Kommande text kommer att vara känslig, tuff och nödvändig. Den kommer handla om något som format om hela mig. Mitt sätt att va, mitt sätt att se på saker, mitt sätt att känna. Den kommer bestå av innehåll som ofta gör att jag har svårt för att vara i en relation, den kommer vara orsaken till varför jag aldrig kommer få tillbaka den jag en gång var.

För mig är det här inlägget helt galet privat. Dehär är något jag skäms över. Det är något jag egentligen inte vill tala öppet om. Det här är inget tyck synd om mig inlägg. Nej det här inlägget dedikerar jag åt alla där ute kvinnor som män som kämpar med livet efter en våldtäkt.

Japp du läste rätt. Igår satt jag på Facebook som vanligt och scrollade när mina ögon plötsligt fastnade på ett inlägg i en tjejgrupp. För att göra en lång historia kort så skulle man "gilla" inlägget om man blivit utsatt för ett sexuellt övergrepp. Jag blev rädd,chockad och helt sjukt mindre ensam. Över 1000 tjejer har "gillat" inlägget. Kommentarerna ännu värre... "-gruppvåldtäkt 2014" "-utnyttjad under uppväxten".. och sådär fortsätter det. För första gången någonsin sa jag offentligt -grov våldtäkt 17 år.

Hemskt och säga, men mina meddelanden strömmade i inboxen. Med tjejer som varit med om samma sak. Vi har pratat om allt. Att man inte kan känna sig ren. Vissa dagar klarar man inte av beröring. Vissa dagar får man panik av sin egen hud. Men det som var genomgående hos de flesta var att de inte vågat tala om de för sina närmaste. Skam. Det är de vi flesta känner. Rånad, av en bit av sig själv.

Jag personligen hade "tur" med den där biten att jag var tvingad till berätta för min mamma. Eftersom jag behövde sjukvård fysikt och psykiskt. Polisen som träffade mig först fanns med mig som stöd hela tiden. Den polisen fanns även vid min sida genom alla förhör jag senare behövde gå igenom. Jag vet hur rädd man är. Jag vet att de enda jag tänkte var -vad ska mamma säga. Som om de va jag som hade gjort fel. Vilket va de jag trodde en bra bit framöver.

Men de va inte mitt fel, det vet jag ju nu. Och de är dit jag vill komma. Det som hände mig är inte mitt fel. Det som har hänt så många andra därute de är inte deras fel. Och jag tror en bit till att förstå de är att acceptera tanken av att dina närmsta vet.
Jag får ont i magen av att dela med mig av det här. Jag blir svettig, får tillbaka rädslan för att någon ska se ner på mig för det här. Men ärligt talat, vi måste prata mer om sånt här känner jag. Efter igår när jag fick svart på vitt att jag inte va ensam om allt detta så kände jag ett ansvar att i alla fall få ett offer att känna sig mindre ensam.

Om du (förhoppningsvis inte) som läser det här kämpar just nu, till dig vill jag säga att tro det eller ej men du kommer kunna andas igen. Jag kan andas. Hur konstigt det än låter så lär man sig leva med det. Jag vet att jag mår bäst av att duscha flera gånger per dag. Jag har accepterat att jag aldrig någonsin kommer få känna den där härliga känslan av nyrakade ben och nya lakan igen. Jag kommer förmodligen aldrig känna mig ren. Men jag kommer aldrig ge upp. Jag tror många känner igen sig att med att ett övergrepp sker inte bara vid själva övergreppet. Det sitter kvar i din spegelbild. Det finns i olika dofter. Det förstör relationer. Det tar så mycket vackert ifrån dig. Men de blir bättre. Övergreppet finns kvar men gör med tiden mindre ont.

Här kommer världens största jävla high five till er där ute som kämpar. Vilka jävla fighters vi är. Kan vi inte bara vara starka tillsammans och inte låta asen som gjort såhär mot oss inte få förgripa sig på våra liv mer? Det tycker jag.

Detta inlägget var också helt utanför min komfortzone. Men jag valde att dela med mig av det här för första gången, och har jag åtminstone fått en människa ikväll att kunna somna lite bättre så är de värt det. Ta hand om varandra!!🌟

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Helt slut japp här hemma är det tandsprickning för fullt. Tror de är naturens sätt att testa en förälders tålamod. Vad hinner jag med? Inte så mycket.

Jag jobbar hårt med ganska mycket. Jag jobbar hårt med att hålla mina barn hela och rena. Jag jobbar ihjäl mig för att hålla mitt hem fint och snyggt. Jag jobbar flitigt för att tjäna cash och jag jobbar på rätt bra med att komma i form. VARFÖR har jag skuldkänslor? Jag har skuldkänslor för att jag inte kanske spenaderar all min tid åt mina barn. Jag har skuldkänslor över att mitt konto kan se bättre ut än många andras som är föräldralediga. Jag har skuldkänslor över att jag ibland gråter för att jag inte är nöjd över mitt utseende. Allt allt allt ger mig skuldkänslor. Varför kan jag inte bara unna mig själv ett jävligt bra jobbat?
Jag får ibland skuldkänslor över att jag kanske har det lite bättre än vad jag borde. Men jag kan garantera att inget kommer gratis. Jag kämpar som ett djur för att ha allt som jag vill.

