Hej

Det här inlägget kommer inte att vara positivt, säkert innehålla en del osanningar men det är vad som finns i mitt huvud helt utan filter.

Jag ber om ursäkt i förväg, men tänk på att jag skriver detta mer för min skull än er.

Ni behöver inte läsa.


Jag har ont, i min själ.

I hela min varelse.

Jag är trasig och jag vet inte om jag går att fixa.

Jag ifrågasätter alla omkring mig och kan inte lita på att folk faktiskt tycker om mig, varför skulle de?

Jag är ingenting speciellt.

Jag är bara jag och jag är inte ens bra på det.

Jag är besatt av böcker men har knappt läst ut 3 stycken de senaste åren.

Jag äskar att stå på scen, men jag kan inte ta mig till mina drama lektioner.

Jag är nyfiken och älskar att lära, men jag gör aldrig någonting.

Scouterna är min andra familj och en plats där jag alltid känner mig hemma, inte längre och jag har slutat.

Jag älskar att skriva, har inte skrivit något på väldigt väldigt länge.


Jag vet inte om ni har förstått detta, jag tror att jag har sagt det förut men ibland, större delen av tiden, avskyr jag mig själv. Hatar ibland.

Mitt huvud är i ett konstant tillstånd av en trasig skiva på en skivspelare.

Om och om igen.

Du är värdelös. Ingen tycker om dig. Du är ett misslyckande. Du är ett slöseri med syre. Du är ful. Helt jävla meningslös. Du kan inte ens se att de hatar dig. Ingen bryr sig. Du kommer bli ensam. Alla kommer lämna dig. Du är osynlig. Du är ensam.

Efter ett antal år så blir väggarna jag behöver bygga upp om och om igen allt svagare och håller allt kortare.

Detta kan bero på att jag aldrig riktigt fått någon hjälp.

Jag fick piller som aldrig fick någon uppföljning då jag ramlade ur systemet.

Jag har haft 7 olika samtalskontakter under 4 år.

Varav jag kände mig säker och nöjd med 3 och en halv och de lämnade mig.

Jag då som har en extrem rädsla över att bli övergiven tog inte detta så där väldigt bra.

Tack vare denna rädsla och en erfarenhet (som mycket möjligt bara kan ha varit i mitt huvud) av att vara så gott som osynlig i tre år, så skjuter jag nu alla ifrån mig.

För om jag skjuter de ifrån mig så lämnar de mig på mina villkor och inte deras.

För i mitt huvud finns inga tvivel på att de kommer lämna mig.

Jag hatar det här och är så otroligt jävla trött på att gråta.

På ensamheten inom mig som slukar mig inifrån. På smärtan som kommer med den och på tomheten som kommer efteråt.


Förlåt jag ska sluta nu.

Ni är underbara, det är inte jag.

(Gammal bild)


Kram, Malin

Vi är alla lika, alla behöver vi andas och har ett hjärta som slår. Ändå är vi alla unika, som våra fingeravtryck och irisar.


The following will be translated through Google Translate and then checked by me, there might still be a few errors and I apologies for that.

Thank You for reading!

Hi

This post will not be positive, it is sure to contain some falsehoods but that is what's in my mind without a filter.

I apologize in advance, but keep in mind that I'm writing this more for my sake than your's.

You do not have to read.



I'm in pain, in my soul.

Throughout my whole being.

I'm broken and I do not know if I can be fixed.

I question everyone around me and can not trust that people actually like me, why should they?

I'm nothing special.

I'm just me and I'm not even good at that.

I am obsessed with books but have barely read 3 in recent years.

I want to stand on stage, but I can not take myself to my drama lessons.

I am curious and love to learn, but I never do anything.

The scouts are my second family and a place where I always feel at home, not anymore and I've quit.

I love writing, have not written anything for very long.



I do not know if you've understood this, I think I've said it before, but sometimes, most of the time, I despise myself. Hate even sometimes.

My head is in a constant state of a broken record on a turntable.

Over and over again.

You are worthless. Nobody likes you. You're a failure. You're a waste of oxygen. You are ugly. Completely meaningless. You can't even see that they hate you. No one cares. You will be alone. Everyone will leave you. You are invisible. You are alone.

