Header

Jag sov nästan tolv timmar inatt, vaknade ett par gånger men sov trots det väldigt skönt. Är ändå så galet trött nu dock, det snurrar i hela huvudet. Jag hade tänkt att ge mig ut på en promenad, men nä, känner jag bara just nu. Jag vill vara hemma och ta igen mig lite för det behöver jag. Jag behöver få sitta här under en filt och dricka mina miljontals koppar kaffe och bara få vara. För tillfället känner jag ingen större stress i kroppen och det känns såå skönt att jag inte har någon press utifrån kvar. De 21 föreställningarna är färdiga och jag kan med himlans gott samvete bara luta mig tillbaka och försöka läka mig själv lite.

Jag ställde ju förresten in mitt samtal som jag egentligen hade idag och det kändes helt rätt för jag lyssnade på kroppen vilket faktiskt är något vi jobbar på i terapin. Blev dock så himla glad när B ringde imorse för att fråga hur det är med mig. Älskar när folk bryr sig om mig och jag suger åt mig som en svamp. Jag har några gånger sagt att hon ju får betalt för att bry sig och det är riktigt orättvist sagt av mig för jag både vet och känner att hon bryr sig på riktigt. Hon är en helt fantastisk människa på alla sätt och vis! Den där meningen ska jag försöka att aldrig använda igen för den är inte sann. Oftast har den dock kommit i affekt när jag varit sådär riktigt ledsen och helt förstörd, men det är ingen ursäkt ändå.

Lite senare idag måste jag hämta ut ett paket på Konsum och jag har planerat att städa lite. Trots mycket stress, ångest och brist på tid så har jag faktiskt lyckats hålla det hyfsat ordningsamt här hemma vilket jag är glad för! Bra jobbat mig själv *klapp på axeln*. Jag har dock belamrat hallen med soppåsar till förbannelse, men de får jag ta tag i när jag orkar helt enkelt. Inte hela världen :)

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Teater Nolby

Farväl Mariana, tack för den här tiden vi delat. Alla månader, alla dagar, alla timmar. Nu är du avsminkad för allra sista gången, dina kläder är slängda i en hög och väntar på att tvättas. Hejdå! Jag kommer sakna dig, men samtidigt är det skönt att det är över! Adjö Mariana!

Ja, absolut sista föreställningen är över. Det känns mest skönt som jag tidigare skrivit, men oj så mycket det har gett mig samtidigt. Ett gäng med nya bekantskaper, skratt, ilska, vemod, glädje. Alla känslor mixade till en enda rejäl häxblandning. Oj så trött jag har varit på allting, men oj så roligt jag har haft det. Jag älskar teater och jag älskar att stå på scenen, det är ett som är klart. Vilken resa det har varit och jag har klarar av det trots att jag ibland önskat att jag hellre skulle dött på grund av min utmattning, men JAG HAR FIXAT DET! Jag har fixat det! Jag är otrolig, kroppen är otrolig! Jag har kraschat av det här, men jag har också växt mig starkare. Ja, det är helt enkelt en blandad kompott :) Jag kan nu luta mig tillbaka med gott samvete för jag har gett allt jag har kunnat. Det kan jag skriva utan att överdriva. Jag är stolt! Tack teater Nolby! ❤️

Vi avslutade dagen med städ och Lena dukade upp massa brie, chevre och ölkorvar på bordet och jag åt och åt och åt och åt och..... Etc etc. Fy tusan vad gott det var och Jesus vad jag var värd att moffa. Sjukt gott! Nu har jag varit hemma ett tag, jag har tagit en låååång och väldigt varm dusch och skrubbat bort de sista resterna av fetsminket. Nu sitter jag och njuter av tystnaden med en kopp te och Håkan Hellström på hög volym. Strax ska jag gå och bädda ner mig. Imorgon ska jag unna mig en rejäl sovmorgon. Egentligen har jag samtalstid imorgon, men jag avbokade den eftersom jag är såååå slut och känner att jag verkligen inte orkar, men det är okej. Jag behöver vila och stärka upp mig lite för just för tillfället är jag ganska svag och klen.