Som jag nämnde ovan är det mycket gnäll hemma nu, och ändå försöker jag göra allt och lite till. Jag kom på att jag inte ätit något på hela dagen. Ett två tre så knackade det på dörren och där stod en ängel med en matlåda 22.00. Jag har tur, att jag har så fantastiska människor som bryr sig om mig och barnen. För jag hade aldrig klarat hälften utan alla änglar runt om mig.

Nu ska jag lägga mig, hade tänkt att raka benen äntligen men va fan.. sparar vinterpälsen ett par dagar till. Framförallt nu när jag kommit på att man kan dra på stödstrumpor för att dölja den *hehe*!

Likes

Comments

Ekorrhjul eller spiral,kanske är det rutiner,eller ibland ritualer. Ett evigt pusslande, dra sitt strå i stacken. Torka tårar, torka snor. Blåsa på skrapsår och skrämma monster. Mata små magar, mata stora magar..

Klockan är 23 och jag har precis lyckats avklara dagens träningspass och slagit mig ner på balkongen. En fredagskväll! Jag har inte hunnit med hälften av de jag skulle göra idag. Men jag tror att jag är en sjuk tidsoptimist.
Men det passar min roll som den som håller ihop säcken. Jag är för de mesta själv med mina två barn, och det kräver en del. Och självklart hur mycket jag än försöker så är jag inte mer än människa. Jag bryter ofta ihop för att sedan vara laddad igen. Laddad för att sadla om till att vara Hulken eller sjunga när trollmor lagt sina elva små troll på repeat. Men att sköta familjenAB träna och jobba så mycket som jag gör (med en bebis) får mig att för det mesta må bra. Jag har inte tid för att känna så mycket. Det är alltid något annat som måste göras innan jag tillåter mig själv för att känna efter.
Jag saknar att känna mycket. Men hur ska man hinna? Jag kan omöjligt vara ensam om att ha dehär dilemmat. Men det som är läskigt är att jag nästan förlitar mig på att jag vet hur saker ska kännas i olika situationer. Jag vet NÄR jag ska vara lycklig arg ledsen eller upphetsad. Men jag är osäker på om jag stannar upp och verkligen känner ATT jag är lycklig arg ledsen eller upphetsad.

Till veckan ska jag försöka stanna upp ibland. Reflektera över hur jag känner. Det måste jag, det var längesedan.

Likes

Comments




Varför är man så klok när det kommer till att ge råd till sina vänner? Varför är man då så klar I sina tankar om vad man mår bäst utav? Men när man kommer till sig själv gäller inte dom råden man ger sina vänner oftast? Jag tänker typ i relationer, jobb eller sätt att se på sig själv. Min vän ska inte acceptera dehär och det där. Men jag kan göra det? Min vän ska inte tänka så men jag kan? Konstigt det där. Och det händer mig alldeles för ofta. Det läskiga är att jag är medveten om det. Både att jag går emot mina egna känslor och kan förutspå att det för med sig oönskade konsekvenser.

Behaga.. känns som jag spenderar mina dagar genom att göra de. Oftast sällan mig själv. Så dumt och återigen är jag medveten. Men men, vad är en människa utan sina brister?

När jag satt på balkongen förut och lyssnade på min 4årings gnäll var de en tanke som slog mig. Det kanske hade varit bra om lite av hans trots smittade av sig på mig. Kanske skulle jag kunna bli lite mer bestämd om saker när det kommer till vad jag vill och behöver då? Det kanske vore något.

Vad gör jag nu då? Jo jag sitter på golvet och försöker vinna kampen när det kommer till att natta barn. Men min trotsiga 4åring har bestämt sig för att inte sova. Så jag får snällt sitta här full i bebisspya ett tag till, förmodligen så länge att jag inte orkar tvätta håret idag heller. Men som jag tänker varje dag när det kommer till det mesta med mig själv.. det är en dag imorgon också.

Likes

Comments

God morgon!

Gårdagens blogginlägg uteblev. Kanske för att jag inte hade något att säga. Men ibland kommer jag ha för mycket att säga. Som idag.

Efter en kaotisk dag igår mötte jag upp mina vänner på stan. Japp den här morsan ligger i sängen idag och har en hel öken i munnen.
Jag skulle gå hem tidigt hade jag bestämt mig för, vilket jag gjorde. 03.30 är ju tidigt? I alla fall tidigt på morgonen *blink*

Igår träffade jag en ganska frisk blandning av bekanta och nya människor, och det var en sak som jag blev ganska förvånad över. Det var konstigt många som frågade om mina barn är helsyskon.. och frågan kom konstigt snabbt in i konversationen. "Hej har du två barn? Är det samma pappa?" Som om det spelade någon slags jätte roll? Jag träffade även på en person som höjde på ögonbrynen över mitt svar på den frågan. Alltså what? Ja mina barn mår utmärkt tack. Så en reality check igen:

Det är ganska många som har skilda föräldrar. Säkert nästan lika många som har en styvmor eller styvfar. Och många utav dom har också ett halvsyskon. Varför? Jo för att relationer (framförallt med småbarn) riskerar att köra ihop sig. Och gör dom det så gör man oftast slut. Sen efter ett tag går man förhoppningsvis vidare och hittar en ny partner. Har man tur och klappar sin älskling rätt så för man nuppa med sin nya partner också. Och det är så barn blir till. SKÖNT då har vi rett ut det. Det var väll inget konstigt alls med det?

