavligen. Jag befann mig i Santa Barbara, vars stad tog mig med storm redan första gången jag klev ur taxin för nu, i skrivande stund, nästan ett år sedan. När jag blickar tillbaka fylls jag utav glädje, skratt och ett lugn. Ett lugn som skapade trygghet. Inte en enda gång kände jag mig rädd eller på något sätt hotad när jag vandrade på State Street, vilket i sig känns konstigt nu när jag tänker på det. Jag visste inte vad som väntade mig när jag sa hejdå till mina föräldrar och min lillasyster på flygplatsen. Vem kunde ana att jag skulle finna vänner för livet eller en familj vars omtanke och vänlighet skulle skapa ett band jag sent kommer glömma. Vem kunde tro att mitt så kallade äventyr skulle vara över innan jag hann inse hur mycket jag älskar denna staden? Dessutom, alla de platser jag hunnit besöka och förundra över hur man inte kan vilja stanna på just den platsen för alltid. This is: Home


Two months ago, I was on the other side of the earth, literally. I was in Santa Barbara, the town took me by storm from the first time I stepped out of the cab for now, at this writing, nearly a year ago. When I look back, I am filled out joy, laughter and peace. A calm that created security. Not once I felt scared or threatened in any way when I walked on State Street, which itself feels weird now that I think about it. I did not know what awaited me when I said goodbye to my parents and my little sister at the airport. Who knew that I would find friends for life or a family whose compassion and kindness would create a band I'll never forget. Who could believe that my so-called adventure would be over before I could realize how much I love this city? Moreover, all the places I had time to visit and marvel at how you can not like to stay on that particular site forever. This is: Home

Likes

Comments