View tracker

Hallå!
Legat i soffan halva dagen & spelat, och har umgåts med Felicia nu på kvällen ☺ Åkte mest runt men träffade bland annat Elin Sundell, Frida Wennström och Emelie Nyström, trevlig och bra fredagskväll helt enkelt! 😂

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Hej hej hallådär!

eftersom att jag är arbetslös, saknar inkomst osv så har livet stått helt jävla stilla sedan januari. Men nu börjar det ta en vändning då jag äntligen har fått gå på en intervju som för en gång skull kändes riktigt bra, dock är det en restid på en timme med bil, men det är det värt! Och så ska jag/vi kolla på en 2:a nästa vecka, fortfarande i Finspång men men..

Sen är min pojkvän äntligen påväg hem!!! ❤
Den 17 Februari 2014 ansökte vi om sambovisum för att han ska kunna få bo i detta land. Och för två dagar sedan, nästan 1 år och 2 månader efter ansökan fick vi beskedet.  Han är påväg nu, han kommer snart, min andra halva kommer hem iiih 😍

Senaste veckan/veckorna har jag även träffat några vänner jag har tappat kontakten med, vänner som jag absolut inte vill ska försvinna ur mitt liv. Förra helgen festade jag tillsammans med Cassandra, Elin S och Lina. I fredags lunchade jag på stan tillsammans med Elin Y. Och i lördags åkte jag till Johanna för att träffa henne (!) och hennes flickvän =) länge sen jag träffade alla dessa men mitt hjärta känns bättre nu över att ändå känna att det finns människor  där ute för mig.

Likes

Comments

View tracker

Jag är här med ett påklistrat leende för att dölja alla såren står jag kvar på samma plats som förra året. Försöker vara uppåt men allting jag ser är samma gamla ångest,  samma problem. Jag har kvar samma gamla tankesätt och jag faller ner. Jag bor kvar på samma gata & är kvar i samma hus, i samma mörka lägenhet som förut var ljus.
Jag har tappat alla tankar om allt vad jag vill bli för det är samma mörka moln med samma jävla skit. Det finns inget nytt, det är samma steg varelse jag går i solsken eller regn, alltid samma ansikten och jag är kvar på samma plats och det händer inget nytt om sanningen ska fram. Det är alltid samma frågor om hur min självkänsla känns och jag har alltid samma löften om att ändra mig, det är alltid samma tankar som snurrar i mig. Jag tänker ofta att det borde vara skönt med lite variation. Jag är så fast i det här.
Allting går emot mig och jag är snart beredd att släppa greppet,  det är det där greppet jag skulle ha släppt för flera år sedan, 2008- då livet enligt mig var som jobbigast men den tiden är ingenting i jämförelse vad det är nu, vart jag står idag & hur jävla dåligt jag mår. Jag är så rädd för mig själv, att lägga snaran runt min hals, att lämna världen och fly från allt. Det är enda som håller mig vi liv är min pojkvän, men väntan på honom är ett blödande sår, att ständigt stå ensam och bara vänta på ingenting. För livet med en livspartner som söker sambovisum är ett helvete.
Jag är inte redo för krig, jag har lagt ifrån mig mitt vapen, jag är inte längre lika vaken. För min livskraft har försvunnit med tiden och jag väntar på min pojvän som ska rädda mitt psyke, det där som gör så jävla ont, för när fan ska livet vända för mig? När ska saker sluta gå emot mig? När ska jag sluta få en jävla massa motgångar? Jag har aldrig mått så dåligt som nu och jag har aldrig fallit bort såhär förut. Mitt mående har gått upp och ner, som djävulens absolut värsta berg-och-dalbana sedan 10 år tillbaka och jag skulle så jävla gärna vilja ändra på allt, allt med mig själv och det som hänt mig runt omkring. Jag vill slå mig själv på käften, då kanske saker inte slutat som det gjorde, men jag har låtit mig själv att falla.
Det är så många som tror att inget bryter ner mig, men jag kan inte förklara för någon som inte vet eller känner som jag. Hur min psykiska ohälsa har eskalerat till en sådan grad att jag inte kan hantera, jag försöker men det är så jävla svårt, och jag vägrar att prata med personer jag håller nära & personer jag litar på. jag vill inte ha uppmärksamhet medans jag vill egentligen skrika ut min ångest, så högt att alla hör.
Jag vaknar alltid upp med den skakande hatade känslan som jag många nätter får klara av ensam "han kanske inte blir godkänt". Man ska inte tänka så, jag vet, men känslan finns ändå i mitt inre, i mitt bakhuvud. En känsla jag vill vägra att känna. Jag vill sjunga om frihet men dagar som dessa så känner mig liten, så snälla ta mig ut ur min ångest. Jag söker efter hopp för vinden blåser så jävla hårt och det är oavsett årstiden. Jag gråter när ingen ser pågrund av en plågad själ. Jag följer ett spår men vet inte vart det tåget är och jag har ingen biljett så jag får inte åka med. Sjukdomen jag har är ett helvete på jorden, diagnos 2009 och den har fortfarande inte släppt mig fri, fight for freedrom, tro mig, jag försöker.
Jag är ett exempel på en saga som inte slutar med ett lyckligt slut. Jag har åskådat ett tag men nu är det dags att sluta leva för jag vill inte berätta sagan som ingen vill höra. Jag vet att jag är stark men lågan har brunnit ut, det känns som att hela livet är slut för jag är trött på mobbas och ständigt se över axeln & är vaken hela natten i hopp om ett ljus. Jag vill göra sådant som andra folk, jag vill skaffa jobb och göra mamma & pappa stolta. Jag vill flytta någonstans där jag trivs och vara fri. Jag är så trött att vara fången på rummet bland min ångest och saker som håller mig bunden. Det är sådana grejer som gör att mamma är orolig och ringer och frågar hur jag mår. Jag har tappat balansen, jag har så jävla ont. Jag försöker blicka framåt fast jag vet att jag bara kan blicka tillbaka just idag. Ingenting förändras och jag släpper mina drömmar nu. Mina tårar är äkta och hatet för mig själv är gränslöst, mitt självförtroende är på botten. Jag är så svag nu och det ända som håller mig vid liv är hoppet om ett godkännande från migrationsverket och jag hoppas det sker snart, så jag kan må bättre, så jag kan må bra. Jag saknar att gå ut, jag kan inte göra det saker som ni andra tar förgivet för själv så gräver jag ner mig. Jag är en helt annan person idag jämfört med mig själv för bara ett år sen, jag vill inte gå in på detalj om allt som har hänt, men saker idag är inte samma som förut och jag vill hitta mig själv igen.
För jag försöker alltid hålla fast i den stund då jag känner något men jag saknar min personlighet och jag driver bara längre bort. Jag har tappat hela biten, den som höll ihop allt och det ligger hela tiden där och gnager i mitt huvud. Jag känner bara föraktelse och det är en främling i min spegelbild. Jag vet inte vem jag är eller vart jag ska. Och om inte detta var nog så blir allting en större kamp för varje dag som går för jag kan inte somna men vill inte vara vaken & ibland vill jag rymma och inte vara kvar här. Livet borde ha varningsskyltar och säkerhetstgräns.

