View tracker

Beskedet med att Jonathan var svårt sjuk kom som en käftsmäll & det enda som cirkulerar i mina tankar. Under helgen upptäcktes en till knöl, som vi har målat efter för att se om den växer. Vilket den gör.

Vi anordnade barnvakt för första gången i lördags, så jag och Jonatan för första gången kunde umgås tillsammans utan våra barn. Det var härligt och blev bara en kort stund. På kvällen hade knölen växt cirka 1,5 centimeter åt varje riktning.

Smärtan tilltog under söndagen & J var helt slut. Då insåg jag hur mycket jag själv kommer behöva kämpa under denna resa. Mina fantastiska vänner är där och lyfter mig och stöttar oss för att se det ljusa under det mörka som just nu ligger över oss.

Idag, måndag kontaktade vi enheten för utredningen för att prata om knölen. De ordnade en röntgen imorgon, tisdag. Utöver det har de ringt flera tillfällen. Ett besök vid 09:30 imorgon. Ett besök hos öra-, näsa-, hals imorgon för att undersöka den knölen de punkterat inför interaktion vid 11:00 samt röntgen vid 13:00. Det blir en heldag på sjukhuset med andra ord.

Det går fort nu & Jonathan har fått utskrivna starka smärtstillande för att ha orken till att förflytta sig genom lägenheten. Idag tog han dock en promenad neråt med C, för att komma ut och få frisk luft.

Så fort knölen är ute, samt analyserad kommer cellgifterna börja, och jag hoppas det är snart. 😔

Likes

Comments

Smärtor i halsen, låg och dålig matlust. Störa knölar i halsen och ett besök på vårdcentralen. Så började denna snabba men fruktansvärda resa, tills idag då vi fick besked om vad det är J lider av, samt vad han ska få för behandling.

Besökte på vårdcentralen visade dåligt blodvärde, magerhet och väldigt svullna lymfkörtlar. Läkaren skickade provsvar till specialistläkare och ringde upp dagen efter och ville ha fler provsvar. 29/12, Torsdagen innan nyårsafton får J ett samtal från enheten för samordnad cancerutredning. Hela helgen blev förstörd, oron växte och knölarna blev större och gjorde ondare.
Ett pissigt slut på 2016 & en pissig början på 2017 som skulle vara vårt år, där vi skulle uppfylla alla våra drömmar.

Vi hade en samtalstid på enheten för samordnad cancerutredning. Ingång 54, och de stegen in i den ljusa lokalen var de tyngsta jag någonsin gått. Väntan i receptionen var lång & alla patienter som satt där inne var alla över 65. De tog flertal tester och började prata om tumörsjukdomar, att Jonathan kan vara svårt sjuk.

Det blev en chock, trots att vi visste om detta redan efter samtalet. Han som alltid är så jäkla stark, med positiv inställning till livet och som gått igenom svårigheter innan, har helt plötsligt en sjukdom som då inte var helt klart. Fick ge flera rör blod samt prata om kommande steg.

Måndagen efter fick han göra punktion på två av de största knölarna i halsen. Tisdag fick han göra en skiktröntgen och igår, onsdag fick han en akut tid på vårdcentralen då han fortsätter minska i vikt. Fler blodprov blev tagna, som visade att blodvärdena blivit bättre. Dietist ska bli inkopplad för att hjälpa J att hålla sig på samma vikt nu.

Och idag, torsdag kom det tuffaste orden. Om han förmodligen lider av Hodgkins lymfom, som är en tumörsjukdom. På skiktröntgen hade de även sett att han hade flertal knölar mellan lungorna & på baksidan av lungorna där luftröret går ut & att det kunde vara en anledning till hans andfåddhet. Även mjälten var förstorad. Både mjälten och lymfkörtlarna är en del av det lymfatiska systemet, och är alltså immunförsvaret.

Läkaren började prata om cellgifter, om att håret skulle försvinna. Att vägen till friskhet är lång & resan kommer bli tuff. Att det finns en risk att han blir steril och aldrig mer kan få flera barn. Det enda jag kunde tänka på är att han kommer lämna oss, att jag kommer vara ensam med två barn tillslut och att jag inte kan göra någonting för att J ska bli frisk.

Han som skulle börja med körkortet nu, som tagit tag i skolan, som älskar sina barn, mig, som växt till sig. Till att bli helt nedbruten. Som tur är, är det 95 av 100 som överlever och blir friska. Och en av dessa fem ska vara J, om jag så ska lösa botemedel själv.

Det närmaste steget nu i handlingsplanen är att operera bort en knöl, för att kunna se vilka tumörceller det är, att till 100% kunna fastställa diagnos. Sedan är det fler röntgen som gäller, då han är för mager och har väldigt lite kroppsfett, som gör att det blir svårt att se då det behövs fett mellan lagren.

