“We are the girls with anxiety disorders, filled appointment books, five-year plans. We take ourselves very, very seriously. We are the peacemakers, the do-gooders, the givers, the savers. We are on time, overly prepared, well read, and witty, intellectually curious, always moving… We pride ourselves on getting as little sleep as possible and thrive on self-deprivation. We drink coffee, a lot of it. We are on birth control, Prozac, and multivitamins… We are relentless, judgmental with ourselves, and forgiving to others. We never want to be as passive-aggressive as our mothers, never want to marry men as uninspired as our fathers… We are the daughters of the feminists who said, “You can be anything,” and we heard, “You have to be everything.” -/. Courtney Martin

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Jag har funderat på vad som gjorde att jag vände min ortorexi och började bli frisk. Det var när jag slutade kämpa emot. Det var jobbigt. Det jobbigaste.

Att tvinga mig själv sova istället för träna på morgonen, titta på ett helt tv-program utan att släppa fokus, äta mat jag tidigare inte ätit, bryta mönster, läsa forskningsrapporter istället för bloggar.

Det var tufft att sakta ner för kroppen slappnade av vilket gjorde att fysiska symptom på utmattning började visa sig. Kroppen hade viskat om dessa under lång tid till mig, yrsel, trötthet, dåligt minne, men nu SKREK den. Jag kunde inte ignorera den längre, jag fick gå rakt igenom det. Yrsel och panikattacker, hjärtklappning, rädsla, jag trodde jag skulle dö nästan varje dag.

Men nu vet jag att man inte dör, man börjar leva. Det går. När jag tagit mig igenom den värsta tiden, utan att fly in i träning och kostregimerna, vaknade jag ur min dvala.

Tiden innan och tiden efter är annorlunda. Man går aldrig tillbaka, man vill inte. Man kommer på att man inte mådde bra innan man tog tag i sitt problem heller.

Jag vet fortfarande inte exakt vad jag vill och det är helt ok. Jag vet i alla fall vad jag INTE vill och det är tillbaka.

Likes

Comments

Vad händer när det råder en uppfattning i samhället om att det är "allt eller inget" som gäller när det kommer till vår hälsa? Finns det potentiella nackdelar med att redovisa vartenda träningspass du gör i sociala medier? Med att tvinga anställa att träna? Med att värdeladda och kategorisera mat som "ren" eller "oren"? Är det en slump att ortorexi blir vanligare när snart ingen plats är fredad från hälsopropagandan? Vi tror att det finns nackdelar med detta samhällsfenomen, vi vill uppmärksamma läsare på det och samtidigt ge vår bild av vad en ortorektiker är utifrån vår egen erfarenhet. För, en ortorektiker tränar inte för att må bra, utan för att slippa må dåligt.

De senaste veckorna har media plockat upp tråden Ortorexi vilket lett till att en del mer och mindre upplysta debattinlägg har gjorts i tidningar och TV. Ortorexi är ett fenomen som blivit allt vanligare och fått mer uppmärksamhet sedan fitnessindustrin under de senaste åren lyckats fånga upp Sveriges befolkning på ett aldrig tidigare skådat sätt med sin, faktiskt rätt så hänsynslösa, marknadsföring och löften om ett lyckligt liv. Bara du tränar på rätt anläggning, har rätt skor, rätt pulsklocka, äter rätt superlivsmedel och "aldrig vilar" från dessa kanaler med "inspiration", bilder på perfekta kroppar och diverse citat om att härda ut. Du vet, det där som ska vara inspirerande och stärkande men som i regel snarare kan klassas som stressande och tärande för många.

Trenden att träna och värna om sin hälsa är med största sannolikhet för många någonting bra. Om en inaktiv person med ohälsosamt leverne gör små förändringar till det bättre i lagom takt så kommer hen må bättre. Inga konstigheter, men det är inte det den här debatten handlar om. Den handlar inte om fredagsmys versus ortorexi. Det har tyvärr förväxlats äpplen med päron och somliga har utnyttjat debattklimatet för att, på bekostnad av de som faktiskt har ortorexi, få göra sina egna poänger och också faktiskt sända ut, vad som kan liknas vid skräckpropaganda.

