Hej

Så jag borde troligtvis inte skriva detta inlägg då jag inte sovit och jag gjorde samma sak igår.

Att jag häller inte ätit ordentligt den senaste veckan hjälper nog inte, men jag behöver skriva av mig.

Som ni kanske märkt så skriver jag inte särskilt ofta och när jag skriver så är det aldrig särskit positivt.

Men med tanke på vad som rör sig i mitt huvud dygnet runt så tycker jag inte att det är så jävla konstigt. Ursäkta språket.

Jag bara...

Jag är så otroligt jävla trött på allt.

På att alltid känna mig så jävla ensam.

Så otroligt meningslös.

Bara en jävla belastning.

Jag vet att jag inte är det men jag orkar inte argumentera emot alla gånger.

Jag är sjukskriven just nu.

Läkarna som jag försöker få kontakt med hör inte av sig.

Jag har börjat med ny medicin som jag inte vet om den hjälper eller om den gör allt så otroligt mycket värre.

Hur jag tar hand om mig själv hjälper säkert knappast.

Jag sover inte ordentligt, trots att jag alltid är så helt och hållet utmattad. Främst för att jag inte tycker om att somna.

Stunden mellan att jag somnar och att jag lägger mig ner för att sova är ett rent helvete.

Det är då jag är som mest öppen och sårbar mot mina egna tankar, så jag väljer att inte gå och lägga mig istället, fram tills jag är så trött att jag somnar i stort sett direkt.

Jag äter heller inte ordentligt.

Jag är väldigt, väldigt sällan hungrig.

Så jag äter väldigt, väldigt sällan om jag är ensam.

Jag är bara så trött på att må så här.

Förlåt, igen.

Ni får bara läsa om en massa dåliga känslor, om ni ens läser längre.

Förlåt att jag är jobbig.

Och förlåt för språket.

(bilden är ingenting, för jag orkar inte idag)

Kram, Malin

Vi är alla lika, alla behöver vi andas och har ett hjärta som slår. Ändå är vi alla unika, som våra fingeravtryck och irisar.

The following will be translated through Google Translate and then checked by me, there might still be a few errors and I apologies for that.

Thank You for reading!

Hello

So I probably should not write this post when I haven't slept and I did the same thing yesterday.

That I have not eaten properly during the last week does not help, but I need to write off.

As you may have noticed, I don't write very often and when I write, it's never particularly positive.

But considering what's going on in my head around the clock, I do not think it's so fucking strange. Excuse the language.

I just...

I am so incredibly fucking tired of everything.

Always feeling so fucking alone.

So incredibly pointless.

Just a fucking burden.

I know I'm not, but I can't argue against it all the time.

I am on sick leave now.

The doctors I'm trying to contact do not contact me back.

I have started with a new medicine that I do not know if it helps or if it does everything so incredibly much worse.

How I take care of myself can hardly help.

I do not sleep properly, even though I'm always so exhausted. Mostly because I don't like to fall asleep.

The moment between falling asleep and sleeping is pure hell.

That's when I'm as open and vulnerable to my own thoughts, so I choose not to go to sleep instead, until I'm so tired that I'm falling asleep almost immediately.

I do not eat properly either.

I am very, very seldom hungry.

So I eat very, very seldom if I am alone.

I'm just so tired of feeling like this.

Sorry, again.

You only get to read about a lot of bad feelings, if you even read anymore.

Forgive me for being annoying.

And excuse the language.

(the picture is nothing, because I can not cope today)

Love, Malin

We are all alike, we all need breath and have a heart that strikes. Nevertheless, we are all unique, like our fingerprints and irises

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Hej

Så jag flög till England i förrgår, eller ja, för mig är det igår eftersom att jag valde att inte somna i natt.

Det var mysigt, jag bodde med Lucy, henne som jag bodde med när jag pluggade i våras.

Några av mina vänner kom tillbaka till hösten för att plugga så de har jag också hälsat på.

Johanna och Nadia

Jag gick i skolan igår (idag), de kom ihåg mig vilket jag tyckte var förvånande då jag personligen inte anser att jag är särskilt värd att komma ihåg.

Just nu när jag skriver detta sitter jag på flygplatsen (Gatwick) och väntar på att få gå på mitt plan, jag har något sådär sömnbrist och jag börjar bli kissnödig så det är väl som det ska vara när man "går upp" vid 3 för att ta en taxi till stationen för att ta tåg till flyget.

Min taxichaufför var trevlig, han trodde jag var från Nederländerna och han gillade inte snus.

Jag håller i stort sett på att somna just nu och skriver detta i ett försök att hålla mig vaken, så jag ber om ursäkt för eventuella stavfel eller grammatiska fel.

(Bilden är ifrån idag)

Kram, Malin

Vi är alla lika, alla behöver vi andas och har ett hjärta som slår. Ändå är vi alla unika, som våra fingeravtryck och irisar.

The following will be translated through Google Translate and then checked by me, there might still be a few errors and I apologies for that.

Thank You for reading!

Hello

So I flew to England the day before yesterday, or well, for me it's yesterday because I chose not to fall asleep tonight. It was cozy, I lived with Lucy, who I lived with when I studied this spring.

Some of my friends came back in the fall to study so they have also been greeted.

Johanna and Nadia

I went to school yesterday (today), they remembered me, which I thought was surprising, since I personally do not think I'm particularly worth remembering.

Right now, when I write this, I'm sitting at the airport (Gatwick) waiting to get on my plane, I sort of have a bit of sleep deprivation and I sort of have to go to the bathroom so it is like it's supposed to be when you "get up" at 3 to take a taxi to the station to catch a train to the airport.

My taxi driver was nice, he thought I was from the Netherlands and he did not like snus.

I'm basically about to fall asleep right now and write this in an effort to keep me awake, so I apologize for any spelling or grammatical errors.

