Nu var det ett bra tag sedan jag skrev sist, tiden bara flyger förbi. Sedan sist jag skrev så har det iallafall hunnit hända en del iallafall. P's syster tog studenten, min bonussyster fyllde år, jag har fått diagnosen Asperger (vilket jag återkommer till senare), jag har bestämt mig för att spara pengar för att kunna plugga till det jag verkligen vill, papperna om invaliditetsundersökningen har skickats in, jag spenderade 3 nätter hos farmor ute i skogen (snacka om terapi för själen) och jag har hamnat i en period där jag behöver städa för att kunna släppa saker i skallen. Det hamnade förmodligen i o ordning men det är ganska oviktigt.

Nu till det jag ville skriva om från första början, nämligen hur det gick till när jag fick Aspberger som diagnos, hur diagnosen påverkar mig och min vardag och det faktum att det i många fall är svårare att se diagnosen hos tjejer än hos killar.

Så länge jag kan minnas har jag känt mig annorlunda, osäker och som att jag inte riktigt passar in någonstans. Jag har haft svårt at behålla vänner och dom jag verkligen fått har haft riktigt dåligt inflytande på mig eller inte orkar med mig för att jag är som jag är.
Skolan var riktigt tuff för mig och det hjälpte inte att jag blev mobbad dagligen för allt mellan himmel och jord.
I gymnasiet hamnade jag i en period där jag desperat försökte passa in trots att jag egentligen bara ville vara ensam och göra det jag mådde bra av, jag visste ju inte vad som var fel, bara att det slutade med att folk började mobba mig för att jag inte passade in. Det slutade med att jag isolerade mig helt efter ett tag.
Jag har alltid fått höra att jag inte ska googla problem, men 2015 fick jag nog och börja försöka förstå vad mina problem kunde bero på. Efter inte allt för långt sökande slutade alla "symtom" jag sökte på i Asperger. Dock så var det så sjukt mycket som hände i livet då, så tankarna om diagnoser försvann mer eller mindre. I slutet av det året kom ångesten igen, att jag alltid vid stora tillställningar får mer eller mindre panik, jag blir grinig och det slutar ALLTID i tårar och att jag blir så fruktansvärt trött. I början av 2016 i samband med prat om mina diagnoser tog jag upp med en psykolog att jag misstänkte Asperger. Men jag har ADD, är bipolär och har PTSD och han förklarade noga att vissa diagnoser liknar varandra men att jag absolut inte kunde ha Aspberger. Det kändes så fel men jag gav mig där, han borde väll veta bäst då han är psykolog och utbildad? Sen fick jag en kanonbra psykolog och då tog jag ytterligare en gång upp att jag misstänkte Aspberger, han sa på en gång att han inte trodde det men att han skulle göra en utredning om det verkligen var det jag ville. Det var en extremt jobbig och känslofull utredning men på slutet så var det ganska uppenbart, jag hade diagnosen och det var inga snack om den saken. Han dubbelkollade med min läkare som inte alls sett tecken på Aspberger innan, men efter att dom gått igenom svaren från utredningen så höll även hon med om att diagnosen skulle in i mina journaler. Psykologen förklarade för mig att det är långt ifrån alltid man ser på tjejer att dom har vissa diagnoser. Killar agerar mer utåt och ganska tidigt medan tjejer "maskerar" sina problem på ett helt annat sätt. Det finns alltså dom tjejer som kan gå en livstid och känna att det är fel på en utan att dom får något svar på varför. Det är rent förjävligt faktiskt, därför är det av största vikt att man faktiskt står på sig när något känns fel, även läkare och psykologer är människor. Och ibland måste dom se saker i detaljer för att problemen ska bli lika uppenbara som dom är för dig.
Till hösten ska jag på ett introduktions möte i autismgruppen , där kan jag förhoppningsvis få hjälp med vissa av problemen som ställer till det för mig i vardagen. Det känns dock något som alla med autism borde testa på, även om det är tufft så finns det en chans till bra hjälp där❤️

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Som den extremt långa rubriken lyder så tänker jag skriva om min psykiska ohälsa, varför jag har den och vad jag gör åt den. Som så många gånger förr har den varit uppe på tapeten men jag kände att det var dags att ta upp det igen, men ur ett helt nytt perspektiv!