Nu vill vi dock lämna sensationsrubrikerna för en stund och prata lite om ortorexi ur vårt perspektiv, vi som har eller har haft det.

De råd som basuneras ut i media plockas rätt ofta upp av fel målgrupp. De flesta av oss som följt råden är långt ifrån den kategori som råden faktiskt är riktade till. Vi som tagit åt oss hade förmodligen goda intentioner från början. Vi ville tappa ett par kilo, kanske prestera lite bättre i vår sport eller känna att vi lever lite mer häslosamt.

Så långt är allt väl men det kan gå fruktansvärt snett då vi inte kan göra vad som helst mot kroppen utan att den reagerar. Ett exempel: om en redan hårt tränande individ börjar äta svältkost maskerad i termer som "wholefood" och "clean eating" hamnar hen till slut i svält. När en person är i svält biter kroppen ifrån (för vi behöver faktiskt äta när vi är hungriga och vila när vi är trötta). Plötsligt uppstår det en mängd obehagliga symptom b l a tvångsmässighet, ångest, fixering och oro plus mängder av rent fysiologiska symptom som svullenhet, kramper, låg puls/blodtryck, förstoppning, insomnia o s v.

Den som tar hälsosträvan lite för långt kan utveckla ortorexi även om hen varit helt fysiskt och psykiskt frisk innan. Vem som helst kan drabbas av tillståndet. Det är svårt att märka att ortorexin fått fäste innan det gått för långt och när det spårat ur är det svårt att vända utan stöd och hjälp utifrån. Det beror på att den drabbade har hamnat i en ond cirkel av tvång, ångest och stress och det enda som lindrar tillfälligt är endorfinpåslagen från träningen som utförs. Ångest är obeskrivligt plågsamt och en naturlig reaktion för att slippa den blir att självmedicinera med mer träning och mindre mat. Mer rutiner och tvång. Mindre frihet, mer kontroll.

Som kontrast till vilseledande uttalanden från ”förstå sig påare” delar Miranda här sin egen upplevelse av att drabbas av och leva med ortorexi.

/Lorena Sierra Gustavsson

----

Det debatteras för fullt om ortorexi och träningsmissbruk där ute och jag vill skriva lite om min historia och om hur jag ser på det. Jag tycker det är bra att det nämns men det krävs en nyanserad bild. Jag vill också påpeka att det finns helt fantastiska ställen där man kan få hjälp.

När jag för första gången kom till en PT för att få hjälp för några år sedan var det inte för att jag ville bli starkare eller snabbare, det var för att jag ville bli hel. Min kropp hade gått sönder. Jag hade året innan sprungit ett Maraton med en stressfraktur i foten och nu hade knät gått sönder i en tennismatch. Jag hade opererat korsbandet och ville få hjälp med min rehab.

Jag har alltid ägnat mig åt olika sporter och under just denna period tränade jag hårdare än någonsin, crossfit, löpning, landsvägscykel, styrketräning. Jag visste någonstans att min iver att nå nya mål och bli ännu mer hälsosam gjort att jag mer och mer glidit över i en tvångsmässighet och fixering vid nyttig mat och stenhård träning. Mitt levnadsmönster hade lett till ett negativt hälsotillstånd men jag hade för fullt upp för att inse, eller jag kanske inte ville inse…

Kan man vara för hälsosam? Inte om man lyssnar på vad många tidningar, bloggare, livsmedelsproducenter och "hälsoexperter" säger. Min erfarenhet är dock att om man försöker för mycket kan man glida över i någonting som inte är hälsosamt. När alla kolhydrater, "ohälsosamma livsmedel" och vilodagar plötsligt försvunnit är det inte bara kroppen som går sönder utan också psyket.

Jag märkte det för att min glädje för träningen försvunnit mer och mer och kvar fanns bara stress, ångest, en deppighet och en hormonell obalans som jag försökte lindra med ännu mer träning. Jag tränade inte längre för att må bra utan för att inte må dåligt. Jag slutade lyssna på min kropp och mina känslor och prioriterade träningen högre än allt annat i mitt liv. Min kropp hade ett konstant energiunderskott och det var som att den aldrig riktigt ville lämna mig ifred, den pushade ständigt för att jag skulle vara vaken och alert för att fylla på med energi men jag var dålig på att lyssna. Jag vågade inte släppa min rigida träningsplan och så fort jag ville skippa ett träningspass kom ångesten, värre och värre och jag klarade inte av att gå emot den. Lika dant var det med kosten, jag kunde inte förmå mig att äta något som i min värld var ohälsosamt. Detta gjorde att jag isolerade mig mer och mer. Jag kunde inte leva livet längre.