(The picture is from today)

Love, Malin

We are all alike, we all need breath and have a heart that strikes. Nevertheless, we are all unique, like our fingerprints and irises.

Likes

Comments

Jag är trött och jag är ledsen.

Jag vet att klockan är snart 1 och min trötthet kan skrivas av som brist på sömn.

Men det är inte den typen av trötthet.

Just nu är jag arbetslös.

Jag vet inte hur många som uppfattade det av mitt tidigare inlägg, men det är i alla fall så läget ligger till.

Vilket gör att jag inte har någon huvudsaklig sysselsättning och läkarna hör inte av sig så jag sitter liksom fast i ett mellanrum.

Jag är otroligt rastlös just nu.

Jag har inte sinnesro till något. Inte att skriva, inte att titta på film eller serier och absolut inte att läsa.

Jag har börjat på fyra olika böcker och tre nya serier under de senaste 2 dagarna.

Jag vet inte riktigt var jag ska ta vägen.

Jag gick på bio i tisdags, såg American Assassin. Rätt bra film, mycket Dylan O'Brien utan tröja, en hel del blod och skjutvapen, en fruktansvärt obehaglig sen där de drar bort fingernaglar på en människa. fruktansvärd sen, men rätt bra film.

i vilket fall så gick jag för att distrahera mig själv och komma ut ur mitt huvud något.

Gick sådär, men jaja, fick en helt okej filmupplevelse ut av det.

Scouterna är trevligt.

Jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen just nu.

Det händer så otroligt mycket i mitt huvud hela tiden och just nu händer det ingenting i min vardag.

Jag är patetisk.

Ni kan säga att jag har fel hur mycket ni vill, just nu är jag patetisk.

Varför tycker ni ens om mig?

Varför läser ni det här?

Helt ärligt jag undrar.

Vad gör mig så pass viktig och intressant att ni orkar läsa mitt babbel?

(Bilden är från internet)

Kram, Malin

Vi är alla lika, alla behöver vi andas och har ett hjärta som slår. Ändå är vi alla unika, som våra fingeravtryck och irisar.

The following will be translated through Google Translate and then checked by me, there might still be a few errors and I apologies for that.

Thank You for reading!


I am tired and I am sad.

I know that the clock is soon 1 and my tiredness can be written off as lack of sleep.

But it's not that kind of tiredness.

Right now I'm unemployed.

I do not know how many people perceived it from my previous post, but it is in any case the situation.

Which means I do not have any main occupation and the doctors don't contact me, so I'm stuck in a gap.

I'm incredibly restless right now.

I don't have any peace of mind. Not to write, not to watch movies or series and definitely not to read.

I have started on four different books and three new series in the last 2 days.

I don't really know where I should go.

I went to the cinema on Tuesday, saw the American Assassin. A good movie, a lot of Dylan O'Brien without a T-shirt, a lot of blood and firearms, a terribly unpleasant scene where they pull fingernails off a person. Terrible scene, but a pretty good movie.

In any case I went to distract myself and get out of my head for a while.

Went like that, but well,I got a sort of nice movie experience out of it.

The scouts are nice.

I don't really know where to go right now.

It happens so incredibly much in my head all the time and right now nothing happens in my everyday life.

I'm pathetic.

You can say I'm wrong how much you want, right now I'm pathetic.

Why do you even like me?

Why are you reading this?

Frankly I'm curious.

What makes me so important and interesting that you are reading my babbling?

(The picture is from the internet)

Love, Malin

We are all alike, we all need breath and have a heart that strikes. Nevertheless, we are all unique, like our fingerprints and irises.

Likes

Comments

Hej

Så idag, om titeln nu inte gjorde sig förstådd, är det min födelsedag.

Idag har jag varit 21 år på planeten, några timmar mindre.

Jag kan inte påstå att tanken på att bli äldre r något jag tycker om.

Inte för att jag inte vill bli gammal, nej, jag ser fram emot när jag kan vara den galna gamla tanten som ger onda ögat till alla som går förbi.

Eller alternativt, den trevliga damen som ger ut nybakat bullar.

Nej, problemet ligger i mig själv, som så mycket annat.

Min födelsedag visar bara ännu ett år som gått då jag egentligen inte gjort några steg framåt för att nå mina mål.

Vilket får mig att känna mig om ett misslyckande.

Vilket jag vet att jag inte är, men det är så jag känner mig.

Jag vet inte egentligen var jag är på väg någonstans med det här helt ärligt...

Jag bara vet att sedan jag var ungefär 16 så har jag inte tyckt om att fylla år.

Jag hade ingen större längtan att ta körkort, jag tycker inte alkohol är gott så 18 eller 20 var inte direkt något jag hade några större känslor över.

Just idag har jag dessutom sagt upp mig/blivit uppsagd från mitt arbete, vilket jag väl känner blandade känslor över.

Anledningen var och är att jag inte mår bra.

Det kanske låter som något jag bara upprepar, men jag mår faktiskt inte bra, mitt huvud är en ballong som är fylld med tankar som här som nålar. Så fort en tanke spräcker den ballongen så går jag sönder.

Jag mår så pass dåligt att jag ibland inte vill leva, och det tycker jag inte är en särskilt trevlig känsla att leva med.

Vilket gör det till något av en ond cirkel.

Nu ska jag väl sätta mig och titta på något program på tv, vara lite social med min familj på min "speciella" dag och sedan gå och lägga mig.

Nu vill jag ju dock lägga till att jag uppskattar alla gratulationer och uppmärksammande när jag fyller år, det får mig att i alla fall en stund känna mig som att jag syns och att jag är av betydelse.

(Bilden är skickad till mig på denna speciella dag av en vän, jag har faktiskt den tröjan på mig idag av en händelse)

Kram, Malin

Vi är alla lika, alla behöver vi andas och har ett hjärta som slår. Ändå är vi alla unika, som våra fingeravtryck och irisar.

The following will be translated through Google Translate and then checked by me, there might still be a few errors and I apologies for that.

Thank You for reading!


Hello


So today, if the title now did not make itself understood, it's my birthday.

Today I have been 21 years on the planet, a few hours less.


I can not say that the idea of getting older is something I like.

Not because I do not want to get old, no, I look forward to when I can be the crazy old hag who gives the evil eye to everyone who passes by.

Or alternatively, the nice lady who gives out freshly baked buns.


No, the problem lies in myself, like so much else.

My birthday shows just another year gone by when I did not really take any steps forward to reach my goals.


Which makes me feel a failure.

Which I know I'm not, but that's how I feel.


I do not really know where I'm going with this quite honestly ...

I only know that since I was about 16, I did not like filling years.

I had no longing to take a driving license, I do not think alcohol is good, which ment 18 or 20 was not directly something I had any large feelings about.


Also, today, I have resigned / been dismissed from my work, which I feel mixed feelings about.

The reason was and is that I'm not well.

It may sound like something I'm just repeating, but I'm not really healthy, my head is a balloon filled with thoughts like pins. As soon as a thought breaks that balloon, I'm breaking down.

I feel so horrible sometimes that I do not want to live anymore, and I do not think it's a very nice feeling to live with.

Which makes it one bad circle.


Now I'm going to sit and watch some TV show, be a little social with my family on my "special" day and then go to bed.

Now, however, I would like to add that I appreciate all the congratulations and attention on and around my birthday, it makes me feel at least for a moment like I'm visible and that I am of importance.


(The picture has been sent to me on this special day by a friend, I actually have the same T-shirt on today as so happens)

Love, Malin


We are all alike, we all need breath and have a heart that strikes. Nevertheless, we are all unique, like our fingerprints and irises.

Likes

Comments

Så.

Jag är trasig.

Jag menar, jag har vetat om att jag är trasig ett bra tag nu, men ibland kommer det dagar då det nästan känns okej. Som att jag håller på att bli bättre, som att jag är viktig, som att jag är nödvändig.

Sedan kommer det dagar som idag och alla de dagar som varit där och byggt upp mig rasar, totalt.

Vilket resulterar i att jag känner mig helt och totalt värdelös och bara fruktansvärt onödig. Som att ingen behöver mig, som att ingen skulle sakna mig.

Vilket min logiska hjärna vet inte är sant men den hamnar "något" i bakgrunden när jag har en så kallad "dålig" dag.

Jag vet inte om dålig är rätt ordval.

För en "dålig" dag behöver inte nödvändigtvis vara en "du är helt värdelös" dag, den kan också vara helt tom.

Det vill säga, jag vet inte vad jag vill göra vilket resulterar i att jag ligger i min säng hela dagen och inte gör någonting riktigt.

Jag vet att jag inte egentligen har något att klaga på, jag har lyckats skaffa mig ett jobb, jag bor i ett hus och har alltid tillgång till mat.

Jag vet att det finns de som har det värre och de som som har det bättre än mig.

Jag borde må bra, jag borde bara le och gå vidare med mitt liv för den ända som står i vägen för att jag ska må bra är jag själv. Inte sant?

Ja och nej.

Jag är den ända som kan göra en riktig skillnad, men för det behöver jag hitta rätt verktyg som passar in just i mitt nyckelhål och som hjälper just mig att låsa upp det otroligt komplicerade lås som kallas livet.

Kanske behöver jag mer än en nyckel?

Vem vet?

Alla är olika så alla har vi egna nyklar och olika lås, hur ska man veta vilken nyckel som passar i vilket lås?

Jag kan inte hitta de metoder som kan hjälpa mig själv, för jag står i vägen.

Den delen av mig som mår dåligt, den delen av mig som inte tycker att jag förtjänar att må bra, den delen som vill att jag bara ska ge upp och dö.

Just nu så äter jag två olika anti depressiva mediciner för att jag ska orka hålla mig själv vid liv tillräckligt länge för att jag ska kunna hitta de nycklarna.

Jag vet inte ens om medicinerna hjälper för jag vet inte om det faktiskt är depression jag har.

Så det är ju kul.

I vilket fall så lyckas jag för det mesta nu för tiden i alla fall ta mig upp ur sängen, vilket jag antar är ett plus.

Jag vet inte riktigt var jag är på väg med det här egentligen.

Jag bara är så otroligt trött på att känna mig som att ingen kan tycka om mig, som att jag aldrig kommer bli frisk, som att världen skulle vara bättre utan mig.

Jag hatar mig själv.

Båda delarna av mig själv.

Den "friskare" delen hatar den "sjuka" delen för att det försöker få mig att ge upp.

Den "sjuka" delen hatar den "friska" delen för att den får mig att gå upp ur sängen.

Vilket resulterar i att jag hatar mig själv i min trasiga helhet.

Jag ska försöka sova nu, kanske blir en bättre dag imorgon...

(bilden är en solros för jag gillar solrosor)

Kram, Malin

Vi är alla lika, alla behöver vi andas och har ett hjärta som slår. Ändå är vi alla unika, som våra fingeravtryck och irisar.

The following will be translated through Google Translate and then checked by me, there might still be a few errors and I apologies for that.

Thank You for reading!

So.

I'm broken.

I mean, I've known that I'm broken for a while now, but sometimes it's days when it almost feels okay. Like I'm getting better, like I'm important, like I'm necessary.


Then there will be days like today and all the days that have been there and built me up, collapses. .


Which results in me feeling totally worthless and just terribly unnecessary. Like no one needs me, like no one would miss me.

My logical brain knows that isn't true but it ends up "somewhat" in the background when I have a so-called "bad" day.

I don't know if bad is the correct word choice.

For a "bad" day does not necessarily have to be a "you're totally worthless" day, it can also be completely empty.