Likes

Comments

Hej Sverige! Nu är jag påväg hem från flygplatsen och nu ska jag hem och sova! och ikväll åker jag till Annica och förtärar lite -mycket- alkohol =)

Tips om man ska besöka Kosovo:
Toapapper - ha alltid papper i väskan eller i fickan, du har bara ren tur om det finns toapapper på de offentliga toaletterna.

Öronproppar - Det hotellet vi var på hade minsta möjliga respekt som man kan ha för sina kunder. Städa vid 7 på morgonen och tvättar kl 01 på natten, trots att det hörs upp till varenda rum på hotellet! ..

Fjädring - i bilen! Eftersom att vägarna är så dåliga så är det ingen bra idé att åka en skruttig Nissan mickra som förlorat all form av fjädring, du kan inte köra snabbt någonstans och du måste stanna för varje gupp, dem är riktigt kraftiga för sådana bilar.
Respekt - finns fan inte i detta land.Varken för bilister, cyklister eller promenerande människor. Alla tror att det bara är hon/han som tar sig fram och den personen ska alltid gå först, tydligen. De har gärna armbågarna ute också och går riktigt nära. (kanske bara en grej jag reagerar på som svensk?)

Tatuering - visa dem för guds skull inte! Framför allt inte om du är av det kvinnliga könet, alla glor sönder! Ha i alla fall inte nylonstrumpbyxor om du har en tatuering på benet.