Här började min resa. Knät? Ja, det läkte snabbt och kroppen blev hel men i mitt psyke och sinne fanns det en hel del kvar att jobba på. Inställningen till träning, till kost, vila och återhämtning. Till mitt liv, till hjärta, hjärna och nervsystem.

Att inse och erkänna att jag inte tränar av rätt anledningar var något av det jobbigaste jag gjort och att sedan ta nya beslut utifrån detta faktum var i början läskigt.

Det var också det modigaste jag gjort och helt motsatsen till vad mina vanor och vissa delar av samhället uppmuntrade mig att göra. Genom stöd, coachning och uppmuntran på ett fantastiskt ställe i Stockholm fick jag hjälp att faktiskt träna mindre och fokusera på rätt saker för att bli starkare. Jag började jobba med att hitta tillbaka till glädjen i träningen och idag har jag mer energi och kraft när jag väl tränar och framförallt är jag så mycket gladare.

Förr fick jag ofta höra att "du är så smaaaal", "du är så vältränad", "du är så duktig och disciplinerad". Det var kommentarer jag knarkade under många år. Men nu, under det senaste året, har jag plötsligt fått höra andra kommentarer som "du är så full av liv", du strålar", "du verkar lycklig och harmonisk". Jag kan säga att jag nu uppskattar de senare kommentarerna betydligt mer.

Ett tag trodde jag inte att träningen någonsin igen skulle kunna vara en del av mig. Nej, jag kommer aldrig bli en elitidrottare, men, detta ger mig också lyxen att kunna träna på det jag tycker är kul, träna allsidigt och varierat. Varje människas hälsa är lika viktig och träningen kan vara något för dig, precis som det är något för mig. Vi tränar bara på olika nivå och på olika saker med olika mål.

Där jag är nu i livet, är målet att slappna av, inte stressa över prestationer, muskler, vikt eller ibland också över vissa mål. En av mina rädslor med att släppa min rigida träningsplan var att mina muskler skulle försvinna och att jag skulle bli otränad. Jag har gått upp ett antal kilo i vikt men förutom det fett som gått till hjärna och organ, är resten muskler. Vi har testat och jag är starkare, rörligare och mer balanserad än någonsin och dagarna när jag faktiskt ser en vältränad, stark, glad tjej som står framför spegeln blir bara fler.

Jag har alltid älskat träning och glädjen jag kan få ut av det. Jag älskar träning tusen gånger mer efter att jag börjat träna av rätt anledningar. Känslan av att jag gjort något roligt och lagom utmanande som gör mig starkare i min kropp och som person. Känslan av adrenalin och endorfiner som pumpar i kroppen och avslappningen efter ett skönt pass. Att få ta i, vara ostoppbar, känna puls, andas, de dagarna som bara blir spontan vila och inget mer. Allt det där friska som också är en del av mig och som jag delar med många andra atleter. Mål som handlat om att lyfta något kilo mer eller bli någon sekund snabbare motiverar inte mig (just nu i livet) och det är helt ok.

Inget kommer gratis. Det finns ingen som kan ta beslut om din egen hälsa utom du själv, men det finns personer som kan hjälpa dig på vägen. Personer som ser dig, dina styrkor och svagheter. Som är experter på att få dig att göra det bästa av det du har inom dig, av just dina förutsättningar.

Jag har nu förstått att träning inte behöver betyda att jag måste plocka bort något annat eller sluta med vissa saker. (För många är detta självkart, men för mig och fler och fler andra är det inte det). Jag behöver inte gå upp kl 05 på morgonen för att träna, eller skippa kolhydrater, eller bara äta "nyttigt". Jag kan fortsätta umgås med mina vänner, äta god mat och LEVA livet, om jag vill, och det vill jag. Träning är en del av mig men det är också mina vänner, god mat, min hund, man och min familj och dem vill jag aldrig mer prioritera bort. Jag tänker fortsätta leva och jag tänker fortsätta njuta och jag tänker aldrig mer låta någon annan än jag själv tala om vad som är bäst för mig, i mitt liv.