That is, I do not know what I want to do, which results in me lying in my bed all day and not doing anything real.

I know I do not really have anything to complain about, I've managed to get a job, I live in a house and always have access to food.

I know there are those who have it worse and those who have it better than me.

I should feel good, I should just smile and move on with my life for the only one that can make me feel better is myself. True?

Yes and no.

I'm the one who can make a real difference, but for that I need to find the right tool that fits into my keyhole and just helps me unlock the incredibly complicated lock called life.

Maybe I need more than one key?

Who knows?

Everyone is different so everyone has our own new and different locks, how to know which key fits in which lock?

I can not find the methods that can help myself because I'm in the way.

The part of me who feels bad, the part of me who does not think I deserve to feel better, the part that just wants me to give up and die.

Right now, I eat two different anti-depressants to keep myself alive long enough for me to find the keys.

I don't even know if the medications help because I do not know if it's actually depression I have.

So that's fun.

In any case, I manage most of the time, at any rate, to get myself out of bed, which I suppose is a plus.

I do not really know where I'm going with this really.

I'm just so incredibly tired of feeling like nobody likes me, like I'll never get well, like the world would be better without me.

I hate myself.

Both parts of myself.

The "healthier" part hates the "sick" part because it tries to make me give up.

The "sick" part hates the "healthy" part because it makes me get out of bed.

Which results in me hating myself in my broken whole.

I'll try to sleep now, maybe it's a better day tomorrow ...

(The picture is a sunflower because I like sunflowers)

Love, Malin

We are all alike, everyone needs breathing and has a heart that strikes. Nevertheless, we are all unique, like our fingerprints and irises.

Likes

Comments

Det tog ett tag att ladda upp denna så nu sitter jag på flygplatsen och ska strax gå på flyget.


Hej, en liten varning. Detta är skrivet på min telefon så grammatiken kanske inte är bäst.


Så mitt liv är lite upp och ner, om ni inte märkt det.

I alla fall.
Min plan var att flytta till England.
Jag hade allt fixat, till och med ett jobb på g.
Sen, Bam!
Nope, för nu måste jag stanna hemma och få mig själv fixad.
Vilket väl i för sig är bra, att de äntligen insett att jag behöver hjälp och försöker att ge mig den hjälpen.
Men det är lite surt...

I vilket fall så har jag igår och idag befunnit mig i England för att hämta mina saker och att lämna tillbaka min nyckel till henne jag bodde hos.

Det var jätte jobbigt.
Jag grät en hel del igår kväll och idag har jag varit ganska blank, men det blir svårare och svårare ju närmre flygplatsen jag kommer.

Till ämnet då, själva resan.
Och då menar jag bokstavligt talat resan, jag skriver det här på tåget på väg till flygplatswn.

Min dag idag började med att min pappa ringde, en timma innan jag hade satt alarm.
Inte för att det gjorde väldigt mycket då jag redan var halvt vaken.

Sedan började packandet.
Jag hade otroligt mycket mer småsaker än vad jag trodde. Jag är lite av en samlare av saker och damm.

När packandet var klart så gick jag och köpte något att göra till lunch. Väldigt komplicerat, ugnspizza.

Sedan satt jag och gjorde ingenting i två timmar och sedan började min största vånda.

Ni kanske eller kanske inte är medvetna om detta, men jag tränar inte. Alls.
Vilket har resulterat i att jag har muskelmassa hos en fyra åring och konditionen hos någon som rökt som en skorsten i 40 år.

Så att släpa på två gigantiska och överfulla resväskor på Englands minst sagt besvärliga gator var inte en av mina största nöjen precis. Särskilt inte med en ryggsäck full med böcker på ryggen, och den ena resväskan konstant kom i kontakt med mina fötter.

Detta är dessutom bara början.

När jag väl lyckas ta mig fram till tågstationen och ska hämta ut mina tågbiljetter så inser jag att jag stängde ner sidan igår med bokningsnummret. Så jag köpte nya biljetter. Sedan när jag kommer upp på perrongen inser jag ungefär samtidigt som jag inser att det är fel perrong att jag fick ett mail med bokningsnummret i. Trevligt.

När jag sedan kom fram till den station där jag ska byta tåg så tror jag först att jag är på fel perong. Så jag måste släpa mina gigantiska väskor upp för en trappa, över en bro och sedan ner på andra sidan igen. Väl där inser jag att jag skulle varit på den andra sidan trots allt så jag måste göra om samma sak igen.

Som tur är så är engelsmän väldigt trevliga så jag fick hjälp med den ena väskan i båda riktningarna. Inte helt säker på att samma sak skulle skett hemma.

Så nu är jag då på rätt perrong och tåget kommer. Nu är det bara att hitta en plats att sitta. Inte helt lätt med två stora väskor som är otympliga och ivägen.

I vilket fall sitter jag nu ner och ser fram emot den stora lyckan att ta ner den ena väskan från en hylla och sedan släpa ut de från tåget.

Önska mig lycka till.

(Bilden är ifrån flygplatsen)

Kram, Malin

Vi är alla lika, alla behöver vi andas och har ett hjärta som slår. Ändå är vi alla unika, som våra fingeravtryck och irisar.

The following will be translated through Google Translate and then checked by me, there might still be a few errors and I apologies for that.

Thank You for reading!

It took some time to upload this so I am now sitting on the airport and will soon board the plane.

Hi, a small warning, this is written on my phone so the grammar will probably not be stellar.

So my life is a bit up and down, unless you notice it.

Anyway.

My plan was to move to England. I had everything done, even a job on way.

Then, Bam!

Nope, for now I have to stay home and fix myself. Which, by itself, is good, that they finally realized that I need help and try to give me that help. But it's a bit sour ...

In any case, I have since yesterday and today been in England to retrieve my things and to return my key to her I lived with.