After a number of years, the walls I need to build over and over again become weaker and hold a shorter time.

This may be because I never really got any help.

I got pills that never got any follow-up when I fell out of the system.

I have had 7 different call contacts for 4 years.

Of which I felt safe and satisfied with 3 and a half and they left me.

I then, someone who have an extreme fear of being abandoned, did not take this very well.

Thanks to this fear and an experience (which may very possibly only have been in my mind) of being almost invisible for three years, I now push everyone away from me.

Because if I push them away, they leave me on my terms and not theirs.

Because in my mind there is no doubt that they will leave me.

I hate this and am so incredibly fucking tired of crying.

On the loneliness within me that extinguishes me from within. On the pain that comes with it and on the emptiness that comes afterwards.



Sorry, I'll stop now.

You are wonderful, i'm not.

(Old picture)


Love, Malin

We are all alike, we all need breath and have a heart that strikes. Nevertheless, we are all unique, like our fingerprints and irises.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Hej igen.

Det har gått en väldigt lång period sedan jag skrev nu.

Jag har varit på väg att skriva flertalet gånger, men sedan har det fallit platt.

Det här inlägget tillexempel börjades på för tre dagar sedan.

Det har hänt en hel del sedan sist.

Jag har haft påsklov, åkte då på en roadtrip vilket ni kanske märkte i mitt byte av profilbild. Om du nu hittade detta på Facebook.

Jag hade min familj över hit i några dagar, det var trevligt.

Jag fick äntligen besöka the British Museum, så jag kan dö lycklig (någon gång i framtiden, jag har en del kvar att fixa först.)

Jag har tatuerat mig igen, så jag har nu ännu ett konstvärk på min kropp, detta mer än den tidigare.

Jag har fått en varning för dålig närvaro vilket jag försöker fixa men det går väl sådär.

Jag har kört på vänster sida av vägen, jag har åkt i en ambulans (jag mår bra, den var inte till mig och hon mår också bra)

Jag har varit i Skottland, Edinburgh.

Jag har läst lite till och från.

Jag har haft ett antal sammanbrott varav ett stort tyvärr i skolan, så nu har fler människor sett mig gråta, jippi.

Det var dessutom ett av de värre på länge...

Jag känner mig lika värdelös och jobbig som vanlig, men något mer ensam.

Jag har försökt få någon att prata med här, hittills går det så där då hon inte svarat i telefon.

Jag har skjutit på att gå till banken för att försöka öppna ett bankkonto i veckor nu.

På fredag har jag sagt att jag ska dit, men jag sa samma sak idag.

Jag har satt upp ett schema för att jag ska duscha, hittills (en gång) har det gått bra.

Jag har ätit tacos och jag har fått tre nya vänner på Facebook, om jag inte räknar fel, och jag har inte skickat en ända förfrågan.

Angående ensamheten så känner jag mig väl rätt så påträngande då jag inte känner att jag hör hemma någonstans.

Som att jag är bottenskrapet som bara råkade komma med.

Jag känner mig som en börda för de omkring mig och som en usel ursäkt för en människa som bara är ett slöseri med luft.

Jag vet att sannolikheten att detta stämmer är väldigt liten.

Men den där lilla lilla möjligheten att det kan stämma är det som skriker högst och lyser starkast i mitt huvud.

Ibland önskar jag att jag bara kunde pausa allting.

Stoppa tiden och bara ligga och sova eller titta på en film, kanske till och med läsa en bok.

Utan att behöva oroa mig för vad jag missar.

Utan skuldkänslor för saker jag inte gör.

Utan den konstanta närvaron av tiden som rinner iväg, alltid strax utanför räckhåll.

Jag ska sluta nu för jag behöver sova om jag ska ha någon chans att ta mig upp till skolan imorgon.

God natt, ni är underbara, även om jag inte är det.

(Bilderna är av blandad kompott)

Kram, Malin

Vi är alla lika, alla behöver vi andas och har ett hjärta som slår. Ändå är vi alla unika, som våra fingeravtryck och irisar.