Likes

Comments

Regnet bara öser ner och det är inte många plusgrader. Kul det ska bli att spela i det här vädret *ironi*.
Jag höll på att aldrig kunna somna igår för att jag hade sån jäkla ångest. Det kändes som att insidan skulle gå sönder och flyta ut över madrassen. Jag vill bara att det här ska vara över nu, att all stress och press ska försvinna. Det värsta är att jag inte bara kan åka hem efter föreställningen heller utan vi alla ska stanna kvar och städa och plocka i ordning logen, klädförråden och allt annat. Det känns som att det aldrig tar slut och den känslan är så jäkla hemsk. Jaja, jag har inget annat val än att bita ihop. Kanske fryser ihjäl om jag har tur, haha..

Vad gör ni idag? Jobbar? Skola? Lediga?

KRAM

  • 114 readers

Likes

Comments

Tänkte att jag skulle fila lite på ett sånt här litet inlägg med vardagsmål jag vill uppnå. Vill få det att bli prestigelöst vilket inte är det enklaste för mig, men målet med målen (hehe) är att jag ska ha dem som lite pepp och inte som några måsten. Jag har ju till exempel väldigt svårt med att ha allt för tydliga punkter då jag blir otroligt stressad och känner mig misslyckad om jag inte gör dem någon dag och känner jag press slutar jag tvärt med saker, så ja.. Frågan är hur jag ska få till kloka saker utan denna press?

Jaja, jag kör och ser var det landar :)

❤️ Aldrig säga "det här är ingenting för mig" förrän jag testat. Det finns inget värre än förutfattade meningar och herregud så mycket man faktiskt kan gå miste om genom att vägra testa nya saker.

❤️ Alltid känna efter inåt och inte ta åt mig för mycket saker. Be att få tänka efter och återkomma om jag är det minsta osäker.

❤️ Ta hand om mig själv efter bästa förmåga och må så gott som jag kan.

❤️ När tankarna blir för många och huvudet börjar bli överfullt ska jag skriva ner dessa tankar och låta anteckningsblocket ta över ansvaret för dem.

❤️ Alltid vara ärlig mot mig själv och mot andra. Dra några vita lögner är okej så länge det inte skadar någon, men mest ska jag säga som det är. Jag har märkt att jag får mer förståelse genom att göra så än jag tidigare trott. Det är okej att allting inte är på topp jämt.

❤️ Höra av mig mer till människor i min närhet. Jag behöver inte alltid vara social, men några skrivna rader vill jag klara av.

❤️ Bryta ångesttillfällen genom att höra av mig till någon. Jag behöver inte berätta att jag mår dåligt om jag inte vill, men genom att prata med någon hoppas jag på att kunna avleda tankarna en aning.

❤️ Utmana mig med saker som skrämmer, men aldrig så att det går ut för mycket över mitt mående.

  • 146 readers

Likes

Comments

Hemma nu och har varit det ett tag. Höll för andra gången idag på att kissa ner mig på maxi den här gången. Jag är ju helt otrolig som inte pallar gå på toa innan jag ger mig iväg. Har ju världens minsta blåsa tror jag och jag gör ju inte saken bättre genom att bälja i mig kopp efter kopp med kaffe, haha. Timmarna på Nolby gick ganska snabbt, vi repade aldrig skönt nog utan vi fixade i ordning på scenen där det låg löv till förbannelse och så sjöng vi igenom våra sånger. Jag höll på att frysa ihjäl eftersom jag, som vanligt, tagit på mig för lite kläder. Ibland önskar jag att jag hade en liten assistent som berättade för mig hur jag ska klä mig för det blir alltid fel.

Jaja... Enda sen jag kom hem har jag farit runt som jag vet inte vad. Är så sjukt stressad i kroppen och kan inte vara still eftersom det kryper helt panikartat i mig. Återigen känns det sådär som att allt i hela världen går så extremt långsamt, min koncentration är på noll och jag kan inte ens läsa en kortare text utan att hetsa igenom den. Det känns som att jag har bråttom till någonting, eller som att någon eller något jagar mig. Försöker tänka på att andas långsamt och lugna ner pulsen några snäpp, men fy sjutton så svårt det är. Nyss försökte jag blunda och andas långsamt men då kändes det som att jag skulle sprängas och det bara snurrade i skallen, gah!