It was really hard. I cried a lot last night and today I have been pretty blank, but it gets harder and harder the closer to the airport I come.

To the subject then, the journey itself. And then I literally say the trip, I'm writing this on the train on my way to the airport.

My day today started by calling my dad an hour before I had been alarmed. Not because it did very much when I was already half awake.

Then the packing began. I had incredibly much more small things than I thought. I'm a bit of a collector of things and dust.

When the packet was ready, I went and bought something to make for lunch. Very complicated, oven pizza.

Then I sat and did nothing for two hours and then my biggest trouble began.

You may or may not be aware of this, but I do not exercise. At all.

Which has resulted in my muscle mass is the same as in a four year old and the fitness of someone who smoked like a chimney for 40 years.

So to drag two gigantic and overfull suitcases on England's least to say difficult streets was not one of my greatest pleasures. Especially not with a backpack full of books on the back, and one travel bag constantly came into contact with my feet.

This is just the beginning.
When I manage to get to the train station and pick up my train tickets, I realize that I closed down the page yesterday with the booking number. So I bought new tickets.

Then when I get to the platform I realize at the same time as I realize it's the wrong perron that I received an email with the booking number in. Nice.

When I arrived at the station where I am going to change a train, I think I'm on the wrong track.

So I have to drag my giant bags up for a staircase, over a bridge and then down the other side again. Once I realize that I should have been on the other side after all, so I have to redo the same thing again.

Luckily, English people is very nice so I got help with one bag in both directions. Not sure that the same thing would happen at home.

So now I'm on the right platform and the train comes. Now it's just finding a place to sit. Not quite easy with two big bags that are uncomfortable and in the way.

In any case, I am now sitting down and looking forward to the great happiness of taking one bag off a shelf and then dragging them out of the train.

Wish me luck.

(The picture is from the airport)

Love, Malin

We are all alike, we all need breath and have a heart that strikes. Nevertheless, we are all unique, like our fingerprints and irises.

Likes

Comments

Hej

Så, jag kan inte somna så jag tänkte att jag lika gärna kunde skria ett inlägg om mina studier.

Som många av er så har jag det senaste halvåret studerat English & Drama på Folkhögskola där halva utbildningen (3 månader) var i England.

Okej, vi börjar med Visingsö.

Kan inte påstå att jag är det största av fans.

Men jag måste ju då säga att jag hade dåligt internet på mitt rum och var där månaderna Januari till Mars, så det fanns inte så mycket att göra.

Skolan som jag gick på heter Braheskolan.

Absolut avgudade mina engelska lärare, fantastiska människor och underbara utbildare.

Teater, helt ärligt inte lika mycket. Men det var skönt att stå på scen igen och jag fick användning för mina känslor då jag grät (på scen).

Det hände väl inte så mycket på Visingsö skulle jag väl säga.

Massor av underbara människor, vind från alla håll, många vändor till Coop.

Jag cyklade en del.

Jo, jag fick också veta att det finns en massa människor som tittar på Doctor Who!

Mina vänner tar inte del av min entusiasm när det gäller Doctor Who så det var trevligt att träffa folk som är nästan lika besatta som jag.

Jag har spelat MacBeth, på engelska i Visingsborg. Det var rätt coolt.

Det är väl typ det som hände tror jag, i alla fall som rör mig.

Mycket potatis.

Många fester som jag inte gick på.

Ja.

Sen har vi Brighton.

Loxdale

Älskade det.

Kan också bero på att jag älskar det engelska språket, det började bli vår och jag hade börjat lära känna folk.

Det hände väl inte massor i skolan, vanliga lektioner, massor av engelska och bra drama.

Många turer på bussen till Brighton, quiz-kvällar på skolan, bara att umgås.

Jag personligen kan väl inte påstå att jag gjorde detta väl.

Hängde mest i mitt rum och kollade serier, men jag pratade med de flesta och kunde i stort sett alla namn på skolan.

Tror inte att alla visste vem jag var, mest för att jag missade många dagar i skolan, men också för att jag är ganska blek.

Och då menar jag inte bara blek i hyn utan som person.

Jag sticker inte riktigt ut, vilket kan vara skönt ibland men jag har blivit väldigt duktig på att smälta in så jag kan inte riktigt stänga av det längre.

Men ja, Jag var i Scotland. Det var coolt.

Jag har besökt Hogwarts (studion där de spelade in filmerna)

Jag har varit på Shakespeares globe.

Jag har köpt minst ett tiotal böcker och ätit en helt del frusna pizzor.

Jag kan inte påstå att jag har ett intressant liv.

Jag är i alla fall glad över att ha träffat alla de människorna som jag gjort.

Inte för att jag förväntar mig att bli ihågkommen, eller att jag gjort något intryck på deras liv, men jag är i alla fall glad över att ha träffat de.

De är alla så fantastiska.

Nu ska jag väl försöka sova igen, så god natt eller något.

(Bilderna är ifrån Visingsö --> Brighton, butterbeer var inte en personlig favorit)

Kram, Malin

Vi är alla lika, alla behöver vi andas och har ett hjärta som slår. Ändå är vi alla unika, som våra fingeravtryck och irisar.


The following will be translated through Google Translate and then checked by me, there might still be a few errors and I apologies for that.

Thank You for reading!

Hi

So, I can't fall asleep so I thought I could as well do a post about my studies.

Like many of you may know, I have studied English & Drama at Folkhögskolan in the last six months, where half the education (3 months) was in England.


Okay, let's start with Visingsö.

Can not say I'm the biggest of fans.

But I have to say that I had bad internet in my room and was there from January to March, so there was not much to do.

The school I went to was called Braheskolan.

Absolutely adored my English teachers, amazing people and wonderful teachers.

Theater, quite honestly not as much. But it was nice to stand on stage again and I got to use my feelings when I cried (on stage).

I didn't happen much on Visingsö I have to say.