The following will be translated through Google Translate and then checked by me, there might still be a few errors and I apologies for that.

Thank You for reading!


Hello again.

It has been a very long period since I wrote now.

I have been meaning to write several times, but it has fallen flat.

This post, for example, I started to write three days ago.

It has happened a lot since last time.

I have had Easter break, went on a road-trip, which you might notice in my change of profile picture. If you found this on Facebook.

I had my family over here for a few days, that was nice.

I finally got to visit the British Museum so I can now die happy (sometime in the future, I have some left to fix first.)

I have gotten a new tattoo again, so I have new art on my body, this more than the one before.

I have received a warning for poor attendance, which I'm trying to fix, but it's not going that well.

I've driven on the left side of the road, I've been in an ambulance (I'm fine, it was not for me and she's fine too)

I have been to Scotland, Edinburgh.

I have read a bit on and off.

I have had a number of breakdowns, one of which unfortunately was in school, so now more people have seen me cry, Yay.

It was also one of the worse once for a long time ...

I feel as worthless and annoying as usual, but somewhat more lonely.

I've been trying to get someone to talk to here, so far it's not going great, she does not answer the phone.

I have pushed forward going to the bank to try to open a bank account for weeks now.

On Friday I've said I'm going there, but I said the same thing today.

I have set up a schedule for when I'm going to shower, so far (once) it's been good.

I have eaten tacos and I have gotten three new friends on Facebook, if I'm not counting wrong, and I have not sent a single request.

Regarding loneliness, I feel so intrusive because I do not feel like I belong somewhere.

Like I'm the bottom scratch that just happened to come along.

I feel like a burden for those around me and as a miserable excuse for a human being, just a waste of air.

I know the probability that this is correct is very small.

But that little little possibility that it could be, is what shouts at the highest and shines the brightest in my head.

Sometimes I wish I could just pause everything.

Stop the time and just lay and sleep or watch a movie, maybe even reading a book.

Without having to worry about what I'm missing.

Without guilt for things I don't do.

Without the constant presence of time running away, always just out of reach.

I will stop now because I need to sleep if I'll have a chance to go to school tomorrow.

Good night, you're wonderful, even if I'm not.

(The pictures are of mixed compote)

Love, Malin

We are all alike, we all need breath and have a heart that strikes. Nevertheless, we are all unique, like our fingerprints and irises.


Likes

Comments

Hej.

Såå, det här med att skriva oftare går bra... eller inte.

Till mitt försvar så har jag menat att skriva i flera dagar nu men det har liksom inte blivit av.

Så ja.

Skolan går bra. Jag tror att jag kommer lära mig mycket här, både i engelska och drama.

Jag hade en väldigt dålig dag i onsdags vilket resulterade i att jag stannade hemma.

Många delar depression och några delar hemlängtan.

Det blev lite för mycket bara.

Sedan har jag fixat så att jag kan jobba här lagligt, problemet ligger bara i att hitta ett jobb...

Sedan så har jag varit på pub.

Drack hela 3 cola. Med is.

Idag åt jag middag på stranden, det var trevligt.

Jo, och min värdfamilj är underbar, fortfarande.

Ja, jag glömde nästan!

Jag har två nya vänner på Facebook härifrån.

Båda svenskar och båda väldigt trevliga.

Det konstiga är dock att jag skickade båda förfrågningarna.

Jag skickar inte vänförfrågningar.

Eller i alla fall näst in till aldrig.

Det ligger väl i roten till att jag inte vill vara påträngande och jobbig plus att jag inte riktigt ser varför någon skulle vilja vara vän med mig.

Men ja...

Nu ska jag nog försöka sova dock, har legat och halv snoozat i 2 timmar tittandes på videos så det är nog dags.

God natt, ni är underbara.

(Bilderna är ifrån idag)

Kram, Malin

Vi är alla lika, alla behöver vi andas och har ett hjärta som slår. Ändå är vi alla unika, som våra fingeravtryck och irisar.


The following will be translated through Google Translate and then checked by me, there might still be a few errors and I apologies for that.

Thank You for reading!

Hello.

Sooo, this about writing more often is going well ... or not.

In my defense, I have meant to write for several days now but I couldn't get to it.

So yes.

School is going well. I think I will learn a lot here, both in English and Drama.

I had a very bad day on Wednesday, which resulted in that I stayed at home.

Many parts depression and some parts homesickness.

It was a bit too much.

Then I've fixed so that I can work here legally, the problem is just to find a job ...

I have been to the pub.

Drank all of three coke's. With ice.

Today I ate dinner on the beach, it was nice.

Yes, and my host family is great, still.

Oh, I almost forgot!

I have two new friends on Facebook here.

Both Swedes and both very nice.

The strange thing is that I sent the two requests.

I do not send friend requests.

Or at least almost never.

It is well located in the root of that I do not want to be intrusive and annoying, plus I do not really see why anyone would want to be friends with me.

But yes...

Now I'll probably try to sleep however, I have been laying and semi snoozing for 2 hours watching videos so it's probably time.

Good night, you are wonderful.

(The pictures are from today)

Love, Malin

We are all equal, we all need to breathe and has a beating heart. Yet we are all unique as our fingerprints and irises.

Likes

Comments

Hej.

Så det har hänt en del på två dagar måste jag ju säga.

Engelska har blivit mitt huvudsakliga språk, mycket te har druckits, jag har börjat skolan, jag har varit inne på en engelsk pub (jag drack dock inget, ifall du undrar), jag har varit på bio och jag håller på att bli förkyld!

Så igår var första dagen på skolan, vi hade en hel del information och lära känna lekar.

Sen på eftermiddagen åkte vi in till Brighton för att gå en rundtur och fixa busskort och liknande.

Sen var jag på bio, såg Beauty and the Beast, älskade den. Men sen är jag också jag och jag älskar det mesta inom film.

Emma Watson är också underbar i allt hon gör så...

Ja, och det var igår jag var inne på en Pub i typ 5 min.

Idag har jag fått mer information, handlat mat och varit i skolan för en quiz kväll.

Sen gick jag hem.

Ni som läst min blogg ett tag och ni som känner mig vet att en av de sakerna jag avskyr mest är att vara ensam. Jag kan tycka om att vara för mig själv, men det är en stor skillnad.

Ensam är en känsla.

Man kan vara omringad av hur många personer som helst och ändå känna sig ensam.

Att vara för sig själv är ofta mer behagligt, som att läsa en bok.

Det är avkopplande.

Så en av anledningarna till att jag inte är en människa som går ut mycket om kvällarna (förutom den uppenbara i att jag inte gillar alkohol och jag blir väldigt väldigt sällan medbjuden) är att jag hatar att gå själv när det är mörkt.

Jag absolut hatar det.

Och jag gillar ändå natten.

Jag älskar den friska luften som blig, daggen som lägger sig, dimman som blir på större fält.

stjärnorna.

Men jag hatar att vara ensam, särskilt när det är mörkt...

Men ja, jag är nu hemma och jag ska sova för att jag ska kunna vara någorlunda trevlig imorgon.

God natt, ni är underbara

(Bilderna är ifrån idag)

Kram, Malin

Vi är alla lika, alla behöver vi andas och har ett hjärta som slår. Ändå är vi alla unika, som våra fingeravtryck och irisar.


The following will be translated through Google Translate and then checked by me, there might still be a few errors and I apologies for that.

Thank You for reading!

Hello.

So a lot has happened in two days, I have to say.

English is my main language, a lot of tea drinking, I started school, I have been in an English pub (I didn't drink however, in case you're wondering), I've been to the movies and I'm about to catch a cold!

So yesterday was the first day of school, we had a lot of information and get to know each other games.

Then in the afternoon we went out to Brighton to have a tour and fix bus cards and so on.

Then I was at the movies, saw Beauty and the Beast, loved it. But then, I am also me an I love the most in film.

Emma Watson is also wonderful in everything she does ...

Yes, and it was yesterday I visited a pub for like 5 min.

Today I got more information, bought food and went to school for a quiz night.

Then I went home.

Those of you who's read my blog for a while, and you who know me, know that one of the things I hate most is to be alone. I like to be myself, but it's a big difference.