Likes

Comments

Vårväder ute och solsken, cirka 14° igår och någon grad kallare idag =)
Var och köpte lite grejer på en jätte stor affär, allt totalt blev 150 kr, vinet kostade 20kr.. Så jävla billigt! Annars har vi druckit kaffe, ätit och gått runt i solskenet. Imorgon är sista dagen sen åker jag hem igen och lämnar min pojkvän kvar här, bara hoppas att han är godkänt inom kort! ❤

Likes

Comments

Vi gör inte så mycket om dagarna, men idag testade jag att äta något som heter Montia vilket är typ bröd med kött inuti, som var asgott! Hittade en fin present till min snart blivande brorson också 👶
Idag har vi varit med min pojkvän största storebror och kollar hur deras nyrenoverade hus blev också, väldigt albanskt hehe 😜

Likes

Comments

Hallå!
Jag åkte hem ifrån cirka 5:45 och klev in på hotellet i Mitrovicë, Kosovo ca kl 17:00, resa en hel dag är inte så kul men värt det!

Igår gjorde vi inte så mycket, och idag har vi gått runt på stan, ätit och fikat, vilat och ätit igen. Nu har vi köpt god öl och är på hotellrummet och ska snart kolla på en film 😃🍺
Om ni är i något balkanland så fråga om maträtten Fli, det är det absolut bästa man kan äta! Och dem har meny med tårtor på nästan alla caféer, så äver om man inte kan språket så kan man beställa 😏

Likes

Comments

Hejdäär! Totalt glömt bloggen.

Igår blev det en heldag med Felicia på stan och bio sen på kvällen: Zootropolis!
I skrivande stund är jag påväg till Skavsta för att ta flyget till Kosovo, till min pojkvän och är borta en vecka. Äntligen, herregud - Halleluja !! :D

Likes

Comments

Det finns inget bättre än ens egna familj, och framförallt i stunder då livet är jobbigt. Min storebror frågade mig om jag ville dricka öl med honom, så jag är där nu och umgås, tack du! 😀 Egentligen skulle jag idag ha åkt till Annica i Linköping men hon blev sjuk nu under natten 😕

Likes

Comments

För exakt 1 år och 4 dagar sedan lämnade min pojkvän detta avlånga land. Han kom hit till Sverige som illegal och blev tvungen att resa tillbaka till sitt hemland för att där ifrån ansöka om visum för att få komma hit. För 1 år och 4 dagar sedan åkte vi tillsammans ner till hans bröder i hans hemland och sökte om sambovisum, igår - för 1 år sedan skickades ansökan in till migrationsverket. Efter det har jag åkt ner till honom cirka varannan månad, i väntan på besked. För 1 månad och 5 dagar sedan hade han en intervju som görs för den ansöker om sambovisum och inte bor i ett EU-land. Och nu ska vi bara vänta på att han ska få sin ansökan beviljad, vilket kan ta allt ifrån en vecka eller 3 månader, det är ingen som vet och det är olika lång väntan för varje individuella ansökningar, vissa har fått godkänt efter en månad medans andra har fått vänta i 2 år. Det är slumpen som avgör.
Det har varit - och är fortfarande - en daglig kamp att kämpa med att ha sin pojkvän i ett annat land, vi kan inte träffas varje dag hur som helst, vi kan inte kramas varje dag, vi kan inte umgås varje dag, vi kan bara prata med varandra över internet.

Jag fick en lägenhet för 11 månader sedan, cirka, och har sedan dess bott ensam - i väntan på att min kärlek ska komma hem. Jag har under den tiden haft ett helvete, jag mår sämre nu än vad jag någonsin har gjort, jag mår sämre än vad jag gjorde 2008 - då jag ville ta livet av mig. Jag har haft 3 olika jobb som jag inte har kunnat behålla på grund av olika anledningar så som dåligt betalt exempel- har fått mer pengar ifrån socialen för fan.
Och så har jag tappat kontakten med en massa fina människor jag ångrar att jag slutat prata med, mycket har varit att jag inte har mått bra och inte har känt för att umgås med någon annan än mig själv. Alkoholen har varit min undanflykt under hela denna tiden, jag har druckit otroligt mycket - på farlig nivå - utan att egentligen ha festat eller varit med någon, jag har supit mig full i min ensamhet och försökt att dämpa min ångest.

Jag har varit vaken långt in på natten då jag inte har kunnat sova och istället legat och tänkt på vad som varit förut och ibland positiva tankar om min framtid - när min pojkvän kommer hem. Tänk hur dåligt man kan må när man är borta i det. Jag vill göra sådant som andra kan, jag vill ha utbildning och ett jobb och för en gång skull göra mina föräldrar stolta. När ska mitt liv vända? För jag är så trött på vara instängd av min ångest och alla saker som håller mig bunden, jag har varit fast på samma plats i så många år nu och jag är så jävla trött på att behöva lida, att behöva gråta mig till sömns. Allt är jämt skit.

Likes

Comments