Lots of wonderful people, wind from all directions, many turns to Coop.

I cycled a lot.

Oh, I also learned that there are a lot of people watching Doctor Who!

My friends do not take part in my enthusiasm regarding Doctor Who so it's nice to meet people who are almost as obsessed as me.

I have played MacBeth, in English in Visingsborg. It was pretty cool.

It's kind of what happened, I think, at least that concerns me.

Lots of potatoes.

Many parties I did not go on.

Yes.


Then we have Brighton.


Loxdale


Loved it.

May also be because I love the English language, it started to be spring and I had started to get to know people.

There did not happen to be lots of school, ordinary lessons, lots of English and good drama course.

Many tours on the bus to Brighton, quiz nights at school, just hanging out.


I personally can not say I did this well.


Hanged the most in my room and watched series, but I talked to most people and could almost all the names at school.

Don't think everyone knew who I was, mostly because I missed many days at school, but also because I'm pretty pale.

And then I don't mean just pale in my complexion but as a person.

I'm not really sticking out, which may be nice sometimes, but I've been very good at blending in with my surroundings for a long time so I can't really shut it off anymore.

But yes, I was in Scotland. That was cool.

I have visited Hogwarts (the studio where they recorded the movies)

I have been to Shakespeare's globe.

I have bought at least a dozen books and have eaten a whole lot of frozen pizzas.


I can not say I have an interesting life.


At least I'm pleased to have met all the people I did.

Not because I expect to be remembered, or that I made any impression on their lives, but I'm happy to have met them anyway.


They are all so amazing.


Now I'll try to sleep again, good night or something.

(The pictures are from Visingsö -> Brighton, butterbeer was not a personal favourite)


Love, Malin


We are all alike, everyone needs breathing and has a heart that strikes. Nevertheless, we are all unique, like our fingerprints and irises.

Likes

Comments

Hej

Okej, så detta är ett blogginlägg jag troligtvis kommer ångra imorgon, men jag har redan börja och jag orkar inte så skit samma.

Jag tror jag kommer lägga ner den här bloggen.

Jag fick höra idag att jag borde skriva mer men vem fan mår bättre av det?

Jag mår inte bättre av det, ni mår inte bättre av det.

Jag bankar bara in mina negativa tankar hårdare in i mitt huvud, vilket är motsatsen till vad jag hade tänkt göra med denna blogg.

Ni får bara läsa om mitt mående och det är inte särskilt bra, vilket gör ert mående sämre.

Det är ju inte som att den här bloggen hjälper några svältande barn eller löser några krig eller ens hjälper någon att känna sig bättre eller le så jag kan väl bara sluta skriva den här jävla smörjan.

Jag är så otroligt trött på att folk talar om för mig att det är bara jag som har kraften att må bättre. Eftersom att problemet sitter i mitt huvud så är det bara jag som kan fixa det.

Problemet är bara att all min kraft går åt att hålla mig själv vid liv!

Jag har ingen kraft över att slåss mot mina demoner, att ni hela tiden påminner mig om att jag misslyckas hjälper inte.

Jag har för fan sökt hjälp, jag går hos en psykolog, jag tar medicin, jag tar mig upp ur sängen!!!

Jag lever!

Kan ni inte bara sluta, hålla käften och vara glada över det?

Jag slåss med mig själv hela tiden.

Så´vad om jag kallar mig själv ett offer?

Jag är ett offer.

Jag mår inte bra, jag är sjuk.

Skulle ni tala om för en människa som lider av cancer att sluta klaga? Att sluta se sig själv som ett offer?

Eller en människa som brutit benet?

De har ingen kontroll över det som händer och för tillfället har inte jag det häller.

Jag måste slåss med mig själv varje dag.

Varje dag.

Ni kanske tycker att det är lätt att ta sig upp ur sängen eller att ringa ett telefonsamtal, för mig är det lika lätt som att bestiga Mount Everest.

Jag har än så länge lyckats hålla mig själv vid liv, jag har lyckats att inte skada mig själv fysiskt, jag har lyckats jobba, jag har lyckats gå i skolan.

Men det är jävligt svårt och alla är olika så om du har mått dåligt och ett visst sätt hjälpte dig, så betyder inte det att det kommer hjälpa mig.

Mitt problem sitter inne i mitt huvud.

Det är ingenting som går att ta bort genom en operation eller något som är borta för att jag råkade le den där gången.

Jag slåss mot en dödlig sjukdom varje dag och jag vet inte hur jag ska uttrycka mig för att det ska gå fram.

Jag är ledsen för svordomar och om jag gör dig illa, förlåt.

Det var inte meningen, eller jo, men jag kommer ångra mig imorgon så jag måste be om ursäkt.

Jag är en människa och jag har väldigt mycket känslor.

Jag är inte bra på att hantera de och jag bara...

Förlåt

(Bilden är gammal för jag är lat)

Kram, Malin

Vi är alla lika, alla behöver vi andas och har ett hjärta som slår. Ändå är vi alla unika, som våra fingeravtryck och irisar.


The following will be translated through Google Translate and then checked by me, there might still be a few errors and I apologies for that.

Thank You for reading!

Hello

Okay, so this is a blog post I probably will regret tomorrow, but I've already started and I don't care so.

I think I will stop this blog.

I was told today that I should write more but who the hell is better for it?

I don't feel better, you don't feel better.

I only push my negative thoughts harder into my head, which is the opposite of what I had intended to do with this blog.

You just have to read about my mood and it's not very good, which makes your mood worse.

It's not like this blog helps some starving children or solves any wars or even helps someone feel better or laugh so I can just stop writing this damn shit.

I am so incredibly tired of people telling me that it's only me who have the power to make me feel better. Because the problem is in my head, it's only me who can fix it.

The problem is just that all my strength goes to keeping myself alive!

I have no power to fight my demons, that you always remind me of that I fail do not help.