Lonely is a feeling.

One can be surrounded by any number of people and still feel alone.

To be by yourself is often more pleasant, like reading a book.

It's relaxing.

So one of the reasons that I'm not a person who goes out a lot in the evenings (besides the obvious in that I do not like alcohol and that I very rarely get invitations to join) is that I hate to walk alone in the dark.

I absolutely hate it.

And I still like the night.

I love the fresh air it brings, the dew that settles, the fog that forms on the larger fields.

stars.

But I hate to be alone, especially after dark ...

But yes, I am now at home, and I'll sleep so that I'll be fairly nice tomorrow.

Good night, you are wonderful

(The pictures are from today)

Love, Malin

We are all equal, we all need to breathe and has a beating heart. Yet we are all unique as our fingerprints and irises.

Likes

Comments

Hej!

Så från och med nu kommer jag att försöka skriva oftare igen.

Jag har nu landat i England, i Brighton och hos min Värdfamilj.

Jag är jätte trött...

Resan började vid 9 i morse och nu är klockan 9 (svensk tid)

Så det här inlägget kanske inte blir så där jätte långt.

Men jag hoppas det är okej i alla fall.

Det är väl vad jag gjort idag, Rest.

De jag ska bo med är jätte trevliga och jag tror att det kommer att gå jätte bra.

Igår, så tvingade jag med mig min bror på bio.

Vi såg La La Land, jag tyckte väldigt mycket om den. Kan bero på att jag gillar Emma Stone (och Ryan Gosling), men, men.

Nu ska jag i alla fall sova, Imorgon börjar ett nytt Äventyr på ett halvt främmande språk.

God natt, ni är underbara.

(Bilderna är ifrån idag)

Kram, Malin

Vi är alla lika, alla behöver vi andas och har ett hjärta som slår. Ändå är vi alla unika, som våra fingeravtryck och irisar.


The following will be translated through Google Translate and then checked by me, there might still be a few errors and I apologies for that.

Thank You for reading!

Hello!

So from now on I will try to write more often again.

I have now landed in England, in Brighton, and with my host family.

I am very tired...

The journey began at 9 this morning and now the time is 21:00 (Swedish time)

So this might not be very long.

But I hope it's okay anyway.

That's what I did today, Traveled.

The family I'll stay with are really nice and I think it will go really well.

Yesterday, I forced my brother to go to the movies with me.

We saw La La Land, I liked it very much. May be because I like Emma Stone ( and Ryan Gosling), well, well.

Now I have to sleep, Tomorrow begins a new adventure, in half a foreign language.

Good night, you are wonderful.

(The pictures are from today)

Love, Malin


We are all equal, we all need to breathe and has a beating heart. Yet we are all unique, as our fingerprints and irises.

Likes

Comments

Hej

Nu har det gått så där väldigt lång tid igen, det har inte hänt särskilt mycket ock på samma gång otroligt väldigt mycket.

Jag har höjt dosen på min medicin, jag tror att det hjälpt men jag har fortfarande sämre dagar, det har dock bara gått lite över 2 veckor.

Sedan har jag fått annan medicin för att hjälpa mig att somna och att dämpa ångest. Vad jag känt av så funkar den.

Det är typ vad som hände den veckan...

Helgen efter det så var jag inne i Jönköping och tittade på bio med Ida (Kotilainen), vi såg Logan; den var helt fantastisk och jag älskar den massor.

Något sorgligt dock att det troligtvis är Hugh Jackman's sista film som Wolverine...

Men ja...

Sedan förra helgen så var jag och firade Oliver, det var trevligt.

I för sig är det alltid trevligt att träffa det folket.

Det var på lördagen, sedan på söndagen träffade jag min kusin och familj (även inräknat kusinbarn vid 1,5 år. Bästa människan). Det var väldigt trevligt.

Sen måndag var jag hos läkaren och sedan tog jag mig en road trip ner till ön igen.

Idag har jag gjort samma resa fast åt andra hållet.

Det var sista dagen på Visingsö idag, det känns otroligt konstigt.

De flesta kommer jag att träffa redan igen på måndag och även flertalet på söndag.