När jag var liten var jag faktiskt ganska "normal" enligt dom i min närhet. Jag ÄLSKADE att pratat med folk och göra saker. Men nu har jag har mått riktigt psykiskt dåligt i snart 16år. Jag blev utsatt för övergrepp när jag var liten, min relation med min biologiska mamma var minst sagt urkass, det var polisförhör, vi flyttade och där började 8år av mobbning. 8 JÄVLA år! Detta var några av dom faktorer som gör att jag idag har svårt att anpassa mig till samhället.

Jag har ADD, PTSD, Bordeline och övervikt/ätstörningar. Det är det som är utrett och klart, även om fler spekulationer finns.
Nu ska jag även påbörja 2 utredningar då jag visar starka tecken på att ha dessa diagnoser. Det är bipolär sjukdom och Asperger.

Det kanske inte låter som en big deal men jag kan lova att det försvårar det mesta. Jag är ofta på ett konstigt humör, även när saker är bra så finns det alltid en osäkerhet och nedstämdhet där.
Sen kan saker vara åt helvete och då fungerar ingenting. Jag får minnesluckor, blir lätt arg/ledsen och jag kan varken sova eller socialisera mig.
Värre är det dock när saker är "bra", jag gör sjuka saker utan att ens minnas hälften efteråt och det kan hålla i sig ett tag.
Det finns också ett offline mood då jag inte känner ett skit, jag är bara helt tom.
Självklart finns det dom stunder och perioder där jag är relativt glad och lättroad också.


Jag hör så jävla mycket skit rent utsagt från folk som tror sig veta det mesta. Hur jag borde göra vissa saker, hur illa jag beter mig, hur arrogant jag är, att det jag säger inte låter trovärdigt osv. Och helt ärligt, det har tagit så satans hårt på mig. Jag har kämpat för att vara alla till lags trots att jag inte ens vet va fan jag gör för fel ( uppenbarligen så vet jag ju vid det här laget att jag gör en hel del fel omedvetet). Jag går hos en psykolog, tar mina mediciner, träffar läkare och försöker läsa på och bli mer insatt i vad mina diagnoser betyder. Mer än så kan inte jag göra och det accepterar mina nära.
Jag kämpar för att sluta se mig själv som ett offer (vissa dagar går även det åt skogen) då det som har hänt är en del av mitt förflutna, även om min PTSD vissa dagar gör det svårt att faktiskt inse att det är just det förflutna och inte min nutid.
Dessutom gör jag mitt allra bästa med att försöka att acceptera att jag är som jag är, gör som jag gör och tänker annorlunda många gånger, det är INTE mig det är fel på. Det är bara alla motgångar jag stött på som gör livet till en lite större utmaning än vad jag just nu kan hantera. Därför är det EXTRA viktigt för mig att fokusera på att må bra och inte lyssna på vad folk säger. För då tar all ork slut

Och med den här novellen vill jag bara ha sagt att tänk er för innan ni dömmer någon. Ni kanske tror att ni vet mycket men jag garanterar att det finns mer. En diagnos kan visa sig på miljoner olika sätt, så bara för att du vet en del så är det långt ifrån att du vet hur just människan du träffar fungerar. Alla människor har sin egen kamp, det här är mina. Och jag hoppas att ni som känner mig kan ha i åtanke att jag har just dom här problemen. Våga prata med mig istället för att tro en jäkla massa, det händer att ni kan tolka mina svar helt olika från gång till gång, men det jag menar är alltid detsamma

Likes

Comments

Har inte skrivit på ett tag nu. Förra helgen valde jag att lägga all tid jag kunde på min man och våra djur, ibland behöver man ta en paus ifrån allt och bara njuta av sina nära. Dessvärre har jag inte blivit frisk än, har burit ut hostan emot illamående och spya. Inte så jäkla mysigt. 4 veckor som sjuk tar verkligen på både kroppen och psyket. Men förhoppningsvis blir det bättre snart❤ fick dessutom min glossybox i måndags, en behövlig present till mig själv.

Likes

Comments

Den sitter nog bara i min skalle, men det gör verkligen inte saken lättare. Just nu är jag i en period där det pendlar mellan djupa depressioner och oövervinnelig glädje och energi.
Men när allt känns sådär jobbigt tar allt bara stopp, jag var sjuk i över två veckor och då försvann all ork. Just i skrivandets stund(och som det varit hela dagen) mår jag så sjukt dåligt. Jag känner mig som en dålig fru, matte, barnbarn, dotter och vän. Jag kämpar så jäkla hårt med att få ihop mitt liv men ändå så känns det som att så många inte märker det. Är jag verkligen en sån jäkla dålig människa som både andra och jag själv får mig att känna mig som? Ska min vikt få avgöra vem jag är som person? Ska alla mina diagnoser få hindra folk att faktiskt acceptera mig? Ska sexuella övergrepp när jag var liten och en våldtäkt för något år sedan få avgöra mitt värde?
Men om inte jag kan sluta att se ner på mig själv, hur ska då andra kunna det?