Vissa säger att ortorexi inte går att bli frisk ifrån, ur min synvinkel är det ett tillstånd som absolut går att komma ur. Träning kommer inte med ett pris man måste betala, vi måste inte betala med något alls. Träningen är min, den är din, den är allas. Träning är ett privilegium och ingen belöning.

Tänk aldrig att du inte mår "tillräckligt" dåligt, tänk inte "äh jag överlever". Det handlar inte om att överleva, det handlar om att leva.


Likes

Comments

Jag har alltid gillat den här kvinnan, hon säger vettiga saker. Hon är på riktigt.

Intervju i tidningen paus:

–  Man blir så kraftlös i det, att jämföra sig. Det känns som att alla ska på samma buss. Det är ingen som vågar stå kvar och vänta och se om det kommer en annan buss, utan alla springer på bussen som alla andra är på så att du vet att du kommer med. Men den bussen kanske går käpprätt åt helvete.

Att hitta sig själv och vem man är, är en fråga Mia tycker är viktig och som hon ofta ställer sig i väntan på den där bussen.

–  Ibland måste man få stå kvar och fundera litegrann. Vem är jag och vad är bra för mig. Inte vad gör hon, kan jag göra som henne. Det är jättesvårt idag med all hysteri att vara kvar i den där grundkänslan och inte låta andra bestämma vem man är, utan kunna vara kvar i sin egen styrka. Mycket av den kraften går till spillo när man känner att man inte är lika bra som någon annan. Det ä
r den kraften vi behöver oavsett ålder.

När jag frågar hur Mia hitt
at sitt sundhetstänk skrattar hon högt.

–  Jag är inte så jävla sund. Men jag försöker träna, sova och röra på mig, samtidigt som vi äter gott. Jag älskar god mat och att ta ett glas vin. Men det är ju inkomster och utgifter så det är ganska enkelt. Det är inte så svårt men nu har vi börjat inbilla oss att det är det svåraste som finns att få ordning på, att socker är det farligaste som finns. Visst är vi som samhälle idag medvetna om att socker inte är bra, men det är inte heller livsfarligt att äta en bulle då och då; eller att ge barnen glass. Jag tänker att det är balansen som är värd att eftersträva, den egna balansen som passar de egna förutsättningarna. Det känns lite som att vi förlorat tilltron till vårt eget vett och att vi inte litar på det vi själva vet längre.

Som Mia även skriver i den där krönikan, att den här sunda, inre rösten och balansen inte finns längre. Äter någon potatis är det nästan lika med att man är lite dum i huvudet.

–  Egentligen tycker jag att kost och träning är fundamentala grejer som att man skiter och sover. Det är sorgligt och dessutom osexigt när vi försöker bli det optimala och den perfekta dagen innehåller träning och bra kost, när vi kanske inte ens haft tid för våra barn. Man har bara ett liv, och då måste man satsa på rätt kort, annars slösar man bort allt i någon karusell som man inte ens njöt av att åka med i.

Man kan inte låta bli att älska Mia Skäringer och hennes sätt att vara och tänka. Vare sig hon vill det eller inte utstrålar hon en sund sundhet. Hon blottar sina skönhetsfläckar på ett magiskt vis och släpper in oss i en verklighet vanligare än vi vill erkänna för oss själva. Vi är inte ensamma i det som händer, vi är inte e
nsamma om våra skavanker. Nu ska jag vänta på nästa buss, för den här är full.

Läs hela artikeln här: http://pause.se/i-huvudet-pa-mia-skaringer/#more-321

Likes

Comments

Jag gjorde mina slutmätningar igår. Jag kommer nog hänga kvar i någon form i fortsättningen också men jag är så lycklig över vad både de fysiska och psykiska testerna visade igår.

Jag kommer inte dela med mig av alla resultat för det är personligt tycker jag men summa summarum så visar de psykiska testerna nu jämfört med för ett år sedan att min coping och självkänsla har ökat markant, jag har inte heller någon depression eller oro kvar och ångesten är mycket mildare. Ätstörningen är så gott som borta, en liten släng kvar men siffrorna här är fantastiska!

