Jag är här med ett påklistrat leende för att dölja alla såren står jag kvar på samma plats som förra året. Försöker vara uppåt men allting jag ser är samma gamla ångest,  samma problem. Jag har kvar samma gamla tankesätt och jag faller ner. Jag bor kvar på samma gata & är kvar i samma hus, i samma mörka lägenhet som förut var ljus.
Jag har tappat alla tankar om allt vad jag vill bli för det är samma mörka moln med samma jävla skit. Det finns inget nytt, det är samma steg varelse jag går i solsken eller regn, alltid samma ansikten och jag är kvar på samma plats och det händer inget nytt om sanningen ska fram. Det är alltid samma frågor om hur min självkänsla känns och jag har alltid samma löften om att ändra mig, det är alltid samma tankar som snurrar i mig. Jag tänker ofta att det borde vara skönt med lite variation. Jag är så fast i det här.
Allting går emot mig och jag är snart beredd att släppa greppet,  det är det där greppet jag skulle ha släppt för flera år sedan, 2008- då livet enligt mig var som jobbigast men den tiden är ingenting i jämförelse vad det är nu, vart jag står idag & hur jävla dåligt jag mår. Jag är så rädd för mig själv, att lägga snaran runt min hals, att lämna världen och fly från allt. Det är enda som håller mig vi liv är min pojkvän, men väntan på honom är ett blödande sår, att ständigt stå ensam och bara vänta på ingenting. För livet med en livspartner som söker sambovisum är ett helvete.
Jag är inte redo för krig, jag har lagt ifrån mig mitt vapen, jag är inte längre lika vaken. För min livskraft har försvunnit med tiden och jag väntar på min pojvän som ska rädda mitt psyke, det där som gör så jävla ont, för när fan ska livet vända för mig? När ska saker sluta gå emot mig? När ska jag sluta få en jävla massa motgångar? Jag har aldrig mått så dåligt som nu och jag har aldrig fallit bort såhär förut. Mitt mående har gått upp och ner, som djävulens absolut värsta berg-och-dalbana sedan 10 år tillbaka och jag skulle så jävla gärna vilja ändra på allt, allt med mig själv och det som hänt mig runt omkring. Jag vill slå mig själv på käften, då kanske saker inte slutat som det gjorde, men jag har låtit mig själv att falla.
Det är så många som tror att inget bryter ner mig, men jag kan inte förklara för någon som inte vet eller känner som jag. Hur min psykiska ohälsa har eskalerat till en sådan grad att jag inte kan hantera, jag försöker men det är så jävla svårt, och jag vägrar att prata med personer jag håller nära & personer jag litar på. jag vill inte ha uppmärksamhet medans jag vill egentligen skrika ut min ångest, så högt att alla hör.
Jag vaknar alltid upp med den skakande hatade känslan som jag många nätter får klara av ensam "han kanske inte blir godkänt". Man ska inte tänka så, jag vet, men känslan finns ändå i mitt inre, i mitt bakhuvud. En känsla jag vill vägra att känna. Jag vill sjunga om frihet men dagar som dessa så känner mig liten, så snälla ta mig ut ur min ångest. Jag söker efter hopp för vinden blåser så jävla hårt och det är oavsett årstiden. Jag gråter när ingen ser pågrund av en plågad själ. Jag följer ett spår men vet inte vart det tåget är och jag har ingen biljett så jag får inte åka med. Sjukdomen jag har är ett helvete på jorden, diagnos 2009 och den har fortfarande inte släppt mig fri, fight for freedrom, tro mig, jag försöker.
Jag är ett exempel på en saga som inte slutar med ett lyckligt slut. Jag har åskådat ett tag men nu är det dags att sluta leva för jag vill inte berätta sagan som ingen vill höra. Jag vet att jag är stark men lågan har brunnit ut, det känns som att hela livet är slut för jag är trött på mobbas och ständigt se över axeln & är vaken hela natten i hopp om ett ljus. Jag vill göra sådant som andra folk, jag vill skaffa jobb och göra mamma & pappa stolta. Jag vill flytta någonstans där jag trivs och vara fri. Jag är så trött att vara fången på rummet bland min ångest och saker som håller mig bunden. Det är sådana grejer som gör att mamma är orolig och ringer och frågar hur jag mår. Jag har tappat balansen, jag har så jävla ont. Jag försöker blicka framåt fast jag vet att jag bara kan blicka tillbaka just idag. Ingenting förändras och jag släpper mina drömmar nu. Mina tårar är äkta och hatet för mig själv är gränslöst, mitt självförtroende är på botten. Jag är så svag nu och det ända som håller mig vid liv är hoppet om ett godkännande från migrationsverket och jag hoppas det sker snart, så jag kan må bättre, så jag kan må bra. Jag saknar att gå ut, jag kan inte göra det saker som ni andra tar förgivet för själv så gräver jag ner mig. Jag är en helt annan person idag jämfört med mig själv för bara ett år sen, jag vill inte gå in på detalj om allt som har hänt, men saker idag är inte samma som förut och jag vill hitta mig själv igen.
För jag försöker alltid hålla fast i den stund då jag känner något men jag saknar min personlighet och jag driver bara längre bort. Jag har tappat hela biten, den som höll ihop allt och det ligger hela tiden där och gnager i mitt huvud. Jag känner bara föraktelse och det är en främling i min spegelbild. Jag vet inte vem jag är eller vart jag ska. Och om inte detta var nog så blir allting en större kamp för varje dag som går för jag kan inte somna men vill inte vara vaken & ibland vill jag rymma och inte vara kvar här. Livet borde ha varningsskyltar och säkerhetstgräns.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments