View tracker

Tänk att ha ett jobb som dom i Criminal minds eller hannibal har. En kvinnlig version av Leif Gw Persson! Synd att jag älskar och vill hjälpa barn för mycket bara. Jag får låtsas istället helt enkelt.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Ja, jag är en jonglör som har många bollar i luften samtidigt. Med detta menar jag att har många projekt igång på en och samma gång. Det är en hårfin gräns mellan att stressa och ha många bollar i luften samtidigt. Mycket handlar om att hitta balansen i det hela och kunna planera och strukturera upp saker och ting. Prioritera och dela upp tiden rätt. INTE gå in i väggen. Hålla humöret uppe och inte bana i väg i en berg-och- dal-bana.
I dagens samhälle SKALL du klara av att ha många projekt på en och samma gång. Du skall kunna få dom, utveckla dom, ha fokus på dom, komma fram till ett bra resultat och slutföra dom. Men för mig räcker det inte att "bara göra det", sedan lägga det åt sidan och börja med nästa nya grej. Nej för mig ska resultatet bli PERFEKT.Vad menar jag då med att resultatet skall vara perfekt? Jo, jag menar att jag skall ha gjort mitt yttersta bästa, inte bara "slänga ihop något" och så får det bli vad det blir. Jag skall känna att jag åstadkommer perfektion. Om det t.ex. gäller en föreläsning skall och vill jag ju få ut mitt budskap och att folk lyssnar, känner och tänker efter. Jag vill inte bara stå och babbla om något som för vissa blir som någon slags liknande sago berättelse, plötsligt som de också lyckas somna eller som ingen får ut något av. När det gäller att räkna matte vill jag inte bara räkna det, utan FÖRSTÅ språket, som i sin tur gör att jag förstår sammanhanget och ser matematiken i sin helhet. När det gäller att skriva en uppsatsskrivning vill jag lära mig mitt sätt att studera på, lära mig att hålla mig innanför ramarna, dvs. begränsa mig, korta formuleringar, hitta svar på mina frågor m.m. Men jag vet att mina höga förväntningar om att uppnå perfektion också gör att man ibland, när man minst anar det, nästan lyckas gå in i väggen helt. Man går inte upp steg för steg i en trappa, tänker långsiktigt alltid, utan man lyckas ha tagit sig två stora kliv, och helt som det är befinner man sig på toppen av trappan. Ja jag lyckades skriva klart en akademisk uppsats men jag hann aldrig reflektera över vilken strategi jag använde och fann mig för att kunna skriva den. Detta för att jag hade så mycket annat att göra samtidigt. Vi blir alla tömda på energi och ork av saker som MÅSTE göras, allt på en och samma gång. Och oftast glömmer vi bort de småsakerna som är värda mer än guld som kommit under vägens resa MOT målet. Vi glömmer bort dom,ser dom inte, hinner aldrig reflektera över dom just för att vi ständigt skall utsättas för stress. Vi hinner knappt ens att andas...