Älskar den här bilden.. Den beskriver hur det är sådär spot on...

Nu ska jag göra ett nytt försök till att lugna ner mig, men jag vete sjutton hur. Har sån jävla ångest inför föreställningen imorgon. Jag vill verkligen inte och jag känner att jag inte orkar. Vill bara fly och slippa. Jag har den där känslan av att det inte finns något slut på någonting och det gör mig så stressad. Det känns så hemskt och orättvist när jag skriver såhär för det har verkligen varit jättekul och mycket givande, men utmattningen är ett faktum och den har brakat sönder hela mig.

  • 146 readers

Likes

Comments

Hejsan!

Igår var jag ju ute på Pokémon jakt tillsammans med Anna och Douglas. Det blir väldig skillnad att gå flera stycken. Det tar sån jävla tid att vara fler. Rundan vi tog igår brukar ta en timme ungefär när jag går själv, igår tog den nästan tre, haha. Batteriet bara laddades ur mer och mer ;P
Väl hemma tog jag mig en kopp kaffe innan jag spatserade över till mamma och Anders för lite kräftkalas och jag måste säga att jag faktiskt tröttnat lite på kräftor. Förr hade jag lätt kunnat äta det till både frukost, lunch och middag, men igår ville jag mest äta för att göra slut på de vi hade köpt. Det var ett annorlunda märke och lagen var inte särskilt god så de kan ju ha varit därför.. Satt mest och kände mig irriterad faktiskt, det blir så när jag inte mår bra och när det blivit för mycket. Det sätter sig alldeles för mycket på humöret och jag känner mig nästan folkilsk, det kokar liksom i kroppen för minsta lilla.

Idag vaknade jag alldeles för tidigt med en näsa som någon verkade ha hällt cement i där på morgonkvisten. Var torr som en öken i munnen, urk. Nu har det tack och lov släppt! Jag klev i alla fall upp och gick ut på en liten jakt för mig själv. Svinkallt ute var det och mina fingrar frös halvt till is och inte nog med det så blev jag så GALET kissnödig, alltså verkligen hej-jag-kissar-på-mig-typ-NU kissnödig. Det var så hemskt! Flera gånger var jag tvungen att sätta mig ner efter vägen och sitta kvar där en stund för att förhindra olyckan. Jag trodde på allvar att idag skulle bli den dagen där jag som vuxen kissar ner mig. Jag överlevde och tackar gudarna för det, haha. Hemskaste upplevelsen! Ni anar inte vilken lättnad det var att rusa in och kasta sig ner på toaletten ;P Phu!

Idag, om en liten stund, måste jag ut till Nolby igen. Jag känner mig verkligen inte alls pepp på det utan vill bara vara hemma. Det är bara två veckor sen vi hade vår sista officiella föreställning och ändå ska vi repa idag?! Vi har vår sista föreställning imorgon för folkhögskolan... Men vem glömmer på ynka två veckor? Jaja.. Det blir nog kul att träffa alla igen även om jag längtar tills allt är över.

Jaja, tjopp tjopp.. Nu måste jag göra mig i ordning så jag inte kommer försent. Tiden har ju rusat iväg här ser jag.
KRAM

  • 179 readers

Likes

Comments

Jag tog en morgonpromenad och fångade lite Pokémon efter att jag skrivit förra inlägget. Det är riktigt soligt ute, men blåser järnet. Det var så pass att jag trodde att jag skulle flyga iväg stundtals, särskilt nere vid sjön... Nu ligger telefonen och powerbanken på laddning och är snart redo för ytterligare en jakt med Anna. Jag ska möta upp henne när hon slutar jobba och sen blir det massa letande, kul kul :)

Ikväll blir det lite kräftkalas hemma hos mamma och Anders. Jag har kört all in med kräfttema och åt därför kräftsoppa här till lunch. Gjorde även en aioli med rostad paprika som blev riktigt god och säkert blir den ännu godare när den har fått stå och dra till sig i kylen :)

Kanske inte ser värst ljuvlig ut såhär på bild, men den är smarrig kan jag garantera!