Vad gäller den fysiska delen har min rörlighet förbättrats, jag är Starkare än någonsin! Men jag tränar mindre än någonsin. Min ryggstyrka har gått från att kunna dra 94,67 kg (vilket redan då var bra) till att kunna dra 106,33 kg och vikten då? Den viktiga vikten ja... den jag varit så rädd för, den som bestämt mitt värde.

Jag vill inte skriva så många exakta siffror för jag vet att det kan trigga vissa men det jag vill säga är detta: fettvikt för ett år sedan: ca 15 kg, fettvikt idag: 16 kg.
fettfrivikt då: ca 49,5 kg, fettfri vikt nu: 53.5 kg (detta är alltså muskelmassan)

Summa summarum: Jag tränar mindre, äter mer och har blivit starkare. Fettet behövdes, främst till hjärna och organ.

Allt detta kämpande, diktande, tränande, slitande för INGET mer än ångest, oro och stress och en familj och vänner som kom i andra hand.

Jag är lycklig över att jag valde den svåra vägen.



Likes

Comments

Under mitt år i behandling börjar det mer och mer gå upp för mig att mitt kontrollbehov är större än träningsfixeringen, kostregimen och allt där emellan.

Jag har alltid haft regler för mig själv att följa, inte att jag tvättat mig ovanligt mycket eller kollat spisen 10 ggr utan mer i form av "jag ska gå fram till det trädet och sedan vända" eller jag ska springa i 92 minuter eller jag ska äta den eller den lunchen och sedan gå hem till mamma och då ska hon bjuda på den middagen etc. Så fort jag bestämt i mitt huvud (vad det än är) så måste det bli så. Annars kommer ångesten. När jag var yngre kunde jag äta makaroner med ketchup varje dag i tre veckor utan problem. Det blev en trygghet. Det var svårt att bryta mönster, alltid.

Något jag haft svårt att stå ut med är den känsla av tomhet som jag känner när jag inte gör det jag beslutat mig för och istället släpper kontrollen. Vad händer då?

Jag jobbar nu mycket med att inte tänka ut i förväg utan se vart vägen för mig, utan att ha ett mål. Jag måste inte alltid ha ett mål.

Jag har också alltid haft svårt med känslor som varit annat än positiva och sköna. Alltid velat åtgärda mina känslor. Om jag känt något som inte känts bekvämt i kroppen - då har jag velat lösa det direkt och jag har haft svårt att känna ro i att uppleva saker bara för sakens skull. För då har tomheten kommit, och frågorna, är jag värd det? Vad får jag ut av detta?

Jag har levt med en diffus känsla av att allt måste kännas rätt i kroppen. Allt måste va rätt, kännas rätt. Stämning, rätt tallrik att äta på, rätt glas, ingen radio på, värmen på lagom nivå... Jag har aldrig tänkt på mig själv som en person med kontrollbehov för jag har aldrig haft det i hemmet eller bland mina saker. Jag har varit slarvig.

Mitt liv har verkligen gått i tydliga perioder där varje sak och period har fyllt en funktion i mitt liv.

När jag nu provar att släppa taget en aning och go with the flow lär jag mig att livet fortsätter, inget farligt händer, ångesten och oron avtar ändå och jag blir fri.

Någon som känner igen sig?

Likes

Comments

Jag måste bara dela med mig av en av de bättre texterna jag läst om just träning och samhälle. Just det den säger i första stycket, om vanligt vett, stämmer så bra tycker jag. Vad har hänt med vårt vanliga vett och förmåga att tänka: är detta rimligt? Verkar det bra att jag bara ska äta kvarg och pulver? Behövs det en dietist för att svara på det? Funderar på om vi blivit för osäkra på oss själva för att våga lita på vår egen förmåga att avgöra vad som är bra/mindre bra?