Innan jag slutar måste jag få säga tack till alla er som skrivit och kommit fram till mig och sagt att ni tycker om att läsa min blogg. Det var jag verkligen inte beredd på. Kul!

Likes

Comments

Go kväll!
Med betoning på go, vilket väder Karlstad bjuder på. Just nu sitter jag på bryggan nere i hamnen precis där jag bor och lapar i mig det sista av kvällssolen. Vill kalla de en välbehövlig amningspaus ute i det fria!

Men medans jag sitter här och får skinkorna fulla i flis finns det tid för reflektion. Hur vet man att man är nöjd? Och vad ska man nöja sig med? Svåra frågor,stora frågor. Och alla dessa förväntningar att leva upp till, hur gör man för att leva upp till dom? Jag menar de är omöjligt för mig att vara glad duktig och kåt jämt. Hur f*n ska jag hinna det bland bajsblöjor och ett evigt trampande på legobitar? Vilket tar mig tillbaka till det jag pratade om tidigare. Att man jämnför sig. Den ena gladare än den andra. Den tredje visar upp hur duktig den är och den fjärde.. ah ni hajar. Jag jämnför mig ofta, gärna med en instagrammamma som är gift med något härligt stenrikt hockeyproffs. Inga dåliga förväntningar jag sätter på mig själv. Jag gör det i princip omöjligt för mig själv att känna mig nöjd. Tror inte att jag är ensam i den här spiralen.
Nu målar jag upp en bild utav att jag är missnöjd med mitt liv, och det är jag absolut inte. Men känslan över att man alltid kan vill och borde har betsat sig fast.

Likes

Comments

God morgon!
Får man börja med att skryta? Jag har nämnligen sovit hela natten. Funderade på om molly hade flyttat hemifrån när jag vaknade.

Sitter och kastar i mig min gröt för att hinna med cardio innan jag ska jobba lite. I eftermiddag skall jag till Karlstadhudklinik. Dom är verkligen grymma och deras service är av världsklass. Kan varmt rekommendera dom om du planerar någon skönhetsbehandling i framtiden.

Fick mina klor polerade igår hos nailssons också, skynda att boka!

Likes

Comments

Låt oss vara ärliga och realistiska. Hur jävla lätt är det att vara snygg med en två månaders bebis hemma? Amningshår amningspattar spyfläckar och för att inte tala om all hud som skall dras tillbaka. Och min garderob? Nej vi släpper den tanken.
Jag vet att jag har tur, det är ändå inte så mycket på min kropp som speglar att jag faktiskt har två barn. Men vem är inte självkritisk?

Jag kan inte låta bli att längta efter att känna mig fin och sexig igen. Det gjorde jag ofta innan barn nummer två. Men nu känns det som jag totalt tappat stinget. Jag har liksom inte hängt med under alla månader av "shoppandet" i kevins garderob. Så om någon utav er sitter på någon bra hemsida att shoppa nya kläder eller få inspiration till nya outfits får ni vänligen kommentera eller maila till mig.

Jag antar att majoriteten av de som läser detta är kvinnor och jag gör en vild gissning på att 50% utav dom gör precis som jag. Jämför sig med andra. Vilket ofta kan skapa en ganska skev bild av sig själv. Så jag tycker vi ger varandra en klapp på axeln och bestämmer oss för att gå med huvudet högt resten av kvällen?

Likes

Comments

Hej på er!

Det var längesedan jag satt med en blank sida på en bloggportal. Sist jag bloggade bestod livet av enbart massa kroghäng, tonvis med shoppning och mitt sista inlägg på min blogg jag hade då handlade om min bröstoperation. Jag var 18 år.

Ett skrämmande antal år och 2 barn senare sitter jag här igen, fast denna gången med ojämna överfulla amningspattar och längtar efter en krogrunda. Är jag bitter? knappast!

Vad kommer ni få läsa om här? Även fast jag lovat mig själv (med båda barnen) att mitt instagramkonto inte ska förvandlas till ett konto som blir bombat med alla tråkiga (fantastiska!!) barnbilder så halkar jag in i det träsket ändå. Så det blir säkert en och annan här också. Mycket kommer nog att handla om livet som tjej, småbarnsmamma och träning. Ah alltså om mig. För det är jääääääävligt sällan något handlar om mig bara mig nu förtiden. Upp med handen om du känner igen dig och framförallt. Välkommen!


Likes

Comments