Jag är "skadad" och det vet jag, jag har en jäkla massa diagnoser och det vet jag också. Jag är långt ifrån den enda människa som ligger vaken om nätterna med en klump i magen. Och jag är garanterat inte den enda människa vara känslor och tankar säger emot sig själv konstant.
Det finns så sjukt mycket som jag behöver jobba med och vissa dagar är verkligen en kamp. Men jag har min man och min familj, även om det ofta känns som att jag inte förtjänar att ha dom i mitt liv så är jag så tacksam för att dom finns. Det får saker att kännas lite lättare att kämpa för

Likes

Comments

Har spenderat dagen med att kolla på Reign, en helt underbar serie som jag knappt kan slita mig ifrån. När jag inte har gjort det så har jag kollat på vavvor på blocket, hur jäkla söta är inte dom små liven! 😍
Mina två har blivit så stora, men tyvärr så kan ingen av dom ställas ut (vilket jag så gärna vill) . Lillie fyller 4 år till sommaren, det gör så ont i mitt mattehjärta att veta att hon vantrivs där vi bor. Vet inte vad jag ska göra.
Min minsta, Dora, fyller 2 nu i mars😍 hon ligger dock efter i utvecklingen så hon är som en valp i psyket.
Tänkte slänga in lite valpbilder på lillie och Dora så att ni kan bli lila förälskad som jag är ❤

Likes

Comments

Som rubriken lyder så har den här dagen burit med sig extremt blandade känslor vilket inte är ovanligt med mina diagnoser, idag var det dock jäkligt intensivt.
Har haft mys med hundarna halva dagen, fixat lite i min sminkhörna, sorterat räkningar och planerat inför helgen då vi ska fixa i köket 😁

När P kom hem så åkte vi in till Örebro och hämtade mat, så nu är veckohandlingen avklarad. Innan hemfärd blev det en sallad ifrån subway men den åt jag upp istället för att ta kort på. Väl hemma så fastnade vi framför tv:n. Först Parnevik och sen ung och bortskämd, skämdes verkligen ihjäl!

Det är den bra halvan, jag har gråtit flera gånger över småsaker. Saknat människor som jag brukade stå nära och verkligen funderat på hur jag ska gå till väga för att få ordning på saker och ting. Humöret har pendlat fortare än själva f*n idag, men när p masserar min hårbotten tills han somnar så känns dom flesta problem så små. Jag har ju trots allt honom, resterande del av familjen och hundarna❤

Likes

Comments

Första dagen som känns helt okej efter att ha legat sjuk i två veckor. Är fortfarande slemmig men betydligt piggare. Idag har vi mest vilat, Dora har äntligen lärt sig att öppna dörrar (om dom är lite öppna såklart) ❤ Är så sjukt stolt.
Jag och P unnade oss dessutom lite kladdkaka idag, tror inte att den lilla mängden gjorde så mycket.
Har många planer tills imorgon så förhoppningsvis blir lite gjort iallafall.

Godnatt ❤

Likes

Comments

Har sovit halva dagen idag också, men har hunnit med att titta på några filmer ock kramas med mitt hjärta i soffan :) har haft en sjuk ångest mitt på dagen, men det känns lättare nu som tur är. Det är jäkligt jobbigt när humöret är som en berg och dalbana, även om även det har blivit bättre på sista tiden. Nu ska vi mysa i sängen och kolla om det finns något bra på Netflix. Godnatt ❤

Likes

Comments

Struntade faktiskt i att blogga igårkväll och valde att sova istället. Sov från kl 12 till kl 12 då jag vaknade och åt frukost. Sen somnade jag tills kl 18. Jag och p lagade middag och nu är det mellomys ❤ tänker försöka lägga mig tidigt ikväll. Psyket är bättre efter all sömn men kroppen och min förkylning kräver betydligt mer sömn efter 2 veckor med nästan ingen alls

Likes

Comments

Ännu en natt med sömnbrist så har spenderat dagen i soffan med hundarna❤ delar några bilder på min krångelvavva som skulle åla sig runt i en timme innan hon blev nöjd.
Nu ska jag försöka sova och hoppas att sömntabletterna hjälper. Godnatt ❤

Likes

Comments