The Slow Death Of Gyms & Fitness: We Were Warned
Posted on Wednesday, 01 April 2015 in Blogs
Hits: 398118175 Comments Print

When did being fit become a modelling contest? Why is exercise now all about entertainment? Why are celebrities the new fitness experts? And someone please tell me how does having a million followers on Instagram make you a nutritionist? Somewhere, somehow, things have gone wrong when it comes to our health. People are confused about "how much to eat" or if "energy drinks are better than water". Really? Common sense itself should answer these questions but why are we so afraid to use it?

Lets take a closer look. These days it seems everyone is a Personal Trainer, Fitness Expert, Nutritonist, or Gym Instructor. You can gain these qualifications online or simply by having a good body and showing it off in a bikini on social media. Models who didn't quite make it in the fashion and beauty world have turned their attention to the fitness industry and have labelled themselves as 'experts' who want to 'inspire' people to look like them. Qualifications? Well they can fit into a size 6 pair of jeans, look good in underwear through a bathroom mirror, and buy millions of followers on social media.

If you are a chef, cook, or waiter at a cafe and handle food then you too can have a qualification as a Nutritionist/Dieitican. There is no regulation against it and this is where the problem begins. These days you can dish out any exercise or food advice on social media and magazines which in my opinion is grossly irresponsible. Sure you may not get adequate insurance but even that process has become somewhat of a joke. The insurance companies are dancing the tango with the qualification providers and we now have loop holes bigger than the ozone layer.

People tell me that I should lighten up because fitness and exercise is meant to be fun and light hearted. Really? You 'inspire' a man with high blood pressure to lift a weight over his head because you told him so through a magazine and you call this fun? It won't be so much fun when he has a stroke at his local gym or in his garage. My favourite are the 'experts' who are advising mums on how to lose their post baby belly. In my opinion this is not a matter of going back to exercise. Carrying a baby and giving birth puts the body under immense stress and trauma that the post natal period of exercise should be treated as rehabilitation not 'fun' exercise.

I understand the whole premise that getting people active and motivated to exercise is the 'main thing' (as so many 'experts' seem to tell me) but what about duty of care? If a doctor prescribes wrong medication to a patient and they have a heart attack you can rest assured the doctor will never be able to practice again. If you prescribe the wrong exercise to someone in the gym and they injure themselves you just shout at them "no excuses" or label them 'soft'. Believe me this is what happens.

You have a responsibility to people when dealing with their bodies and this is not just a matter of making them do what you can do. The reality is they are not you and will never look like you. I'm happy for people to get their qualifications online who genuinly want to help others but you can't mislead them with false hope and dangerous exercises. You can't just tell them to cut out carbs or eat sugar free food because it worked for you and it's what's trending at the moment.

I get that trainers and models want to show off their bodies (I do too) but please don't wear underwear in your advertising and tell me you want to help people lose weight. In any other industry we would have the ACCC come down so hard on them that they'd be shut down for misleading consumers. Why doesn't this happen when it comes to the welfare of people attending gyms or following a 30 day bikini body challenge? Even the fashion industry is making an attempt to protect the integrity of their trade by not using models who are under a certain weight. Although it's questionable at times at least they've brought awareness to the situation.

So what is the answer? Unfortunately I think we are too far gone to change anything. In actual fact it will get worse because vanity and stupidity is a trillion dollar industry that goes hand in hand. All I can do is try to bring awareness to the problem and perhaps make people think twice about the advice they're getting. I want to say that there are a lot of good trainers out there. I've met them, I've taught them, and I've trained with them. I believe they genuinly want to help people look and feel their best but are being brought down by the cowboys who think having a six pack qualifies them as an 'expert'.

I want you to seek out these good trainers. Listen to what they have to say. Usually they're the ones without all the glamour and glitz of photoshopped Instagram photos. They are the ones who are always learning and researching to make themsleves better at what they do so they can help you get better at what you do. But more importantly I want you to listen to yourself. Ask yourself "have I eaten too much? Am I full?" This is probably a good start to your question "how much should I be eating?" You see you don't need a diet and you don't need motivation. You just need to make up your mind about what you want to achieve and then just do it without making a big song and dance about it like you're at a rock concert.

No one is going to give you anything. No one owes you your health. You owe it to yourself because unfortunately there are people in this world who do not have the luxury and choices that you do. Start believing in yourself again instead of all the nonsense and crap that's being fed to us by under qualified and over glorified "experts".