Men några stycken, Spanska eleverna, kommer jag troligtvis inte att träffa på ett bra tag eller alls och det känns väldigt sorgligt.

Alla människor som jag träffat på Visingsö är så otroligt underbara, fantastiska. Vissa mer och mindre än andra, men det är så det är.

Men de är tillräckligt underbara allihop för att jag kommer sakna de.

(Även om det är 3 månader kvar tills jag faktiskt måste ta farväl på riktigt..., av engelska eleverna)

Men ja.

På söndag bär det av till England.

Därför kommer jag också att börja skriva mina inlägg på engelska (när jag nu skriver...)

Jag kommer då med andra ord skriva både på svenska och engelska.

Google Translate kommer bli en vän.

Inte idag dock, det får bli nästa gång.

Men ja, nu ska jag packa upp och packa om.

Önska mig lycka till!

Ni är bäst!

(Bilderna är ifrån i onsdags och idag)

Kram, Malin

Vi är alla lika, alla behöver vi andas och har ett hjärta som slår. Ändå är vi alla unika, som våra fingeravtryck och irisar.

Likes

Comments

Hej

Eftersom att jag idag mår helt okej, eller i alla fall denna stunden.
Jag mår i alla fall otroligt mycket bättre just nu än när jag skrev igår.

I vilket fall så känner jag att jag behöver förklara något.

Jag är fullt medveten om att många av de sakerna jag skriver om mig själv inte är sant.

Jag är en väldigt logisk människa och också rätt smart skulle jag vilja säga.

Jag vet om att folk tycker om mig och jag vet att jag inte är värdelös.

Men just när jag mår så som jag gör så kan jag inte se det. Det är oftast då jag behöver skriva av mig och därför blir mina blogginlägg så deppiga.

Jag säger ofta att jag har svårt att lita på att folk tycker om mig. vilket är sant, men den person jag har svårast att lita på är mig själv.

Mina spöken sitter i mitt huvud.

De använder min röst och mina ord.

De dagar när jag mår som sämst så skriker de högre än allt annat och de dagar när jag mår som bäst så kan jag inte låta bli att tänka "det här kommer inte att hålla sig kvar".

Jag går i en konstant väntan på de dåliga dagarna för jag vet av erfarenhet att de kommer. Vilket i sig resulterar i att jag får en dålig dag.

För det mesta är det inte någonting runt omkring mig som utlöser det utan det är inne i mitt huvud.

Sure, det kan vara något ord jag tolkade på ett annat sätt, en blick jag uppfattade som sne, ett ignorerat samtal.

Men det leder allt tillbaka till mitt huvud.

Det är mina spöken i mitt huvud och jag har inte de medel eller krafter att slå ner de för jag kan inte vara säker på vad som är sant eftersom att båda rösterna är jag.

Nu ska jag gå och lägga mig i min egen säng, hemma.

God natt, ni är underbara

(Bilden är äldre)

Kram, Malin

Vi är alla lika, alla behöver vi andas och har ett hjärta som slår. Ändå är vi alla unika, som våra fingeravtryck och irisar.

Likes

Comments

Hej.

Så nu har jag inte skrivit på ett tag igen.

Det har gått ganska mycket upp och ner, men jag trivs med mina vänner och för det mesta kan jag nästan lita på att de tycker om mig.

Nu är klockan snart 3 på morgonen och jag har inte gått och lagt mig än.

Jag känner lite att jag börjar falla tillbaka i mitt mönster och det har jag ingen större lust med eftersom att jag måste upp tidigt på morgonen till skolan.

Men det är okej, jag fungerar på mellan 2-3 h sömn.

Jag är sämst, vem försöker jag lura?

jag är påträngande och ingen vill umgås med mig egentligen.

Det är inte ens någon som vill prata med mig i telefon.

Jag har fått den minsta rollen i vår produktion som vi sätter upp, troligtvis på grund av att jag issat två dagars lektioner då jag inte mått bra. Och det självklara i att jag är sämst.

Varför gör jag så här mot mig själv?

varför fortsätter jag att inte gå och lägga mig?

Varför tar jag varje chans jag får i att trycka ner mig själv?