I've been looking for help for fuck's sake, I go to a psychologist, I'm taking medicine, I get out of bed !!!


I live!


Can you not just stop, shut up and be happy about it?

I fight with myself all the time.

So what if I call myself a victim?

I am a victim.

I'm not okay, I'm sick.

Would you tell a person who is suffering from cancer to stop complaining? To stop seeing themselves as a victim?

Or a person who broke his leg?

They have no control over what's happening and at the moment neither do I.

I have to fight with myself every day.


Every day.


You may find it easy to get up from bed or to make a phone call, for me it's as easy as climbing Mount Everest.

I have been able to keep myself alive so far, I have managed not to physically harm myself, I have managed to work, I have managed to go to school.

But it's fucking hard and everyone is different, so if you've been feeling bad and something helped you; that does not mean it will help me.

My problem is inside my head.

There is nothing that can be removed through an operation or something that's gone because I accidentally laughed that time.

I fight a fatal illness every day and I do not know how to express myself to get that through to you.

I'm sorry for swearing and if I'm sorry for hurting you, sorry.

That was not my meaning, or yes it was, but I will regret myself tomorrow so I have to apologise.

I am a human and I have a lot of feelings.

I'm not good at managing them and I'm just ...

Sorry

(The picture is old because I'm lazy)

Love, Malin

We are all alike, everyone needs breathing and has a heart that strikes. Nevertheless, we are all unique, like our fingerprints and irises.

Likes

Comments

Hej

Så, jag tror att det är mer än en månad sedan jag skrev sist.

Vet inte riktigt.

Men vi kan väl komma överens om något, det är väldigt sällan.

Jag har kommit fram till att ingen som läser denna blogg egentligen vill läsa det jag skriver eftersom att det jag skriver oftast är elakt mot mig själv eller bara rent deprimerande. Jag har också funderat på att sluta skriva denna blogg då jag inte egentligen vill ha någon respons på det jag skriver. Om jag inte skriver något riktat direkt till er.

Men jag vill inte riktigt det heller.

För förhoppningsvis blir mitt liv bättre, förhoppningsvis blir det lättare att leva.

Så om någon som slåss med liknande tankar och känslor som jag läser denna blogg så kan de se att det blir bättre.

Jag kommer fortsätta att vara brutal i mitt skrivande, jag kommer fortsätta att skriva utan filter rakt i från mitt huvud. Vilket i sin tur kommer leda till stavfel.

Så med det sagt.

Idag har varit en jävlig dag.

Den började väl helt okej, nästan en vanlig skoldag, sedan spela badminton och titta på när andra spelar kort.

På eftermiddagen övade vi inför teateruppsättningen vi har imorgon och efter det så åkte jag till min prat-person.

Det var väl där det gick utåt.

I vårt samtal så listade jag upp några av de sakerna jag inte tycker om med mig själv.

Dessa var;

För stora fötter, fula knän, för lång, för smal, dubbelhakor, för lång hals, dålig hållning, stora händer, lat, sne mun, fult leende, ful näsa, trötta ögon, självcentrerad, korkad, dömande, egoistisk, naiv, puffiga kinder... och det är bara några på en oändlig lista.

Jag tror jag har pratat om min skugga förut.

Men det är i alla fall den som hänger över mig hela tiden oavsett vad. Till och med i de ovanligt glada stunderna.

Den skuggan älskade det här och snappade upp allt och mer. Sedan började den skrika åt mig.

Upprepade det om och om igen.

Tillsammans med, ingen kommer sakna dig och ingen bryr sig om dig.

Fredag är nämligen sista skoldagen, och de allra allra flesta kommer åka hem.

Jag ångrar inte mitt beslut att stanna (eller ja, komma tillbaka), men min skugga njuter av mina osäkerheter och har nu bestämt att ingen av de människor jag lärt känna kommer sakna mig och de kommer alla att glömma bort mig för jag är inte viktig.

Jag är ingenting.

Det är i alla fall det som går runt i mitt huvud.

Nu ska jag försöka sova dock för jag har spenderat större delen av kvällen stor-bölandes utomhus i regnet och kylan.

Så godnatt och förlåt på förhand.

(Bilden är gammal, för jag är lat)

Kram, Malin

Vi är alla lika, alla behöver vi andas och har ett hjärta som slår. Ändå är vi alla unika, som våra fingeravtryck och irisar.


The following will be translated through Google Translate and then checked by me, there might still be a few errors and I apologies for that.

Thank You for reading!

Hi

So, I think it's more than a month since I wrote last.

Don't really know.

But we can agree on something, it's very rare.

I have come to the conclusion that no one reading this blog really wants to read what I'm writing, because what I write most often is mean to myself or just depressing. I have also thought about quitting this blog since I don't really want any response to what I'm writing. If I'm not writing anything directed directly to you.

But I don't really want to do that either.

Hopefully, my life will get better, hopefully it will get easier to live.

So if someone struggles with similar thoughts and feelings as I, read this blog they can see that it's getting better.

I will continue to be brutal in my writing, I will continue to write without filter straight from my head. Which in turn will lead to spelling mistakes.

So with that said.

Today has been a horrible day.

It started quite well, almost a regular school day, then playing badminton and watching when others played cards.

In the afternoon we practiced the theater thing we have tomorrow and after that I went to my talk person.

It was there that it went downwards.

In our conversation I listed some of the things I don't like with myself.

These were;

Too big feet, ugly knees, too long, too narrow, double chins, long throat, bad posture, big hands, lazy, crooked mouth, ugly smile, ugly nose, tired eyes, self-centered, stupid, judging, selfish, naive, puffy cheeks... and these are only a few from an infinite list.

I think I've talked about my shadow before.

It is the one that hangs over me all the time no matter what. Even in those unusually happy moments.

That shadow loved this and snapped up everything and more. Then it started screaming at me.