Likes

Comments

Vardagsmål

Hej på er och god morgon!

Vaknade hur tidigt som helst imorse. Redan klockan sju slog jag upp ögonen, men det var med en ganska stor lättnad faktiskt då jag har drömt riktigt sjuka drömmar inatt. Vaknade flera gånger med andan i halsen och var livrädd. Att då vara tvungen att gå upp på toa var inte vidare skojsigt...

Vet ni vad jag gjorde igår förresten? Jag har bestämt mig nu för att faktiskt gå emot min obehagskänsla av att gå ut och vara social och med det har jag ju redan gjort flera bra saker (träffade min teatervän i onsdags samt att jag hörde av mig till henne även igår trots att det känns svårt och trots att jag inte är "tvungen"). Igår kväll skickade jag till min bästis och vi ska äntligen ses idag! Alltså det har gått månader sen vi sågs sist, månader (!!). Förr sågs vi i stort sett varje dag, vi hängde ihop som ler och långhalm och delade precis allting. Jag visste i stort sett allting om henne och hon allt om mig, men i och med mitt mående så gled vi ifrån varann och våra träffar glesades ut mer och mer vilket jag har mått ganska dåligt över, men samtidigt har jag inte orkat ta tag i det och jag har dessutom inte haft någon lust heller. Jag vill ju att det här ska rätta till sig för hon är den bästa människan jag vet och jag saknar henne ❤️ Jag är rejält stolt över att jag orkade ta tag i att höra av mig. Det känns riktigt bra att det för en gångs skull var jag som hörde av mig först!

Jag skulle vilja göra upp en målsättning för mig själv. Jag har ju gjort det ett par gånger, men målen glöms bort och jag vet inte riktigt hur jag ska skriva dem för att inte skapa onödig stress. Hur tänker ni där, har ni några idéer på hur det skulle kunna gå till? Ska jag skriva dem på ett papper och sätta upp här hemma där jag kan se dem eller skapar det bara onödig stress? Ja, nu är ju inte ni i min kropp och hjärna, haha, men jag blir ju lätt stressad och ser jag konstant ett papper där det står olika "krav" jag ska uppfylla så kan det nog lätt bli lite svettigt tänker jag.

Likes

Comments

Jäklar vilken sommarvärme som har kommit tillbaka! Har ni det varmt också? Här är det nästan 30 grader så de är ju som att man smälter bort lite. Inte van vid denna värme ;)

Var ute och jagade Pokémon förut. Det blev en ensam vandring eftersom Anna inte kunde. Jag promenerade i svarta, tjocka mysbyxor och höll på att smälla av. Det kändes som att jag under hela promenaden gick och kissade på mig eftersom svetten bara rann längst låren, haha, skönt! När jag var på gång hem cyklade det en äldre man förbi och sa att jag var fin och såna kommentarer har jag mycket svårt att hantera. Som ni vet, eller många av er i alla fall, så har jag väldigt svårt för mitt utseende, när någon kommer med en snäll kommentar blir jag på min vakt i stället för glad. Det enda jag kan tänka på är att personen säger så antingen för att vara snäll eller för att skratta åt mig så fort jag försvunnit ur sikte. Det här är ett väldigt stort problem för mig och jag lider verkligen av det. Jag mår riktigt dåligt över mitt utseende, men jag försöker att hålla det för mig själv eftersom jag själv tycker att det låter larvigt att vara så besatt som jag faktiskt är. Jag kan stå och stirra i spegeln i en evighet och störa mig på olika skönhetsfel. Jag hittar något nytt varje gång och sen hänger det kvar och jag tänker att alla måste se hur konstig jag ser ut. Många gånger vill jag bara gömma mig, men jag jobbar på det och höjer i stället näsan i vädret och låtsas som att jag inte alls har dessa problem och det fungerar. Jag går sällan och gömmer mig och jag intalar ständigt mig själv att andra inte vet vilka tankar som försiggår i min hjärna. Jag tänker att för dem ser jag nog ut som vem som helst, varken en alien eller någon att tycka synd om på grund av utseendet. Jag övar även på att bara säga ett kort och gott "tack" om jag får något positivt till mig i stället för att dra världens utläggning om att det inte stämmer och jag försöker sluta med att liksom urskulda mig själv och be om ursäkt. Det här går också bättre och bättre, men tyvärr lever ju tankarna kvar i min skalle, bara det att jag inte längre släpper ut dem vind för våg. Kanske talar människor sanning även om jag inte kan tro på det? Jag får ju i alla fall ha den tanken som grundtanke för varför skulle någon ljuga egentligen? Att det hände när jag var yngre är ju inte ett kvitto på att det är så idag liksom.. Tänk vad mobbning kan ställa till egentligen, det är ju helt sjukt...