Varför kan jag inte lita på att människor som uttryckligen sagt att de älskar mig precis som jag är tycker om mig?

Vad är det för fel på mig?

Förlåt....

Imorgon ska jag hem.

Eftersom att Daniel, den där lilla skiten till lillebror jag har, fyllde 18 idag.

Vilket är helt sjukt.

Älskar honom otroligt mycket dock så grattis igen!

På måndag ska jag till en läkare också, om min medicinering.

Kanske kan de hjälpa mig.

Kanske går jag inte att hjälpa för att jag är helt jävla fel.

Förlåt igen.

Jag ska sluta nu, god natt

Ni är underbara

(Bilden är gammal)

Kram, Malin

Vi är alla lika, alla behöver vi andas och har ett hjärta som slår. Ändå är vi alla unika, som våra fingeravtryck och irisar.

Likes

Comments

Hej.

Så, jag vet inte riktigt hur många som läser min blogg regelbundet. Heller inte hur många som läst den från början. Ni som har läst bloggen borde vid det här laget ha lagt märke till att jag mår inte så bra.

Vad jag inte vet är om ni inser hur otroligt skit jag faktiskt mår.

Det finns dagar då jag tycker att jag är helt okej, att jag till och med kan vara bra.

De flesta dagar dock så hatar jag mig själv.

Det är inte alltid nödvändigtvis de dagar jag mår dåligt dock. Jag hatar mig själv på mina bra dagar också. På de bra dagarna är det bara enklare att slå bort de tankarna som jag har snurrandes i mitt huvud som är fyllda av total avsky.

"Jag är sämst."

"Jag är oviktig, värdelös"

"Ingen tycker om mig egentligen, de ljuger"

"De ljuger, jag är bara jobbig"

"Jag är så otroligt jävla jobbig."

"Jag är totalt värdelös"

Idag är inte en bra dag, likaså större delen av veckan som har varit.

Jag har känt mig ful och obekväm i mitt eget skinn.

Jag har känt mig jobbig och påträngande.

Jag har känt mig fruktansvärt oviktig.

Jag är en väldigt logisk och, om jag vågar säga det, smart människa.

Jag vet att mycket av det som snurrar i mitt huvud inte har någon som helst grund.

Men det hindrar inte rötterna från att slå fast.

De sitter insnorda i viktiga saker och positiva saker så att det inte ara är att rycka upp de, för då förstörs också det andra.

Jag har inte verktygen att få bort de med och jag vet inte hur någon kan hjälpa mig.

Jag vrider alltid på allt och jag känner mig jobbig som förstör för alla andra hela tiden.

Jag är sämst och jag bara slänger alla mina problem på alla andra.

Förlåt

Jag är jobbig.

Förlåt

Ni är underbara, förlåt att jag förstör.

(Bilden ä gammal)

Kram, Malin

Vi är alla lika, alla behöver vi andas och har ett hjärta som slår. Ändå är vi alla unika, som våra fingeravtryck och irisar.

Likes

Comments

Hej

Så idag började inte nödvändigtvis bra, men den blev bättre.

Jag vaknade till liv runt 11, kanske 12.
Sedan låg jag och tittade på lite videos på Youtube.

Sen bar det lunch och efter ett visst tjat (typ 2 ska du till lunchen?) så gick jag upp ur sängen.

Efter lunch satt jag med folk medan jag spelade spel på telefonen.

Sen var det middag, efter det var vi några stycken som åt glass tillsammans. Väldigt trevligt, och jag fick en kopp te dessutom.

En stund senare så satte vi oss för att titta på pride and prejudice  (serien från 1995).

Så nu efter 5 och en halv- nästan 6 timmar så är vi klara.

Det var väldigt mysigt, och människorna är folk jag tycker mycket om.

Nu ska jag försöka sova så att jag kanske kan ta mig upp till frukosten imorgon.

God natt

Ni är helt fantastiska

(Bilden är gammal)

Kram, Malin

Vi är alla lika, alla behöver vi andas och har ett hjärta som slår. Ändå är vi alla unika, som våra fingeravtryck och irisar.

Likes

Comments