Repeated it over and over again.

Together with, no one will miss you and nobody cares about you.

Friday is the last school day, and the vast majority of the students will go home.

I do not regret my decision to stay (or well, come back) but my shadow is enjoying my insecurities and has now decided that none of the people I've come to know will miss me and they will all forget me because I'm not important .

I'm nothing.

In any case, that is what goes around in my head.

Now I'll try to sleep though, because I've spent most of the night crying my eyes out outdoors in the rain and cold.

So goodnight and sorry in advance.

(The picture is old because I'm lazy)

Love, Malin

We are all alike, we all need breath and have a heart that strikes. Nevertheless, we are all unique, like our fingerprints and irises.

Likes

Comments

Hej

Det här inlägget kommer inte att vara positivt, säkert innehålla en del osanningar men det är vad som finns i mitt huvud helt utan filter.

Jag ber om ursäkt i förväg, men tänk på att jag skriver detta mer för min skull än er.

Ni behöver inte läsa.


Jag har ont, i min själ.

I hela min varelse.

Jag är trasig och jag vet inte om jag går att fixa.

Jag ifrågasätter alla omkring mig och kan inte lita på att folk faktiskt tycker om mig, varför skulle de?

Jag är ingenting speciellt.

Jag är bara jag och jag är inte ens bra på det.

Jag är besatt av böcker men har knappt läst ut 3 stycken de senaste åren.

Jag äskar att stå på scen, men jag kan inte ta mig till mina drama lektioner.

Jag är nyfiken och älskar att lära, men jag gör aldrig någonting.

Scouterna är min andra familj och en plats där jag alltid känner mig hemma, inte längre och jag har slutat.

Jag älskar att skriva, har inte skrivit något på väldigt väldigt länge.


Jag vet inte om ni har förstått detta, jag tror att jag har sagt det förut men ibland, större delen av tiden, avskyr jag mig själv. Hatar ibland.

Mitt huvud är i ett konstant tillstånd av en trasig skiva på en skivspelare.

Om och om igen.

Du är värdelös. Ingen tycker om dig. Du är ett misslyckande. Du är ett slöseri med syre. Du är ful. Helt jävla meningslös. Du kan inte ens se att de hatar dig. Ingen bryr sig. Du kommer bli ensam. Alla kommer lämna dig. Du är osynlig. Du är ensam.

Efter ett antal år så blir väggarna jag behöver bygga upp om och om igen allt svagare och håller allt kortare.

Detta kan bero på att jag aldrig riktigt fått någon hjälp.

Jag fick piller som aldrig fick någon uppföljning då jag ramlade ur systemet.

Jag har haft 7 olika samtalskontakter under 4 år.

Varav jag kände mig säker och nöjd med 3 och en halv och de lämnade mig.

Jag då som har en extrem rädsla över att bli övergiven tog inte detta så där väldigt bra.

Tack vare denna rädsla och en erfarenhet (som mycket möjligt bara kan ha varit i mitt huvud) av att vara så gott som osynlig i tre år, så skjuter jag nu alla ifrån mig.

För om jag skjuter de ifrån mig så lämnar de mig på mina villkor och inte deras.

För i mitt huvud finns inga tvivel på att de kommer lämna mig.

Jag hatar det här och är så otroligt jävla trött på att gråta.

På ensamheten inom mig som slukar mig inifrån. På smärtan som kommer med den och på tomheten som kommer efteråt.


Förlåt jag ska sluta nu.

Ni är underbara, det är inte jag.

(Gammal bild)


Kram, Malin

Vi är alla lika, alla behöver vi andas och har ett hjärta som slår. Ändå är vi alla unika, som våra fingeravtryck och irisar.


The following will be translated through Google Translate and then checked by me, there might still be a few errors and I apologies for that.

Thank You for reading!

Hi

This post will not be positive, it is sure to contain some falsehoods but that is what's in my mind without a filter.

I apologize in advance, but keep in mind that I'm writing this more for my sake than your's.

You do not have to read.



I'm in pain, in my soul.

Throughout my whole being.

I'm broken and I do not know if I can be fixed.

I question everyone around me and can not trust that people actually like me, why should they?

I'm nothing special.

I'm just me and I'm not even good at that.

I am obsessed with books but have barely read 3 in recent years.

I want to stand on stage, but I can not take myself to my drama lessons.

I am curious and love to learn, but I never do anything.

The scouts are my second family and a place where I always feel at home, not anymore and I've quit.

I love writing, have not written anything for very long.



I do not know if you've understood this, I think I've said it before, but sometimes, most of the time, I despise myself. Hate even sometimes.

My head is in a constant state of a broken record on a turntable.

Over and over again.

You are worthless. Nobody likes you. You're a failure. You're a waste of oxygen. You are ugly. Completely meaningless. You can't even see that they hate you. No one cares. You will be alone. Everyone will leave you. You are invisible. You are alone.

After a number of years, the walls I need to build over and over again become weaker and hold a shorter time.

This may be because I never really got any help.

I got pills that never got any follow-up when I fell out of the system.

I have had 7 different call contacts for 4 years.

Of which I felt safe and satisfied with 3 and a half and they left me.

I then, someone who have an extreme fear of being abandoned, did not take this very well.

Thanks to this fear and an experience (which may very possibly only have been in my mind) of being almost invisible for three years, I now push everyone away from me.

Because if I push them away, they leave me on my terms and not theirs.

Because in my mind there is no doubt that they will leave me.

I hate this and am so incredibly fucking tired of crying.

On the loneliness within me that extinguishes me from within. On the pain that comes with it and on the emptiness that comes afterwards.



Sorry, I'll stop now.

You are wonderful, i'm not.

(Old picture)


Love, Malin

We are all alike, we all need breath and have a heart that strikes. Nevertheless, we are all unique, like our fingerprints and irises.

Likes

Comments