Likes

Comments

View tracker

För någon vecka sedan frågade min mentor mig om jag hade lust att hålla i en av mina föreläsningar för linjen SMF (studiemotiverande folkhögskolekurs) på skolan jag går på. Eftersom jag är en eldsjäl som verkligen brinner för ämnet ADHD och allt vad min föreläsning innehåller samt vill sprida ett budskap till alla de själar som är eller har befunnit sig i samma sits som jag själv gjort en gång i tiden och även vill sprida kunskap till de som bara nuddat lite lätt vid ämnet ADHD och som levt sina liv utan bekymmer, tackade jag givetvis ja till detta erbjudande. Trots att man stått där innan, framför alla de som skall lyssna på vad du har att säga, så kände man att hjärtat slog och pulsen var över det normala värdet. Jag var nervös, men det släppte ganska så fort, efter si sådär 5 minuter. Denna gången var min målgrupp en annan än den jag föreläste till förra gången. Denna gången skulle jag föreläsa till ett gäng ungdomar som var i min egna ålder, som skall bli motiverade till att börja studera igen och som mig, även de (en del av dom i vart fall) har ADHD. Äntligen var jag i mitt rätta element! Men det jag särskilt lade märke till var att när jag kom in på mitt förflutna och hela denna delen kring missbruk/självmedicinering såg jag att många av de som lyssnade kände igen sig, nickade ja på huvudet och släppte mig inte med sina blickar. ingen i lokalen gjorde det. Alla satt och tog in allt jag pratade om.. Det syntes i deras kroppsspråk och i deras ögon. Det syntes att jag lyckats PÅVERKA dom med mitt budskap, och jag kände själv att jag påverkat dom med det för jag själv kände av mitt engagemang att nå varenda själ där inne med mitt budskap, med min historia. Ja min puls var något heeeelt utöver det normala. Min puls steg och ökade kraftigt under den timmen som jag föreläste. Den var under den timmen högre än vad den var alldeles i början, då nervositeten helt plötsligt slår på. Och något jag heller aldrig glömmer är att efter ungefär 10 minuter som jag föreläser om en särskild period i mitt liv, förklarar HUR jag förändrande min egna situation och VARFÖR jag gjorde det, helt plötsligt möts av en sådan energisk applåd som får mig att tappa andan, bli mållös under några sekunder. Killen som applåderade kände av mitt engagemang, han kände av mitt budskap, min kamp, min förändring. Och jag glömmer heller aldrig när jag satt på bussen på väg hem från GA (Gustav Adolfs torg) idag efter föreläsningen och skolan. Min blick möter en killes blick. En kille jag kommer ihåg från föreläsningen och som satt längst i lokalen med en hörlur i ena örat. Hans blick mötte min, han nickade hej och log. Det tar jag som att även han lyssnade och tog åt sig budskapet.

Likes

Comments

Sydamerika. Målsättningar. Föreläsningar. Studier. Träning. Vänskap. Familj. Självständighet. Frihet. Rutiner. Ödet. Malmö. Socionom. Reflektion. Spontanitet. Positivitet. För(ändring). Kvinnlighet. Passion. Kunskap. The world is mine!!!!!!

Likes

Comments

Maskerna faller åt sidan och visar era verkliga jag. Ni har helt glömt bort försvarsmurarna ni i vanliga fall har runt omkring er. När jag sitter på stadsbussen 7 mot Lundsbäck räcker det gott och väl att bara ta en titt omkring mig på alla de nakna, mänskliga varelserna jag ser. Det finns situationer då de håller sig själva under strikt kontroll med fastklistrade leenden på läpparna, medan fönstren till själen, dvs. ögonen säger något helt annat, nämligen sanningen. De utrustar och förbereder sig själva för ett osynligt krig och skyddar sina svaga punkter med sina liv. När någon ser det blir du nervös. Jag vet, för jag såg att du blev nervös genom ditt kroppsspråk. Men det de inte anar är att de i själva verket är i kamp med sig själva och fruktar vad de är, vilka de är, varför de känner och tänker som de gör. De är inte bara främlingar för sig själva, vi ALLA är främlingar för varandra, eftersom kamouflaget inte bara sitter i alla de olika leenden vi kan ge utan i så mycket mer.

 

 

Likes

Comments

Bara för jag är kvinna och du man (utländsk, psykopat och totalt hjärndöd) behöver inte det betyda att jag inte vågar lyfta min hand mot ditt ansikte! Jag fruktar inte män som är känslokalla och egoistiska. Jag fruktar män som älskar, tar hand om och respekterar sina kvinnor.

Likes

Comments

Jag kan knappt bärga mig tills jag börjar studera på universitet. Låt tiden gå fort nu!

Likes

Comments

Äntligen har jag påbörjat den omtalade och klassiska boken, brott och straff!

Likes

Comments