Christian Marchegiani

Likes

Comments

Gillar: http://blogg.svt.se/svett-och-etikett/lite-om-varfor-traning-inte-tillhor-jonas-colting/

Likes

Comments

Ofta blir jag glad när jag läser artiklar och inlägg om ätstörningar/anorexi/ortorexi för jag tycker det är viktigt att uppmärksamma. Men, all publicitet i detta hänseende är inte bra publicitet enligt mig.

I morse läste jag Lisa Jiseis inlägg i Metro och kände mig aningen irriterad. Läs artikeln här: http://touch.metro.se/metro-debatt/den-som-bara-tranar-tre-ganger-i-veckan-har-inget-att-komma-med/EVHods!WQpaDLGX0Sq5M/

Jag vet att detta är Lisas egen upplevelse och den ska ingen ta ifrån henne och hon har full rätt att uttrycka den, vilket hon också gör i sin nya bok "Jag är sjuk".

Det jag vänder mig emot är hennes sätt att utifrån egen upplevelse generalisera utifrån sin egen erfarenhet. Enligt Lisa går det inte att bli frisk, något jag inte alls håller med om.

Jag känner att det är problematiskt att det sprids en offentlig bild av ortorexi som en "sjukdom" och ett beroende som inte går att bli av med. (stycke tre främst i hennes text). Som att det aldrig mer kommer gå att träna på ett "sunt sätt" och av rätt anledningar. Min uppfattning är att det går att bli helt frisk och att man, genom kunskap och verktyg, kan hitta tillbaka till den sanna glädjen i träning. Detta är ju som sagt Lisas personliga resa och erfarenhet men jag hoppas att media och resten av befolkningen har insikt nog att förstå det.

Jag vet av erfarenhet att en text som denna gör att många där ute som funderar på att söka hjälp, eller just har gjort det, förlorar hoppet om att det verkligen går att bli helt "frisk" (gillar inte sjuk/frisk- resonemanget).

Jag ser ortorexin eller ätstörningen som ett tillstånd och det går verkligen att hitta tillbaka till både träning, mat och en hälsosam livsstil. Ge inte upp <3

Vad tänker ni andra?

kram

Likes

Comments

God kväll. Jag vill skriva ett kort inlägg om något som jag ofta brottats med, och fortfarande till viss del gör och det är vikten av att allt jag gör är just, alldeles för VIKTIGT.

Det var många år sedan jag hörde det första gången, det där med acceptans. Jag fattade nog inte riktigt då vad det betydde. Jag ville ju framåt, utvecklas, bli bättre, nå nya mål. Jag var inte alls med på att "gilla läget" eller acceptera min ångest, sorg, rädsla, avundsjuka, livssituation m.m. Och visst, man ska framåt i livet MEN senaste året har jag verkligen fattat vilken stor betydelse just acceptans har för mitt eget välmående och hur skönt det är att se sig i spegeln och tänka "japp, såhär ser jag ut. punkt. Eller "jaha idag har jag ångest och det är helt ok.

Inte kämpa emot, inte analyser utan låta tankarna flyga förbi precis som moln på himlen.

Jag har alltid tyckt att allt jag gjort i livet, från minsta grej till största, har varit så viktigt. Att det måste bli rätt, precis som jag tänkt. Det är viktigt att middagen blir exakt som jag tänkt, det är superviktigt att jag hinner just det träningspasset jag planerat in, det är viktigt att min mamma och jag har den där fina relationen under vår promenad och går just den vägen jag planerat vi ska gå och funkade inte det eller något gick fel så rasade min dag.

En sak är säker, saker blir lättare när man slutar se dem som världens viktigaste. Det kanske låter konstigt men ju mer jag slappnar av desto lättare blir det att må bra. Jag tänker oftare nu att "äh det löser sig" eller "det blir nog bra, det är inte så noga" och det är härligt (när man vant sig) :)

Så våg släppa taget om livet och lita på att det ordnar sig och det är inte så viktigt att det blir precis som du tänkt, det är nästan oviktigt

sov gott! oj det blev inte så kort inlägg men det är ju också oviktigt och något jag kan leva med :)

Likes

Comments

1 3456 Next

Better Blogging Nouw