Läkarens ord, där han berättade att han kommer få springa mellan O-huset & röntgen, för att tidigt se om de sker förändringar, lättade mig samtidigt som det tyngde mig då det betyder att de har koll på honom, men också att han försvinner från mig mer..






Likes

Comments

Celenia är sjuk igen, efter EN dag på dagis. Hon hostar tills hon nästan kräks. Kruppen är tillbaka och mediciner hjälper knappt. Vad gör man när man är så jäkla maktlös? Dessutom har Decibelle ögoninflammation & kan knappt öppna ens ögat trots att vi ständigt tvättar och fixar.

Jag bryter ihop fullständigt nu, jag kan inte hjälpa mina egna barn att få bara friska.
Släpper det inte under våren tar jag hem henne från dagis, mitt hjärta går sönder. 😔

Och dessutom, att folk ens har mage till att nämna något om mina barn ska få se på fan 👊🏼

Likes

Comments

Behöver jag kanske komma ner på fötterna? För att jag inte förstår? För att jag inte alls hänger med eller för att jag för en gång säger ifrån? Är det ett bevis på att jag har "för mkt luft" som det så fint kallas?

När "vänner" uttalar sig och tror att det går att vända på alla elaka ord, att det finns en chans till förändring eller när de tror att jag glömmer, det går inte. Jag vill inte ha såna i mitt liv. Det är ingenting jag behöver.

Och jag är så sjuuuukligt trött på att få höra att jag är elak, dum, dryg, jobbig, patetisk, idiot osv för att jag inte vill. Inte vill köpa ut cigg. Inte köpa sprit till minderåriga. Inte låna ut pengar till folk jag vet aldrig betalar tillbaka. När jag säger ifrån för att det inte är okej i mina ögon. Kan va alltifrån mobbing till att stjäla. Trött på att själv bli offret" för att jag helt plötsligt står i centrum för att jag står upp för mina åsikter. Och mig själv.

Jag kommer aldrig lägga mig ner för någon igen, och aldrig heller förändra mig själv. Ni behöver inte va i mitt liv om jag inte duger. Så enkelt äre

Likes

Comments

Beställde hem ett par foton på barnen som ska få pryda våran sovrumsväggar för att vara det sista jag ser när jag somnar & första jag ser när jag vaknar. Det jag älskar mest. ☺️

Målat klart 2/3 väggar och har i stort sätt fått ordning i lägenheten. Har ett samlingställe i vardagsrummet där allt som ska bort står, eftersom vi inte har tillgång till något förråd.

Vill gärna byta runt lite i lägenheten på rummen, för att utöka utrymmet för barnen & minska vårt rum då vi har det största. Får se vilka möjligheter det finns och om jag kan övertala mannen min.. 😅

Likes

Comments

View tracker

Äntligen har jag landat i lugn och ro i vår nya lägenhet, där Diva är som förbytt & C springer runt som en tok för hon älskar att det är så mycket större. Jag kan andas, helt plötsligt och jag får vara ifred. Jag slipper oväntade besök, grannar som vill prata & jag slipper faktiskt all drama. Så skönt. De som vet vart jag bor borde få en guldstjärna för att faktiskt varit tysta om vart jag nu bor.

Men ikväll gråter jag, gråter av så lycka över mina älskade barn, min fantastiska man, min fina fina bästa vän & diviliiiito. När allt ordnar sig så är det värt den evigt låna väntan och kämpandet för att lyckas.

Jag har inte haft en enda panik ångest sedan flytten gick, fått ångest över all oordning men humöret har hållt sig stabilt mestadels. Och att min man ens orkar med mig ibland, det är för mig lustig. Men i lust och nöd är det vi föralltid ❤️

Likes

Comments

Som texten lyder, ibland behöver man falla för att kunna flyga och nu är det min tur att påbörja min resa. Känns som ett nytt kapitel i början på ett helt nytt liv och ljuset i tunneln känns närmare än någonsin. 😄

Likes

Comments

Har inte alls någon motivation till skolan, händer sällan jag får det heller.. Idag fick jag en varning av min lärare & du är redan 2 uppgifter inlämnade. VARFÖR sitter jag inte en timme om dagen och slipper sitta och plugga som en idiot till slut? Ibland förundras jag över hur jag tänker... 😩

Likes

Comments

En traumatisk helg har precis svept förbi, där många problem har lösts, medan nya uppstår. Man försöker vara en bläckfisk med miltals långa armar för att kunna finnas där för alla som faller ner i det djupa hålet, men det går inte. Man själv blir för påverkad och drabbad av det hela och man orkar inte slitas sönder eller lyfta någon annan när man mår så här, när man mår som jag.