Vissa menar på att jag nog lider av BDD och jag kan hålla med om det samtidigt som jag skäms över det, jag menar, namnet "inbillad fulhet" på svenska gör ju att jag skäms som fan för min fulhet är ju inte inbillad. Jag är ju ful så hur kan det då vara inbillning? Är det en inbillning om det är en sanning? Jag är medveten om att för alla som lider av sitt utseende är det nog precis så tankegångarna går, men ändå. Det är svårt!

Och jag skriver inte det här för att få uppmärksamhet utan mer bara för att berätta hur det kan vara. Jag tigger alltså inte massa kommentarer, haha.

  • 302 readers

Likes

Comments

Är jag motiverad och har jag viljan att förändra? Det är ju oftast de två största bovarna när det kommer till att bli fri från psykisk ohälsa och de där kan lätt sätta käppar i hjulen. Beteenden och tankar är så djupt rotade och de är även trygga hur dumt det än må låta. Det är svårt att göra förändringar, även de förändringar som kan låta som de allra enklaste i någon annans öra, men hade det varit enkelt så hade man nog inte valt att stå och trampa i samma grop.

Det har hänt att jag har fått höra att jag inte är beredd att göra det som krävs, att jag är motvillig till att göra de här förändringarna och ja, visst kan jag hålla med i vissa fall, det kan jag, men samtidigt så kan jag också känna mig lite orättvist behandlad när jag får höra de orden för jag kan se själv att jag hela tiden gör framsteg, att jag aldrig ger upp, att jag krälar upp ur leran gång på gång, att jag har hopp, att jag tar små steg och även ibland större. När jag då får höra att jag inte gör tillräckligt eller är motsträvig blir jag lite ledsen för det är svårt. Även små saker är svåra för mig. För mig kan det vara stort att orka duscha, dammsuga och ta ut soporna, är det inte då en liten vinst att jag klarar av det åtta av tio gånger? Jag kan känna mig obetydlig när det negativa lyfts fram och inte de positiva, som att det jag gör aldrig blir tillräckligt, att det aldrig är nog bra. Jag har ju själv höga krav på mig själv, har jag gjort någonting bra kan jag kanske berömma mig själv en liten sekund eller två, men snabbt därpå kommer tankarna att jag kunde gjort ännu bättre ifrån mig och att jag borde trycka gasen i botten ännu mer. Att sen även behöva höra det från omgivningen är som att kasta bensin på elden och inte i någon positiv anda precis ;P Jag ger dock aldrig upp för det är jag alldeles för envis för. Mina steg kanske inte är så stora och jag är väl medveten om att det krävs en rejält jävlar anamma från min sida eftersom ansvaret ligger enbart på mig själv. Det är bara jag som kan göra förändringar och andra val, bara bara jag och jag försöker. Jag ser ju att jag har gjort en hel del framsteg. Jag har vunnit över mina demoner så många gånger, men varje gång är svår, varje gång är en ny gång för jag blir aldrig invand i någonting och därför är det också kämpigt och svårt vid precis varje tillfälle, men jag tänker aldrig ge mig. Vissa perioder kanske det går sämre och andra bättre, men aldrig att jag ger upp. Om ingen tror på mig så får jag helt enkelt tro på mig själv.

Nu ska jag strax sticka ut på en liten Pokémon jakt. Har messat Anna för att se om hon vill med (det är ett jobbigt, stort steg för mig till exempel, men ändå gör jag det). Hon har dock inte svarat än så hon kan antagligen inte. Klagar dock inte över att gå själv då det är ganska gött *ensamvargen*

Likes

Comments