Tankarna flödar men orkar finns inte där för att organisera dom i mitt huvud, är så mycket som skall packas in i olika fack för att hanteras i sin ordning, men allt flyter samman. Kan inte ens läsa böcker eller se på teveprogram för att allt helt enkelt flyter ihop, ser inget samband med det jag ser eller läser och då finns det ingen mening med det. Jag blir frustrerad och dömer mig själv istället. Trycker på dom punkterna som gör mig förkrossad, för det finns fortfarande sunda tankar som säger att jag duger precis som jag är, att jag bara ska ge allt tid.

Dom sunda tankar är mindre än vanligt, och den psykiska ohälsan växer i min omkrets, vilket gör mig involverad och någon flertal vänder sig till för att reflektera och analysera sin situation. Det blir för mycket och jag blir oengagerad & kan inte alls finnas där som jag vill. När vet man egentligen när det är dags att släppa taget om andra och kämpa vidare själv?

Jag är konstant ångestladdad och varje tillfälle jag får sover jag, för det är enda gången jag läker. Jag har inte tiden till att stärka mig själv eller ens hantera min vardag. Varje vaken stund spenderar jag med mina barn, och jag älskar det, tro aldrig något annat. Men det blir för tufft ibland, för mina osunda tankar kryper fram till slut och talar om mig för hur tragisk jag är som inte går ut i flera timmar med barnen varje dag. Att jag lägger all skuld på mig själv, när dottern vaknar upp med kissig blöja efter hon sovit i 14 timmar. Normalt, men ändå mitt fel. När mina barn ständigt är sjuka, att det bara går runt och runt, är mitt fel, för jag gjorde ett aktivt val att sätta stora tjejen på dagis. Återigen mitt fel.

Jag dömer mig själv jämt, och de ensamma stunder när barnen sover, J är iväg och jag sitter där på sängkanten bryter jag ihop. Jag gråter och gråter och fortsätter tills orken inte ens finns till att gråta längre. Dagarna känns långa tror att jag älskar mina barn. Trots att dom är fantastisk snälla. Trots att jag gör allt rätt.

Jag märker ingenting av min nya dos, kön till kbt och samtalsterapin är lång, väntetiden är på flera månader. Känner mig maktlös med mig själv, och ser inte ljuset i slutet av tunneln. Jag kämpar med demoner varje dag och jag skäms för allt jag gör opinion. Jag tar åt mig av alla falska rykten, jag tar all oförtjänt skit jag får, trots att jag inte ens förtjänar den. För orken är slut. Och det är mitt fel, att jag inte tog hjälp tidigare. Då kanske jag inte hade varit så här långt ner i skiten.

Fick ett samtal nu ikväll, valde att gå en lång promenad med divis på cirkus 40 minuter och fick ut mig mycket. Vi har fört många diskussioner ikväll, och denna person är så jäkla viktig för mig att jag exploderar av smärta när jag tänker på alla risker som finns i luften nu. Jag överdriver och spelar upp hemska scener i mitt huvud, för att vara förberedd på att återigen bli lämnad.

Jag kan inte längre finns där för mina nära kära och det förstör mig. Men jag är också viktig. Min familj är viktig och mina relationer är viktiga. Jag kan inte fortsätta sopa allt under mattan för att hjälpa någon annan. Mina besvär måste få stå i centrum för mig själv för att jag ska kunna påbörja min läkeprocess.

Jag vet att många av mina vänner läser denna blogg, jag vet också att det kommer känna sig träffad av denna text. Jag menar inget illa, och snälla bli inte besvikna, för precis som ni bearbetar jag sakta min smärta och min ångest. Den kräver med uppmärksamhet och engagemang från min sida. Jag vet vart ni finns och ni vet vart jag finns men jag är otillräcklig. Tyvärr..

Likes

Comments

Den här bloggen är ett sätt för mig att skriva av mig, inte för att någon annan ska läsa egentligen, utan det har blivit så bara, att folk läser här. Men folk har synpunkter och igår fick jag en kommentar här på bloggen. Skitsamma vad det stod, den kommer aldrig bli publicerad iallafall. Den är raderad.

Den här dagen började bra, det var en jävligt bra morgon med mina älskade barn. Vi åt gemensam frukost och bara myste. Sen dök smsen upp om hur dum i huvudet jag var, hur falsk och oärlig jag är osv. Falsk och oärlig är det sista jag är, hellre elak med sanningen än snäll med lögner. Allt detta för att man har olika åsikter, för att man inte tycker samma om precis allt. Den andra parten är raderad och själv så psykiskt sjuk att h*n behöver ta hand om sig själv. Det rinner av mig då hennes ord egentligen inte betyder ett dugg för mig.

Velat avsluta denna relation så länge då det är så mycket lögner, påhitt och att personen försöker förstöra för andra. Äntligen har stenen släppt och det är så jäkla skönt!!

Likes

Comments